Om jag försvinner

Vet ni hur det känns att gå på en skola och vara äldst av alla elever? Det är ju inte som att gå på högstadiet och vara mallig, över att man är äldst.

Nej, det känns som om man är ännu äldre än vad man är. Som om man vore något slags fornfynd. En evigt förstenad fossil, ungefär.
Hur jag, med den här förstenade kroppen, ska klara av alla fysiska övningar i skolan är för mig en gåta.
På schemat står allehanda tuffa sporter, såsom boxning, innebandy, slalom och fotboll.

Jag börjar faktiskt undra vad jag har gett mig in på. För det finns inte på min karta, att jag ska ägna mig åt ovanstående sporter. Inte med mina värkande stela ben, händer och fötter.

Tur att jag kan skratta åt eländet. Kan nämligen för min inre syn se mig själv stappla omkring med en innebandyklubba. Livrädd, med sönderslagna glasögon och utslagna tänder. Omringad av vinnarskallar, som är beredda att gå över lik, för att vinna matchen. Mitt lik.

Så om jag en dag försvinner från bloggen, så vet ni vad som har hänt. I bästa fall ligger jag inbakad i gips.