Inget har hänt

Jodå, det blev ett trevligt Stockholmsbesök igår. Sonen med sambo bor så mysigt i en studentlägenhet på Kungsholmen.
Det är väldigt nära vattnet, med fina promenadvägar. Så det blev en promenad och mat på en indisk restaurang.

Idag har det däremot varit en händelsefattig dag. Besöket hos mor på "hemmet", är väl i stort sett dagens enda händelse.
Pensionärerna på hennes enhet hade en trevlig fikastund idag. En annan anhörig bjöd nämligen alla på ett glas Cointreau till kaffet.
Dock tyckte min mor att det var alldeles för starkt. Hon hade nog föredragit en dryck med mindre alkoholhalt.

Nu ska jag se på Solsidan, sen får det bli tidig sänggång.

Brist på livskvalitet

Min mamma bor ju sedan några månader på ett äldreboende. Det är fint och bra på alla sätt, MEN, problemet är att hon inte får komma ut.

Hon är en utemänniska. Uppväxt på bondgård, idrottsflicka, har i alla år cyklat till och från jobbet året runt. Det är därifrån jag fått min cykelgen!

Efter pensioneringen skaffade hon hund och gick timslånga promenader varje dag. När hunden gått bort och hennes demenssjukdom framskred, så fortsatte hon ändå med dagliga promenader. Till kiosken för att köpa godis och tidning.

Vår hjärna behöver en enda sorts energi, socker! Har man då en sjuk hjärna, som till exempel vid en demenssjukdom, är socker mer än livsviktigt.

För att min mamma ska få livskvalitet, behöver hon få komma ut några gånger i veckan. Helst få komma ner till den närbelägna affären. Med sin svåra KOL orkar hon vissa dagar inte gå så långt, men då kan hon åka rullstol.

Jag jobbar oftast mer än heltid i veckorna och har ingen möjlighet att ta ut henne på dagtid. För det är på dagen, som jag tycker att hon borde få komma ut. För att tillgodogöra sig dagsljuset. Många äldre på äldreboenden behandlas med antidepressiva mediciner. Det tror jag att man skulle kunna komma ifrån, om de gamla fick vistas i ljuset.

Idag frågade hon mig väldigt sorgligt, om de hade rätt att hålla henne inne så här! Nej, självklart inte. Det är ju inget fängelse. Men på grund av låg bemanning, har personalen sällan möjlighet att ta ut de boende.
Hon har i sitt boendebeslut inskrivet att hon har rätt till promenader. Tänk att man måste ha beslut på en sådan, för oss, självklar sak.

Våra fängelser och häkten måste ha rastgårdar, så att internerna kan komma ut. Jag tror även att boskap har laglig rätt att vistas ute. Men icke våra gamla människor.
Är inte det skrämmande?

Rötter

Bloggeriet går fortfarande på sparlåga. Tar mig igenom en dag i sänder, med fullspäckade arbetsdagar. Modern har nu flyttat in på äldreboendet och jag har ännu inte fått i ordning på allt i hennes lilla lägenhet där.

Hennes tidigare lägenhet ska nu tömmas och säljas. Och där finns så mycket, så mycket. Jag har äntligen hittat spår till det förflutna. Min mor är uppväxt i fosterhem, vilket jag inte fick reda på förrän jag blev vuxen. Då fick jag reda på att mina kära morföräldrar inte var hennes riktiga föräldrar. Utan mormor var i själva verket hennes moster.
Hon har aldrig någonsin velat prata om detta, men nu har jag hittat gamla papper, där hennes biologiska föräldrar och andra släktingar namnges.

Jag har alltid känt mig rotlös och historielös, så jag hoppas att dessa pusselbitar kan göra mitt livspussel mer komplett.

Att det finns olösta gåtor i ens livssituation är något man känner på sig i tidig ålder. Och ju äldre man blir, är det här med rötter något som känns nödvändigt att utforska.

Så ha överseende med mig. Jag är mer än lovligt tankspridd och disträ. I fredags glömde jag totalt bort att jag skulle gå ut på restaurang med mina kära panchiskompisar. Det kom jag på när jag vaknade kl. 04 på lördagmorgonen. Skäms på mig!

På fredag åker jag till Paris över helgen. Det blir förhoppningsvis några dagar för vila och eftertanke. God mat, gott vin och lite julshopping också förstås, måste det bli tid för.

Trevlig 1:a advent kära vänner!

Så mycket

Så mycket bloggeri, blir det dessvärre inte tid för just nu. Vardagarna är sprängfyllda med jobb, jobb och åter jobb.

Den lilla lediga tiden går nu åt till mamsens flytt till äldreboendet. Och allt som en flytt för med sig.

Sen är det en körsångintensiv period nu. En konsert ska ges för vänner och bekanta, deltagande i en körsångstävling och i torsdag hade kören celebert besök av Kikki Danielsson.

Men allt som har med kören att göra ger mig så otroligt mycket glädje och energi, att jag förhoppningsvis klarar allt annat som hopar sig.

Återkommer snart som en bättre bloggare!

Snabba ryck

Nu är det snabba ryck minsann! I fredags fick den lilla modern erbjudande om plats på ett äldreboende. I lördags var vi där och tittade, igår tackade hon ja och idag har jag hämtat nyckeln. Lägenheten står tom, så det blir inflyttning omgående.

Så nu blir det till att flytta över både saker och gumma. Hon kan bara ta med sig en bråkdel av sina möbler och saker, resten får jag försöka avyttra på något sätt. Värst är nog att bli av med hennes mängder med böcker. Tyvärr har dottern = jag, ärvt hennes bokintresse, så här hemma får jag nog inte plats med en enda bok till.
Sen ska hennes lägenhet säljas så fort som möjligt. Den är mycket sliten och kanhända måste den rustas före försäljningen.

Att hon nu kommer att bo i närheten av mitt jobb, ser jag ju både för- och nackdelar med. Vi får se hur det går. Men jag tror dock att fördelarna överväger nackdelarna.

Rostig bitch

Idag är det en stor dag. Jag ska nämligen titta på en lägenhet på ett äldreboende. Nej, nej det är inte jag som ska flytta dit, utan det är mamsen som fått ett boendeerbjudande.
Så hon och jag tar oss en titt på lägenheten på eftermiddagen.

Men ska jag vara ärlig är jag väldigt kluven inför detta. För lägenheten och äldreboendet är nämligen beläget i samma hus som jag jobbar. Jättepraktiskt på många sätt, naturligtvis, men samtidigt är det kanske inte helt bekvämt för personalen att ha en anhörig så nära.

Å andra sidan är jag en väldigt snäll anhörig. Så länge allt fungerar som det ska. Men gudarna ska veta att jag kan vara en riktig bitch, om det behövs.
För då blir jag obekväm och jobbig, inte lätt att tas med.

Häromdagen sa jag till min jobbarkompis, att jag ibland skulle önska att jag var som en teflonpanna. Där inget fastnar, allt rinner ut.
Istället är jag som en rostig gammal järngryta, där precis allt fastnar. Och blir vidbränt.
Och ibland kan jag känna, att somliga vill slänga ut den här gamla järngrytan tillsammans med diskvattnet!

Nu har jag åsikter igen

Picassokören hade tydligen tänkt uppträda i utmanande kläder, men stoppades av TV4. Tack för det! Synd bara att Picasso själv, inte hörsammade det. Och de där fjädrarna runt ögonen, vad var de bra för?

Nu är väl inte jag rätt person att agera stilpolis precis, men ibland blir det bara så pinsamt. Så pinsamt att skämskudden plockades fram. Och fjärrkontrollen.

I media har det skrivits en del om att våra äldre inte får dricka alkohol på våra äldreboenden. Jag har reagerat starkt över detta, för det är nämligen helt felaktigt. De som bor så är myndiga hyresgäster och bestämmer naturligtvis själva om de vill dricka sprit eller inte.

Jag reagerar också över att det görs till en sådan stor fråga i media. Jag som har långlång erfarenhet av äldrevården, vet att just det inte är någon viktig fråga för de som bor där. För när man kommit till det stadiet i livet, att man får flytta in på ett äldreboende, har man helt andra värderingar än unga skribenter i kvällspressen.

För det första ska man vara så hjälpberoende, att kvarboende i det egna hemmet med maximal hemtjänst, inte längre fungerar. I det egna hemmet kan vi sätta in hemtjänsthjälp så ofta som 1 gång per timme, om det behövs.
Så tänk efter, är det verkligen drickandet eller icke drickandet av alkohol, som då är det största bekymret?

Men som sagt, vill man dricka alkohol, så går det alldeles utmärkt. Har man ingen anhörig som kan handla, kan personalen göra det.
Och vid större högtider gör man det lite festligt för de boende och det bjuds både på snaps och vin till maten, för de som önskar.

Så alkoholen är inget problem. Större problem är den låga bemanningen, som gör att de gamla till exempel inte får komma ut i friska luften varje dag. Även om man sommartid kan sitta ute på balkong eller i trädgård, så behöver man få komma ut resten av året också.

Men är man 2 personal på 10 boende, varav 8 sitter i rullstol, så förstår man att det inte kan bli särskilt långa promenader. Om det blir några alls. För när 1 personal tar med sig 1 boende i rullstol och 1 gående ut, blir det alltså 1 personal kvar på enheten, som ensam ska ta hand om de övriga, vid till exempel toalettbesök.

Jag önskar att skribenterna i tidningarna kunde belysa de här områdena, istället för att ensidigt rikta in sig på det som egentligen inte är något problem.

Bild sex

Nu kanske ni undrar varför jag har en bild på ett studenttåg? Jo, det är så att Znogge uppmanade mig att ta fram bild nr 6, ur mapp nr 6 och då blev det den här bilden.
Det är från yngste sonens studenttåg, för ett par år sedan. Solen sken och alla var glada!

Nu är det fritt fram att hänga med på den här utmaningen. Så fram med bild 6, ur mapp 6!

Yngste sonen blev förhoppningsvis glad igår också, när vi våldgästade honom i Stockholm. Vi har inte gjort något roligt på länge, så jag bestämde att vi skulle åka till sonen och hans flickvän.
Nu skulle de dock åka och klättra någon timme, men då tog vi en riktig långpromenad i kylan. Och blev sen bjudna på middag i deras lilla lägenhet.

Annars är det mest bekymmer med mor och svärmor. Samma dag som mor åkte in på sjukhuset, så åkte svärmor därifrån.
I lördags blev min mor utskriven och inatt ringde de från svärmors äldreboende och berättade att man skickat in henne igen.
Det här tar lite musten ur mig. Speciellt med min egen mamma, som är så envis och inte vill ta emot hjälp.

Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett dokument, om hur jag vill ha det, när/om jag förlorar förmågan att inse mitt eget bästa.
Så att sönerna har något att rätta sig efter. För jag vill inte att de ska komma i den situationen att de blir förtvivlade över min tillvaro, om jag inte längre kan inse mina behov.

Det är grymt att se sin mamma leva ett så ovärdigt liv. Och hon lider av det, för hon skulle till exempel behöva mycket mer hjälpmedel och hon skulle behöva en tandprotes, för att kunna äta vanlig mat.
Hon klarar inte heller att hålla egen hygien eller tvätta och städa. Nu tog jag i alla fall hem tvätt och tvättade, när hon låg på sjukhuset.

Min svärmors demens är av ett helt annat slag. Hon tar tacksamt emot den hjälp hon kan få. Hon har gått tillbaka i tiden, det hon pratar mest om, är sånt som hände när hennes barn var små. Henne kan man också lirka med, men det är stört omöjligt med min mor.

Nej, nu gäller det att motionera hjärncellerna, så de behåller flåset länge än!

Hysteri

En ledig dag idag. Känns skönt efter helgarbetet. För det har varit en hysterisk helg på jobbet. Mina helgpass gör jag på en jourverksamhet, där vi är två sjuksköterskor som har ansvar för hela kommunen. När jag kom dit i lördagsmorse, fick jag veta att alla kommunala datorer skulle vara ur funktion hela helgen, på grund av uppgraderingar. Vilket till exempel innebar att vi inte kunde läsa några journaler och naturligtvis inte heller dokumentera.
Sen visade det sig att även telefonerna var ur funktion. Datorerna hade man informerat om sent på fredag eftermiddag, men telefonerna hade man inte sagt något om.
Tur i oturen att vi är så mobila nu för tiden. På de flesta äldreboenden hade så gott som all personal egna mobiltelefoner med sig. Men vi kunde naturligtvis inte ringa till personalen för att hämta information om de som var dåliga och sjuka.

Det är typiskt människor som arbetar på kommunhuset på kontorstid, att lägga en dylik uppgradering på helgen. Det vore mycket bättre att göra det på vardagar, när alla äldreboenden är bemannade med ordinarie sjuksköterskor.

Riktigt struligt blev det. Till råga på allt hade jag en ny sjuksköterska med mig, som skulle gå introduktion. Hon fick inget vidare intryck av sin nya arbetsgivare. På söndagen blev det än värre. Då kom det nämligen ingen kollega till mig. Någon hade gjort en miss i schemaplaneringen.

Idag har jag rensat mina garderober. Jag har till slut förlikat mig med tanken på att jag för evigt är en rundis. Jag kommer aldrig att komma i mina 38:or igen. Nu är det storlek 42 som gäller. Det blev tre kassar, som jag körde till Brödet & Fiskarna. En kasse med lite finare kläder ska jag lämna till en annan secondhandbutik.
Nu får jag inrikta mig på att behålla 42:an, istället för att fantisera om att jag ska gå ner till 38 igen.