Jag har kommit till ett beslut, när det gäller min mamma. Jag lägger ner! Mötet inställs!
Det är ju så att vi medborgare inte kan tvingas till att vare sig ta emot hemtjänst, bostadsanpassning eller hjälpmedel.
Anser vi att vi behöver sånt, gör vi en ansökan till kommunen. Som sen bifaller eller avslår.
Lagstiftningen är mycket tydlig inom detta område.
Och ingen har dött av att vara skitig eller ha en skitig lägenhet. Eller att inte ha tänder eller hjälpmedel.
Man kan däremot dö av sin hjärtsvikt, men inte ens där finns några tvångsmedel.
Så länge människan inte står under förvaltarskap, har hon själv rätt att bestämma över sitt liv och leverne.
Förvaltarskap är inget som är aktuellt i detta fallet. För där är man oerhört restriktiv. Det är främst människor med svåra utvecklingsstörningar och med tunga psykiatriska diagnoser, som faller inom den lagstiftningen.
Jag har tampats med den här kvinnan i över 50 år, så jag vet hur hon fungerar.
Min far försökte, men gav tidigt upp. Min halvbror blev så tilltufsad i själen att han sen tonåren, inte haft någon som helst kontakt med henne. Hon är ju inte heller hans mamma.
Hennes egen halvbror (kusin), gav upp för några år sedan och meddelade att han inte längre ville veta av henne. Han är far till M med Downs syndrom, som jag skrev om tidigare.
Vet ni, jag tror stenhårt på karmalagen. Det man ger, får man tillbaka.
När vårdpersonalen gnäller över anhöriga, som inte bryr sig om sina gamlingar och sjuklingar, brukar jag alltid säga åt dem att vi inte ska döma. För de anhöriga har antagligen något med sig i bagaget, som kan förklara deras beteende.
Likadant är det med kärleksfulla anhöriga. De har ett helt annat slags bagage med sig.
Ingen kan i alla fall säga att jag inte har försökt. Jag har försökt och försökt under årens lopp, men nu tar det stopp.
Nu kommer jag endast hjälpa henne med det hon ber om, vilket kan vara att åka till apoteket och hämta mediciner, för övrigt är det stopp!
17 kommentarer:
Härligt att du kommit till ett beslut. Ibland hjälper det att åtminstone ta ställning och veta var man står.
Tänker på dig! Kram!
Skönt att du fattat beslut nu, den värsta tiden, vid all abivalens, är ju just tiden tills vi bestämt oss. Som du beskriver henne så förstår man att hon själv är skadad i själen och frusen till is av tidiga händelser i hennes liv. Du får vara tacksam att du själv har tagit dig igenom livet med henne som förälder på ett så bra sätt, du hade lika gärna kunnat bli likadan eller se dig själv som ett offer och bara tyckt synd om dig själv. Trots att du bestämt dig är ju inte sorger o bekymmer över, men du har kommit en bit på vägen och jag hoppas du kan hålla det på den nivå du bestämt dig för o att du känner att det är rätt.
Ibland så får man inse att man inte kan slåss mot väderkvarnar och ta ett oönskat steg bakåt. Lycka till o ha det så jättebra!
Kram Nonna
Tycker också det är bra att du kommit till ett beslut.
Din mor är ju, så sett, en helt fristående individ som är ansvarig för sitt eget liv.
Att sedan din omtanke inte når fram - är ju beklagligt.
Du har min fulla empati.
Kramar!
Bra att du har fattat ett beslut. Känns nog skönt för dig nu...Att fundera fram och tillbaka är energikrävande.
Önskar dig en fin eftermiddag och kväll!
Hälsningar!
Det är ju du som känner din mamma bäst trots allt så jag är säker på att du tänkt rätt! Skulle läget förändras eller försämras kan du ju alltid tänka om då!
Kram!
Bra att du har beslutat dig! Du kommer att må så mycket bättre! Man kan inte köra huvudet i väggen hur länge som helst! Stå på dig! Kram
Bra att du kommit fram till ett beslut som känns rätt för dig!:)
Kör hårt på det nu och svik inte dig själv... Kram
Klokt beslut!
Tror, precis som du, att det man ger får man tillbaka.
Kram!
Bra att du kommit till ett beslut. Ditt beslut. Det är lätt att ta på sig ansvar för andra. Svårare att ta till sig att de inte vill ha någon som tar ansvar. Det gäller både våra barn och föräldrar.
Bloggkram från Farmor K
Jag har skrivit det förut och gör det igen. Du kan inte ana hur VÄL jag känner igen det du skriver. Jag har också känt förtvivlan när man försöker, försöker, försöker o igen o igen o igen och varnda gång går det åt skogen. Du gör helt rätt. Du har fattat hur det ligger till och du har tagit rätt beslut, tro mig för jag har varit exakt där du är nu. Det finns en gräns när man faktiskt MÅSTE sätta sig själv före sin envisa mamma som vägrar ändra sig.
Det finns lite litteratur om detta fenomen, som förklarar hur och varför det blir så här med vissa som blir gamla.
Instämmer med de andra att det är bra att du har fattat ett beslut!
Det är inget lätt beslut att göra och med den bakgrund du beskriver gissar jag att det kostat dig "blod, svett och tårar"
Känner verkligen med dig (och känner igen..)
Varma tankar och kram
din smärtsyster
Håller med övriga att det är bra att du fattat beslut.
Det måste ju kännas bättre för dig själv att inte gå och fundera.
Skulle något förändras så får du ta det då.
Svar: visst är det en massa plock, dammsugarslangen åkte in i tvättmaskin, kan inte stå böjd så länge.
Men är man klantig så är man.
(jag menar nu mig)
Kram
Vad skönt att du kommit till ett beslut!
Med den bakgrundsförklaringen kan jag förstå dej!!
Skönt att du har ett så tydligt perspektiv på situationen!
Var stolt över dej och din familj.
Det ligger mycket i det du säger om att vad man ger får man tillbaka!
Lycka till och var rädd om dej!
Kram
Jag kan förstå dig speciellt efter att jag även läst ditt tidigare inlägg. Vi völjer inte våra föräldrar och våra barn väljer inte oss. Trots att vi ärver exakt 50% gener från våra respektive föräldrar kan vi bli så totalt olika dem som det bara går.
Jag brukar se på mina egna söner och fundera hur de där 50% är fördelade och ibland hittar jag det och ser att det trots allt blivit en blandning som gjort att det blivit något helt annat.
Vi förändras också och påverkas av mycket och tur är väl det.
Kanske att dina förädrars blandning är det positiva i dig. =)
Det är för din skull du ska besluta och inte vad de i omgivningen tycker och tänker för sådana finns det gott om än vad du beslutar.
/Margareta G
Jag tycker också att det är skönt att du bestämt dig.
Och ja..jag hade nog gjort likadant egentligen. Man kan inte bestämma över någon annan vuxen människa.
Det är svårt med vad som är övertramp eller inte även om det är för vad man tycker, den andras eget bästa.
Stor kram till dig från mig.
/Lallis
Jag kämpar just nu i min psykoterapi med att begripa, rent känslomässigt att jag inte bär ansvaret för min mamma. Det är lättare att ta till sig teoretiskt, men svårt när det kommer till det egna privata livet.
Ingen, kan döma oss för våra val när det gäller detta. Ingen har rätten att skuldbelägga.
Vi gör nog så gott vi kan, men det kan inte vara meningen att vi ska utplåna oss själva på kuppen. Jag har börjat förstå att jag först och främst är ansvarig för mig och mitt liv. Jag måste ta hand om mig.
Det betyder inte att jag saknar medkänsla eller viljan att finnas till hands och hjälpa, eller att jag är egoistisk på ett negativt sätt.
Men ingen tjänar på att någon annan har svårt att sätta gränser. Möjligtvis mentala vampyrer. Men de blir aldrig mätta i alla fall...
Znogge säger det väldigt klokt, du kan ju faktiskt besluta på nytt, när som helst.
Jag önskar bara att du tar hand om dig Imse.
Kram!
Tycker att det är bra att du bestämt, inför dig själv. Känns det lite bättre i och med det?
Kram och ha en bra helg.
Skicka en kommentar