Rötter

Bloggeriet går fortfarande på sparlåga. Tar mig igenom en dag i sänder, med fullspäckade arbetsdagar. Modern har nu flyttat in på äldreboendet och jag har ännu inte fått i ordning på allt i hennes lilla lägenhet där.

Hennes tidigare lägenhet ska nu tömmas och säljas. Och där finns så mycket, så mycket. Jag har äntligen hittat spår till det förflutna. Min mor är uppväxt i fosterhem, vilket jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Då fick jag reda på att mina kära morföräldrar inte var hennes riktiga föräldrar. Utan mormor var i själva verket hennes moster.
Hon har aldrig någonsin velat prata om detta, men nu har jag hittat gamla papper, där hennes biologiska föräldrar och andra släktingar namnges.

Jag har alltid känt mig rotlös och historielös, så jag hoppas att dessa pusselbitar kan göra mitt livspussel mer komplett.

Att det finns olösta gåtor i ens livssituation är något man känner på sig i tidig ålder. Och ju äldre man blir, är det här med rötter något som känns nödvändigt att utforska.

Så ha överseende med mig. Jag är mer än lovligt tankspridd och disträ. I fredags glömde jag totalt bort att jag skulle gå ut på restaurang med mina kära panchiskompisar. Det kom jag på när jag vaknade kl. 04 på lördagmorgonen. Skäms på mig!

På fredag åker jag till Paris över helgen. Det blir förhoppningsvis några dagar för vila och eftertanke. God mat, gott vin och lite julshopping också förstås, måste det bli tid för.

Trevlig 1:a advent kära vänner!

Att tänka på

Just det! Mössa på!

Skamvåld

I vårt moderna, västerländska samhälle, dör årligen flickor och kvinnor, genom utkastning från balkonger och genom vettlös knivslakt. Allt utfört av män, ofta närstående, som till exempel fäder och bröder.

Kan vi tänka oss in i detta? Tänk om vår granne Kalle Johansson, kastade ut sin tjugoåriga dotter Stina från balkongen. Hur skulle vi reagera då? Hur skulle media reagera? Politikerna? Tänk efter...

Det är en skam för Sverige att denna fråga inte tas tag i, av ansvariga politiker. Det är en avsaknad av såväl mod som civilkurage hos journalister och politiker. En flathet utan dess like.

Varför agerar inte landets aktiva feminister? Eller andra frihetskämpar? Varför äger denna fråga ingen prioritet?

Varför låter vi medeltida kulturella traditioner, som går ut på att släcka någons liv, ske utan protester och rabalder?

Vad har jämlikhetstänket tagit vägen? Det som vi trott oss vara så duktiga på i det här landet. Det som vi slagit oss på bröstet för.

Dessa mördade kvinnor och flickor har aldrig någonsin upplevt en enda minut av jämlikhet. Sin dödskamp har de fått föra i total ensamhet, övergivna och skickade in i döden av dem som stod dem närmast.

Så mycket

Så mycket bloggeri, blir det dessvärre inte tid för just nu. Vardagarna är sprängfyllda med jobb, jobb och åter jobb.

Den lilla lediga tiden går nu åt till mamsens flytt till äldreboendet. Och allt som en flytt för med sig.

Sen är det en körsångintensiv period nu. En konsert ska ges för vänner och bekanta, deltagande i en körsångstävling och i torsdag hade kören celebert besök av Kikki Danielsson.

Men allt som har med kören att göra ger mig så otroligt mycket glädje och energi, att jag förhoppningsvis klarar allt annat som hopar sig.

Återkommer snart som en bättre bloggare!

Vill inte alla ha låst om sig på nätterna?

Nu kan vi läsa om hur dementa personer låses in på äldreboenden på nätterna. Det låter rent förskräckligt, men alternativet är olåsta dörrar och vem vill ha det så? Låser vi inte alla om oss på nätterna?

Ska man undvika detta, så finns det bara en lösning. Kommunerna måste få mer pengar till äldreomsorgen, så att varje avdelning på boendena kan bemannas dygnet runt.

Det är enkel matematik, inte alls svårt att räkna ut.

Snabba ryck

Nu är det snabba ryck minsann! I fredags fick den lilla modern erbjudande om plats på ett äldreboende. I lördags var vi där och tittade, igår tackade hon ja och idag har jag hämtat nyckeln. Lägenheten står tom, så det blir inflyttning omgående.

Så nu blir det till att flytta över både saker och gumma. Hon kan bara ta med sig en bråkdel av sina möbler och saker, resten får jag försöka avyttra på något sätt. Värst är nog att bli av med hennes mängder med böcker. Tyvärr har dottern = jag, ärvt hennes bokintresse, så här hemma får jag nog inte plats med en enda bok till.
Sen ska hennes lägenhet säljas så fort som möjligt. Den är mycket sliten och kanhända måste den rustas före försäljningen.

Att hon nu kommer att bo i närheten av mitt jobb, ser jag ju både för- och nackdelar med. Vi får se hur det går. Men jag tror dock att fördelarna överväger nackdelarna.

Mona går

Så avgår då Mona. Inte en dag för tidigt, om ni frågar mig. Hon och partiet har fört en otidsenlig politik. Nu krävs förnyelse av stora mått, för att komma igen.

Arbetarklassen är inte längre vad den har varit och nu för tiden ärver man inte partitillhörigheten av sina föräldrar.
Sverige är inte det industrisamhälle, som vi har varit vana vid. De traditionella industriarbetarna är snart ett minne blott.
Dagens arbetare är mer välutbildade och kräver en annan sorts politik.

Politikersverige måste också våga ta tag i obekväma frågor. Vi får inte ett bättre samhälle, bara för att vissa frågor tystas ner.

Nu är det upp till bevis för partiet. Att skapa en politik för det moderna Sverige.

Rostig bitch

Idag är det en stor dag. Jag ska nämligen titta på en lägenhet på ett äldreboende. Nej, nej det är inte jag som ska flytta dit, utan det är mamsen som fått ett boendeerbjudande.
Så hon och jag tar oss en titt på lägenheten på eftermiddagen.

Men ska jag vara ärlig är jag väldigt kluven inför detta. För lägenheten och äldreboendet är nämligen beläget i samma hus som jag jobbar. Jättepraktiskt på många sätt, naturligtvis, men samtidigt är det kanske inte helt bekvämt för personalen att ha en anhörig så nära.

Å andra sidan är jag en väldigt snäll anhörig. Så länge allt fungerar som det ska. Men gudarna ska veta att jag kan vara en riktig bitch, om det behövs.
För då blir jag obekväm och jobbig, inte lätt att tas med.

Häromdagen sa jag till min jobbarkompis, att jag ibland skulle önska att jag var som en teflonpanna. Där inget fastnar, allt rinner ut.
Istället är jag som en rostig gammal järngryta, där precis allt fastnar. Och blir vidbränt.
Och ibland kan jag känna, att somliga vill slänga ut den här gamla järngrytan tillsammans med diskvattnet!

Barnplågeri

Här är en bra och läsvärd artikel om mardrömsprogrammet, som jag skrev om i förra inlägget. Detta program som har blivit veckans snackis, och undra på det!

Något så enfaldigt och dumt har jag inte sett på år och dar!

Vad är det för fel, på de vuxna i programmet? Vad vill de bevisa genom att göra sina barn till osjälvständiga och imbecilla idioter?

Det är inte på gränsen till barnplågeri, det ÄR barnplågeri!

MardrömsTV

Det känns som om jag har fått en svårartad chock! Tittade nämligen nyss på TV-programmet "Ung & bortskämd". Först var jag övertygad om att det var en dröm. En mycket ond och elak dröm.

Sen insåg jag att jag faktiskt var vaken. Och att det var riktiga människor i TV:n. Och att de människorna som medverkade, faktiskt är landets hopp. De ska styra Sverige in i framtiden.

De ska ta hand om dig och mig på ålderns höst. De ska forma skolan för våra barnbarn. De ska driva klimatfrågor och se till att vi värnar om de svaga och sjuka i samhället.

Är det någon mer än jag som blir rädd och får panik? Som allvarligt överväger en enkel biljett till yttre Mongoliet?
Jag har för övrigt varit i Mongoliet och tycker att det är ett underbart land.

Nej, jag sätter mitt hopp till att det faktiskt var en mardröm. Jag har inte alls sett det där programmet. Nej, nej absolut inte.
För det får inte, får inte finnas människor med sådan attityd.

De utsatta

Häromdagen sa jag till min jobbarkompis att jag nog ska bli demensminister! Det var ett skämt, med en allvarlig underton.
Våra demenssjuka är en mycket utsatt grupp, som själva inte kan föra sin talan.

Ni läste kanske om bloggisen Anders Jacobssons far, som blev kidnappad, nerdrogad och skinnad på sina besparingar av hänsynslösa förbrytare.

Själv misstänker jag att min mamma också har blivit av med pengar under mystiska omständigheter. När jag för ett år sedan äntligen fick insyn i hennes ekonomi fick jag en chock.
Instoppat bakom böckerna i en bokhylla, fanns otaliga räkningar. Obetalda. Och massor med påminnelser.

Det visade sig då att hon hade tagit en rad olika prenumerationer på allt från tidningar, historiska uppslagsverk, diverse lotterier, till strumpor. Och naturligtvis inte betalat för allt detta.

Jag lyckades övertala henne att ge mig fullmakt till hennes bankkonto och då fick jag nästa chock. På hennes konto fanns 44 kronor. Efter att ha arbetat ett helt liv, aldrig unnat sig vare sig resor, nöjesliv eller kläder, hade hon 44 kronor kvar.

Nu kunde jag börja följa hennes uttag och såg att hon kunde gå till bankomaten ena dagen och ta ut 900 kr, två dagar senare kunde hon ta ut 700 kr och så fortsatte det. Dag efter dag.
Självklart frågade jag henne om hon gav bort pengar till någon, men det kunde hon inte svara på.

Då startade jag direkt ett konto och började flytta över pengar från hennes konto, så fort hennes pension kom in. Annars fanns ingen möjlighet att betala hennes räkningar.

Sen började mitt arbete med att kontakta alla företag, som hon tackat ja till prenumerationer hos. Självklart fick jag lov att betala dessa skulder, men fick dem dyrt och heligt att lova att aldrig mer kontakta min mor.
För det är ju så att det är telefonförsäljare som lurar på människor dessa köp. Och jag har hört många anhöriga berätta om denna problematik.

Sen "nixade" jag hennes telefon och skaffade hemligt nummer. Och beställde eftersändning av hennes post till mig. Men man är ändå inte skyddad. Företag man tidigare har haft kontakt med, fortsätter att ringa, trots "nixningen". Men jag kan i alla fall stoppa fortsatta prenumerationer, i och med att posten kommer till mig.

Rätt ofta droppar det in brev från den ena lustiga föreningen efter den andra, som tackar henne för alla bidrag genom åren och så undrar de om hon vill fortsätta att stödja dem.

Nu är hon sedan några månader försämrad i sin KOL och har också legat på sjukhus, och har inte haft möjlighet att ta ut pengar själv.

Hon vistas nu på ett korttidsboende och hennes demens har eskalerat så till den vida grad att hon inte är så motsträvig längre. Hon har själv bestämt att hon inte kan bo kvar i sin lägenhet och vill nu absolut komma till ett äldreboende.
De enda krav hon har, säger hon, är att det finns en spis och ett kylskåp och att hon får fortsätta att röka.

En ansökan till särskilt boende är inlämnad och nu går vi i väntans tider.
Och min fundering om en demensminister är fullt befogad. Dessa utsatta människor måste få samhällets stöd. Vi blir äldre och äldre och i och med det drabbas fler av demenssjukdomar och riskerar att hamna i klorna på människor med oärliga avsikter.

Ingen tjejtjusare

Har jag inte blivit ståtlig? Ser ni mina stora, eleganta öron och min slingriga svans? Jag har ju liksom tagit kommandot här hemma och blivit den som bestämmer över mattider och sånt.

Jag försöker uppfostra matte så gott det går och har i alla fall lärt henne att cykla hem på lunchen och ge mig mat.
Har hon tur hinner hon äta lite själv. För vi ska ju hinna med en gosestund också.

På kvällarna, efter att hon gett mig mat, så ska vi leka. Vi leker ofta tafatt och så biter jag henne i fötterna.
Sen gosar vi ett tag i soffan.

Jag sitter ofta och spanar ut genom köksfönstret. Jag fick själv se till att ta bort blommorna från fönsterbrädan, för jag kan ju inte sitta där och spana om det står fullt med blomkrukor på brädan.

Något annat som jag tydligen också får ta hand om, är att riva ner tapeter. Jag tycker faktiskt att de är riktigt fula och matte borde själv riva ner dem, men det är sånt som jag får sköta.

Häromveckan lämnade hon in mig på ett konstigt ställe. Jag var rädd att hon hade tröttnat på mig och lämnat bort mig för evigt.
Det fanns en massa andra katter där och stora, skälliga hundar. Sen var det några människor som höll på med mig och så minns jag faktiskt inget mer, förrän jag vaknade under en filt. Jag kände mig trött och yr i huvudet.

När jag låg där under filten, funderade jag på om jag nån gång mer skulle få se min matte. Just då kom en av människorna och berättade att matte satt och väntade på mig! Så glad jag blev!

Vi åkte hem igen och matte berättade att jag nu var kastrerad. Och att inga kattflickor skulle vara intresserade av mig.
Bryr mig inte, tänkte jag. Har ju matte. Hon duger bra. Och eftersom hon inte är helt lätt att uppfostra, så har jag fullt upp. Skulle verkligen inte hinna med att uppvakta några tjejer!

Tack o tack

Med den här underbara melodin, i en fantastisk version, vill jag tacka alla som kommenterat och stöttat mig efter mitt förra inlägg.

Lyssna och njut!