måndag, december 10, 2007

Minnen

Det här är min första hund. En labradorkille, som levde sitt liv i 180 knyck.
Någon mer levnadsglad varelse får man leta efter. Ständigt på jakt efter nya pinnar och nya vattendrag.
Älskade alla och blev mycket älskad tillbaka.
Fast det är 20 år sedan han dog, så pratar våra vänner fortfarande om honom.






Här är jag. Året kan vara 1980. Jag var en smal, tvättäkta blondin, med stora glasögon.
Blondinen finns kvar, men går mer åt det råttgråa hållet idag. Glasögonen är ett par storlekar mindre. Kroppen, dessvärre, är ett par storlekar större.


Soffan har vi fortfarande kvar i vardagsrummet. Sliten förstås, men ack så kär.
Tiden går, hörni!

10 kommentarer:

Anonym sa...

Du är ju lika läcker som jag var på 80-talet. Jag hade dock kort hår för jag åkte som alla andra till USA som au pair och blev så trött på alla brudar som hade långt hår så jag klippte av allt... Vilket jag ångrade lite, men dock... många tyckte i och för sig det var coolt..

Anonym sa...

Ohhhh vad du ser ung ut...
1980 hade jag fått 2 barn och varit gift i 7 år ....snacka om att tiden går

Wanja

Anonym sa...

Och glömde... hade redan då köpt 2 boxrar. Hanen Nicke den pratar vi oxå fortfarnade om. En del gör intryck men Nicke var väl inte "Guds bästa barn"
kram igen
Wanja

Anonym sa...

Hos mig var det tvärt om! Brunett, utan glasögon men lite väl mullig. Fortfarande brunett, ganska små glasögon och ingen övervikt alls mer! Som sagt, tiden går och vi med den!
Kram!

Anonym sa...

Oj så åren går, och kärleken har man kvar till sina djur i hela livet.
Vi har haft ett marsvin, en kanin och en hund och alla är lika mycket älskade. Kaninen var min hjärtöppnare när det gäller kärleken till djur. Aldrig har jag slitit så med att få ett djur att överleva allt som en liten kanin kan drabbas av. Min veterinär sa att hon aldrig varit med om maken till människa och hålla liv i ett djur.
Kaniner måste ju hela tiden hålla igång magen med hö och när de ger dem penicillin så ballar magen ofta ur och sen är det kört. Diarren tar livet av dem om de då lägger av att äta hö.
Så jag körde höt i en liten elektrisk kaffemalningsmaskin och sen köpte jag barnmats burk med morotspuré och så blandade jag hö och pure, drog upp i en spruta utan spets och tvångsmatade kaninen med maten. Han överlevde flera år extra tack vare detta och en massa healing han fick varje dag av mig.
Ja så tokigt blir jag när det är någon sjuk runt om mig, jag hittar på vad som helst bara det funkar.
Maggan http://livsglimtar.wordpress.com

Anonym sa...

Tiden, den tiden..

Ha det gott!

Anonym sa...

Härligt med "gamla" bilder :-)Det är alltid kul att se hur man såg ut förr, och jämnföra.
Ja, det verkar vara en riktigt fin hund.
*kram*
Ann Mysterie

Gunnar Deckare sa...

Jaha åren dom går men soffan består...
Vilken go vovve! Förstår att han är saknad.
:)

Anonym sa...

Hej Imse!

Vilken fin hund du hade! Det är tråkigt när en kär vän går bort men som tur är har man ju minnen kvar. Ha det riktigt gott!

MVH Pinglan på AB

Anonym sa...

Kul att du lägger in gamla godingar tycker jag. Man kommer ihåg sig själv och känner igen så mycket i en sån bild.

kram!
/birgitta - witchbitch