Ut ur garderoben

Min mamma är nu på ett korttidsboende. I fredags ringde de därifrån till mig och meddelade att hon måste in till akuten igen, på grund av andningsproblem.
På akuten konstaterades det att hennes KOL hade försämrats och att det nu var viktigt att hon tar sin inhalationsmedicin varje dag. Så hon fick återvända till boendet på kvällen.

Fem dagar tidigare, i måndags, hade jag bett dem ordna så att ett nytt recept på hennes inhalationer utfärdades, för hon tyckte själv att andningen var sämre. Och hon hade ingen sådan medicin i bostaden och inget uttag kvar på receptet.

Inga problem, sa man. Jag erbjöd mig att hämta ut medicinen, men det behövdes inte alls. Det skulle de fixa.

Igår ringde kommunens joursköterska mig och bad mig åka till apoteket och hämta ut hennes inhalationer, för nu var hon dålig igen. Sköterskan hade försökt hämta ut den, men eftersom endast ett privat apotek var öppet, så gällde inte hennes kredit där. Den gäller bara på apoteket som boendet/hemtjänsten använder. Och medicinen kostade nästan 400 kr.

De hade alltså inte hämtat ut den än! Och det här gör mig vansinnigt arg. Här fick en dement och förvirrad kvinna, med svår KOL åka till akuten i fredags och var nära att behöva åka in igen igår, på grund av slarv.
Tänk om jag inte funnits, då hade hon inte fått sin medicin i helgen.

Som vårdplanerare har jag och mitt team fått ta emot oerhört många klagomål gällande detta boende. Så det här är inte första gången missar inträffar.

För några månader sen var jag där för att göra en vårdplanering och upptäcker att mannen, en yngre man, som vi skulle planera hemgång för, var dödssjuk. Han var extremt uttorkad. Jag skickade honom direkt till sjukhus och man visste inte ens om han skulle överleva ambulanstransporten. Sjukhuset tackade mig via telefon, för att jag skickat in honom.

Naturligtvis gjorde jag en anmälan om detta, vilket ledde till en anmälan enligt Lex Maria.

Jag har legat lågt och inte pratat så mycket utåt om detta, för trots allt vill jag vara solidarisk med min arbetsgivare. Till vilken korttidsboendet hör. Men det känns som om man lägger locket på och vi i teamet får stå där själva och ta hand om alla klagomål.
Vi har fått höra hur man muntligen kränker anhöriga och hur medicinska misstag görs.

Det är säkert inte bra för mig att skriva om detta på det här viset. Men som jag någon gång tidigare skrivit, så har jag inte många rädslor kvar. Och jag kan stå för vartenda ord.