Vad som hänt och händer i havet utanför Gaza, tror jag aldrig att vi kommer att få någon rättvis bild av.
Det är en ohyggligt infekterad konflikt, med två sidor som är så långt ifrån varandra som man kan vara.
Att tro att dessa båtar är lastade med fredsaktivister och mat och mediciner, ser jag som väldigt naivt.
Vill man transportera förnödenheter, är landvägen mellan Israel och Gaza, naturligtvis den bästa. Där går också många transporter varje vecka.
Det är inte syftet med båtresan. Det tycker jag att man ska ha klart för sig.
Att sen Israel låter sig provoceras och ta till dödligt våld, är ju naturligtvis oerhört tragiskt. Det får bara den planerade och väntade effekten, att terroristorganisationen Hamas får världens sympatier.
Hamas, som styr Gaza med järnhand.
Det här har tagit en riktning, som jag tror att civilbefolkningen i Gaza och i Israel inte önskar sig.
Israels militära ledning och Hamas får tillsammans ta på sig skulden för händelseutvecklingen.
måndag, maj 31, 2010
lördag, maj 29, 2010
Ett spektakel
Det här med Ship to Gaza tror jag inte ett dugg på. Det gynnar bara den sharialagstiftande terroristorganisationen Hamas, som håller Gaza i ett järngrepp.
Hamas, som på sitt program har utplåning av Israel och dödande av alla judar. I mina ögon kan man inte stödja en dylik organisation.
Gaza är inte heller, enligt FN, i en humanitär kris, utan det förs varje vecka in lassviss med förnödenheter via landvägen från Israel.
Nej, de här båtarna är bara ett stort spektakel, som applåderas av Hamas och dess anhängare.
Hamas, som på sitt program har utplåning av Israel och dödande av alla judar. I mina ögon kan man inte stödja en dylik organisation.
Gaza är inte heller, enligt FN, i en humanitär kris, utan det förs varje vecka in lassviss med förnödenheter via landvägen från Israel.
Nej, de här båtarna är bara ett stort spektakel, som applåderas av Hamas och dess anhängare.
fredag, maj 28, 2010
Kär igen
Jag blev förälskad häromdagen! Nej, jag har inte träffat någon ny man. Och inte har jag fått något mer friarmail från ryska Svetlana.
Föremålet för min heta låga denna gång är svart som synden, har mörkbruna pepparkaksögon och ett aldrig sinande gott humör.
Det är inte särskilt svårt att räkna ut att jag har stött på en liten hundvalp. En alldeles bedårande liten labradorkille, 10 veckor ung.
Det är förstås inte min valp, om nu någon trodde det. Maken har inte ändrat sig. I detta hus kommer ingen valp flytta in. Ingen vuxen hund heller, för den delen. Eller något annat husdjur.
Men jag fick i alla fall nöjet att gosa lite med den förtjusande valpen under ett hembesök.
Jag såg för övrigt en kattkrake på TV för någon dag sedan, som också fick mitt hjärta att smälta. Ful som stryk och nästan pälslös var den. Men oändligt charmig.
Men mina funderingar om att smuggla in en dylik katt i huset, tror jag inte går att förverkliga. Denna ras är nämligen av det pratsamma slaget. Den vill gärna föra långa konversationer med sina mattar och hussar.
Hur ska man kunna gömma en sån liten rackare i huset? Nä, jag får nog fortsätta med mina avståndsromanser.
Föremålet för min heta låga denna gång är svart som synden, har mörkbruna pepparkaksögon och ett aldrig sinande gott humör.
Det är inte särskilt svårt att räkna ut att jag har stött på en liten hundvalp. En alldeles bedårande liten labradorkille, 10 veckor ung.
Det är förstås inte min valp, om nu någon trodde det. Maken har inte ändrat sig. I detta hus kommer ingen valp flytta in. Ingen vuxen hund heller, för den delen. Eller något annat husdjur.
Men jag fick i alla fall nöjet att gosa lite med den förtjusande valpen under ett hembesök.
Jag såg för övrigt en kattkrake på TV för någon dag sedan, som också fick mitt hjärta att smälta. Ful som stryk och nästan pälslös var den. Men oändligt charmig.
Men mina funderingar om att smuggla in en dylik katt i huset, tror jag inte går att förverkliga. Denna ras är nämligen av det pratsamma slaget. Den vill gärna föra långa konversationer med sina mattar och hussar.
Hur ska man kunna gömma en sån liten rackare i huset? Nä, jag får nog fortsätta med mina avståndsromanser.
onsdag, maj 26, 2010
De e mycke nu
Just nu snurrar mitt liv väldigt fort. Det är mycket nu! Hinner inte riktigt med allt jag vill.
Som att skriva kommentarer hos er. Det hinns bara inte.
Men jag tar mig ofta en snabbrunda, för att hålla mig uppdaterad om vad som händer hos mina goa bloggvänner.
Nu är körsången slut för den här terminen och här kommer ett litet klipp från konserten i söndags!
Håll till godo!
Som att skriva kommentarer hos er. Det hinns bara inte.
Men jag tar mig ofta en snabbrunda, för att hålla mig uppdaterad om vad som händer hos mina goa bloggvänner.
Nu är körsången slut för den här terminen och här kommer ett litet klipp från konserten i söndags!
Håll till godo!
tisdag, maj 25, 2010
måndag, maj 24, 2010
Nytta o nöje
Igår var det så dags för konserten med stort K!
"Kör för alla", Caroline af Ugglas och Uno Svenningsson tillsammans på Berwaldhallens scen.
Vi var där en timme före start, för att hinna repetera med Uno. Den timmen gick rasande fort och plötsligt stod vi där öga mot öga med en fullsatt konsertsalong.
Det var hur spännande och roligt som helst. Sångerna satt som berget och både Uno och Caroline var inspirerade och gjorde ett suveränt jobb. För att inte tala om hur duktiga vi i kören var. Och det är lätt att bli duktig, med en sån fantastisk körledare. Hon peppar och öser beröm över oss. Har energi för tusen.
Och bara en sån sak, som att hon tejpat fast axelbanden på sin klänning med silvertejp, gör att man älskar den lilla människan.
Sen gav konserten ett rejält klirr i kassan för Stadsmissionens barn- och ungdomsverksamhet. Alla intäkter från Uppsalakörens konsert och Stockholmskörens två konserter gick oavkortat dit. Även vi i körerna, Caroline och musikerna hade fått köpa biljetter.
Så här kan vi prata om att förena nytta med nöje.
"Kör för alla", Caroline af Ugglas och Uno Svenningsson tillsammans på Berwaldhallens scen.
Vi var där en timme före start, för att hinna repetera med Uno. Den timmen gick rasande fort och plötsligt stod vi där öga mot öga med en fullsatt konsertsalong.
Det var hur spännande och roligt som helst. Sångerna satt som berget och både Uno och Caroline var inspirerade och gjorde ett suveränt jobb. För att inte tala om hur duktiga vi i kören var. Och det är lätt att bli duktig, med en sån fantastisk körledare. Hon peppar och öser beröm över oss. Har energi för tusen.
Och bara en sån sak, som att hon tejpat fast axelbanden på sin klänning med silvertejp, gör att man älskar den lilla människan.
Sen gav konserten ett rejält klirr i kassan för Stadsmissionens barn- och ungdomsverksamhet. Alla intäkter från Uppsalakörens konsert och Stockholmskörens två konserter gick oavkortat dit. Även vi i körerna, Caroline och musikerna hade fått köpa biljetter.
Så här kan vi prata om att förena nytta med nöje.
lördag, maj 22, 2010
Snart dags
Imorgon minsann, är det den stora dagen. Dagen då kören ska uppträda i Berwaldhallen. Tillsammans med körledaren Caroline af Ugglas och gästartisten Uno Svenningsson. Och det ska bli sååå roligt!
Ikväll har jag försökt skrämma bort myggen, genom att sitta på altanen och sjunga igenom alla sångerna. De sitter skapligt, även om vissa texter är svåra. Tack och lov får vi ha texthäftena med oss.
Jag är säker på att det kommer att bli en magisk konsert och det är nästan synd att jag inte kan sitta i publiken!
Ikväll har jag försökt skrämma bort myggen, genom att sitta på altanen och sjunga igenom alla sångerna. De sitter skapligt, även om vissa texter är svåra. Tack och lov får vi ha texthäftena med oss.
Jag är säker på att det kommer att bli en magisk konsert och det är nästan synd att jag inte kan sitta i publiken!
fredag, maj 21, 2010
Snällast
Ikväll står ett restaurangbesök på programmet. Med mina pensionerade f.d. kollegor. Vi brukar ju gå ut och äta sisådär en gång varannan månad. För att hålla kontakt och skvallra lite.
Dessa damer lever ett intensivt liv. Jag förstår inte hur de hinner att vara pensionärer? Den ena damen går faktiskt fortfarande in och jobbar, fast hon till hösten fyller 70 år.
Men idag träffade jag en 90-årig man, som envist hävdade att han blir yngre och yngre. Jag är nästan benägen att tro honom. En mer positiv och levnadsglad människa får man leta efter. Och någon hjälp i hemmet var det inte tal om.
Lev idag, sa han, för morgondagen vet vi inte om vi har. Så sant så.
Igår begravde vi kära svärmor. Det blev en mycket fin och framför allt ljus ceremoni. Med mycket vacker musik.
Vad som hela tiden kom fram, var hur otroligt snäll hon varit. Och det var faktiskt hennes mest utmärkande drag. Hon var så snäll, en riktigt genomgod människa.
Hon har en hel drös med barn och barnbarn. Och fem barnbarnsbarn. Varav de två yngsta, fröknarna Meja och Agnes också deltog på begravningen. Några månader gamla och knappt en tvärhand höga.
Hela bunten tycks för övrigt ha ärvt svärmors snällhet.
Nu ska denna dam, som också är rätt snäll, fräscha till sig inför kvällens uteliv.
Dessa damer lever ett intensivt liv. Jag förstår inte hur de hinner att vara pensionärer? Den ena damen går faktiskt fortfarande in och jobbar, fast hon till hösten fyller 70 år.
Men idag träffade jag en 90-årig man, som envist hävdade att han blir yngre och yngre. Jag är nästan benägen att tro honom. En mer positiv och levnadsglad människa får man leta efter. Och någon hjälp i hemmet var det inte tal om.
Lev idag, sa han, för morgondagen vet vi inte om vi har. Så sant så.
Igår begravde vi kära svärmor. Det blev en mycket fin och framför allt ljus ceremoni. Med mycket vacker musik.
Vad som hela tiden kom fram, var hur otroligt snäll hon varit. Och det var faktiskt hennes mest utmärkande drag. Hon var så snäll, en riktigt genomgod människa.
Hon har en hel drös med barn och barnbarn. Och fem barnbarnsbarn. Varav de två yngsta, fröknarna Meja och Agnes också deltog på begravningen. Några månader gamla och knappt en tvärhand höga.
Hela bunten tycks för övrigt ha ärvt svärmors snällhet.
Nu ska denna dam, som också är rätt snäll, fräscha till sig inför kvällens uteliv.
torsdag, maj 20, 2010
Tala
Tala
du som ännu har läppar
ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss beväpnar
sig med ord
tala tala
det är vår skyldighet
mot dom som talade
medan dom ännu hade läppar
Helga Henschen
du som ännu har läppar
ord kan bli solar
ord kan bli floder
ord kan öppna portar och bygga broar
ord kan störta tyranner
om tillräckligt många av oss beväpnar
sig med ord
tala tala
det är vår skyldighet
mot dom som talade
medan dom ännu hade läppar
Helga Henschen
onsdag, maj 19, 2010
Yttrandefrihet
Att ha synpunkter på yttrande- och åsiktsfrihet i allmänhet, och om Lars Vilks i synnerhet, verkar vara ytterst provocerande för somliga. Men dessbättre inte för så särskilt många.
Vill man ha en bakgrund till Vilks föreläsning på universitetet, kan man gå in på Vilks egen blogg och läsa de senaste inläggen.
Man må tycka att Vilks är en rabiat galning, men det tar inte bort hans rätt att producera de konstverk han vill.
Och det tar inte heller bort hans rätt att genomföra de föreläsningar, som han blir inbjuden till.
Som åhörare på en universitetsföreläsning, har man vissa regler att följa och anpassa sig till. Som att inte angripa föreläsaren med hot och våldsattacker. Ganska självklara regler, eller hur?
Hotfulla grupper i samhället ska inte få diktera vad som ska få läras ut på våra universitet och skolor.
Religiösa extremister har ingen rätt att utsätta personer, som har en annan trosuppfattning, för mordförsök.
Det är så absurt, att man nästan inte tror att det är sant.
Vill man ha en bakgrund till Vilks föreläsning på universitetet, kan man gå in på Vilks egen blogg och läsa de senaste inläggen.
Man må tycka att Vilks är en rabiat galning, men det tar inte bort hans rätt att producera de konstverk han vill.
Och det tar inte heller bort hans rätt att genomföra de föreläsningar, som han blir inbjuden till.
Som åhörare på en universitetsföreläsning, har man vissa regler att följa och anpassa sig till. Som att inte angripa föreläsaren med hot och våldsattacker. Ganska självklara regler, eller hur?
Hotfulla grupper i samhället ska inte få diktera vad som ska få läras ut på våra universitet och skolor.
Religiösa extremister har ingen rätt att utsätta personer, som har en annan trosuppfattning, för mordförsök.
Det är så absurt, att man nästan inte tror att det är sant.
tisdag, maj 18, 2010
Våld, våld
Att en hop människor med våld, ger sig på en professor under en föreläsning på universitetet, leder ofrånkomligt till tankar och funderingar om hur vårt samhälle har förändrats.
Tankar om att det numer finns krafter, som är beredda att tulla på vår rätt att ha åsikter och på vår rätt att framföra dessa.
Och det är inget harmlöst tullande, som det är frågan om, utan det är aktiviteter som är menade att bringa stor skada.
Dessa våldsbenägna människor ska inte få diktera vårt tyckande, vårt tänkande och vårt kännande.
I vårt land är det den svenska lagstiftningen som måste vara gällande.
Tankar om att det numer finns krafter, som är beredda att tulla på vår rätt att ha åsikter och på vår rätt att framföra dessa.
Och det är inget harmlöst tullande, som det är frågan om, utan det är aktiviteter som är menade att bringa stor skada.
Dessa våldsbenägna människor ska inte få diktera vårt tyckande, vårt tänkande och vårt kännande.
I vårt land är det den svenska lagstiftningen som måste vara gällande.
söndag, maj 16, 2010
Tuttsvammel
Jag har ju glömt att berätta om jag känner mig som en nysläppt ko eller inte, efter min helg i Tällberg.
Jag känner efter och känner nog att det finns en viss likhet med en ko på grönbete. Inte bara kroppshyddan då, utan även en strimma av nyväckt livslust finns där.
Jag känner igen mig i kons bökande i jorden efter det grönaste grässtrået. Och lyckan när hon väl funnit det.
Lite så känns det.
En gång i tiden var jag för övrigt ännu mer lik en ko. Vet ni varför? Jo, jag drack te gjort på luzerngräs. Som korna äter.
Vet ni varför jag och korna delade diet? Jo, jag hade ingen mjölk i tuttarna och hade ett utsvultet nyfött barn att ta hand om.
Så jag lekte ko = inget resultat. Mjölken lös med sin frånvaro.
Fick rådet att komplettera dieten med öl = inget resultat, annat än kanske en viss berusning.
Fick hem nån slags pumpmaskin = inget resultat, förutom ömma tuttar.
Resultatet blev att den stackars gossen aldrig fick äta på sin moder, utan fick nöja sig med flaskmat. Han har dock vuxit upp och blivit en i hög grad rejäl karl. Så att så farligt var det nog inte att behöva avstå från mammas tuttar.
Nu sitter jag här och undrar hur jag kom in i dessa absurda tankebanor? Kor, tuttar, gräs och öl!
Ni tror förmodligen att något hände med min skalle, där uppe i Tällberg. Att dalaluften kanske ruskade om de stackars hjärncellerna.
Mycket möjligt. Eller också var det maten. Jag har intagit föda ohämmat. Utan hänsyn till vare sig diabetes eller mjölkallergi. Magen gjorde uppror ett par gånger, annars har jag inte märkt så mycket av frossandet.
Så sammanfattningsvis kan jag säga att vissa likheter finns det mellan mig och en ko som släpper sig!
Jag känner efter och känner nog att det finns en viss likhet med en ko på grönbete. Inte bara kroppshyddan då, utan även en strimma av nyväckt livslust finns där.
Jag känner igen mig i kons bökande i jorden efter det grönaste grässtrået. Och lyckan när hon väl funnit det.
Lite så känns det.
En gång i tiden var jag för övrigt ännu mer lik en ko. Vet ni varför? Jo, jag drack te gjort på luzerngräs. Som korna äter.
Vet ni varför jag och korna delade diet? Jo, jag hade ingen mjölk i tuttarna och hade ett utsvultet nyfött barn att ta hand om.
Så jag lekte ko = inget resultat. Mjölken lös med sin frånvaro.
Fick rådet att komplettera dieten med öl = inget resultat, annat än kanske en viss berusning.
Fick hem nån slags pumpmaskin = inget resultat, förutom ömma tuttar.
Resultatet blev att den stackars gossen aldrig fick äta på sin moder, utan fick nöja sig med flaskmat. Han har dock vuxit upp och blivit en i hög grad rejäl karl. Så att så farligt var det nog inte att behöva avstå från mammas tuttar.
Nu sitter jag här och undrar hur jag kom in i dessa absurda tankebanor? Kor, tuttar, gräs och öl!
Ni tror förmodligen att något hände med min skalle, där uppe i Tällberg. Att dalaluften kanske ruskade om de stackars hjärncellerna.
Mycket möjligt. Eller också var det maten. Jag har intagit föda ohämmat. Utan hänsyn till vare sig diabetes eller mjölkallergi. Magen gjorde uppror ett par gånger, annars har jag inte märkt så mycket av frossandet.
Så sammanfattningsvis kan jag säga att vissa likheter finns det mellan mig och en ko som släpper sig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)