Den tunna isen

Idag lyssnar jag på sorgsen och känslig musik. Just nu spelar Antony & The Johnsons på Spotify.

Min åsikt om livet har mer och mer tenderat att gå åt det hållet, att man alltid har ett val. Man kan alltid välja.
Men det är inte lätt. Vad ska man välja? Vilka konsekvenser är man beredd att ta? För gör man ett val, måste man också ta det som följer därav.
Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv.
Att fortsätta gå på tunn is, ökar risken för att hamna i det kalla.
Man kan inte alltid förvänta sig flytväst och livlina. Och fast mark under fötterna.
Ibland svajar det och man sjunker lite. Ibland finns det en sten att kliva upp på. Ibland når man den trygga stranden.

Att följa sitt hjärta är inte alltid den enklaste vägen.
Allt för ofta är det istället den svåraste vägen. Med hinder som ter sig oöverstigliga.
Stundtals med känslan av att den tunna isen inte alls höll, att vägen man följde inte var den man var ämnad för.
En påtaglig känsla av vilsenhet. Av längtan.
Till något som måste fullbordas.
Att följa sin längtan, är minst sagt lika svårt som att följa sitt hjärta.
Till slut kommer det en punkt, där man måste välja, isen eller stranden.