Egna tassar

Imorgon är det dags för ett nytt besök på Minnesmottagningen, för min mor. Då får vi besked om resultatet av alla tester och analyser, som är gjorda.

Egentligen har jag inte alls tid att vara ledig och köra henne dit, men jag är ju så illa tvungen. Det får bli några timmar på förmiddagen, som jag får ägna åt det.

Nu har jag ju mycket tid att få igen, då det knappast blivit vare sig lunchraster, fikapauser eller hemgång i rätt tid under den senaste tiden.

Snart måste jag också införskaffa lite kattattiraljer. Det närmar sig nu. Den lilla krabaten ska hämtas om en och en halv vecka.
Jag ska dock inte skaffa en sån här vagn till honom. För det känns på nåt sätt lite överdrivet...
Han få nog ta sig fram på egen tass istället!

Det närmar sig

Tiden rullar på och nu är det bara två veckor kvar att arbeta innan semestern.
På jobbet är det fullt ös, vill jag lova. Sjukhusen skickar ut patienter i parti och minut och vi i kommunen har bara att tacka och ta emot.

Jag har även åtagit mig lite andra arbetsuppgifter, ja jag vet, jag har svårt att säga nej och tror alltid att allt ska ordna sig. Och det gör det ju för det mesta.

Vi har ingen MAS (medicinskt ansvarig sjuksköterska), under den här och nästa vecka. Så det har blivit min uppgift. Plus att jag hjälper LSS-enheten med delegeringar till sommarvikarierna.

På hemmafronten väntar jag ivrigt på kattungens ankomst. Mannen i huset håller på och snickrar en myggdörr, så att vi ska kunna ha dörren öppen utan att katten smiter ut.

Nu tycker förstås mannen att det bara vore bra om katten skulle smita, men jag brukar påminna honom om att kilopriset på den lilla kraken vida överstiger kilopriset på oxfilé och att det vore en stor ekonomisk förlust om kattkraken försvann.

Att investera i en katt, ser han som en ytterst olämplig investering, men det är dock inte i spekulationssyfte, som jag ämnar köpa den lilla kattungen. Även om andrahandsvärdet kanske är rätt skapligt.

Nej, tanken på att dela bostad med en katt, har han fortfarande inte förlikat sig med. Och att han skulle bli tjenis och kompis med katten, finns inte ens på kartan.
Hundarna som vi har haft har varit mina, enbart mina.

Så vi får se om de två kommer att tolerera varandra eller om det blir en riktig catfight!

I goda vänners lag

Hur har ni haft det i helgen? Min midsommarhelg har varit toppenbra. Fest och skoj tillsammans med bästa vännerna, i en liten stuga vid Mälaren.
Fast det gick inte så vilt till, som på den här filmen. Det lovar jag.

På midsommaraftonen bjöds det på god mat och dryck. Och diverse lekar och tävlingar. Nu är jag en usel tävlingsmänniska, så husets värd som var min tävlingspartner, fick finna sig i uteblivna framgångar.
Frågesporten fixade jag lätt som en plätt. Men luftgevärsskytte och pilkastning, är liksom inte min grej.
Nåja, det var ju bara på skoj och alla fick finfina priser.

Kvällens väder gick inte att klaga på. Vi satt ute länge, länge. Utan att frysa och utan att bli alltför myggbitna. Månen var rent av magisk och spred sitt sken över den vackra natten.

Så värst mycket sömn blev det dessvärre inte. För resten av natten tillbringades i ett tält. Marken under tältet var både knölig och lutande, så mesta tiden gick åt till att försöka hitta en någorlunda uthärdlig liggställning.

Men vad gör väl det, man ska känna att man lever! Och roligt ska man ha. Och omgiva sig med goda vänner.

Tjing!

En go och gla midsommar önskar jag alla mina vänner!

Utsikt och insikt

Helt fräckt har jag stulit denna berättelse härifrån:

Två män, båda allvarligt sjuka, delade rum på sjukhuset. Den ene hade lov att sitta upp i sängen, en timme varje eftermiddag, för att underlätta dräneringen av vätskor ur hans lungor. Hans säng stod alldeles invid rummets enda fönster. Den andre mannen var däremot tvungen att ligga platt på ryggen hela tiden.

Männen pratade och resonerade i timmar om dagarna. De talade om sina fruar och familjer, sina hem och sina jobb, delade minnen från lumpen och var de rest på sina semestrar.

Och varje eftermiddag, när mannen vid fönstret fick sitta upp i sängen, så fördrev han tiden med att beskriva för sin rumskamrat allt han kunde se där utanför fönstret. Mannen i den andra sängen började leva för dessa timslånga perioder då hans värld expanderade och livades upp av all aktivitet och alla färger i världen utanför.

Utanför fönstret fanns en vacker sjö. Ankor och svanar lekte på vattnet medan barnen seglade med sina modellbåtar. Unga förälskade par vandrade arm i arm bland blommor i alla regnbågens färger. Storslagna gamla träd ramade in landskapet, och i bakgrunden syntes stadens panorama i siluett.

Medan mannen vid fönstret beskrev allt med utsökt detaljrikedom, så slöt den andre mannen sina ögon och föreställde sig den pittoreska scenen inom sig.

En varm eftermiddag beskrev mannen vid fönstret en parad som passerade förbi där ute. Även om den andre mannen inte kunde höra musiken - så kunde han se det hela för sin inre syn medan mannen vid fönstret målade upp bilden med beskrivande ord.

Dagar och veckor passerade. En morgon, när dagsköterskan kom för att förbereda deras morgonbad, fann hon mannen vid fönstret livlös. Han hade fridfullt somnat in under natten. Hon blev ledsen och kallade på personal för att hämta kroppen.

Så snart det kändes passande, frågade den andre mannen om kan kunde få bli flyttad till fönstret. Sköterskan hade inget att invända, och efter att hon försäkrat sig om att han hade det bra där, lämnade hon honom i fred. Trots smärtorna reste sig mannen sakta och mödosamt tills han kunde stödja sig med armbågen för att ta en första titt på världen utanför. Äntligen skulle han få glädjas åt att se alltihop med egna ögon.

Han sträckte sig upp och vände sig försiktigt för att titta ut genom fönstret bredvid sängen. Där fanns bara en mur. Mannen frågade sköterskan vad som kunde ha förmått den bortgångna rumskamraten att beskriva sådana underbara saker utanför fönstret. Sköterskan svarade att mannen var blind och hade inte ens kunnat se muren. Hon sade, "Kanske han bara ville ge dig mod."

-- Författare okänd

Göteborgskan förökar sig

Göteborgskan sprider sig! Ja, dialekten alltså. Det är inte någon käck Ada, som sprider ut sig. För i fler och fler orter längs västkusten talas nu den klämmiga Göteborgsdialekten.

Trevligt, eller hur? Jag har själv bott i Göteborg under ett år och kom snabbt in i göteborgarnas sätt att prata.

För visst är det lite roligt med dialekter? Min hembygds dialekt är däremot inte alls lika mysig, som göteborgskan. Vi liksom spottar ut orden och betoningen låter lite lustig.

Min morfar var en hejare på hembygdens språk och genom mitt jobb träffar jag många gamla människor, som pratar på det där speciella sättet.
Vi "yngre", om jag nu kan kalla mig yngre, har nog mer och mer influerats av närheten till Stockholm och de uttryck som används där. Och många ungdomar har faktiskt anammat den s.k. Rinkebysvenskan.

Men jag hoppas att Kålle och Ada förökar sig och på så sätt bevarar sin frejdiga dialekt.

Trasan kommer tillbaka

Självklart ägnades gårdagen åt TV-tittning. Ett historiskt bröllop var det. Även om jag inte är någon större älskare av monarkin, så är det ändå trevligt och fint när de uppför sig väl. Och det gjorde de. Så det räckte och blev över.

Ingen Hollywoodproducent kommer någonsin att komma i närheten, när det gäller att skildra en kärlekshistoria, som i början ter sig så omöjlig och som slutar så underbart.

Och det är skönt med lite positiva strömningar genom landet. För en gångs skull. Vi översköljs annars av allt det tragiska och våldsamma som händer i världen, att lite överdosering av kärlek och lycka är mer än välkommet.

Själv har jag tankat energi och är mer än redo att möta veckans utmaningar. Många, många gånger genom åren, har jag sagt mig själv att jag inte ska låta människor dränera mig på energi. Men alltid åker jag dit. Engagerar mig för hårt och går ur striden som en urvattnad disktrasa.

Nu är dock trasan urvriden och torkad och redo att torka upp skiten som vissa lämnar efter sig.

Att bråka

Det finns människor som tror att de alltid måste bråka, för att få sin vilja igenom. Som saknar förmåga att lugnt och sansat diskutera saker. Utan istället inte drar sig för att ta till grova ord av alla de slag och till och med komma med hotelser.

Tyvärr har jag råkat ut för just det, de senaste dagarna. Har haft ett par helvetiska dagar på jobbet. Med ett par anhöriga som agerat just så som jag beskrivit här ovan.
Jag tror att dessa människor är rättshaverister. Vars livsluft just är att bråka. Om precis allt.

De saknar också empatisk förmåga. Kan inte sätta sig in i hur den sjuke, närstående, känner inför hela situationen. Och hur vi runtomkring, som sätter alla klutar till för att den sjuke ska få det bra, reagerar inför dessa hotelser.

Jag fick ett par goda råd, av en person i ett rådgivningsteam i grannstaden, som jag vände mig till. Nämligen det att när man har med sådana här människor att göra, är det viktigt att sätta gränser. För de kommer aldrig, aldrig att sluta bråka. Deras uppträdande har inget med den sjuke och omständigheterna runt den personens situation att göra, utan detta beteende står för något helt annat.

Nu ska jag tanka energi, för fortsättning följer i veckan.

Vill andas

Den här något jobbiga tillvaron, med många kvällsaktiviteter har inte nått sitt slut än.

Ikväll är det städning av scoutstugan, som står på programmet.

Imorgon är det bowling och middag.

Sen kan där bli en möjlighet till paus, till andhämtning. Åtminstone kvällstid. För på jobbet är det fullt upp.

Sjukhusen drar, som vanligt, ner för fullt inför sommaren och vi inom kommunen har bara att tacka och ta emot.

Så är det.

Semesterplaner

Så här semestertider funderar man naturligtvis på, hur man ska spendera semestern detta år.

Eftersom jag väntar tillökning lagom till semesterstarten, i form av den profetiske katten Isai, så blir det ingen lång resa i år.
En biltur Siljan runt, är vad som planeras. Hoppas att det lilla livet inte har anlag för åksjuka.

Annat var det för fyra år sedan, då åkte jag Transsibiriska järnvägen till Kina. Bilderna ovan är från den resan.
Det var en fantastisk resa, med ett underbart stopp i Mongoliet under några dagar. Sen bjöd ju naturligtvis Kina på mängder med sevärdheter.

Men i år som sagt, blir det Dalarna och där är det nästan lika vackert som i Kina. Funderar du på en Kinaresa, så finns det en informativ sida här.

Sen åker lilla Isai och jag på scoutläger. Eftersom jag har tröttnat rejält på tältlivet, så har jag hyrt en liten stuga till oss två i Tivedsskogarna, söder om Askersund.

Det finns många skrönor om rövare, just i dessa skogar och jag hoppas att det bara är skrönor.
För den lilla kattkraken är nog inte mycket till vakthund. Möjligen att hans utseende, med de stora öronen, kan skrämma en och annan rövare på flykten!

Ozons IsaΪe

Namnet Ozons IsaΪe låter som namnet på en nobelpristagare i litteratur. Eller hur? Omöjligt att stava och omöjligt att uttala.

Men nu är fallet inte så. Utan det är nämligen det ståtliga namnet på min nya kärlek, kissemissen, som snart flyttar in i huset.
Jag har fått papper på honom och där framgår det att han är bärare av det eleganta namnet.

Jag blev så förtjust i det ena namnet, att jag har beslutat att det också får bli hans tilltalsnamn. Dock i en förenklad och försvenskad version, som får uttalas "isaj". Och stavas Isai. Det där konstiga i:et med två prickar, skippar jag.

Nu kommer jag till någonting som kan verka väldigt flummigt. Jag är mycket för det där med tecken och att allt har någon mening. Och när jag då får se att min blivande katt har samma namn som profeten Jesaja, kan jag inte bli annat än förundrad.
Med tanke på mitt intresse för mellanöstern.

Det är inte nog med det. Kissemissen föddes nämligen på min kära svärmors födelsedag. Hennes sista födelsedag här i livet.

Så ni ser, någon mening finns det nog. Mannen däremot, ser ingen som helst mening med att skaffa katt. Jag är nästan rädd att han börjar få kalla fötter och planerar att göra verklighet av sin livsfilosofi. Nämligen att aldrig mer dela bostad med ett husdjur.

Så vi får se om den profetiska katten lyckas fördriva den icke djurälskande mannen ur huset.

Jag svävar inte

Någon kanske undrar om jag har svävat bort på små lyckomoln, eftersom jag varken bloggar eller kommenterar. Men det har jag inte. Det är bara så att det är mycket nu! Varenda kväll är det något.

Ikväll är det två uppvaktningar. Äldste sonen är klar med sin utbildning till byggnadsingenjör och goda vänners dotter tar studenten.

Sen är det ju så att en viss liten kissemis, upptar mina tankar i hög omfattning!

Han e min

Han e min, min, min! Den skitsöta lilla katten längst till vänster, intager denna boning om en månad.

Om jag är makelös om två månader, får tiden utvisa.

Puss o kram

Katt är på G! Bara så ni vet. Och mannen målar både fan och hans moster på väggen. Det här kommer att bli en KATTAstrof!! Det är han fullt övertygad om.

Att jag är olycklig utan husdjur, tvivlar han nog på, eftersom jag som han säger "alltid är glad". Och det är väl sant. Jag lyckas se humor i nästan allting, tjat är inget för mig och långsinthet vet jag inte vad det är.
Men man kan ju vara lite olycklig i hjärtat ändå.

Har man haft husdjur under större delen av sitt liv, är det rysligt tomt utan. Mannen tycker att det är rysligt skönt utan.

Jag vill passa på att tacka er alla, som stöttat mig i den här diskussionen. Puss och kram på er allihop!

Katt!!!

Vet ni vad mannen plötsligt säger?
Jo, "Skaffa dig en sån där katt då! Jag vill inte att du ska vara olycklig. Men om det blir jobbigt, då jäää...".

Mer behövdes inte, jag förstod precis. Blir det jobbigt, åker katten och jag ut med svansarna mellan benen. Eller om det är mannen som åker ut, med svansen mellan benen.

Alltså kan jag skaffa mig en katt. En katt är ingen hund, jag vet. Men i alla fall. Ett husdjur är det. Så gott som något.
Jippie!

Nu ska jag vara korvförsäljerska en stund. Med scouterna i Skolparken. Finns det någon svensk flagga där, ska jag vifta lite extra med den. Jag har ju mycket att fira idag!

Släktband

Ni vet ju hur gärna jag vill ha ett nytt husdjur. Livet utan djur i huset känns tomt och närapå lite innehållslöst.

I huset finns en man, som tvärvägrar införskaffandet av ett nytt djur. Nu har jag ånyo tagit upp frågan till diskussion, eftersom jag hejdlöst förälskat mig i den fulsnygga kattrasen Cornish rex.

Mannen tycker att jag kan klappa på honom istället och att det är helt onödigt att ha ett djur i huset, bara för att jag vill ha någon att kela, leka och gosa med.

End of diskussionen alltså.

På tal om något helt annat, så har jag sett Israels Sverigeambassadör på TV flera gånger och slås alltid med häpnad över hur lik min avlidna far han är.
Min pappa var alltid så stolt över sin stora näsa, eftersom folk många gånger frågade om han var fransman! På grund av näsans utseende.

Jag vet inte om det är så lyckat att gå omkring och vara stolt och säga att jag har en israelisk näsa. Risken är väl att jag åker på moppo.

Däremot har jag länge funderat på att börja släktforska. Och det kanske är dags att börja nu.
Kan mitt intresse för Mellanöstern helt enkelt sitta i generna?
Jag som alltid känt mig så hemma i Dalarna. Min pappa var född och uppvuxen i Dalarna.
Det kanske visar sig att släkten har ett helt annat ursprung?

Islamisterna

Jag skriver ju ibland om krisen i mellersta östern. Min ståndpunkt är och kommer alltid att vara, att terroristorganisationen Hamas ska motarbetas med alla medel.
Tycker man så, får man bereda sig på mothugg. Kommentarer ramlar in, som påstår att jag inget vet och att jag borde läsa på mer.

Nu är det så, att är det något jag är påläst på, så är det just mellersta östern och förhållandena mellan länderna där.

Och min ståndpunkt angående Ship to Gaza är fortfarande att svenskarna inte borde ha lierat sig med islamisterna från Turkiet.
Svenskarna hade säkert goda avsikter, men islamisterna hade en helt annan agenda. Det borde svenskarna ha förstått.
Förnödenheter förs bäst och säkrast in i Gaza via landvägen från Israel.

I Hamas officiella programförklaring, står det att Israel ska utplånas och judarna dödas.
Det är inte svårt att räkna ut att islamisternas avsikt var att provocera och få fram en israelisk reaktion. Tyvärr gick Israel rakt i fällan.

I morse medverkade Dilsa Demirbag-Sten i Nyhetsmorgon på TV4, där hon gjorde en mycket tydlig och balanserad analys av situationen. Gå gärna in på nätet och titta på det inslaget.

Oh, crap

Ikväll är det syjunteri. Eller informationsmöte, som en twittervän kallar det. Och det låter ju rätt bra. Bättre än skvallerjunta. Som det egentligen är. För syr gör vi inte längre.

Det kanske blir en analys av lördagskvällen också. Då vi hade schlagerparty och någon blev lite vinglig. Inte undertecknad dock.
Nänä, jag var uppe tidigt på söndagmorgonen, för att bege mig ut till skogen, där scouterna sov över.
Tack och lov, kunde jag skylla på partyt, så jag slapp sova kvar!
Men någon vinglighet, var det inte tal om.

Om någon undrar vad bilden har med syjunta att göra, så är svaret: Ingenting!
Den är bara lite gullig.

Talangfull tös

Att den här lilla sötnosen kan sjunga, råder det inga tvivel om. Vad månde bliva? Vilken oerhörd talang hon besitter.

Hoppas att hon har förståndigt folk omkring sig. Folk som låter henne vara det barn hon är och inte bara värderar hennes unika röst i pengar.

Och som behandlar henne, så som alla barn borde behandlas. Med villkorslös kärlek och respekt. Att hon får utrymme och möjlighet att växa och utvecklas till en fri, tänkande och lycklig individ.

Det låter så självklart för oss. Samtidigt vet vi att många, många barn inte får en lycklig barndom. Att de varken får kärlek eller respekt.
Det är en tung vetskap. Motbjudande.

Häromdagen träffade jag en kvinna, som berättade en oerhört tragisk historia. Om hur hon och hennes fem barn, under lång tid blivit utsatta för pappans våld.
Nu är han ute, efter avtjänat straff. Han har besöksförbud, men driver en vårdnadstvist mot den arma kvinnan.
Jag vet inte om mannen har någon möjlighet att få vårdnaden om barnen, men får han det, är det ett allvarligt fel på vårt samhälle.