I mina drömmar

Idag hade jag tänkt mig att det skulle bli den stora städdagen. Har jag börjat städa? Ja, det har jag faktiskt. Jag har till exempel städat min inkorg, som var belamrad med allehanda mail, som jag inte ens hade kommit mig för att öppna.
Sen har jag städat köksbordet. Som var precis överfyllt av tidningar och annat krafs.
Att det sen är ett helt hus, som borde dammas, dammsugas och skuras är en helt annan sak.

För jag har nämligen börjat drömma mig bort igen. Känner reslusten pocka på. Gick in och tittade på mina foton från Mongoliet och känner att jag vill tillbaka dit.
Mongoliet är landet med det stolta folket och den oförstörda naturen. Med miljontals vilda hästar. Där pojkarna sätts upp på hästryggen i treårsåldern och i princip aldrig går ner därifrån. Att se en man rida i vild galopp över den mongoliska stäppen är en syn man aldrig glömmer.

Mongoliet var ett enormt rike, världshistoriens största, under Djingis Khans ledning på 1200-talet.
Efter det har landet stått under både kinesiskt och sovjetiskt styre. Demokrati infördes 1992.
Det sägs att det är Mongoliets spännande historia, som har format folket där, till den stolta och unika folkgrupp det är idag.
Den religiösa tillhörigheten är blandad. Det utövas bland annat schamansim, buddhism och islamsk tro. Under kommunisttiden 1921-1990 var förstås all religiositet förbjuden. Tusentals munkar dödades och fördrevs från sina kloster.
Idag visar mongolerna stolt upp sina kloster igen och både schamanska och buddhistiska riter får man som turist ta del av.

Naturen är något oerhört speciellt. I norr är det stäpplandskap och höga bergskedjor. Inga riktiga vägar. Vi färdades med en skranglig buss, rakt ut i landskapet. Den växtlighet som man möttes av var helt fantastisk. Enorma mängder vilda blommor. Och så förstås alla dessa vilda hästar. Robusta, ganska små hästar. De påminner mycket om hästarna som finns på Island.
De går tätt ihop i stora flockar. Även när man rider på dem, vill de gå tätt ihop.

I söder är det öken, Gobiöknen. Där finns det förstås mer kameler än hästar.

Idag bor de flesta i städer eller i byar, men en stor del är fortfarande nomadfolk. Som flyttar efter tillgången på betesmark.
De bor i sina vackert inredda jurtor, som de enkelt och lätt monterar och tar med sig till nästa ställe.
Jag känner som sagt att jag någon gång vill åka tillbaka dit. Om det blir nu eller senare i livet vet jag inte, men jag är övertygad om att det kommer att bli av.