Jag har varit till läkare och fått det bekräftat att det sannolikt är artros jag har i mina leder. Generell artros, vilket innebär att så gott som alla leder är drabbade.
Jag har ju fått höra det några gånger förut också, men jag har liksom inte accepterat diagnosen. Jag vet inte om det beror på att min mamma också är hårt drabbat av artros och numer är nästan orörlig. Vem vill bli som sin mamma? Inte jag.
Sen har jag alltid förknippat artros med väldigt gamla människor. Men min ledvärk började för många år sedan. Inte vill man då tro att det är åldersförändringar, som man är drabbad av.
Nu har dessvärre vår äldste son, 23-åringen, förmodligen också drabbats. Så då är det nog bara att ge upp och inse fakta. Det här är en ärftlig variant, som för varje generation har gått längre ner i åldrarna.
Det finns ju ingen direkt behandling, förutom värktabletter. Man kan operera, men som doktorn sa, man kan inte operera hela kroppen. Jag ska fundera på saken och i sånt fall välja vilken led som är värst.
Sen bör jag använda stödbandage, ortoser, till fotleder, knän och handleder. För i och med att brosket försvinner, så blir lederna instabila, vilket leder till att musklerna får jobba väldigt mycket. Det är också förklaringen till att jag är så trött jämt. Det här muskelarbetet är extremt uttröttande.
Nu måste jag lära mig att acceptera min diagnos, gilla läget, helt enkelt.
Fast lätt är det inte.
12 kommentarer:
Ajajaj....va trist,och jobbigt med smärta! Trist att peta i sig massa smärtlindrande oxå...men det är ju ett måste om man har ont!
Finns det inget bra preparat inom naturmedicinen mot artros?
Många Varma Kramar till dej!!
Det var verkligen inte goda nyheter, varken för dig eller sonen. Men kanske är det ändå bra att veta...
Kram!
Det är absolut ingen blurff. Det är Post och Telestyrelsens sida! Det ser du när du kommer in där!! Kram
Usch vad trist, inget kul med värk jämt :(
Tack för din peppning på mitt 40 minuters knallande...Stor kram !!
Tyvärr behöver man som du ju vet nu inte vara gammal. Men det är ju inte säkert att du får lika besvärligt som din mamma. det kanske blir som du har nu. Det är ju så olika. Nu har de ju forskat mer i det också. Men synd på en 23-åring att få det redan då.
Tack för kommentaren. Ordning på den här datorn blir det nog aldrig. Tålamod har jag inte. Men har accepterat läget. Få se hur länge den hänger med. Ska lägga en bild sedan på hur jag ser texten överallt med IE.
Ha det så gott nu och var rädd om dig och tänk inte för mycket på hur det kan bli.
Kram
Ajjjaj då!
Tyvär kan jag inte komma på något vettigt som skulle kunna lindra, eller säga något smart som tröstade, annat än att jag lovar ägna en tanke till att "någon stans där ute finns en som har ont, o om jag tänker lite på denna person, även om jag inte vet vem det är så kanske det åtminstonne hjälper lite" Glöm bara inte klargöra för din omgivning och på jobb att du har detta konstaterat och att de ska ta hänsyn till det.
Nej, så tråkigt och inte nog med dig sonen också. Jag är fortfarande rädd att min sjukdom ska drabba mina barn.
Jag har det i tummarna och får hiskligt ont ibland har en del i släkten, men inget som har kommit tidigt.
Jobbigt att acceptera en kronisk sjukdom och värk som är så jobbigt att ha.
Många väldigt många kramar
Hoppas du accepterar din diagnos fullt ut. För mig tog det många år att acceptera min synskada. Fast det är nog mer smärtsamt rent fysiskt med artros. Ta hand om dig,
Kram!
Hej
Det var tråkigt att höra.Låter jobbigt för Dig.Jag hoppas att Du får bra hjälp med smärtlindring.Det finns ju många bra mediciner för det nu.Och annat också som tex akupunktur som jag har goda erfarenheter av.
Fy vad tråkigt. Jag har haft det på nära håll och nu börjar en finger spöka på mig också. Den är sig inte riktigt lik kan man säga. Någon sa till mig igår att det finns mediciner så man behöver inte se ut som dom gjorde förr - vi får hoppas på det!! Kram
Det är väl en process det där att acceptera tråkiga faktum. Det kan ta lite tid för någon och längre tid för en annan. Jag tror att det är bra för en själv om man kan acceptera faktum och försöka fokusera på det som fortfarande fungerar bra i livet. Men lätt är det nog inte alla gånger.
När jag fick min adhd-diagnos var det en befrielse för mig, jag blev ju inte friskare av diagnosen, med den blev en förklaring och det kändes bra.
Man kan nog inte jämföra det med artros förstås, och jag hoppas och tror att du kommer att kunna förhålla dig till det här på bästa sätt.
Du är ju en mycket klok och insiktsfull kvinna och det är nog en fördel i en situation som denna.
Sen tror jag det är bra att man kan känna vrede och sorg också för det som drabbat en. I alla fall som en del i processen mot accepterande av situationen. Bara man inte blir bitter, för det är nog värre än det mesta.
Ta väl hand om dig vännen!
kramar
*kramar om*
Vet inte vad jag ska säga...
Skicka en kommentar