Hörni alla kloka människor! Jag vill ha ett gott råd. Jag har ju skrivit några inlägg om min mamma, det här och det här.
Nu har jag bokat in ett hembesök hos henne, med biståndshandläggaren och en arbetsterapeut.
Idag, när jag var upp till henne, talade jag om att de kommer någon dag, jag sa dock inte vilken dag.
Genast sa hon ifrån, att hon tänker inte ta emot någon hjälp, hon tänker inte ens släppa in dem.
Så jag undrar hur jag ska göra? Ska jag avblåsa allting? Låta henne ha det som hon har det?
Tvingar jag henne att släppa in dem, så kommer hon i alla fall att säga nej till all form av hjälp.
Det här är så otroligt svårt, jag har ingen aning om hur jag ska gå till väga.
Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 30 år och jag har aldrig stött på det här problemet. Trots att jag genom åren har pratat med åtskilliga anhöriga till dementa, så har jag aldrig varit med om en liknande situation.
Folk som ser henne, undrar naturligtvis. Hon kan knappt gå, men envisas med att själv gå och handla. Hon har smutsiga kläder, är tandlös och har långt ovårdat hår.
Jag ska inte sticka under stol med att jag skäms. Det är pinsamt, rent av.
Vi bor i en liten stad, så visst undrar folk som vet vem hon är, varför hennes dotter inte gör något.
Ibland önskar jag faktiskt att hon vore död. Det är en jobbig tanke. Jag får ångest när jag tänker så.
Men tanken finns där, det kommer jag inte ifrån.
22 kommentarer:
Usch det var svårt, när det gäller dementa så får man ju ibland bestämma över deras huvuden.
Jag tycker att du ska ringa och prata med de som ska komma hem och bedöma henne.
Så att de är medvetna om att det är värre än det ser ut. Det är inte ovanligt att de ter sig väldigt normalt när de ska träffa personer som ska utvärdera, men de brukar se att det inte är bra.
Min svärmor var jag tvungen att se till så att hon kom inom låsta dörrar. Inte fattade hon och protesterade mot det mesta. Tvättade sig inte heller och håret var som en fet klump på skallen.
Jag "lurade" henne och "tvångstvättade håret vid ett tillfälle. Det var inget kul alls men nödvändigt. Sen hade hon flera klänningar ovanpå varandra och alla var smutsiga.
Det var jobbigt men skönt när vi fick in henne på hemmet. Då slapp vi oroa oss för hon gick ju bara iväg ibland utan vettiga kläder.
Hemma hos oss stannade hon framför en stor golvspegel, tittade på sig själv och sa artigt till sin egen spegelbild; Nej, men så trevlig är du också här och så nickade hon och log mot sig själv.
Då skrattade vi fast inte så hon såg det. Det blev en hel del dråpligheter innan hon kom till hemmet och mycket besvärligt också.
Kram
Nej, inte ska du låta henne ha det som hon har det! Jag undrar om du har pratat med den/de som skulle komma hem till din mamma, om hur din mammas ståndpunkt är?
Du kan ju ses som en anhörigvårdare eftersom du tar stort ansvar för din mamma, så finns det nån anhörigvårds-samordnare i din kommun som du kan höra av dig till? Kanske bara för att få prata av dig om hur du har det!
Har en äldre avlägsen släkting som envisas med att inte ta emot hjälp av andra än sina egna barn. Kruxet är ju att barnen är så pass gamla att de har sina egna krämpor och periodvis vistas på sjukhuset. Så är ju deras mamma helt utlämnad åt sig själv... Det är inte hållbart i längden. Inte för någon...
Å du, känn inte skuld för dina tankar! Det är en stor skillnad att tänka än mot att verkställa tanken!
Sköt om dig! Bamsekram
Har du pratat med din mamma om dessa dina känslor eller går det inte?
Jag förstår att du känner som du gör, men kanske ett tillvägagångssätt är att chokera henne till att ta emot hjälp?
Eller är hon dement alltså?
För i sådana fall så behöver hon ju verkligen hjälp.
Inte ska du skämmas över dina tankar.
Dementa har ingen sjukdomsinsikt vad jag vet. Därför kan det vara svårt att få dem att förstå att de behöver tillsyn/omsorg.
Du som anhörig ska inte behöva dra det tunga lasset själv. Förklara hur du känner för de du ska träffa. Din mor har rätt till bra omsorg! Fast jag förstår att det är ett dilemma när din mor INTE vill ha hjälp.
Du ska se att det löser sig.
Ha det gott.
KRAM!
PS: Tack för komplimangen, hihi!
Ja fy fanken vad svårt...och att göra det bästa utan att kränka.
*
Min kusin fick hjärnblödning för ett par år sedan vid 50 års ålder och hennes man går snart in i väggen för han vet inte heller hur han ska få henne att förstå att dom behöver hjälp... hon vill inte ha hjälp säger hon..och behöver egentligen hur mycket som helst i hjälpväg.
*
Man har en önskan om att slippa få det så där som din mamma när man blir gammal och som du skrev tidigare,skriva ett avtal med barnen så dom slipper dilemmat.
*
Men om hon väl får träffa handläggarna och vara med och "bestämma"..tror du inte hon går med på det i slutendan eftersom hon varit med och "bestämt" dettta här...går att trixa till på nåt vis !
Varma tankar och kram...
Det är nog jättesvårt, jag har ingen sjuk mamma men hon är otroligt elak, och jag kan tänka som dig ibland. Jag tror att det är helt naturligt att dom tankarna kommer ibland. Trots att dom är "förbjudna". Går det att få kontakt alls med din mamma. Förstår honom du säger att du är ledsen och vill hjälpa henne??
Kram och lycka till
Från det ena till det andra så har jag utmanat dig.
Absolut Imse du ska låta dessa personer komma hem till henne oavsett vad hon säger, det är inte hon som bestämmer längre och vi får inte låta sånt här gå för långt. Vi tar ihjäl oss själva med våra omsorger, vår hänsyn , vår tro att vi ger henne det bästa för att hon får säga vad hon tycker. Hon VET inte längre vad som är hennes bästa hon tor att hon gör rätt fast det skadar henne själv.
Ta all hjälp du kan få och framför allt, betona att du är hennes dotter ingen som vill spärra in henne, du vill bara att hon i all sin dementa blindhet ska få hjälp. Utgå från vad du själv hade velat om det varit du, inte skulle vi vilja leva i misär när våra friska tankar råder, nu har inte din mamma friska tankar så NU måste du "tänka åt henne". Jag har gått igenom alltihop och ger råden från min egen erfarenhet. Man kanske blir ovän ett tag men i de flesta fall reder det ut sig med medicinering och mat och god vård så kommer det en annan tid...jag lovar! Stå på dig och fatta mod!
Massa Nonnakramar
Det är så svårt. Det är dessutom en mycket svår känsla. Du har verkligen fullt upp! Lycka till är allt jag kan säga... Kram Anna
Man har rätt att TÄNKA vad man vill! Glöm aldrig det!!! Dina tankar är dina och inget att skämmas över.
Jag kan inte ge några råd. Men jag tror att om du verkligen känner efter vad som är rätt så hittar du svaren där inne i hjärtat ditt.
Följ det vet ja!!
Oerhört jobbigt!Nog måste det finnas lagar om detta.Kolla upp det,jag tror att det kan lösa sig på den vägen.HSL kanske?
Du ska göra precis som du tänkt tycker jag (ja inte önska livet ur henne, men jag har full förståelse hur du menar där också).
Jag tycker du ska ska låta dem komma hem och prata med henne och se hur hon har det. De vet nog hur de ska handskas med problemet så hon får den hjälp hon behöver. Hon ska inte ha det så här.
Att du har berättat för dem tar jag för givet annars hade du nog inte vänt dig dit.
Sedan får man se vad de tycker ska göras. Själv protesterar hon säkert, men jag har kommit i kontakt med fler som är i din mammas situation. De har sedan aldrig haft det så bra som när de fick hjälp.
Det är svårt att säga om hon själv i det här fallet måste få bestämma över sig själv.
Jag vet ju hur det gick med två av mina grannar.
Jag tycker att du gjort helt rätt. Förstår att det är svårt för dig också, men du kommer inte att ångra dig. Det gör du om du avblåser det hela. (Vad jag tror alltså)
Försök tänka att lilla mamma ska vara kvar ett tag till med hjälp kanske i boende med människor i samma situation. De brukar ha jätteroligt även om de inte kommer ihåg det dagen efter.
Lycka till Imse
Kramar om dig
Är det möjligen så att man måste vara mamma åt sin mamma?
Min svärmor var väldigt dement och hon visste inte vad hon protesterade emot! När hon väl var på hemmet tyckte hon det var bra! Der är så svårt att se dom närmaste på det här sättet! Kram
Inte ska du känna skam över hur din mamma beter sig och ser ut. Som alla andra som kommenterat så ska du absolut driva igenom det här besöket.
Du måste slå näven i bordet och bestämma över henne även om hon protesterar.
Finns det ingen annan som kan hjälpa till? Någon som inte är lika känslomässigt knuten till din mammma.
Styrkekramar från Farmor K
Oj vad svårt. Jag blir lite rädd och funderar på min egen mor - hur kommer hon att bli?
Jag vet inte vad du ska göra men jag skulle i alla fall göra ett försök och inte avblåsa. Hon är inte under förmynderi, vad jag kan förstå, och då är det i slutändan hon som bestämmer men samtidigt måste det gå att göra något att som närmaste anhörig få hjälp till det. Ibland vet vi kanske inte vårt eget bästa och så verkar fallet med din mor.
Att smyga in lite hjälp i etapper kan vara ett alternativ om hon bara går med på det. Det kan vara en slags tillsyn från början och sedan succesivt öka utan att hon egentligen tänker på det. Det som jag ser som problem är att det sällan är någon kontinuitet i personalen, det kommer nya hela tiden och det skapar sällan något förtroende mellan vårdtagare och personalen.
Jag har mina små knep när det gäller min egen mor, fast det handlar mer om saker jag vill att hon ska unna sig eller när jag vill att hon ska följa med oss på olika aktiviteter. Hon har blivit så förbaskat snål och vill bara vara hemma, trots att hon har råd och att hon älskar när hon får besök.
Jag hoppas att besöket ger framsteg, för jag kan förstå det du skriver i allt nu har inte jag önskat att det vore bäst för min mor ... men ibland kan jag tycka att hon är pinsam i sitt sätt att inte vilja och säga nej.
/Margareta G
jag instämmer med de kommentatorer som menar att nog ska din mamma se till att få hem kommunens handläggare av hemvård.
Vid en sådan vårdplanering har alla rätt att uttrycka sin mening och avsikt.
Du själv, liksom din mamma.
Din mamma har all rätt i världen att vägra.
Sedan är det upp till de som är med på denna 'vårdplanering' att bedöma om din mor är i stånd att ta hand om sig själv eller inte, oavsett om man är dement eller inte.
Jag har stor respekt för ditt problem och avundas dig inte.
Jag är av den åsikten att ser man att en människa far illa så har man skyldighet att anmäla det.
Förresten, vi sjuksköterskor har liksom en utökad anmälningsplikt. Den är i och för sig starkast när det gäller barn som far illa.
Till skillnad från "vanligt" folk är alltså vi 'sjuksköteskor' (m.fl. tidigare medicinalvårdsfolk) skyldiga att anmäla missförhållanden.
Hoppas det går bra.
Kramar!
Det måste vara otroligt svårt dig att veta vilket ben du ska stå på. Och alla känslor och tankar och funderingar. Och inga är ju fel. Självklart har din mamma en egen vilja och det är svårt att liksom sätta sig över den. För hennes eget bästa så vore det ju såklart att det blir som du har tänkt.
Men de som ska komma bör veta hur hon själv tänker och att hon är emot det.*Och det tror jag redan att du ändå hade tänkt förvarna dem om.
Jag tror att du gör rätt i detta.
Det är inte alltid så lätt att ta emot hjälp , men kanske att din mamma ändrar sig. Lite i alla fall. Senare?
Stor kram Lallis
Vilken dilemma! Men jag håller med flera av de andras inlägg, som Mags,kloktok,och Nonna.
Klart hon ska ha hjälp! Hon vet inte själv längre att hon behöver hjälp!
Jag har också jobbat inom åldringsvården och med dementa,och minns hur svårt det var!
Hade stora problem med svärfar också,som till slut hamnade på ett demensboende,till alla anhörigas lycka,men vägen dit var svår.
Lycka Till!
Kram
Följ ditt hjärta!
Om din mamma hade varit helt klar ,är det antagligen inte så här hon levt?
Självklart ska hon ha tillsyn och hjälp,kanske ett vettigt äldreboende!!
Ibland måste man inse att livet vänder och att man blir förälder till sina föräldrar!
Lätt? nääe absolut inte!Men ett värdigt och så bra liv som möjligt har alla rätt till även om man inte riktigt förstår sitt eget bästa!
Dina tankar är fullt normala i denna situationen, Du behöver inte skämmas,man får tänka såna tankar.
Du vill ju inte mamma något illa för det!!
Jag hittade en gammal farbror som ramlat och slagit sej idag när jag skulle från jobbet! Han blödde och visste inte var han var!! Fick in honom i bilen men tack vare att jag satt på varningsblinkers och stod illa till i korsningen så såg polisen det och kom o undrade???
De tog över och körde till sjukhuset för handen behövdes sys.
Farbrorn frös och påstod sej ej ha hemhjälp.När vi satte honom i polsbilen hittade vi larmet på armen. Trygghet?? Ja om han håller sej hemme och kommer ihåg att tycka på knappen!!!
Fram för vanliga hederliga ålderdomhem där man kan få sällskap av andra människor!
där det finns nån form av personal/medmänniska och hjälpande hand alltid!!
Inte vara inlåst i sin ensamhet i en lägenhet där det lämnas en matlåda o att nån hjälper till 2 gånger 30min om dagen!!
Men det är billigare än ålderdomshem!!
Hoppas det är vettiga personer som kommer hem till Er!!
Stå på dej, mamma ska ha hjälp!
♥Stykekramar♥ o lycka till!!
Hur kom jag till dej?.. inte så bloggvan..tack för att jag fick titta in i ditt lilla bo !!
Du ska inte låta hemnne ha det som hon har det. Din mamma behöver hjälp med vardagliga bestyr även om hon inte inser det själv. Då får du ta över ansvaret och fatta det beslutet åt henne.
Kramar!
Oj vad svårt... men jag skulle nog kämpa vidare så att min mamma fick den hjälp som hon behöver.
Förstår att det är/var ett svårt beslut att fatta och jag tycker du gjordet rätt.
Vad mer än att erbjuda hjälp kan man göra?
Man kan inte leva åt andra, man kan inte lasta sej själv för andras beslut...inte ens om det är ens mamma.
Kram!
Skicka en kommentar