Nytt

http://ordskimmer.wordpress.com/

Där finns jag, i allra största hemlighet .....

Tack

Nu stängs den här bloggen för ett tag. Jag orkar inte längre.

Tack, tack, tack för fantastiskt stöd.

Det som hände

Vad var det som hände egentligen? Hur har jag kunnat rasa ner så i botten, när jag trodde att jag var på väg upp?

Teamet (5 pers) som jag jobbar i, var igår kallade till möte i kommunhuset. Vi skulle träffa förvaltningschefen, 2 andra höga chefer och MASen (medicinskt ansvarig sjuksköterska).

Mötet pågick hela förmiddagen och vi fick oavbrutet under dessa timmar höra hur fel vi arbetat när vi ifrågasatt läkarnas bedömningar att patienter är utskrivningsklara. Det har varit döende patienter med ytterst avancerade sjukdomar. Vi har haft vårdplaneringar och känt att de här människorna kan vi inte låta komma hem till kommunal vård. I många fall har de avlidit 1 eller 2 dagar efter vårdplaneringen.

Vi fick höra att vi varit alldeles för empatiska och ställt oss för mycket på patienternas sida. Vi ska tänka oempatiskt och kliniskt.

Och att om en patient dör i transporten så gör det inte något, för man vet ju aldrig när någon ska dö.

Förvaltningschefen berättade också mycket ingående hur man gör när man köper ut en personal från förvaltningen.

Vi fick också veta att en dag senare den här månaden, ska vi gå på möte igen, då kommer förutom dessa chefer, även ett antal chefer från sjukhuset att närvara.

När vi trodde att mötet var avslutat, så kvarhölls jag ensam med cheferna. Det hade ju tagit flera timmar och jag höll på att få en insulinkänning.

Då säger MASen till mig att hon fått klagomål på mig. Att en chefsöverläkare på sjukhuset läst den här bloggen och skickat henne långa urklipp.

Och att skriva som jag gjort var inte lämpligt, eftersom jag i mina inlägg kritiserat landstinget.

Jag skulle också vara medveten om att mina blogginlägg kan komma att vändas mot mig vid nästa möte.

Efter mötet var vi alla 5 chockade och hungriga. Mitt blodsocker var i botten. Vi var som förlamade resten av dagen. Kvällen tillbringade jag i någon slags dimma och jag satte genast igång med att låsa bloggen och mina facebookinlägg.

Nu måste vi hitta en strategi, hur vi ska gå vidare. Vi vet att vi sitter riktigt, riktigt löst.

Lite kuriosa i sammanhanget, är att den chefsöverläkaren som läst mig blogg, är gift med kommunalrådet .....som alltså är vår högste chef i kommunen. Tänk efter vad det innebär!

Tillbakablick

Men okey då! Jag ska göra en rättvis sammanfattning av året och inte bara dra fram allt det negativa.

Min mamma dog oväntat och lika oväntat hamnade jag i min egen skilsmässa.

Strulet med brunnen ute vid sommarstugan tog mycket energi. Och pengar!

Jag har haft hård arbetsbelastning under hösten och var rädd att hamna i väggen igen.

Det var det riktigt negativa.

På plussidan finns först och främst Kezzi. Gullehunden.

Sen finns vänner. Till exempel ett gäng nätvänner, som jag träffade för första gången och som blivit människor som står mig riktigt nära. Och min bästkollega förstås. Vi som hänger i vått och torrt.

Jag har köpt en helt underbar lägenhet. Jag har äntligen fått adekvat behandling för min diabetes, insulin.

Och mitt sjungande i "Kör för alla", ger extremt positiv energi.

Jag är glad och stolt över mina söner och deras flickvänner.

Jag har fått stöd och förståelse av min arbetsgivare. Jag har fått tacksamhetsbevis av anhöriga, senast igår, till de svårt sjuka patienter som jag sliter mitt hår för.

Jag har väldigt fina arbetskamrater och arbetsledning.

Så det finns mycket som jag känner en innerlig tacksamhet för.

Gott nytt år!

På begäran

På begäran ska jag skriva lite om vegansk mat. Yngste sonen är vegan sen många år och när han kom hem under julen blev det en del veganmat på julbordet.

Han hade med sig lite egenproducerad mat, till exempel aubergine inlagd som sill. Mycket gott. Han hade också med sig egenbakad vörtlimpa. Där han använt svagdricka som vört.

Egen senap och rödkålsmarmelad hade han också med sig.

Själv gjorde jag en veganJansson. Som en Jansson, fast med inlagd squash istället för ansjovis. Och även lite morötter i, tillsammans med potatis, lök och havregrädde.

Sen gjorde jag en potatis- och morotslåda. Kokade potatis och morötter, gratinerade i ugnen.

Jag stekte också rödkål, lök och kikärter. Spädde med vatten och strödde på löksoppepulver. Det pulvret använde jag f.ö. i alla de andra rätterna som smaksättare.

Kan också berätta att jag gjorde supergoda köttbullar med färs, löksoppepulver och lite vatten. Kokade bullarna i vatten tills de flöt upp på ytan, sen stekte jag dem som vanligt i stekpannan. De håller ihop kanonbra och blir jättegoda.

Quorn- och sojaprodukter är bannlysta i veganköket, eftersom de oftast innehåller ägg.

Sonen är liksom jag allergisk mot mjölkprotein. Så det är inte lätt för andra att bjuda oss på mat. Sonen avstår ju med automatik produkter med mjölkprotein, medan jag äter allt utom det som innehåller mjölk. Tyvärr är det mjölkprotein i väldigt mycket och ibland slinker det ner sådant, med magsmärtor och diarré som följd.

Det var vår mathelg!

Snöret har två ...

Kezzi

Nu är julen snart överstökad. En jul som jag sett fram emot med blandade känslor. Jag var rädd att jag skulle rasa rätt in i väggen igen före jul, på grund av hård arbetsbelastning. Men allt löste sig. Tack vare lyhörd arbetsledning.

Sen det obehagliga faktum att det här var den första julen efter min mammas bortgång. Och första julen efter skilsmässan.

Men allt har fallit på plats och jag har haft en mysig helg med sönerna. Deras far har också varit med och jag tror båda barnen känner att vi finns kvar för dem precis som tidigare.

Det kanske är mest jag som saknar familjelivet. Som inte kan förlika mig med ensamlivet. Som har svårt att se meningen med livet, när det levs utan familj tätt inpå.

För mig var både dödsfallet och skilsmässan oväntade händelser. Som skakat om mig i grunden och stundtals fått mig att tvivla över om jag skulle kunna uppbåda ork att fortsätta.

Men man måste fortsätta, det ges inget val i en sådan situation. Och man klarar långt mer än man tror.

Och läxan är att inget ska man ta för givet. Allt har man till låns. Och allt har en ände, men snöret det har två.

Kezzi och jag ....

tillönskar er alla en god jul!

Kram!

Oändlig kärlek

Tack alla ni som stöttar och stöttar. Här och på andra forum. Utan er stod jag inte rakt upp.

Jag har nu blivit både lyssnad på och förstådd av min chef. Åtgärder är på gång. Min arbetsbörda kommer förhoppningsvis att minska.

Dock fortsätter landstinget att kalla oss till vårdplaneringar med döende patienter. Nu sker det dagligen. Hur kan de göra så? Att människor ska behöva kämpa in i det sista för att få en plats att dö på, i någon slags anständighet.

Jag begriper det inte.

På bilden ovan ser ni min Kezzi. Som är min glädje, när allt annat känns tungt. Som finns med mig i vått och torrt. Som ger kärlek. Och oändlig glädje.

Vägs ände

Ni som följt mig länge, vet att jag en gång i tiden rände rakt in i väggen. Jag hade inte tagit min kropps signaler på allvar, utan en morgon när jag vaknade tog jag mig inte upp ur sängen.

Att gå till jobbet fanns liksom inte på kartan. Jag grät och grät. I veckor. I månader.

Var som ett totalt vrak.

Skickades till psykolog på företagshälsovården, som direkt konstaterade utmattningsdepression. Ja, det får visst inte heta utbrändhet ....

Men jag kom tillbaka, kunde börja jobba igen. Fast jag blev tvungen att byta arbetsplats. För det var ju så att det var jag som var förändrad. Arbetsplatsen var densamma. Arbetstyngden likaså.

Efter det har jag varit oerhört observant på tecken på att jag är på väg in i samma felspår. Ända tills nu.

Nu har jag inte varit observant nog. Jag har givit signaler, men sådana uppfattas främst av de som själva varit där.

Jag har haft ett extremt tungt år. Med dödsfall och skilsmässa. Med extrem arbetsbelastning under hösten.

Patienterna som vi förväntas ta hem från sjukhusen har denna höst varit oerhört sjuka. I många fall har de varit "terminala", vilket innebär enormt kort förväntad överlevnad.

Jag är ensam sjuksköterska på min enhet och ska själv ta beslutet att dessa kan tas om hand i kommunal vård.

Patienternas anhöriga är i kris och kan för sitt liv inte förstå varför deras anförvant inte kan få sluta sina dagar på sjukhuset. Och det kan inte jag heller. Jag har sagt nej så många gånger och hamnar då alltid i en slitsam konflikt med landstinget.

Nu känns det som om jag kommit till vägs ände. Framför mig står väggen. Bakom och på sidorna står också väggen.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska ta mig till.

Ger inte upp!

Mitt bloggeriande har som vanligt fått stryka på foten. Allt är så intensivt på mitt arbete, att energin inte riktigt räcker.

Det här med att landstinget vill skriva ut svårt sjuka patienter som ligger för döden bara fortsätter och fortsätter. Där sitter jag som den mest enfaldiga sjuksköterskan och berättar för chockade anhöriga att vi har blivit kallade till vårdplanering för att deras anförvant måste ut från sjukhuset.

Fast nu börjar det hända saker. För det här ser ut som en trend. Flera gånger i veckan har vi likartade vårdplaneringar. Jag skriver avvikelserapporter så att systemet snart kraschar. Men nu har vi blivit lyssnade på. Ledningen har tagit tag i saken och brev ska skickas till landstingsledningen. Länets s.k. MASar (medicinskt ansvariga sjuksköterskor) har också fört problematiken till en högre nivå.

Vårt landsting ska spara 181 miljoner! Vem som helst kan räkna ut att det är ett faktum som har påverkat landstingets ändrade förhållningssätt till de svårast sjuka. Ut med patienterna till kommunen bara!

Det här är en skamfläck för vårt välfärdssamhälle. Att människor som har ett par dagar kvar av sitt liv, ska behöva kämpa för att få en plats att dö på! Och jag kommer aldrig, aldrig vika mig. Jag kommer att kämpa för de här patienterna till den dag jag själv dör. Det är min fulla och fasta övertygelse.

Vart är vi på väg?

Snart får jag ont i magen varje gång jag ska säga till en patient, att jag blivit kallad till sjukhuset för att göra den medicinska planeringen inför patientens utskrivning.

För saken är den, att en stor del av patienterna som vi ska planera ut nu för tiden är ohyggligt svårt sjuka. De är nydiagnostiserade, med avancerad obehandlingsbar cancer. De och deras anhöriga har fått en diagnos. Inget mer. Hemgång har inte diskuterats. Men de ska ut från sjukhuset. De får inte uppta en plats på en akutavdelning.

Och där sitter jag och pratar om utskrivning med patienter och anhöriga i chock. Det är så grymt jobbigt, ingen kan ana hur det känns. Anhöriga som gråter och är förtvivlade. Som bönar och ber om hjälp. Patienter som inget hellre vill än att stanna på en sjukhusplats. Anhöriga som inte för någonting i världen orkar ha en dödssjuk anförvant i hemmet.

Vad gör jag? Jo, jag säger nej. Vi tar inte hem patienten. Vilket naturligtvis leder till kontroverser och konflikter med landstinget.

Men jag måste ta det. Jag skulle inte kunna leva med att göra något mot en dödssjuks vilja. Det här är de sista veckorna, ibland till och med sista dygnet, i en persons liv. Jo, flera patienter har dött dagen efter vårdplaneringen. Och det är skamligt! Det sista dygnet ska patient och anhöriga behöva kämpa för en vårdplats.

Vart är vi på väg?

Inställt

Allt blev inställt idag. Ingen konsert och inga fyrverkerier. Vädrets makter rår vi inte på.

Jag tyckte att scenen såg hal och slipprig ut. Och kan mycket väl tänka mig att det finns en olycksrisk i samband med stormigt väder.

Även om det var fyrverkerierna som satte stopp för det hela.

Jag tog en promenad på stan istället, men insåg rätt fort att jag var alldeles för varmt klädd. Hade ju klätt mig för att stå i regn och blåst under några timmar. Inte för att strosa i affärer.

Förhoppningsvis flyttas hela arrangemanget till andra eller tredje advent.

Och vi har ett annat uppträdande inbokat. I Julkörskampen i Gränby centrum den 4:e december. Då ska vi försvara förra årets vinst!

Kördags

Nu är det strax dags att styra iväg till Uppsala. Kl. 16.15 uppträder vi på scenen utanför slottet. Vi är förstås "Kör för alla" under ledning av Caroline af Ugglas.

Hela eftermiddagen kommer således att tillbringas utomhus. Soundcheck kl. 13.55. Sen är det återsamling en timme innan konserten.

I min packning finns därför regnkläder, paraply, varm choklad och mackor.

Kezzi får följa med och ligga i bilen mellan varven. Han älskar nämligen bilen. Knappt så jag får ut honom därifrån.

Ha en trevlig första advent!

Ser inte fram emot

Jag är väldigt dålig på att blogga, känner jag. Förskräckligt dålig. Alltid är det något annat som ska göras. Oftast jobb. Som nu.

Journalprogrammet på jobbet havererade sent på eftermiddagen idag, när jag kom tillbaka från dagens vårdplaneringar och skulle sätta mig och dokumentera.

Då blir man inte glad. Inte det minsta. Nu har det visst kommit igång igen. Så jag ska strax sätta mig och skriva journaler.

Kvällarna denna vecka har gått åt till God mansutbildning och körsång. För på söndag har vi en liten konsert utanför Uppsala slott.

Uppsala har ju gått och blivit en stor stad, jättestor, och det ska firas rejält på söndag. Sång, musik och stort fyrverkeri blir det.

Någon sa visst att det är första advent på söndag. Och att man då ska ha femtioelva stjärnor och stakar i fönstren. Nu kommer jag inte att ha det. Inte på långa vägar.

Vi får se om morgondagen ger mig lite tid för pynt. Annars får det vara.

Advent och jul kommer ändå. Och i år ser jag inte det minsta fram emot kommande helger.

Söndagsångest

Idag ska bästis och jag åka till Fullerö handel. Där finns det hur mycket prylar som helst.

När jag flyttade till min lägenhet i maj, så tog jag inte med mig en enda julsak. Det var liksom inte aktuellt då och julen kändes oerhört avlägsen.

Men nu står den, obönhörligt, snart för dörren. Så ett och annat julpynt måste införskaffas.

Adventsljusstakar har jag redan köpt. Tre stycken Nusnässtakar. Otroligt fina.

På julafton är jag bjuden hem till äldste sonen och hans sambo. Tacksam för det. För helgerna är jobbiga.

Att vara ensamstående i veckorna är inget problem. Men helger är för mig, så sammanknippat med familjegemenskap.

En gemenskap som jag inte längre är del av. Att springa ute och roa sig på krogen, som jag tror att mitt X ägnar sig åt en hel del, är inget för mig. Är ingen krogmänniska, helt enkelt.

Jag hoppas att jag någon gång ska bli kvitt min s.k. söndagsångest. Ja, det är inte ångest för att måndagen är i antågande, tvärtom längtar jag till måndagen, utan just för att söndagar är en familjedag för mig.

Mina barn är och har alltid varit väldigt självständiga. Av rent egoistiska skäl skulle jag naturligtvis önska att de behövde sin mamma mer. Men självklart är det bra att de klarar sig och att det går bra för dem.

Men det är just det där att känna sig behövd ....

Nu i veckan ska jag, under ett par kvällar, gå en God mansutbildning. Jag känner att jag har så mycket tid och möjlighet att lägga på någon annan människa, att ett God mansuppdrag vore intressant.

Det må vara av egoistiska skäl, fast kan jag samtidigt göra en insats för en medmänniska, så är det ju bara bra.

Eländigast vinner

Det pratas mycket nu om vårdskandaler. Om skandaler på våra äldreboenden. Och då främst på de privatdrivna.

Man glömmer dock att all äldrevård är kommunal. Men att utförarna kan vara såväl privata som kommunala. Man glömmer att kommunen köper vård av de privata bolagen och får vad man beställer och betalar för. Det yttersta ansvaret har alltid kommunen.

Att väga blöjor, tycker jag är bra. Det är ett utmärkt kvalitetsarbete. På så sätt får man reda på exakt vilken typ av blöja som passar den enskilde. Är det sen så att personalen sätter på en vägd, nerkissad blöja igen, då är det en skandal. Men jag tror inte att det förekommer.

Att bjuda de gamla på sötsaker, är också bra. Även om man är diabetiker, så måste man få vara med i gemenskapen och få godsaker när det bjuds. Och jag kan inte tänka mig att det är något överflöd av sötsaker, som bjuds ut.

För de demenssjuka är sötsaker rent av nödvändigt. Socker är det enda bränslet, som hjärnan kan tillgodogöra sig. Och vid en hjärnsjukdom som demens, behöver hjärnan all energi den kan få.

På de allra flesta äldreboenden fungerar det alldeles utmärkt. De boende får den vård och omsorg som de behöver. Och som vi i dagens samhälle har resurser till.

Det är synd att man glömmer bort att framhäva alla boenden som fungerar bra, all personal som med stort engagemang arbetar och sliter för att våra gamla ska få en värdig och trygg tillvaro på våra äldreboenden.

Nu verkar det mest vara en tävling i rubriksättning. Eländigast rubrik, ger flest läsare. Och otrygga äldre och anhöriga.

Cancervården, en skamfläck!

Man kan bli utslängd från sjukhuset om man har en nyupptäckt, sen en vecka, avancerad cancer. Då kan man utslängd till kommunen.

Varken patient eller anhöriga får prata med någon. Det blir vi i kommunen som får ta det svåra samtalet.

Det är för jäkligt!

Tack och lov lider jag brist på prestige och kunde slå näven i bordet och stampa med foten. Vara besvärlig. Säga emot. Säga nej!

Men så får man inte behandla människor. Människor i svår chock och kris.

Det är cancervården idag, 2011. Många gånger en skamfläck på landstingets karta.

Nya vänner

Helgen spenderar jag ute i min stuga. Igår kväll kom några vänner på besök.

Min bästis och kollega, samt tre ytterst trevliga herrar från Stockholm. Dessa herrar har jag lärt känna genom bloggen och facebook. Det här var andra gången vi träffades. Men det kändes som om vi känt varandra i många, många år.

Det är rätt fantastiskt att man kan få nya vänner genom internet. Och att det klickar så bra när man sen träffas i riktiga livet. För jag tror inte att det är helt enkelt att skaffa vänner i mogen ålder. Så de här fyra människorna ser jag som en rikedom.

Vänskap som måste vårdas och bevaras.

Idag är jag således trött. Kezzi likaså. För till gänget hör också en liten hund. Som ansattes av Kezzis enorma energi under hela kvällen. Kezzi är en riktig partyprisse, som med lätthet håller igång fram på småtimmarna.

Det mest spännande som hände för dessa två hundar, var nog att en talgoxe lyckades ta sig in genom den öppna altandörren. Lugnt och fridfullt flög den omkring i stugan. Herrarna lyckades till slut fösa ut den genom dörren.

Och idag har ett gäng talgoxar flugit omkring här utanför. De har satt sig på altanen och stirrat in genom fönstren.

Förmodligen var det väl gårdagens fågel, som berättade om partyt för sina kompisar. Så lite besvikna blev de nog, när endast en trött hund och en trött tant befann sig i stugan.

För först nu när klockan snart är 15, känner jag mig mogen för en dusch och för att ta mig an den stora disken.

Det tar på krafterna, att hålla igång sent på kvällen!

Silver&silver

Titta så fina silversmycken, som jag har köpt här. En ring med mina söners namn på och en berlock som det står "diabetes" på.

25% av vinsten på berlocken går till diabetesforskningen. Alltså till en riktigt god sak!

Dylan&Knopfler

I fredags var jag på konsert i Globen. Jag såg två giganter, Bob Dylan och Mark Knopfler. Man kan säga att det var två konserter i en, för de uppträdde var för sig.

Och jag gillade Knopflerdelen bäst. Han hade ett gäng härliga musiker med sig och bjöd på suverän musikalitet.

Dylan bjöd på ....ja, inte vet jag. Extremt skrovlig röst, som de lagt ett förskräckligt eko på och skränig kompmusik till det. De tre första låtarna var bra, sen blev det jobbigt. Alla låtar lät lika. Lika skräniga.

Men nu har jag i alla fall sett den store legenden live. Alltid nåt!