måndag, december 28, 2009

Grevens tid

Jag fick efter mycket tjat och milt våld, äntligen ta hand om min mors ekonomi. Och det var i grevens tid. Hon har totalt tappat greppet om ekonomin och det var en salig röra bland räkningar och annat som hon gömt bakom böckerna i bokhyllan.
Så nu sitter jag och betalar och betalar och ringer och mailar för att höra om hon ligger efter mycket. Jag har sagt upp prenumerationer på lotter och tidningar och det ena med det tredje. Hon har under inga omständigheter råd att fortsätta med sånt.
Lyckligtvis verkar hon försvinna mer och mer in i dimman. Det är ju som man säger när det gäller demenssjuka, att "det blir bättre när det blir sämre". Kan bara instämma.

Yngste sonen har åkt hem ikväll, efter att ha varit här sen julafton. Häromkvällen talade jag om för honom hur jag vill ha det, om och när jag ev. insjuknar i sjukdom som påverkar hjärnan. Jag har också lovat att skriva ner allting och ge honom och äldste sonen varsitt dokument.
Jag har genom åren haft mycket kontakt med anhöriga till svårt sjuka och vet att det underlättar oerhört, om de vet den sjukes inställning till saker och ting.

Att bli mamma till sin mamma är tufft och slitsamt. Jag är ju enda barnet och ibland känns det bara som att det är för mycket. Då vill jag köpa en enkel biljett till Kuala Lumpur eller nåt annat lika avlägset ställe. Frågan är om jag skulle sätta henne eller mig själv på planet?

9 kommentarer:

Tant Brun sa...

Jag har mött många i din situation och jag förstår att det måste vara jättejobbigt. Bra att skriva ner till anhöriga så dom vet vad dom ska göra om man hamnar i den sitsen. Du kommer att fixa detta jättebra. Kram kram Bibban

Nonna sa...

Ja du, jag vet att det är så att när det blir värre blir det bättre. Min mor och jag har aldrig haft så problemfri relation som den vi fick då hon blev dement, hon kunde då acceptera mig som jag är och vi kunde ha roligt åt gamla minnen och skratta och sjunga och bara vara. Kan säga dig att det blir en väldans tröst, för avslutet blir bättre, man sluter nån slags fred från båda håll. Skönt att du fått saker under kontroll, jag tog oxå hand om ekonomin och det gick jättebra med internetbank, fullmakt och hela köret.
Hoppas ni får en bättre relation och lite gemenskap, och vi har ju vårt att styra med så vi ska undvika att våra barn behöver ha det som vi fick ha det.
Massa kram Imse!
Nonna

Marie ♥ sa...

Vad skönt att du äntligen fått lite grepp om det hela !

Det är det enda som jag tycker är en bra sak med att båda mina föräldrar är borta, jag behöver inte oroa mig för det där virret och trasslandet när och om dom skulle blivit så.
Jag har sagt till sonen att han får skicka hem sina barn för att kolla farmor och så dom kan svallra om att jag sitter och äter upp kattens mat och har bajsat på mig eller nåt... så får han väl göra vad han vill med mig.. om det går, det kanske finns "ättestupa" då *hoppas* :-D
Kramen ♥

Znogge sa...

Jag förstår att det är ett tungt ansvar att vara enda barnet i en situation som denna. Men det kommer att underlätta för dig att ekonomin i alla fall inte går över styr! En strid mindre...

Kram

Charlotte sa...

Kan inte alls vara lätt att vara enda barnet när ens förälder går in i dimman...att inte ha nån som man kan bolla saker och ting med.

Kommer att få samma problem den dagen min mor hamnar där...enda jag önskar då är att det går fort... för det är ett rent h*****e när de inte tror sej vara glömsk, dement utan alldeles klar i knoppen, det är alla andra som är senila...liksom ;-)

Du fixar detta ska du se:-)

Massa kramar!

Uffematten sa...

Det är inte lätt att behöva ta hand om föräldrar som inte klarar sig själva... Har hittills inte behövt hamna i den situationen, men pappan är gammal och börjar bli glömsk och lite virrig... Oron finns där!

Men det var ett klokt råd detta att skriva ner vad och hur man vill att saker ska skötas om utifall att...
Ska ta itu med den biten inom det snaraste!!!

Passar på att önska dig ett riktigt GOTT NYTT ÅR!!!

UnderCover sa...

Vad säger man?! Ord blir lixom så fjuttiga...

*kramar om*

Ystrasystra sa...

Eftersom du själv är sköterska så vet du ju hur du ska agera och vart du ska vända dig för att få hjälp och avlastning med din mamma - kan man tycka och tro! Men så enkelt är det baske mig inte när det handlar om ens egna anhöriga. Då blir man gärna lätt förvirrad och osäker inför situationer som man i sitt yrkesutövande hanterar med galans och självsäkerhet.

Min gubbe fick ju helt huxflux typ 1 diabetes för en dryg månad sen. Jag som ska föreställa utbildad diabetssyrra blev helt plötsligt väldigt osäker på min kompetens...

Bra idé det där med breven till dina söner - det borde fler (inkl jag) göra!

Pia sa...

Det är jättebra att få nedtecknat hur de vill ha det. Jag har pratat mycket med mamma och vet verkligen hur hon INTE vill ha det! Jag tror inte att man ska vara rädd för att prata om döden eller vad som bör göras om demensen sätter in.
Skönt att du fått ta över även om jag förstår att det måste vara skitjobbigt oxå. Skickar en kram full av energi!