Juntasnack

Nu är det snart dags för sy....eller jag menar pratjunta. Fem damer i sina bästa år, som träffas och syr, eller syr gör vi ju inte. Men vi säger det. Om någon undrar.

Mest pratar vi. Och fikar. Eller tittar på film. Ibland går vi till och med på bio. Vi pratar mest om oss själva. Om våra jobb och våra ungar. Några har barnbarn och pratar förstås om vilka underverk de små liven är. Vi som inte har barnbarn håller för öronen. Sånt vill vi inte lyssna på.
Nädå, vi är inte avundsjuka. Inte alls.

Karlar pratar vi inte om. I alla fall inte så mycket. Och inte om våra egna. Möjligen att vi pratar om andras. Eller om hunkar. Om nån har sett någon sån.

Och som sagt, fikar gör vi också. Det är viktigt.
Det är i stort sett det vi gör.

Har ni syjunta? Eller någon annan slags junta?

Inget har hänt

Jodå, det blev ett trevligt Stockholmsbesök igår. Sonen med sambo bor så mysigt i en studentlägenhet på Kungsholmen.
Det är väldigt nära vattnet, med fina promenadvägar. Så det blev en promenad och mat på en indisk restaurang.

Idag har det däremot varit en händelsefattig dag. Besöket hos mor på "hemmet", är väl i stort sett dagens enda händelse.
Pensionärerna på hennes enhet hade en trevlig fikastund idag. En annan anhörig bjöd nämligen alla på ett glas Cointreau till kaffet.
Dock tyckte min mor att det var alldeles för starkt. Hon hade nog föredragit en dryck med mindre alkoholhalt.

Nu ska jag se på Solsidan, sen får det bli tidig sänggång.

I soffan

Ibland (rätt ofta, nästan jämt) blir jag liggande så här. I soffan, med katten gnagande på mig.
Idag får han däremot livnära sig på kattmat. För ett besök i huvudstaden står på programmet. För att hälsa på yngste sonen. Och kanske gå på något museum eller något annat intressant.

Om nu inte den här trötta bloggerskan däckar i sonens soffa förstås. Har huvudvärk och känner mig inte alls så munter.

Så vi får se vad som händer. Och fötter.

Chocolate better than sex?

25 Reasons Why Chocolate Is Better Than Sex

1.	You can GET chocolate.
2.	"If you love me, you'll swallow that" has real meaning with chocolate.
3.	Chocolate satisfies even when it has gone soft.
4.	You can safely have chocolate when driving.
5.	You can make chocolate last as long as you want it to.
6.	You can have chocolate even in front at your mother.
7.	It you bite the nuts too hard the chocolate won't mind.
8.	Two people of the same sex can have chocolate without being called nasty names.
9.	The word commitment doesn't scare off chocolate.
10.	You can have chocolate on top of your desk during working hours without upsetting your workmates.
11.	You can ask a stranger for chocolate without getting your face slapped.
12.	You don't get hairs in your mouth with chocolate.
13.	Chocolate doesn't make you pregnant.
14.	You can have chocolate at any time of the month.
15.	With chocolate theres no need to fake it.
16.	Good chocolate is easy to find.
17.	You can have as many kinds of chocolate as you can handle.
18.	You are never too old or too young for chocolate.
19.	When you have chocolate, it doesn't keep the neighbours awake.
20.	With chocolate, size doesn't matter. Its always good.
21.	You don't have to BEG to get chocolate.
22.	You can have chocolate with children and not go to jail.
23.	Chocolate doesn't keep you awake yapping after you've had it.
24.	You can have chocolate all weekend and still walk OK on Monday morning.
25.	It's easy to find 9 inches of chocolate.

Om en modig flicka

En liten uppgift för den som har lust!

TA UPP NÄRMASTE BOK, SLÅ UPP SIDAN 18, RAD 18. VAD STÅR DET DÄR:

"två äckel ville mig illa. Annars hade de inte slitit mig från"

Boken heter "Jag väljer livet", av Sabine Dardenne.
Det är en sann berättelse om Sabine, som blev kidnappad av pedofilen Marc Dutroux i Belgien, 1996.
En stark berättelse om en modig flicka.

Ny nytrötthet

Nytrötthet! Ja, det är nog det som har drabbat mig. Gick till jobbet med tunga steg i morse. Eller rättare sagt, trampade cykeln med trötta fötter. Det är inte likt mig. Jag brukar ta mig till jobbet med rätt lätta fötter.

Väl där mötte jag ett riktigt trött gäng. Mina jobbarkompisar verkade också vara drabbade av akut sömnbehov.

Och då får vi betänka att det bara är måndag idag. Hur trötta kommer vi att vara på fredag?

Smekt av månens silverstrålar

Jag blev smekt av månens silverstrålar den kvällen.

Omkring mig susade änglarna i en yster dans.

De landsteg i mitt hår. De viskade ljuva ord i mitt öra.

De lät mig rida på silverstrålarna, långt ut i universums utmarker.

Jag blev bländad av den fulländade skönheten.

Omfamnades av den gränslösa kärleken och universums energier sprittade i mig.

Aldrig har månen varit så vacker som just den kvällen.

När änglarna tog mig i besittning och förde mig fram till dig.

Allt det himmelska fanns hos oss, när vi tillsammans mättade våra hungriga själar.

Egen dikt!

Brist på livskvalitet

Min mamma bor ju sedan några månader på ett äldreboende. Det är fint och bra på alla sätt, MEN, problemet är att hon inte får komma ut.

Hon är en utemänniska. Uppväxt på bondgård, idrottsflicka, har i alla år cyklat till och från jobbet året runt. Det är därifrån jag fått min cykelgen!

Efter pensioneringen skaffade hon hund och gick timslånga promenader varje dag. När hunden gått bort och hennes demenssjukdom framskred, så fortsatte hon ändå med dagliga promenader. Till kiosken för att köpa godis och tidning.

Vår hjärna behöver en enda sorts energi, socker! Har man då en sjuk hjärna, som till exempel vid en demenssjukdom, är socker mer än livsviktigt.

För att min mamma ska få livskvalitet, behöver hon få komma ut några gånger i veckan. Helst få komma ner till den närbelägna affären. Med sin svåra KOL orkar hon vissa dagar inte gå så långt, men då kan hon åka rullstol.

Jag jobbar oftast mer än heltid i veckorna och har ingen möjlighet att ta ut henne på dagtid. För det är på dagen, som jag tycker att hon borde få komma ut. För att tillgodogöra sig dagsljuset. Många äldre på äldreboenden behandlas med antidepressiva mediciner. Det tror jag att man skulle kunna komma ifrån, om de gamla fick vistas i ljuset.

Idag frågade hon mig väldigt sorgligt, om de hade rätt att hålla henne inne så här! Nej, självklart inte. Det är ju inget fängelse. Men på grund av låg bemanning, har personalen sällan möjlighet att ta ut de boende.
Hon har i sitt boendebeslut inskrivet att hon har rätt till promenader. Tänk att man måste ha beslut på en sådan, för oss, självklar sak.

Våra fängelser och häkten måste ha rastgårdar, så att internerna kan komma ut. Jag tror även att boskap har laglig rätt att vistas ute. Men icke våra gamla människor.
Är inte det skrämmande?

Konstig torsdag

Idag har det varit en konstig dag. Jag blev utskälld två gånger i telefonen på jobbet. Det hör inte till vanligheterna, tack och lov. Det var inte riktat till mig personligen, men man tar åt sig ändå och jag kände ilska och fick nästan huvudvärk efteråt.

Men det var ju ändå bra att det hände just på en torsdag. För det är ju körsångsdagen. Så på det hela taget blev det en dag som började lite knackigt, men som slutade helt underbart.

På facebook fick jag 10 liter pussar och det tackar jag för. Sen strålande månen så fantastiskt fint, när jag körde hem från Uppsala ikväll.
Så nu kan jag inte klaga. Inte ett enda dugg.

Farsot

Jag är så himla trött på vinterkräksjukan! Ja, det är inte så att jag personligen är drabbad. Tack och lov. Däremot härjar smittan på sjukhuset.
Våra gamla och svårt sjuka patienter, som är inlagda på sjukhuset, drabbas en efter en av denna farsot.

Och jag och mina vårdplanerande kollegor planerar och planerar patienternas utskrivning, men så skjuts allt på framtiden på grund av kräksjukan. Vi vet snart varken ut eller in.
Inga riktiga riktlinjer verkar heller finnas på sjukhuset. Ibland är en avdelning stängd, ibland är bara en sal stängd och patienterna flyttas runt, till och med mellan avdelningarna.

Vi i vårdplaneringsteamet springer omkring på sjukhuset hela dagarna. Och dränker oss i handsprit! Vi försöker undvika att ta i hand och rör ingenting.
Men nu är vi rejält trötta på det här och önskar bara att smittan ska försvinna.

Hjärtedag

Hoppas att ni har haft en strålande fin hjärtedag!

Moralpanik

Visst kan det vara lite svårt med människor som har en annan moral, än den man själv har?
Ja, inte så att de gör något kriminellt, för då har jag inget till övers för dem. Utan det de gör är helt inom lagen, men för mig känns det totalt främmande.
Och mitt agerande, underlättar för dem. Jag kan inte säga så mycket mer, eftersom det är relaterat till mitt yrke.

Jag har inte många fördomar om människor. Så länge det är lagligt, frivilligt och handlar om vuxna människor, så tycker jag att man får leva hur man vill och med vem man vill.
Men, det finns gränser. Moraliska gränser. Och där är vi olika. Jag har min moral och du har din.

Och rent yrkesmässigt får jag inte lägga in mina egna värderingar och min egen moral. Jag ska behandla alla lika.
Men tycker, gör jag. Den här gången inom mig. Det kan vara svårt. För jag tycker för det mesta utåt.
Är en besvärlig "tyckermänniska". Och jag uppskattar folk som har åsikter. Oengagemang är trist!

Jag vill flyga

Jag vill flyga, med mina egna vingar. Mot himmelska höjder och djupaste dalar.

Med mina egna, stundtals brutna vingar. Låta mig svepas med av en vind.

Uppströms, nedströms. Åt alla håll. Men hela tiden, med mina egna vingar.

Inte styras, inte ledas, utan i allt följa min egen utstakade väg.

Så vill jag. Så ämnar jag.

Egen dikt!

Eftersom det är fredag

tar vi en fredagsfräckis:

Det var en norsk gammelgutt som äntligen hittat en pige. Nu var det ju bara det att han inte visste hur man gör för att "komma till". Han ringde mor sin och frågade:

- Mor, va gör jej? Marit vill noe mer än bare kele.

- Jo, min gutt, när ni keler så tar du den allre hårdeste kroppsdelen du har og stopper in där hon kisser.

Senare på kvällen ringer Marit och är förtvivlad:

- Bestemor, va må jej göre? Ole har stoppet ner huvet i wc:n och kommer icke loss.

Stick o brinn

I den här artikeln står att läsa om ett par personer, en man och en kvinna, med pedofila intressen. Jag tycker att det är så vidrigt, så det finns inte ord.

Två barn- och ungdomsledare, som utnyttjar sin förtroendeposition gentemot barnen. Jag, som själv har varit scoutledare, vet vilken upphöjd position en ledare har i barns ögon.

Dessa två må brinna i helvetet! Jaa, det tycker jag faktiskt.

KATTAstrof

Det här är knaskatten Isai. Han är knasig för att han bara biter mig. Förhoppningsvis är det övergående tonårstrots.

Annars är det inte en katt, utan en tiger som jag har närt vid min barm.

Den största sorgen

Så plågsamt vackert! Se denna hyllningsfilm.

Kom nära

Vill du komma riktigt nära, känna värmen från min kropp?

Livets gåva vill jag ge dig, i en oändlig räcka av himmelska famntag.

Som ett gnistrande stjärnfall strör jag kyssar över dig.

Och belamrar dig med mina varsamma händers upptäcktsfärd.

Jag öppnar mina innersta rum för dig. Och sluter dig tätt, tätt intill mig.

Som svältande barn äter vi varandra, stillar vår plågsamma hunger.

Som två vilsegångna skepp möts vi i samma hamn.

Utanför oss kan stormar blåsa och orkaner svepa förbi.

Vi ligger tryggt för ankar, i en ointaglig symbios av stillhet och harmoni.

Egen dikt!

Vilken vecka

Har veckan varit hektisk? Har påven en rolig hatt? Ujuj, så mycket att göra, har det varit. Men jag gillar högt tempo och utmaningar, så jag vill inte klaga.

Vinterkräksjukan härjar ju av och till på sjukhusen. Hela eller delar av avdelningar isoleras och patienterna får stanna kvar.
Sen rätt vad det är hävs isoleringen och då ska vi i kommunen vara beredda att ta hem våra patienter.

Så vi i vårdplaneringsteamet har varit tvungna att trolla med knäna denna vecka. Men det har gått jättebra. Vi kände oss riktigt nöjda i igår. Fast som sagt, hektiskt har det varit och en hel del kvällstid har ägnats åt journalskrivande.

Sen hände ju den fruktansvärda händelsen i onsdags, som lamslagit vår lilla stad. Det var då en femtonårig flicka påkördes av en skolbuss utanför skolan och omkom.

Jag tror att alla människor kan relatera till en femtonåring. Det skulle kunna vara ens barn, barnbarn, syster, kompis, elev, grannens barn, arbetskamratens barn etc. etc.
Katastrofer händer dagligen, men när det kommer så här inpå, blir det oerhört tungt och sorgligt.

Olycksplatsen har förvandlats till en minnesplats, med hundratals ljus, gosedjur, blommor och teckningar.
Man får som knivhugg i hjärtat, när man passerar där.

Naturligtvis känner man sorg med busschauffören också. Det här måste vara varje chaufförs mardröm.
Jag har hört att chauffören får mycket stöttning av sin arbetsgivare och är sjukskriven för tillfället.
Men hur ska denna person kunna sätta sig bakom en bussratt igen?

Här finns en jättefin blogg, startad av några kamrater till flickan.

I chock

Så hastigt allt kan ändras. På en minut kan hela tillvaron slås i spillror. Allt, precis allt, kan rämna för en mamma och en pappa. Hårt och obevekligt.

Idag har en 15-årig flicka omkommit här i stan, när hon blev påkörd av en skolbuss.
Jag kan inte ens föreställa mig föräldrarnas chock, när de fick beskedet.

Föräldrar ska helt enkelt inte överleva sina barn.

Fan också!

I mitt hjärta

I mitt hjärta har himlen landat. Där finns en landningsbana för nedfallna himlar.

I sitt sällskap har den solen och månen. Och rent av alla Guds änglar.

De slår bo i mig. Finner ro i mig. Och himlen lägger sitt varma täcke om mig.

I mitt hjärta ska himlen stanna kvar. Jag bygger en hangar för kvarstannande himlar.

För månen och för solen och för alla Guds änglar.

Himlens paradis landsteg just hos oss, i denna stund, här på jorden.

Egen dikt!

Simsalabim

Idag har jag träffat en livs levande och alldeles äkta trollkarl! Jag tror inte att han trollade bort mig, för jag känner mig väldigt närvarande.
Mycket trevlig och charmant var han.

Förutom trollkarlsmöten, så har jag fullt upp nu. Det är otroligt hög arbetsbelastning på jobbet, men eftersom jag älskar mitt jobb, så är det faktiskt bara roligt.
Och jag får ju träffa så många härliga människor. Varenda patient jag möter har en häftig historia!

Alla har sin ryggsäck. En del har en väldigt lätt säck, medan andra släpar sig fram med blytunga säckar.
Och varje levnadsöde är unikt. Och lika spännande.
Jag tröttnar aldrig på att höra levnadsberättelser!