fredag, maj 28, 2010

Kär igen

Jag blev förälskad häromdagen! Nej, jag har inte träffat någon ny man. Och inte har jag fått något mer friarmail från ryska Svetlana.

Föremålet för min heta låga denna gång är svart som synden, har mörkbruna pepparkaksögon och ett aldrig sinande gott humör.

Det är inte särskilt svårt att räkna ut att jag har stött på en liten hundvalp. En alldeles bedårande liten labradorkille, 10 veckor ung.

Det är förstås inte min valp, om nu någon trodde det. Maken har inte ändrat sig. I detta hus kommer ingen valp flytta in. Ingen vuxen hund heller, för den delen. Eller något annat husdjur.

Men jag fick i alla fall nöjet att gosa lite med den förtjusande valpen under ett hembesök.

Jag såg för övrigt en kattkrake på TV för någon dag sedan, som också fick mitt hjärta att smälta. Ful som stryk och nästan pälslös var den. Men oändligt charmig.

Men mina funderingar om att smuggla in en dylik katt i huset, tror jag inte går att förverkliga. Denna ras är nämligen av det pratsamma slaget. Den vill gärna föra långa konversationer med sina mattar och hussar.

Hur ska man kunna gömma en sån liten rackare i huset? Nä, jag får nog fortsätta med mina avståndsromanser.

8 kommentarer:

Znogge sa...

Eller så får maken din fundera på vilken romans han finner viktigast!

Kram

Bloggarmorsan sa...

Min "icke-katt-älskande" make stod ut med mina tårar i två dagar efter vår lilla Pärlas död. Sedan tog han mig i famnen och sa att "Det ÄR ju ganska bra för mössens skull!" Tårarna över vår pisse kommer fortfarande, men nästa vecka flyttar två små kattjejer in hit!=)
En hund vore väl bra med tanke på din diabetes? Tänk på alla härliga hundprommisar? All nyttig motion du skulle få... Du får övertyga mannen om att en vovve skulle förlänga och definitivt förbättra ditt liv såväl psykiskt som fysiskt!
Kram Helena

mimmione sa...

du kankse kan vara valpvakt någon dag då får han se hur söta de är

Trollpackan sa...

Hmmm...men att han tycker så illa om husdjur? Om du tar hand om hunden, kan du väl få ha en?
Min Kiwi är min egna hund, som jag tar hand om helt själv, mestadels. Om det kniper så rycker ju Maken in, men det är jag som har huvudansvaret och sköter om henne.
Allt annat äger vi ihop, hus, hem och skulder, men Kiwi är bara min;)
Kramen

veiken sa...

Har maken sett eller klappat din nya kärlek? Det kan smälta is! Kram

UnderCover sa...

Distansförhållanden är ju rätt inne nu. Näää, jag menar inte att du ska distansera herrn i huset, tänkte mer att du kanske kan få leasa en hund då å då när suget blir för stort lixom :o)

Bildgatan-Avsändare Margareta sa...

Jag längtar ju inte efter någon hund men ... utanför jobbet för några dagar sedan fick jag se något som smälte allt mitt motstånd. Det har gått över eftersom jag vet att jag inte vill bli mamma igen och mina pojkar har allergier.

Kolla in länken så förstår du varför jag var salig och kär -

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/1/13/Yuki_Japanese_Akita.jpg

Helga sa...

Men om du kan sköta husdjuret själv kan väl inte din make säga något?

Jag kan inte gå på promenader med en hund själv eller ta hand om en katt pga arbetet så jag kan inte fixa det... vill nog ha en katt eller hund i framtiden.