Bok

Jag har snart läst färdigt boken. Hade egentligen velat läsa den i ett svep, men det är helt omöjligt. Den är alldeles för känslosam. Emellanåt ser jag ingenting för alla tårar.

Bara en bok har tidigare gripit mig lika mycket. Det var "Andarnas hus", av Isabelle Allende.

Böckerna påminner lite om varandra. Och de påminner mig som läsare, om att alla människor är lika, vart vi än har råkat bli födda.

Trosa

Igår bestämde vi oss för att göra en utflykt. Så vi tog bilen och åkte till Trosa.
Som vanligt guidade oss GPS:en, vi kom fram smidigt och enkelt. Dock var vi lite fundersamma, då vi fick ta väldigt snirkliga vägar genom Stockholm.

På hemvägen tog vi en annan väg och blev ytterligare fundersamma. Vi blev nämligen lotsade in på riktiga småvägar. Och då menar jag små vägar, med grusbeläggning och i vissa fall knappast inte ens det.
Vi började undra om GPS:en var på skojhumör, men så upptäckte vi att den var inställd på "kortast möjliga väg", istället för "snabbast möjliga väg". Då förstod vi varför den visat oss in på dessa vägar, istället för motorvägen.
Men det blev i alla fall en vacker biltur genom de Sörmländska skogarna!

Trosa visade sig vara en mycket pittoresk stad. Med fina gamla trähus och nybyggda hus i samma stil som de gamla.
Vi fikade på "Tre små rum", ett vackert café, med underbart hembakat bröd.
I hamnen guppade åtskilliga miljoner. Den ena båten större och lyxigare, än den andra.

Sen tog vi en avstickare till Järna och gick in på Robyggebutiken, i närheten av Vidarkliniken.

För att sen som sagt bege oss in i de djupa skogarna.

Om jag shoppade någonting?
Nja, jag är en urusel shoppare. Det enda jag kom hem med var ett skohorn av björk, från Robygge.

Tusen stålande solar

Jag har börjat läsa "Tusen strålande solar", av Khaled Hosseini. Den gör mig totalt uppslukad. Jag kommer nog t.o.m. glömma bort att äta.
Nu måste jag fortsätta läsningen.

OS

I OS-landet Kina fortsätter kränkningarna av mänskliga rättigheter, trots myndigheternas löften om motsatsen.

Nej, bygg din egen OS-arena av Lego, istället för att åka dit. På bilden nedan har man använt över 300 000 legobitar, för att bygga denna gigantiska arena.

När jag var i Peking för två år sedan, hade man precis börjat bygga den riktiga arenan, som i folkmun kallades "fågelboet".
Man byggde också en ny flygplats, enbart pga OS, samt naturligtvis massor av andra byggnader. De gamla bostadskvarteren, hutongerna, höll man som bäst på att jämna med marken. Befolkningen tvångsförflyttades till nybyggda betongförorter, flera mil utanför Peking.

Och som sagt, idag fortsätter man att fängsla de som är regimkritiska. Avrättningar är vardagsmat.

Superhjälte

Här kan du gå in och göra superhjältetestet och andra tester med, för den delen. Och gissa vad? Jag blev Stålmannen!

Dofter

Mmm, mäktiga dofter sprider sig i stugan. Jag har precis kokat 7 kg vinbärssylt och nyss åkte en paj in i ugnen.
Mycket C-vitaminer. Sockret talar vi tyst om.

Sopor

Här har några intelligensbefriade människor dumpat ett stort lass sopor i ett naturreservat. Hur kan man göra så? Hur tänker såna människor? Det är nåt jag verkligen inte förstår.

Hemma igen

Nu är jag tillbaka i stugan, efter några härliga dagar på Vässarö. Vi har slappat och solat, rott och seglat. Vädret har varit bästa tänkbara. En eftermiddag gjorde vi i alla fall lite nytta, då vi hjälpte till i bageriet och gjorde några hundra småkakor.

Nu är det lite böcker som ska läsas, korsord som ska lösas och sommarprogram som ska lyssnas.
Med andra ord, fortsatt ledighet i tre veckor till.

Semesterstängt

Stänger ett par dagar!

Lite bilder

Jag har rensat kameran inför trippen till Vässarö. Här är lite av det jag hittade.

Först har jag lekt Ernst och gjort en egen olivoljeblandning med vitlök, citron och egenhändigt odlade kryddor, rosmarin och krusmynta. Sen har jag gjort örtsalt med samma sorts kryddor.

Här är jag på vår altan vid stugan. På min födelsedag. Jag ser lite halshuggen ut. LillaVovven är också lite avhuggen.
Den här buketten fick jag av maken.
Här en Stockholmsvy. Vi var där och strosade i lördags.
Mer får ni inte se.

Äntligen

Andra semesterdagen. Solen tittar fram.
Ett högtryck på väg.
Imorgon åker jag hit.
Kan inte bli bättre.

Att ändra sig

Jag älskar att få slå hål på gamla förutfattade meningar. Att inse att något jag tyckte var dåligt, egentligen är något som är riktigt bra.

Som det här med GPS till exempel. Jag har tyckt att det är världens onödigaste pryl. Suckade djupt när maken kom hem med en.
Nu har jag ändrat uppfattning. Det är en jättebra uppfinning. Och klimatsmart, om man använder den vid bilkörning på okända ställen.

Sen har vi det här med soda stream. Jag är en kranvattendrickare. Punkt.
Så fick jag då en soda stream av sönerna, i födelsedagspresent. Vad ska jag med den till, tänkte jag, men höll god min.
Nu har jag upptäckt att det är fantastiskt gott med en kylskåpskall flaska kranvatten med bubbel.

Så nu har jag fått ytterligare ett par saker att glädja mig åt!

Kul

Av maken fick jag biljetter till Björn, Måns, Soran och Özz. Mycket kuligare än Falu rödfärg, som han hotade med!

Dagen S

Tänk att man kan ringa till en helt okänd människa, för att tacka för en insändare.
Det är modigt. Gjorde mig så glad.

Idag är det den stora dagen! Semestern börjar och jag fyller år.
Jag tillhör den berömda generationen. Ni vet, Stenmark, Borg, Haglund, Andersson och Wassberg.
Jag är undantaget som bekräftar regeln. Har aldrig ens varit i närheten av att bli en idrottsstjärna. Ingen annan stjärna heller, för den delen.

I ugnen står en lammstek, som ska stekas långsamt. På spisen kokas potatis, som ska bli till en fransk potatissallad. I kylen finns en chokladtårta. Jordgubbarna är sköljda.

En flaska mousserande vin är inhandlad.

Snart bär det av till stugan!

Målarfärg

Idag publiceras min insändare i tidningen. Jag har redan fått positiv respons. Men det lär väl säkert dyka upp en och annan, som har en helt annan uppfattning.

Imorgon är det en stor dag. Vet ni varför? Jo, det är sista arbetsdagen före semestern! Jag hade bara två veckors semester förra sommaren och drygt en vecka i våras, så denna fyraveckorsperiod är efterlängtad.
Sen fyller jag år imorgon också, inte att förglömma. Hur mycket? Nja, det är väl inte så viktigt. Jag har i alla fall fyllt 25, två gånger om, till och med och lite till.

Till maken har jag sagt att jag önskar mig upplevelser i present. Ska bli spännande att se om han lyckats hitta på något. Det här med upplevelser brukar annars vara min specialitet.
Han föreslog direkt en burk med rödfärg, till stugan. För det måste väl vara en upplevelse att måla och se den nymålad, tyckte han. Men det var ju inte riktigt så jag menade.

Lillsonen, som jobbar ute på Vässarö (scoutön), pratade jag med igår. Han kommer inte hem imorgon, men däremot planerar maken och jag, att åka dit ett par dagar nästa vecka och hälsa på honom.
Sonen jobbar som segelinstruktör och konfirmationsledare där, så jag hoppas att han har möjlighet att ta med oss ut på en segeltur.

Men det är nästa vecka det, nu väntar jag ivrigt på morgondagen. Håll tummarna för att jag inte får målarfärg i present!

Förakt och intolerans

Jag vill gärna visa er en insändare, som jag just har skrivit. Den lyder som följer:

"Jag läste häromdagen en artikel, som gjorde mig så heligt arg och upprörd. I artikeln uttalade sig några boende i Finsta, angående planerna på öppningen av ett HVB-hem, för fyra kvinnor med psykiatriska eller neuropsykiatriska problem, i Finsta.

Man vill inte att ”idyllen ska slås sönder av slödder”. Man är orolig för ”svansen”, alltså de som kommer och hälsar på kvinnorna.

Jag kan tänka mig att de som hälsar på dessa kvinnor är deras pojkvänner, makar, barn, föräldrar och syskon. Vad det nu kan vara för farligt med det?

Man funderar över hur värdet på husen i byn kommer att påverkas? Man vill ha ”vanliga grannar”.

De tycker att kvinnorna ska få sin vård, men inte i Finsta. De tycker att den ”lilla människan kommer i kläm, pengar och girighet styr”.

Då vill jag kontra med att det är just det som de boende i Finsta själva gör, nämligen sätter den lilla människan i kläm och låter pengar och girighet styra.

Var ska kvinnorna vårdas? På en öde ö eller en enslig fjälltopp? Att helt komma undan grannar, låter sig inte göras så lätt.

Jag vill också påpeka att psykisk sjukdom är inget man kan garanteras slippa, inte ens om man bor i Finsta. Det kan drabba alla. Man kan inte vaccinera sig mot det.

Som en slutkläm säger ni att ”nu vill man bara sätta käppar i hjulet för dem”.

Jag hoppas innerligt att ni är felciterade i artikeln. Att artikelförfattaren har förvrängt allt ni sagt och istället skrivit osanningar. Annars tycker jag mycket synd om dem som ska bli era grannar."

Nå, vad tycker ni? Är jag ute och cyklar?

Ett sommarminne

Jag tänkte att jag skulle berätta en historia, som utspelade sig en sommardag för rätt många år sedan. Jag tänker på den ibland och småler, men maken däremot är mindre road. Ni förstår snart varför.

Vi två åkte iväg till en badstrand för att koppla av och bada. Till den här stranden går ingen riktig bilväg, utan man får parkera en bit bort och sen gå genom skogen.

Nu hör till saken att det var väldigt kallt i vattnet och som den badkruka jag är, bestämde jag mig för att inte bada, utan istället ligga på stranden och läsa. Maken däremot, gick ner till vattnet och klev i.

Nästa gång jag tittar upp ligger han raklång i vattnet en bra bit ut. Han vinkar energiskt till mig, så jag vinkar tillbaka och fortsätter sen att läsa.
När jag tittade upp en stund senare, ligger han fortfarande kvar på samma ställe och vinkar. Ja, ja, jag ser dig, tänker jag och vinkar förstrött tillbaka. Så märkvärdigt är det väl inte, att ligga raklång i vattnet.
Men när jag en tredje gång tittar upp och ser maken vinka, börjar jag undra om han vill något. Men han säger ju ingenting!

Jag bestämmer mig dock för att gå ut i vattnet och höra vad han menar med sitt eviga vinkande. När jag kommer närmare honom förstår jag att det nog trots allt är något som inte stämmer.
Han ser panikslagen ut i ögonen och verkar inte få fram ett ljud. Min tanke är då att han har fått en stroke och drabbats av förlamning och afasi. Ännu mer övertygad blir jag, när jag märker att han faktiskt inte kan resa sig upp. Jag tar honom under armarna och släpar upp honom på stranden.
Då, äntligen börjar han prata och säger att han blivit skjuten i benet!
Nä, nä, tänker jag. Nu har det snurrat till rejält. Jag blir ännu mer övertygad om att han fått en stroke.

Vi inspekterar benet och naturligtvis hittar vi inget som ser ut som ett skotthål. Inte heller finns det en enda människa till på stranden. Vem skulle ha skjutit honom?

Men jag märker att han har fruktansvärt ont i benet och att han omöjligt kan resa sig upp.
Inser då att jag måste hämta bilen. Enda sättet att ta sig till stranden med bil, är att först köra igenom en campingplats, och sen via en liten skogsstig ta sig ner på stranden.
Nere på stranden får jag dra och lyfta upp honom i bilen. Naturligtvis säger jag att vi måste åka till sjukhuset. Och naturligtvis vägrar han det! Han vill åka hem.
Ingenting i världen får honom att gå med på att åka till sjukhuset. Det går snart över, säger han. Då är det nästan så att jag önskar att han blivit skjuten i benet, för då kanske han i alla fall insett att sjukhuset är det som gäller.

Under färden hem börjar underbenet svullna. Jag insisterar på att vi måste låta en läkare undersöka honom, då jag mer och mer börjar luta åt att det kan vara en blodpropp och berättar för honom hur proppen plötsligt kan lossna och transporteras till lungan och att det då är ajöss och goodbye. Men ingenting kan övertyga honom.

När vi kommer hem sätter jag honom i en stol och pallar upp benet på en pall. Nu sitter du här, säger jag och rör dig inte ur fläcken. Alternativet är att vi genast åker till sjukhuset.

Till all lycka får vi oväntat besök. Ett par goda vänner svänger upp på gården. Jag tar dem åt sidan och ber dem försöka övertyga maken, om att han måste in till lasarettet. Och det lyckas!
Han går till slut med på att åka.

En ingående undersökning av benet visar, tack och lov, att det varken är skottskadat eller drabbat av blodpropp. Däremot har han fått en mycket kraftig muskelbristning. Så det blir sjukskrivning och hoppande på kryckor, resten av sommaren.

Som sagt kan jag fortfarande småle åt situationen, där han ligger i vattnet och vinkar förtvivlat och jag sitter på stranden och vinkar förstrött tillbaka och tycker att han beter sig som en barnunge. Ska det vara så märkvärdigt, att ligga där i det iskalla vattnet?

ImseVimseNews

Ni som gillade att läsa "Imse Vimse News" i mitt förra inlägg, kan gå in här och göra en egen tidning.

Senaste nytt

Ett dokument

Jag har funderat lite på om jag ska skriva ett dokument, som talar om hur jag vill ha det, om jag drabbas av en hjärnsjukdom. Tänker på min egen mamma, som alltid har varit så noga med kläder och utseende. Nu ser hon mer ut som en fågelskrämma. Om hon för femton år sedan, hade sett ett foto på sig själv idag, skulle hon inte ha trott på att det var hon.

Jag är övertygad om att hon har någon slags demens, som visar sig främst i brist på insikt och omdöme. Minnet är däremot intakt.
Alla dementa har ju sitt känsloliv i behåll, och det kan upplevas som ytterst kränkande, om man till exempel lägger sig i hur en person klär sig och sköter sig för övrigt.

Själv skulle jag aldrig vilja sitta som hon gör nu, utan jag vill att mina barn eller de som tar hand om mig, ser till att jag är hel och ren. Att håret är välskött och att tänderna är lagade. Jag vill duscha varje dag och sover bäst på höger sida. Jag vill sitta med benen högt och gärna vila middag.

Sådana där små detaljer, som betyder mycket för välbefinnandet. Ibland har jag stött på patienter, som har skrivit ner hur de vill ha det, även inför och efter döden och det underlättar otroligt, både för anhöriga och för vårdpersonal.

Jag tror faktiskt att jag ska sätta mig ner och skriva något sådant.

Kalas

Igår dök yngste sonen upp helt oväntat, gissa om jag blev glad! Han jobbar hela sommaren som seglingsinstruktör, långt ute i skärgården, och hade fått några dagars ledigt. Det blev en trevlig middag ute vid stugan.

Nu har även äldste sonen anslutit sig och snart kommer min mamma. En rabarberpaj står i ugnen, glass finns i frysen. Det är snart fikadags!

Jag blir så barnsligt glad, när barnen kommer hem, det är inte så ofta nu för tiden. De har så mycket om sig och kring sig jämt.

Fikakalaset fortsätter imorgon, för då fyller maken år. Av mig får han konsertbiljetter till Stevie Wonder, på Globen i höst. Det är hans ungdoms idol, så jag hoppas att han blir glad och att jag får följa med!

Stopp Perrelli

Men snälla Charlotte Perrelli, vem är det du försöker lura? Du lurar bara dig själv, genom att skylla dina besvär på en värktablett. Tabletten kan orsaka magsår, där håller jag med, men sannerligen inte hjärnhinneinflammation och svimningar.
Du är inte utbränd, säger du. Nej, men mycket nära , skulle jag tro. En som är på väg att bli utbränd gör allt, precis allt, för att upprätthålla fasaden, ända tills den dag det brakar ihop.

Och man kan gå in i väggen för mindre. En nyss genomgången separation, fiasko i melodifestivalen, ryggsmärtor, magsår osv. Jag tror att Charlottes kropp försöker säga henne någonting.
Och framför allt borde hon tänka på sina barn. Jobbet är inte allt. Barnen och hälsan är mycket, mycket viktigare.

Skapligt enkelt

Nu har jag äntligen, efter långt letande, hittat en sida med enkla kort, utan tillkrånglade beskrivningar. Sidan heter "Skapligt enkelt". Och det är just vad det är, skapligt enkla grejer, för en amatör som jag, som inte gillar krusiduller.

Kort stubin

Ungefär såhär arg blir jag när jag håller på med min korttillverkning. Tror ni att jag får till någonting vettigt? Nä, en treåring gör bättre kort än vad jag gör.

Häromdagen tänkte jag göra ett kort med en bil på, till maken som fyller år på måndag. Blev det en bil? Inte riktigt. Det ser mer ut som ett ufo, och det är ju mer min grej. Han föredrar bilar.

Jag har lusläst internet, för att hitta tips och inspiration, men jag måste säga att språket som används i scrap- och kortkategorin är rena grekiskan. Så otroligt många konstiga ord och uttryck, som ingen vanlig människa begriper.

Inte heller kan jag skriva ut foton eller bilder, för skrivaren har gått in i en långvarig dvala. Den enda som möjligtvis kan få liv i den, yngste sonen, är borta hela sommaren.

Jag vill göra roliga kort, inte nuttiga och romantiska med blommor och spetsar. Så var, var hittar jag inspiration till sådana?

Ett utflyktsmål

På min lediga eftermiddag idag, har jag varit på en liten utflykt. Jag åkte till Sätra brunn, utanför Sala. Det är en fantastiskt vacker gammal kurort. Nu för tiden är det en spa- och konferensanläggning.

Där finns mängder med små röda trähus. I ett par av husen finns den charmiga butiken Broarne. Där säljer man bl.a. inredningsprylar, växter och snygga linnekläder.
Prylarna kan väl närmast beskrivas som hemmahörande i kategorin "shabby chic", som jag dock inte är speciellt förtjust i. Jag tycker att det är alldeles för vitt, jag vill ha färger. Men en och annan detalj i den stilen, kan vara riktigt läckert.

Köpte på mig lite småsaker, en handsmidd sax, ett halsband, ett fint papper, samt band och snöre.
På området finns flera andra butiker, med hantverk och konst. Till förvånansvärt humana priser. Restaurang och café finns också naturligtvis.
Med andra ord ett perfekt utflyktsmål.