söndag, juni 07, 2009

Den krokiga vägen

Jag hade ingen ålderskris, varken när jag fyllde 30, 40 eller 50. Men har ni hört talas om 53-årskrisen? Nä, trodde väl det. För ingen har varnat mig för den.
Trots att det är mer än en månad tills jag fyller, har krisen tagit sitt grepp om mig.

Och hur jag kan vara 53 snart, när jag inte är en dag över 35 övergår mitt förstånd. Det är förstås siffrorna som är omslängda!
Det här är ingen lätt ålder att vara i. Mycket skyller jag på hormonerna. Ena dagen deppig och gråtmild, inget finns som motiverar en att ens stiga upp ur sängen. Andra dar är man fullt redo att kasta sig hals över huvud i vad som helst. Bara det är något annat och långt borta.

Det här är också en väldigt ensam ålder. Barnen har flyttat hemifrån och lever sina egna liv. Min pappa är död sen många år och min mamma är "kringkring" i huvudet. Inte ens en liten hund har jag kvar.
En man har jag, men hans förståelse för dessa humörsvängningar är inte så stor. Jag inbillar mig att det är lättare för männen. Mera raksträcka liksom.
Åtminstone jag har en tendens att ta den krokiga vägen, med lösgrus och vägbulor och stora krondiken runt om.

10 kommentarer:

Katinka sa...

Men Imse, om det är en kris och du tar dig igenom den så hoppas jag verkligen att det snart blir bättre. Men jag hoppas verkligen likafullt att du har din man vid din sida som förstår och finns hos dig. Kram!

Tant Brun sa...

Jaha!! det är där jag är fast snart 54, dååå förstår jag...vi får stötta varann du och jag. Jobbigt ibland, man vill liksom stanna tiden man hänger inte riktigt med..vi fixar det ska du se
Stora kramen från mej till dej
Bibban

znogge sa...

Det låter inte helt uppåt hos dig får jag säga... Hoppas att det ljusnar och livet känns gladare igen. Vet inte vad jag ska säga men vet vad som piggat upp dig. Men din man... Nej, nu säger jag inte mer!

Kramar!

Susjos sa...

Jag säger bara en sak: Östrogen!
Inte dumt alls om man kan ta det ;)

Pia sa...

Jaha då vet man vad man har att vänta sig.. ;o)
Hoppas krisen går över snabbt som attan!! :o)
Kram!

Nonna sa...

Östrogen - absolut om det går för c-risk mm. Ingen ska behöva svettas o må pyton, fara upp o ner i humöret som i tonåren om det finns hjälp att få , sen har ju häloskosten en massa trevliga preparat oxå, akupunktur hjälper ju en del väldigt bra..så vad väntar du på?? Ingen långbänk igen nu som med diabetesen väl??
Vallningskram
Nonna

margaretag sa...

Östrogen - guds gåva till kvinnan har jag skrivit tidigare och gör det igen, men eftersom du haft de där knutorna kan jag förstå att du inte vill chansa.

Jag vet inte hur jag själv skulle göra när jag vet vilka underverk de där små pillren gör för mig, mina svetttningar är problemet hos mig. Jag skulle behövt dem för många år sedan men har varit dumt envis och inte vetat.

Självklart är dina siffror omslängda någonstans, kan inte skylla på det för ingen skulle tro att jag är fem år för en nolla i början gör ju ingen nytta. Kanske ibland jag beter mig som en sådan.

Jag läser tipsen du får från andra och jag som är helt novis när det gäller sådant håller med i alla fall, vänta inte för länge.

Att du skulle vara monstret, det kanske är så med oss kvinnor - vi tycker nnnerst inne att det är vi som är de stora bovarna.

/Margareta G

margaretag sa...

Jag fortsätter med jobbet, nu när du är en mogen kvinna gör du rätt i att välja ch kunna säga nej om det inte känns bra.

Så har jag gjort och jag mår bra idag trots att jag inte vet vad jag gör efter sista augusti, men jag är nog kvar till årsskiftet i alla fall.

Våra drömmar ska vi hålla kvar, var inte moder Teresa ganska "gammal" när hon började, eller var det bara att hon jobbade så länge. Det är inte försent, vi behöver en moder Teresa i Sverige.

/Margareta G

wicka sa...

Känner igen mig när jag läser om dig och håller med, det är inge kul att bli äldre. Jag fyller 50 nästa månad och fattar ingenting. Längtar tillbaka till när barnen var små och man orkade hur mycket som helst.
Hoppas det blir bättre för dig.
Kram wicka

Nisse sa...

Jag ÄR 53, känns inte alls krisartat. Jag hade min kris när jag var 26 och det verkar som om det räckte med den.

Effekten av det blev också att min mentala ålder fortfarande är 26. Det 'brände väl in' eller nåt?

Kramar!