Det står i tidningen att nyandligheten växer i Sverige.
Är det ett tecken på att vi inte mår så bra? Att vi känner oss rotlösa och otrygga?
Inte vet jag, men jag tycker att det är spännande. Har alltid varit intresserad av det som inte går att förklara. Det som kan finnas därute, men som inte riktigt syns.
Och om det fungerar som en slags tröst för människor, så kan det väl inte vara helt fel?
4 kommentarer:
Nej, jag tycker att var och en blir lycklig på sin tro. Fel är det om det skadar någon annan!
Tja så länge du det inte innebär att du givit upp förståelse i något sammanhang där det skulle ha betydelse för ditt eller andras liv.
Att du tackar nej till effektiv behandling av en sjukdom eller funktionshinder för dig själv eller dina barn.
Eller att du kastar bort en forskningsutbildning du fått därför att du plötsligt inte vågar erkänna vetenskap.
Eller så länge du inte försöker tvinga på andra dina åsikter genom att införa censur på information.
Och så länge du inte försöker få andra att följa underliga och icke-rationella levnadsregler t.ex. avseende klädsel eller medicinskbehandling.
Sedan skulle jag själv skämmas om jag förföll så pass mycket att jag skulle uppfatta något jag sett eller hört att något annan sett som inte bara "oförklarliga" utan något jag känner får mig att tillbe gudar eller få för mig att något övernaturligt finns.
Go morron! Ja, andligheten ja, den vill gärna komma i sista hand fast den borde komma först. Är man inte i balans inombords så blir allt runtomkring väldigt hattigt också. Men jag tycker att "andlighet" går i vågor, både på mässor och i media. Tycker att det är märkligt att det bara visas och skrivs om "avarterna" i media, det finns ju dem som ÄR duktiga också men dem skrivs det inte ett ord om. Men skulle det skrivas om dem så riskerar ju journalisten att hamna i sitsen att måsta erkänna att det finns "icke bluffare" och det sitter nog långt inne.
Så du skippar kladdkakan numera då? Hahaha..
Den så kallade nyandligheten är i själva verket inte alls särskilt ny. Det här med New Age t ex, är ju ett hopkok av olika nya och gamla metoder för att nå högre andlighet.
Och det här med privatreligiositet som också hör till nyandligheten har ju utövats i många olika former under hela människans historia.
Men jag är för. Jag tror att var och en blir salig på sin tro. Själv har jag ett hopplock av lite olika doktriner och jag förbehåller mig själv och andra rätten att tycka vad vi vill.
Kramis!
Skicka en kommentar