Jag är full (gästblogg)

Åter igen dags för ett njutbart inlägg av en av mina fantastiska bloggvänner:

Månen är full.

Det är fint.

Länge sen Ljusets Krigarinna var full.

Eller för att vara ärlig är jag väldans onykter.

Mest hela tiden.

Utan besök på Systembolaget och val av bag-in-box.

Inget köande och funderande på vilken sort som passar till vad.

Nä.

Det är inte av alkohol jag är halvt redlös.

Ändå är jag full.

Väldans full!
Eller som Prins Blå sa när han var liten och Ljusets Krigarinna slog i tån och
tyckte så synd om sig själv:

-Sånt är Livet. I bland gör det ont och i bland inte.

Kära, älskade Prins Blå.
Så rätt du hade.
Så rätt du har.
Du gör mig så hjärtans glad.
Älskad till universums slut och tillbaka.

Nåväl.
Nu mer om mitt onyktra tillstånd.

Jag är full av värme.

Tankar.

Känslor.

Kärlek.

Det gör ont, det gör ont, men det går...
För här kommer alla känslorna på en och samma gång...
Å jag vill tacka Liiivet som gett mig så mycket...
Det handlar om att Leva och om att finnas till...

Jag är på väg att komma ut ur garderoben.
Jag är fulliliv-ist.
Så nu vet ni det.

Det är jobbigt i bland.
Å väldans, väldans skönt däremellan.
Som ett rus.
Ett liv i sus och dus.

Däremellan känns det som att hänga på en parkbänk
och bara fundera på vad jag gjorde förut och vart jag är på väg.

Hemlös.
Rastlös.
Rotlös.
Hopplös.
Sanslös.
Värnlös.

Ja.
Lös på alla sätt.
Allt, utom lössläppt...
Letandes efter nån vänlig själ som kan ge mig ruset tillbaka,
när jag inte själv orkar.

Se mig!
Hör mig!
Rör mig!

Kommer jag någonsin att nyktra till?

Å skulle jag verkligen vilja det?

Jag vet bara att Livet är här och nu.
Inte i sekunden före eller efter.
Livet är NU.
Å jag hinner inte ens skriva det förrän sekunden som var framtid blir dåtid.

Jag vill leva.
Med leda och tristess.
Rädslan hängades som en apa på axeln och vemodet i sinn.

Jag vill leva mitt Liv.
På mitt sätt.
Så mycket jag kan.

För jag har så mycket jag vill uppleva.
Göra.
Se.
Känna.
Smaka.
Få se Prins Blå växa upp.
Överösa honom med Kärlek.
Kanske bli världens bästa farmor och svärmor och Krigarinna av Ljuset.
Dela stunder av lycka och överleva sorger.
Dingla med benen.
Göra snöänglar.
Begrava en fågel.
Se ljuset göra skuggor på väggarna.
Höra steg i trappan.
Knäppet i elementen.
Månen på himlen.
Bada naken en ljum sommardag.
Känna daggvått gräs mot mina fötter.
Ligga sked och höra andetag i nacken.
Älska och vara älskad.
Dra ut skumtomtar så långt det går och sen äta upp dom bit för bit.

Jag vill möta andra och höra om deras Liv.
Jag vill delge andra vad jag lärt mig om Livet och
jag vill vara nära min familj och mina vänner.
Visa hur mycket dom betyder för mig.
Att dom gör skillnad i mitt Liv.

Å jag vill leta efter strumpor som försvunnit i tvättmaskinen.
Skotta snö och förbanna mörkret.
Känna värmen från ett stearinljus.
Ta stora tuggor av Livet eller smutta på det lite i taget.
Gurgla runt det i munnen, utan att spotta ut.
Dra in Livet i näsborrarna och sakta låta det sila ut genom munnen.

Ja.
Det är så mycket jag vill vara med på.

Däremellan är jag orolig att Gud är utbränd.
Eller åtminstone vidbränd.

Tänk om han inte har tid att se efter oss?
Så mycket elände som det finns i vår värld.

Tänk om han lägger största ansvaret för formandet av Livet
i min egen hand?
Som en klump trolldeg.
Varsågod liksom.
Det är ett stort ansvar att lägga på någons axlar.
Det är nästan för stort att ta på sig.

Jag är fulliliv-ist.
Det här är MITT LIV.

Hittills har det inte blivit som jag trodde,
eller så blev det som det ska...

fortsättning följer i http://fiffiluralite.blogspot.com

*******
Varm kram till Imse och alla läsare och ett hjärta till henne,

för att hon är den hon är!