Det här är en maskerad Imse. Bilden speglar ungefär hur jag känner mig. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Jag är så trött, utled och less. På det mesta.Lederna värker och ingenting känns roligt.
På bilden har jag precis packat upp min nya kamera och det är förstås roligt. Men annars är det mest erbarmligt tråkigt.
Har jobbat hela helgen och tänkte faktiskt när jag cyklade hem från jobbet idag, att nu jädrar i min låda ger jag upp. Jobba och sova. Värk för jämnan. Problem med envis mor.
Ska inte livet vara mer än så?
14 kommentarer:
Alla har vi berg som ska vi ska ta oss över... sen blir det lättare.
Ha en bra kväll.
Jodå så där känns det ju - det känner vi igen, ibland vill man skrika och ibland skriker man och skrämmer slag på sig själv - o skäms.
Fota lite vackra bilder utan munkorg o målvaktskydd och ta en promenad i snöyran (om du har nån där du bor) så känns det bättre.
Kamera är en fantastisk uppfinning det värsta är att man inte får fota nära och kära dom bara protesterar då dom ser bilderna och plockar bort dem fort som fasen. Utan en tanke på att vi andra minsann får stå ut med att se dem var och varannan dag...och de ser tom värre ut än på bilden ibland.
Vid denna hedersvärda ålder så bryr jag mig inte så mkt längre man ser ut som man gör och lite kan man ju bättra på det men under tar längre tid att uträtta - och blir DYRT!
Ha kul med nyförvärvet imorron känns det bättre!
Kram Nonna
Joo, livet ska nog vara just det, och kanske det är det fast vi kanske inte tycker vi upplever eller märker det.
För det mesta verkar faktiskt just växelverkan, bra/dåligt glad/lesen och i princip allt på ett eller annat sätt växla. Nu vet du att framöver ändras något så du upplever din tillvaro lite bättre.
Ja ibland undrar man om det verkligen ska var så trist. Men sen en annan dag är det rätt okey att vara människa.
Styrkekram från Farmor K
Jag känner så med dig... och jag vet inte vad jag ska säga för att muntra upp... är välan inte så värst munter själv just nu !
Men resan då ?... är inte det en liten ljusglimt att se fram emot ?
Kram så mycket...
Kära trassliga garnnystan!
Känner så med dig nu! Och känner också igen mig. Ibland är det bara så tungt så man vet varken ut eller in, ingenting med andra ord.
Skrika eller gråta eller gny, ibland finns inte ork ens för det.
Men..det vänder.
Det är ingen klyscha, det vet du, det är sanning!
Tänker på dig!
Kramar din smärtsyster
Det går över. Hoppas jag. Här känns det likadant. Kan det vara vädret? Grått trist dimmigt och allmänt jä....
Två fingrar ihoptejpade, blir inte mycket här just nu.
Kram och i morgon kanske du ler.
Känner igen det där som du beskriver! Men tack och lov så tycker jag att det går både upp och ner i livet. Ibland blir det bara för mycket för att man riktigt ska orka med... Jag tror att det här med din mamma tar på krafterna även om du lagt ned projektet.
Kram!
Skickar en kram.
*kramar om*
Jag vill också Krama om dej kära du...i morgon är en annan dag!!
Varma Kramar!!
Nu har vi ytterligare en beskrivning, utöver teflonhjärna; trassligt garnnystan.
Bra omskrivningar av hur många av oss känner det.
Någonstans finns det en gräns. Är det vettigt att driva kroppen vidare så att den fallerar totalt. Är det det som är meningen?
Enligt vissa 'strömningar', ja.
Men inte i den mänskliga strömmen. Där finns inte det alternativet. Där ser vi allt i en mer samverkande balans.
Och blir det då obalans så måste det balanseras upp.
Ofta känns det omöjligt. Och i en del fall är det så.
Den 'uppvägare' jag menar är hjärnans kraft. Trots teflon och trassel där man inte ens hittar en ända att börja nysta i.
Vi, med kronisk värk, måste mer än andra stanna upp och lyssna och lyda vår kropps signaler.
Vi måste också fokusera på det vi kan och inte på det andra.
Vi måste också se möjligheter i det som friska människor inte ens ser.
Det är i sig en kamp. Men likväl en enklare kamp än att kämpa emot värk och smärta.
Att kämpa för att hålla sig kvar i det friska när det sjuka är i majoritet. Då gäller det att vara rädd om minoriteten.
Massa ord. Tankar från en gubbe.
Kramar!
Det är inte lätt när det trasslar till sig! Blir värken bättre när värmen kommer? Någon har sagt att ingefära dämpar värk, men det vet du väl redan? Kram
Livet är som en enda kamp, helst när man har en otrolig värk på det!
Som du "kämpat" tidigare i ditt liv så ska du se att du har glöden kvar att kämpa även mot detta, vi finns ju här för varandra...
Soliga kramar från Norrland.
Din S-syster
Skicka en kommentar