Det bränns

Jag sitter på altanen ute vid stugan och förundras över hur vackert allting är. Utsikten är vidunderlig, jag ser åkrar, röda stugor, en bondgård, fantastiska träd, sjön är spegelblank. Det är så fint att jag nästan blir tårögd. Det här är mitt paradis, här kan jag koppla av, känner inga krav eller måsten.
Jag åkte ut hit direkt efter jobbet igår, eftersom jag har ledig dag idag. Under kvällen var maken och jag ute och paddlade. Vi gjorde ett stopp på Biskops-Arnö och drack det medhavda kaffet.
Jag känner att jag måste ta alla chanser till återhämtning och vila. Jag har så svårt att låta bli att stressa på jobbet. Det är en ruggig balansgång, det behövs nog inte mycket för att få mig att ta ett felsteg.
När jag surfar runt bland dagspressen, hittar jag en intressant artikel på DN debatt, angående senaste tidens hetsjakt på utbrända.
Till min glädje hör jag dock på nyheterna, att Socialstyrelsen har börjat backa, när det gäller de nya riktlinjerna för sjukskrivning vid utmattning och depression. Jag hoppas verkligen att de förstår hur fel de har, en utbränd person kan inte gå kvar på jobbet.
De som har arbetat fram det här förslaget har naturligtvis aldrig själva varit utbrända, för då hade detta förslag inte sett ut så här.
Min egen utbrändhet var av det lindriga slaget, som inte krävde så lång sjukskrivning. Men jag har ändå fått betala ett högt pris, rent ekonomiskt. Jag bytte arbetsplats och gick ner rejält i tjänstgöringsgrad, vilket betydde en ordentlig lönesänkning. Men för mig var det, det enda tänkbara alternativet.
Naturligtvis är orsakerna till de nya riktlinjerna rent ekonomiska. Man tror att detta ska spara in mycket pengar, som ska gå till andra finansieringar. Dock tror jag att det är ett väldigt kortsiktigt tänk.
För alla människor som då blir utslagna ur arbetslivet, hur ska de tas om hand? Ja, inte kommer det att bli billigt i alla fall. För att inte tala om det mänskliga lidandet. Men till det tas det inte särskilt mycket hänsyn till, i dagens samhälle.