När nöden är som störst

Jag vill tacka alla som svarat och kommenterat mitt förra inlägg. Stort tack för ert engagemang.

Min mamma ringde mig ikväll och sa att hon absolut inte vill att "de där", ska komma. För hon tänker inte ta emot någon hjälp.
Jag bad om en förklaring och jag försökte övertyga och övertala, men svaret är "NEJ".

Så jag överväger att inställa mötet. För min mamma är ingen person man kan prata omkull. Har hon bestämt sig för en sak, då ändrar hon sig inte.

Min man säger att jag måste släppa tankarna på vad andra tycker. För hon har ju, som han säger, varit konstig jämt. Och det vet de som känner henne.

Jag kan ge honom rätt i det. Hon har alltid varit en extremt knepig person. Jag har aldrig någonsin egentligen kunnat prata med henne om någonting. Ingen har kunnat det.
För hon släpper ingen inpå sig och samtalsämnena är bara de hon godkänner. Kommer man in på något känsligt, har hon antingen gått undan eller börjat prata om något annat.

Under min barndom var jag ett väldigt ensamt barn. Min halvbror, på pappas sida, bodde hos oss, men han är mycket äldre. När han blev tonåring skickades han till fosterhem. Som vuxen flyttade han långt bort och ville inte ha någon kontakt med vare sig vår pappa eller min mamma.
Vi har haft sporadisk kontakt genom åren, men nu är det många år sen vi sågs.

Min mamma är själv uppvuxen i fosterhem, hos sin moster. Men fosterföräldrarna var fantastiska människor och de har alltid varit min mormor och morfar.

Min pappa, som var militär och borta mycket, lämnade min mamma när jag gått ut grundskolan. Han hade velat gå tidigare, men ville inte lämna mig helt i min mammas händer, förrän jag var någorlunda vuxen.

Min man sa häromdagen, att han undrar över hur jag har kunnat bli en så gladlynt person, med tanke på min uppväxt och mitt arv.
Det är väl så att humor många gånger är en räddningsplanka. Och jag är innerligt tacksam över att det inte ligger för mig att vara bitter, för jag har mycket att vara bitter över.

För att återgå till den aktuella situationen, så är det så att man inte kan tvinga någon som är myndig, att gå med på några som helst insatser från samhällets sida. Jag känner biståndshandläggaren väl, vi arbetar ju i samma förvaltning, och jag har förklarat allt för henne.

Men, som sagt, jag har ingen rätt att fatta några beslut gällande min mor. Det finns inget lagstöd för det.

Så hon får väl gå där i sitt elände. Hon har ju förutom den svåra artrosen, också KOL och hjärtsvikt. Ibland är hon så andfådd, att hon bara kan ta ett par steg. Men det är inget fel på henne, säger hon. Absolut inget fel.

Och när hon blir riktigt dålig isolerar hon sig. Svarar inte i telefon, ringer inte och öppnar inte dörren. Nu har jag ju en nyckel så jag kan gå in, för jag vet ju att när hon beter sig såhär, då är hon riktigt sjuk.

Så snacka om knepig människa!