I sjön

Lite stolt är jag över vad mina jobbarkompisar och jag har åstadkommit! Äntligen är projektet sjösatt och igång.
Igår informerade vi kollegor, i en fullsatt fullmäktigesal, om vårt arbete.

Och vi har det så trevligt på jobbet! Det är en ren fröjd att gå dit.

På tisdag och onsdag blir det dock ett litet avbrott. Då åker hela enheten som jag tillhör, på planeringskonferens i Stockholm.

Men först en lugn och avslappnad helg!

Chiball

Ni som undrar vad chiball är för något, kan gå in på den här sidan. Där finns bland annat en video, som visar hur chiballövningarna ser ut.

Nu är ju inte jag sådär elegant, när jag gör övningarna. Det är nog mer Bambi på hal is, över mig.

Men jag är övertygad om att det är en nyttig träningsform. Det är mycket teknik, andning och koordination. Både knoppen och kroppen får motion.

Och balansövningarna är väldigt bra för oss skelettsköra kvinnor. Visserligen landar man väl rätt mjukt om man faller, men det är nog bra att förebygga fall genom att träna balansen.

Kvinnodominansen på passen är total. Tror inte att det är särskilt macho att träna chiball.
Mer tantcho!

Det löser sig

Jag har två hobbies eller fritidsintressen eller vad man nu ska kalla det. Det ena är att gå på chiball på onsdagkvällarna, det andra är att sjunga i kören på torsdagkvällarna.

Sen är naturligtvis gos med katten ett stort intresse och att läsa böcker. De här grejerna är mina andningshål. Det är där jag hämtar energi. Lust och glädje.
Är så tacksam över att jag har dessa energigivare. Tillvaron har varit extremt energislukande den senaste tiden, med hög arbetsbelastning på jobbet och privata bekymmer med min mor.

Idag lättade minst en stor gråsten från mitt bröst. När jag hälsade på min mor på sjukhuset, frågade hon nämligen mig om jag tyckte att hon skulle söka ett annat boende.
Det var som om hon hade ett ögonblick av klarsyn. Som om hon just då kände och insåg att boendet i den egna lägenheten inte längre var något alternativ.

En annan sak har också gjort mig glad. Hon har inte varit till tandläkaren på många, många år. Tänderna har ramlat ut och hon är i det närmaste tandlös.
Häromdagen ringde jag till tandläkaren på sjukhuset och berättade hennes historia. Samma dag fick hon komma dit och har nu påbörjat en behandling av munnen. Fantastiskt bra service!
Och hon har glatt berättat för mig att hon har varit till tandläkaren. Jag låtsades förstås att jag var helt ovetande.

Så ibland löser sig saker. Det går vägen nästan alldeles av sig själv. Och jag känner en stor tacksamhet över att jag omges av så underbara människor. Härliga arbetskamrater och goda vänner, både i riktiga livet och på nätet.
Nu börjar jag se framåt igen!

Ännu en dåre

Den här artikeln om våldtäkterna i Örebro, är nog något av det mest korkade som jag har läst.
Är det ett problem att kvinnor strövar omkring, till synes orädda? Eh...??

Problemet är väl att minst en dåre, överfallit och i flera fall våldtagit kvinnor, som rört sig i en viss del av staden.

Att sen hävda att det här inte är någonting, om man jämför med krypskyttar i Sarajevo, ja det gör artikeln om möjligt ännu mer idiotisk.

Åt skogen

Åt skogen var de, mina blodsockerprover, som jag tog hos diabetessköterskan häromsistens. Det förvånar mig inte, eftersom jag har haft en del symtom som tytt på detta under den senaste tiden.

Och vad som är hönan och vad som är ägget i det här fallet, är inte helt lätt att reda ut. Om stressen och tröttheten beror på högt blodsocker eller om det höga blodsockret lett till stress och trötthet.

Nåväl, vi får se om doktorn kan räta ut en del frågetecken och vad han har för förslag angående medicineringen. Och min livsföring.

Dagen idag ska i alla fall vara en skapligt lugn dag. Igårkväll var äldste sonen sonen här på middag, med sin nya flickvän. Ja, hon är i alla fall flicka och vän, så jag antar att hon är flickvän. Han är inte så tydlig med såna saker, den käre sonen D.
Men det var en ytterst trevlig tjej.

På tal om det här med flickvän, så har kattpojken Isai börjat närma sig könsmognaden. Han är nu mycket intresserad av ytterdörren och det som eventuellt kan gömma sig därute.
Han kommer dock inte få några större möjligheter att utforska det, för nästa måndag läggs han under kniven.
Det kan låta grymt, men i alla fall för en innehankatt är det ju absolut nödvändigt med kastration.
Så han får nöja sig med att pussa på matte i fortsättningen, mer avancerat än så blir det inte!

Dags igen

Känner mig lite gladare idag. För igår började nämligen kören. Den lilla glädjespriderskan Caroline af Ugglas har en förmåga att träffa så rätt, när hon förmedlar sin sångglädje och energi.

Igår såldes även hennes senaste skiva och nyutkomna bok, till förmånliga priser. Boken började jag läsa direkt när jag kom hem. Det verkar vara en väldigt öppen och rak skildring av människan Caroline.

Nu blir det påfyllning av energi varje torsdag. Det tas tacksamt emot!

Smärtsamt

Idag hade min mamma packat en kasse på sjukhuset. Hon skulle gå hem, sa hon. Men det kan du inte, försökte jag säga, du får komma till ett korttidsboende ett tag. Tills armen blir bra.

Jag vill bo hemma på xxx-gatan, säger hon. Oändligt sorgligt.

Och det är så smärtsamt, så smärtsamt....

Läs den här

Alldeles nyligen har jag läst en bok, som jag har fått av författaren Anders Jacobsson. Det är Anders första vuxenroman, "Alla mina andetag bär ditt namn".

Det är en varm bok om mänsklig styrka, om kärlek, om svek, om de spår som varje själ, varje möte och varje beslut lämnar inom oss. Som vi bär med oss i vår ryggsäck för evigt.
En ryggsäck som hos vissa är fjäderlätt att bära, men som hos andra är tung som bly.

Bokens huvudperson, Gad Gustaf Grecke, har en ryggsäck som kräver en stark bärare. För det här är en bärare som har utsatts för hårda prövningar, i form av föräldrars svek och andra vuxnas respektlösa kränkande.

Att med ett sådant bagage resa sig upp, ta tillvara lärdomar och sedan gå vidare, kräver en speciell människa. Han är just en sådan människa, Gad Gustaf Grecke.
En människa med stor integritet. Med orubblig beslutsamhet och som går sina helt egna vägar.

Gad bär sin tunga ryggsäck genom puberteten och ungdomen, av och till får vi också följa Gad betydligt senare i livet.
Emellanåt avbryts texten av ren poesi. Det är Gads upplevelser och tankeliv i diktform.

Boken är så lätt och följsamt skriven. Lätt att ta till sig och svår att lägga ifrån sig.
Det är en läsupplevelse som leder till eftertanke. Som ibland vrider om den där elefanttunga ångestnäven i bröstet.

Det här är första delen i en trilogi och det känns alldeles nödvändigt att få ta del av Gads fortsatta livsvandring.
Jag hoppas att det inte dröjer allt för länge.

Morotens dag

Bild: Fotoakuten.se

Nå, har ni glufsat i er några kanelbullar idag, på Kanelbullens dag?

Inte har väl jag, som är en mjölkallergisk diabetiker med trivselvikt, varit så ohälsosam och glupsk att jag stoppat i mig en sån onyttighet?

Näe, oh...eh...jo...en bara. Bara en bulle slank ner till kvällsfikat.
En stackars bulle.

Måste ju hålla på traditioner och så...Det är ju en viktig dag för landet...kunde nästan vara nationaldag...

Imorgon får det bli morot till fikat. Morotens dag, vore inte det något att införa?

Goddag yxskaft

Goddag yxskaft är det när jag pratar med min mamma numer. Besöker henne en stund på sjukhuset varje dag och hon har inte den blekaste aning om var hon befinner sig. Hon har fått mycket kraftiga minnesstörningar sen hon kom in på sjukhuset den här gången.
Hennes demens utvecklas i en rasande fart.

Det här är inte längre min mamma. Det här är en helt främmande person, som inte har några som helst likheter med den kvinna som en gång var min mor. Inte ens utseendet har hon kvar.
Och förändringen är det som är det svåraste att acceptera.
Har stött på det många gånger i mitt arbete som sjuksköterska. Man kan acceptera att ens anhörig är sjuk, till och med svårt sjuk, men just förändringen, den vill man helst inte se.

Jag kommer ihåg när min pappa gick från att vara en kraftfull man på 90 kg, till att bli en utmärglad cancersjuk människospillra på 40 kg, det var olidligt svårt att se.

Och svåra sjukdomar förändrar. Och som anhörig är man aldrig redo att tackla den här förändringen. Aldrig någonsin.

Nu är jag mamma till min mamma. Hon är som ett barn och kan under inga omständigheter lämnas ensam.
Jag är inte beredd på det här. Det tär och gnager i mig. Och ibland vill jag bara fly från alltihop.

Min stora förhoppning nu är att hon ska gå med på att söka ett annat boende. Att komma hem till lägenheten är inget alternativ. Nu senast hade hon varit hemma från sjukhuset i fyra dagar, när hemtjänsten hittade henne på golvet med bruten arm.
Första dagen på sjukhuset ramlade hon igen och slog i huvudet.
Den arma hjärnan tål inte mer påfrestningar nu.

Förresten, vad kommer uttrycket "goddag yxskaft" ifrån? Någon som vet?

A och B

Det känns rysligt luddigt, det här med den ökade hotbilden mot Sverige. Vi har en ökad hotbild, men inte nu och vi kommer inte märka så mycket. Det är som om SÄPO tråcklar in sig själva i ett hörn, i sina förklaringar.

Varför går man ut med detta, om man bara kan säga A men inte B?

Bättre när det blir sämre

Angående en kommentar till mitt förra inlägg, där jag fick en fråga om omyndigförklaring eller förvaltarskap som det heter idag, så är detta något som utfärdas med mycket stor restriktion.

Det är tingsrätten som beslutar om förvaltarskap. Det är alltså inte en läkare ensam som kan avgöra om någon ska stå under förvaltare.

Däremot håller jag på att ansöka om att bli God man, för min mor. Men det innebär inte att jag får föra hennes talan, vid till exempel ansökan om annat boende. Som God man får jag inte göra någonting utan hennes medgivande.

Det här är komplicerat som sjutton. Det vore så enkelt om jag som dotter bara kunde säga att min mor behöver bo på ett boende.
Men förhoppningsvis behöver det inte bli ett allt för stort problem. Hon verkar nämligen sjunka längre och längre in i sin demens och har nu förutom personlighetsförändringen, även stora minnesstörningar.
Och hon är inte längre så motsträvig. Det verkar faktiskt som om hon håller på att glömma bort att vara motsträvig!

När det gäller demenssjukdomar brukar man säga att det blir bättre när det blir sämre och i det kan jag bara instämma!