Läste om adoptivföräldrarna som ångrade sig. De vill lämna tillbaka sin adopterade son.
De är rädda för honom och kan inte hantera hans ilska. Inga disciplinära åtgärder har hjälpt.
Vad man kan fundera över, är om disciplinära åtgärder verkligen är det lämpligaste sättet att hantera utåtagerande barn?
Jag har en del erfarenhet av barn med beteendestörningar, genom mitt engagemang inom scoutrörelsen och har aldrig funnit att just det är den rätta vägen, för att hjälpa dessa barn. Tvärtom tror jag att det ökar barnets känsla av utanförskap.
Barn med beteendeproblem behöver känna tillit och anknytning till de vuxna som finns runt omkring.
Hur ska den här pojken någonsin kunna känna det, om han nu överges också av sina adoptivföräldrar? Ingen ska behöva känna sig så oönskad.
Barn är ingen slit och slängvara. Man kan aldrig få garantier för att ett barn, adopterat eller biologiskt, är "normalt".
Självklart har man som förälder rätt att känna ilska och förtvivlan, men sitt ansvar ska man inte kunna komma undan.
13 kommentarer:
Inte lätt det där...läskigt...
Bra skrivet, Imse!
Önskar dig ett riktigt gott nytt år!
Självklart kan man inte ångra sig! Men det finns adoptivföräldrar i Sverige som inte heller velat ha sina barn... Normalt fungerande barn... Så tragiskt så det inte är sant.
helt sjukt det där läste det hos WTF också och hon fick en del underliga kommentarer
Helt ofattbart att det händer!
Stackars alla oälskade barn!
I detta fall kan man dock ha en synpunkt att det är tur att det barnet slipper så knäppa föräldrar!!!!
Ja, jag reagerade också på det där med att "inga disciplinära åtgärder" hjälpt. Inte hjälper man ett trasigt barn i 5-8-årsåldern med "disciplinära åtgärder"! "Håll i - håll om - håll ut" är ett råd man brukar ge föräldrar med krisande barn.
Men artikeln är lite mystisk - först adopterade de en åttaårig pojke för mindre än tre år sedan, och nu är han elva år och vårdas på psykiatrisk klinik?!?!
(samma anonym som ovan)
Man måste väl innan man adopterar ha funderat på hur det skulle bli eller kan bli tycker man, man kan inte ångra barn. Likväl som man funderar innan man skaffar biologiska barn, hur livet kommer bli.
Ofattbart att dom ens funderar på att vilje ge tillbaka honom, som en slit-och-släng vara, det är ju ett barn det handlar om ingen sak. Dom får väl ta hjälp utifrån om dom inte klarar av honom själva men ge han tillbaka det ska bara inte få ske tycker jag.
Vadå - lämna tillbaka. Ett barn får man med hull och hår. Vi som har biologiska barn (om de hamnar snett) kan väl inte returnera??
Var kommer barnen in... *nynnar på en gammal Adolphson&Falk*
Hur tänker man som vuxen...
Jag fattar inte!
Nä, för det var en Hanson de Wolf United jag nynnade på *korrigerar* :o)
Märklig föräldrar, om dom hade fått ett biologiskt barn, hur hade dom gjort då? Hade dom tänkt adoptera bort det också då? Gott Nytt År!
Sorgligt sorgligt. Tror inte heller på straff varken för lugna eller vilda barn. Älska, krama, lyssna, försöka förstå och göra det bästa av situationen. Straff väcker bara ilska och tankar om att barnet är värdelöst och dåligt. Det är handlingarna som är dåliga, inte barnet...och det är en väldig skillnad. Men tur för barnet att slippa bo hos dom som inte älskar honom. Hoppas han får det bättre.
Skicka en kommentar