Inbjudning
Det intresserar mig inte vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du trängtar efter och om du vågar drömma om att möta
ditt hjärtas längtan.
Det intresserar mig inte hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill riskera att se ut som en dåre för kärlekens skull,
för äventyret att leva.
Det intresserar mig inte vilka planeter som står i konjunktion till din måne.
Jag vill veta om du har berört det innersta av din sorg,
om du har blivit öppnad av livets svek eller har blivit förtorkad och sluten
av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta kvar i smärta, min eller din egen,
utan att röra dig för att dölja den, dämpa den eller ta bort den.
Jag vill veta om du kan finna glädje, min eller din egen;
om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från tårna utan att säga åt oss att vara försiktiga, vara realistiska eller att tänka på det begränsande att vara människa.
Det intresserar mig inte om din historia är sann.
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv;
om du kan uthärda anklagelsen att svika och inte svika din egen själ.
Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig.
Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag,
och om du kan se att din källa är Guds närhet.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt och mitt,
och ändå stå vid sjöns strand och ropa mot silvermånen: ”JA”!
Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlad, trött,
plågad ända in i märgen, och göra vad som behövs för barnen.
Det intresserar mig inte vem du är, hur du hamnade här.
Jag vill veta om du tänker stå mitt i elden tillsammans med mig och inte dra dig undan.
Det intresserar mig inte var eller vad eller tillsammans med vem du har studerat.
Det intresserar mig vad det är som bär dig framåt inom dig
när allt annat sviktar och försvinner.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du
verkligen tycker om ditt eget sällskap under de tomma ögonblicken.
(INBJUDNING, inspirerad av ORIAH DREAMER, en indian äldste, maj 1994)
(från boken ”Själens intelligens” av D. ZOHAR & I. MARSHALL)
7 kommentarer:
Den var fin !
Kloka människor, indianerna...tänk om den vite mannen haft förstånd nog att förstå det.
Istället utplånade man dom och tog deras land.
Den bokens ska jag se om jag kan hitta.
Ha en bra dag.. kram !
Fint.
Han vill veta vem människan verkligen är, själen som finns bakom det synliga.
Hej
Tänk så mycken visdom som finns i Indian-kulturen.Där har vi mycket att lära.
i-)
Oj, vad vackert och vist. Underbart ju. Man blir verkligen berörd av de där orden. Tack för det!
Ja, så lustigt att vi skrev om själen båda två.
Det var mycket vackert och vältänkt.
Kram
Och jag tog mig tid att svara:
Jag trängtar efter helhet.
Jag har mött mitt hjärtas längtan
Jag har betett mig som en dåre för kärlekens skull.
Jag behöver inte se ut som en dåre för äventyret att leva. Hur jag ser ut har ingen betydelse, för mig. Om det har det för andra så får de väl tycka så då.
Jag har inte bara berört det innersta av min sorg jag har också bearbetat den.
Jag är öppen inför livets svek.
Jag har varit livrädd för mer smärta men aldrig förtorkad.
Jag lär mig att leva med min smärta.
Jag kanske kan nå det tillstånd då jag även kan nå andras smärta, det vet jag inget om. Det är upp till de personerna, att bli nådda.
Jag känner en ständig närvaro av livets glädje. Främst finns den i vardagens små ting.
Jag har aldrig upplevt någon egentlig begränsning i att vara människan Nisse. Det är i så fall mina negativa tankar som skapar begränsningar.
Jag har säkerligen gjort andra besvikna för att jag lyft fram mitt sanna jag.
Jag kan inte uthärda anklagelsen att svika och inte svika min själ eftersom jag inte ens förstår vad det innebär - vad är själ?
Jag kan vara pålitligt men jag kan inte lova att vara trogen. Det krävs två för att bygga bindande tillit.
Jag kan se skönhet i det mest underliga ting och företeelser. Skönhet är något som väcker positiva känslor och det är känslor jag lever på och av.
Jag kan inte se att min källa är Guds närhet då jag inte tillber någon 'gud'. Men om gud är min och allas goda krafter då kan jag se min källa i det.
Jag kan leva med mitt misslyckande, har ju hunnit med en hel del, men jag kan bara leva med ditt misslyckande om du inte gör det till mitt.
Jag kan stå vid sjöns strand och ropa "JA!" oavsett mitt eller vems misslyckanden och/eller framgång.
Jag kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlan, trött, plågad ända in i märgen - för det har jag gjort så många gånger nu så det har fått till effekt att jag inte längre 'ser' det. Jag ser i stället det nya som en ny dag kan tillföra.
Jag kan därmed göra vad som behövs för barnen om det med det menas de människor som är i min närhet, oavsett ålder och relation, och ser mig som en medmänniska.
Jag kan absolut tänka mig att stå i samma eld som den som kan tänka sig göra det samma gentemot och med mig - inte annars.
Jag antar att det är de små stegen som bär mig framåt när det känns som om allt sviktar och det upplevs som om allt försvinner.
Jag kan vara ensam med mig själv och jag är trygg med den relationen - den sviker inte när andra gör det.
Kramar!
Så otroligt, vet inte vad jag ska säga, tankeväckande och utmanande.
Jag tar mig friheten att citera på min blogg men skriver att jag läst det hos dig.
Det grep tag i mig...
Massa kramar!
Skicka en kommentar