lördag, augusti 01, 2009

Att inte välja livet

Jag har nyligen läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en tung bok, en bok man inte laddar energi ifrån. Tvärtom tar det en hel del energi att ta sig igenom den, för de tankar som hon förmedlar, är inte precis av det lätta slaget.

Hela hennes liv och tillvaro kretsar kring hennes fixering vid tanken på självmord. Hennes sjukliga fixering. För som titeln antyder, är det inte döden hon eftersträvar, hon är rädd för döden, utan hon vill helt enkelt inte leva.
Men eftersom alternativet till det är döden, så skapar det en ständig ångestkarusell hos henne.

Hon skriver att det är tanken på hennes barn, som avhåller henne från att ta livet av sig, men jag tror att det egentligen är dödsångesten som gör att hon lever vidare. För hon vill ju inte dö. Det är bara det att livet känns så grymt tungt.

Hennes psykiska sjukdom går i skov och jag kan tänka mig att hennes "friska" perioder präglas av ångest, över alla självmordstankar.

Boken är oerhört självutlämnande. Den är välskriven, men bitvis lite väl akademisk.
Har man ingen erfarenhet själv av psykiatrin eller psykiska sjukdomar, tror jag att man har svårt att ta till sig den. Det är lätt att då avfärda henne som en knäppgök, helt enkelt.

För hon är ju kvinnan som har allt, en underbar man, som älskar henne, trots alla svek hon utsätter honom för. Fantastiska barn, som verkar förstå att mamma är sjuk.
Framgång, både i det akademiska och det litterära livet. Oerhört vacker.

Ändå upplever hon livet som så gränslöst svårt. Och det är väl just det som är det svåra. Att förstå att man i den situationen, med hela livet serverat på guldfat, ändå kan bli så psykiskt sjuk, att man hela tiden låter tankarna kretsa kring just självmord.

12 kommentarer:

Nonna sa...

Det var nog hon som var med i Fråga doktorn i våras tror jag??
Har inte läst nån av hennes böcker men man förstår ju att det inte är lätt att leva med en bipolär sjukdom och inte hennes variant som verkar tuff.
Arma kvinna - jag är då hellre fattig än sjuk men helst rik och frisk.
Kram Nonna

Charlotte sa...

Kan tänka mej att det är en tung bok...men onekligen tror jag många känner så i sitt svårmod många ggr.

Man vill inte dö, man vill bara inte leva längre...tänk vilken ångest att gå omkring och ha det så...
Säger som Nonna- Arma kvinna!

Tror jag ska ta å läsa den boken, tack för tipset:-)

Kramar!

Mia S sa...

Ja hon är lite trögläst i vissa stycken Ann Herbelein (men otroligt intelligent och akademisk som du säger) hade svårt att ta mig igen hennes bok.

Och tjejen som sjunger vet jag inte vem det är.. fick ett mail av lillebror om att jag skulle lyssna på hennes fantastiska röst !
Kunde inte låta bli att dela med mig...
Kram !

Mia S sa...

Ann Heberlein.... stavfelsnisse igång igen !!

Susjos sa...

Orkar man läsa den tro?...
Har jobbat lite inom psykiatrin,och har nära och kära som istället för fysiska åkommor har problem med det psykiska..tufft värre!

Anonym sa...

Åh sån tung bok tror jag inte att jag skulle klara av att läsa... Bra jobbat att du fixade det!
Sv: Japp det är på g med att flytta till en lägenhet!
Ha en toppen dag!
Kram Anna

anne sa...

Jag läste om henne någonstans nyligen. Hon har väl en högre chefstjänst någonstans som jag inte minns var.

Kanske en bok jag läser, ibland behöver man läsa sådant hon skriver också.

trollpackan sa...

Var det hon som försvann när boken gavs ut? Anhöriga var oroliga då att hon hade tagit livet av sig?

Synd om henne att hon ska må så dåligt..livet är inte lätt för alla.

diana sa...

Vilket öde :(

Ejsans sa...

Känner igen namnet.
Men en sådan tung bok läser jag nog inte.
Bra gjort av dig att ta dig igenom den.

Nu har jag lite paus ett par dagar.

Ha det fint
Kram

anna sa...

jag har också läst den boken, jag skrev om den på bloggen också, för ett tag sen, jag förstår henne precis, jag tycker den är oerhört bra att läsa för alla dom som aldrig har känt av en depression som tynger ner en i avgrunden, för hon skriver precis exakt så som man tänker i dom stunderna. Jag har ju inte hennes sjukdom, men jag har varit djupt nere i depression flera ggr, och det är så oerhört svårt att förlara för dom som aldrig varit där, min man t,ex. Men jag tror att de flesta avskräcks av boken, för det är så tungt, alltså ett tungt ämne, de flesta vill bli roade när dom läser.

Ann-Louise sa...

Jag har också läst boken. Den är lite svår att beskriva tycker jag (du gör det jättebra), på det sättet att jag inte riktigt vet vad jag tycker om den...Alla epitet såsom bra, nydanande, berörande etc. känns fel. Mina tankar när jag hade läst den handlade egentligen inte om frågor kring henne själv, utan om hennes barn. Hur tacklar de detta? Hur mår de?