Jag har i tidigare inlägg, skrivit att jag lever upp till mitt namn, Imse Vimse. Nu kan jag bara konstatera att jag åter igen, har blivit varse att det namnet passar mig bra.
Häromdagen var jag på ett hembesök hos en äldre vårdtagare. Vi skulle ha en så kallad vårdplanering. Ytterligare några personer från kommunen var med, samt personens son.
Jag hälsade artigt och presenterade mig för dem. Sonen tittar lite förvånat på mig. En bit in i samtalet är det som om sonen vill säga mig något. Till slut kan han inte hålla sig, utan säger då att vi bor grannar.
"Eh, jamen... visst", säger jag. "Just det".
Jag hade nämligen aldrig sett karln förut. Trodde jag.
För till saken hör att jag har en släng av ansiktsblindhet. Inte bara en släng, enligt min man. Han är glad varje dag, när jag känner igen honom.
Och det här att träffa en person i ett nytt sammanhang, det är helt hopplöst. Möter jag till exempel mina grannar i en oväntad situation, så har jag jättesvårt att känna igen dem.
Jag brukar dock inte ge mig in i några förklaringar, eftersom det här handikappet är obegripligt för de flesta.
Jag hejar när någon hejar på mig, helt enkelt.
12 kommentarer:
Ja det är lika bra, heja och se glad ut !
Antingen får du ett hej tillbaka eller så får den andra något att fundera på.. :-D
Kram !
Du berättar väldigt bra, och roligt om din ansiksblindhet. Jag kan intyga att du inte är ensam. Här är åtminstonne en till, där både forna klasskamrater och jobbarkompisar fått förklara vem de är. Tyvärr händer samma sak med det jag skriver, man kan tro att jag har någon formn av dyslexi ibland. Jag ska blogga om detta imorgon.
Vilken situation... länge gick jag utan glasögon och folk måste trott jag var fisförnäm, jag såg inte hur de såg ut på långt håll. *skratt*
Erika
Bättre att heja en gång för mycket än för lite! Det får man bjuda på.Men visst är det retfullt när man inte kan placera folk...
Kram!
Håller med dig! Det är grymt snyggt! =) Smycken förgyller livet!!! Du är Oktoberutmanad!!!
Erika
Haha,ja så det kan bli! Som sagt,det är bara att heja och se glad ut!
Häromnatten så kom en blivande pappa fram till mej på jobbet och gav mej en stor kram! Han var så glad att se mej. Jag kände inte igen karln,men skrattade och log. -"Du måste följa med in till min fru,säger han,hon kommer att bli så glad att se dej"
Jag fattade fortfarande ingenting,men på väg in till frun så säger han att jag var med förra gången de skulle föda barn,som var för bara något år sedan.
Jag kommer in till frun som just fått sitt 2:a barn,och hon lyser upp när hon ser mej och kramas hon med. jag känner tyvärr inte igen dem....
Sen nämner de båda två att jag var ju aldrig med just vid födelsen av barn nummer ett,men att jag tagit hand om dem hela natten innan barnet kom!
Visst blir man glad :)
Kram!
Japp, det här är svårt! När folk kommer fram och säger: Vad roligt det var länge sen. Kommer du ihåg....fixar inte att fråga vem det är. Ha det gott
Ahaa,känner igen det där.Jag måste träffa en person flera ggr för att minnas ansktet.Lite småjobbigt,men gör som du.Tack för dina värmande ord,kram på dej :)
Men då hejar du iallafall. Min mamma har ett annat problem hon ser inte när folk hejar på henne för att hon är så tankspridd hela tiden. Då tror ju folk att hon är sur på dem hela tiden :)
Jag har läst om det problemet och jag undrar om inte rätt många har sett program om det på tv.
Låter ju jobbigt att ha det så, jag kommer ihåg ansikten, men är helt koko på namn och det kan minsann vara lika galet.
Tänk när vi träffas, du minns inte mig när jag går på toa och kommer tillbaka till bordet och jag minns inte ditt namn om jag ska be dem ropa efter dig när du har sprungit bort i varuhuset från mig ha ha du och jag sköna damer.
Skämt o sidor jag förstå att ditt handicap kan vara väldigt besvärligt och folk får så mycket för sig om man inte hälsar och verkar känna igen dem. Vet man ju bara man går där i sina tankar på väg till affären och inte hälsar som vanligt på de man känner, då får jag frågan om jag är högfärdig. Ja, fläckvis brukar jag svara och skratta.
Kram på dig
Vad märkligt. Jag har läst om det här så jag vet om att det finns, men som du skriver, det är så märkligt och svårt att förstå./Rosa
Vad bra att få veta att andra också har det här. Brukar själv försöka känna igen människor på rösten, hur de rör sig, klär sig och frisyren förståss. Jag kan arbeta tillsammans med människor på morgonen, fara till tandläkaren, komma tillbaka till jobbet och då inte alls känna igen dem jag jobbade med, om de inte är på samma plats mera. Inte så lätt alltid.
Skicka en kommentar