onsdag, juni 03, 2009

På rymmen

Tack, så snälla ni är som kommer med förslag och försöker muntra upp mig.
När det gäller husdjur dock, så är det så här att varken övertalning eller nävar i bordet har någon som helst effekt. Över vår tröskel kommer icke något husdjur att passera, inte ens en guldfisk.

Vill jag bli ägare till ett djur igen, får jag antingen bli änka eller frånskild. Nu är ju det inget man väljer, i alla fall inte att bli änka. Jo, man kan ju välja det, men så drastisk vill jag inte vara.

Så för mig gäller det att hitta ett substitut, för hunden alltså. Inte helt lätt, då jag efter 29 års hundägande, liksom blivit van att dela hus och hem med hundhår och insläpat grus. Inte ens det minskade städbehovet uppväger saknaden.

Men så är det och just nu känns det som om jag kravlar i dyn och inte riktigt kan hitta fotfäste.
Jag har min dator och min spikmatta, men inte är det som att ha hund. För övrigt tycker maken att jag sitter alldeles för mycket vid datorn.
Jag känner mig som en obstinat tonåring, som är sur och buttrig. Kan tänka mig att hormonerna spökar på samma sätt nu, som de gjorde under tonårstiden.
Så snart rymmer jag väl hemifrån och ställer mig vid vägen med tummen i luften.

16 kommentarer:

Veiken sa...

Visst blir vi som tonåringar igen - det tycker jag är positivt! Tänk om vi blev gamla kärringar! Kram

skrivanne sa...

Låt revolten komma nu! Det är lika bra att få till en äkta rebellsväng! för att sedan återvända och bara njuta!
Ha det gott! Kram Anna

trollpackan sa...

Ja, det där kan jag känna igen! Det där med rebelltänket*fniss*

Hoppas att det löser sig..du kanske kan skaffa en liiiten hund, som en slags kompromiss liksom?
kramen

Lallis - liv och leverne sa...

Jag förstår att det finns en stor saknad. Måste kännas i dig, helt klart.
Jamen låt det obstinata och revolterande komma. Tycker jag också.
Det är nog bättre än att stänga inne det.
Ha nu en fin kväll, vännen.
En stooor kram från mig.
/Lallis

anna sa...

min man tycker också att jag sitter för mycket framför datorn, ett jäkla tjat på dom, männen!

Katinka sa...

Ja, det borde du kanske göra. Fast det är klart att båda måste vara med om ett hundägande. Sambo ville inte heller ha hund, men eftersom jag hade hund när vi träffades följde hunden på köpet liksom.

Marie S sa...

*kramar om*...

Znogge sa...

Jag kan faktiskt inte begripa att din man kan säga aldrig! I ett äktenskap får man kompromissa och ge och ta. Du ska kanske rycka åt dig initiativet och vara den som ställer krav...

Efter att ha haft hund i så många år verkar ett tvärstopp märkligt... Nästan lite egoistiskt! Men visst, man lär sig att leva med det mesta även om man inte tror det.

Kram!

Humlina sa...

Klart att man känner sig trotsig som en toåring om man blir bemött som en sådan. Själv avskyr jag att bli bestämd åt som vore jag ett barn. I sådant som har med mitt liv att göra vill jag verkligen ha ett ord med i laget och räknas med.
Man kommer till olika "vägsjäl" i livet då man själv och ens liv behöver förnyas. Då man själv har tröttnat på gamla mönster och vill något mer med sig själv. Hade varit gift länge då jag började märka att jag omärkligt och sakta men säkert hade glömt mig själv på vägen någonstans..att jag smygande gått in i gamla roller och mönster.
Du har ställts inför stora och omvälvande förändringar i ditt liv. Förändringar där gamla tankar och handlingar inte längre räcker till . Och som med allt nytt känns det svårt och ovant i början, man vet inte vart och hur man ska börja...men..Tysta aldrig ner dig själv..din kraft..det levande livet inom dig som nu knackar på och vill få komma till tals. Sommarblommande kramar med varsam värme iiii

kloktok sa...

Hmm, maken kanske vill att du kliar på honom istället för en hund?!!!!!!
Du kan ju fråga!:-D Säga att Kloktok undrar...
Jag undrar även varför maken är så bestämd mot att inte ha något mer husdjur? Kan det vara så att han sörjer i tysthet förlusten av dem?

Min pappa sa bestämt att han aldrig skulle ha nån mer hund, men jag såg ju att han saknade en jycke. Då sa jag att jag ville ha en hund, men inte kunde för att jag jobbade så mycket. Då erbjöd pappa sig att vara hundvakt... Det blev två hundar, som nu mer ofta bor hos honom än hos KLoktok!
Så, du har väl barn? Kan du inte ge dig i maskopi med dem om en hund?:)

En del kloka män inser att om deras kvinna är nöjd med tillvaron så överförs detta på mannen! Tjuriga, envisa män som får sin kvinna missnöjd med tillvaron, får även detta överfört på sig...och tillvaron blir en jämemrdal!

Jag hoppas verkligen att du får känna samhörighet med en hund igen...

Sköt om dig. Bamsekram

Katinka sa...

En liten utmaning för att muntra upp dig har jjag.... Kram igen!

Susjos sa...

Hm,känner igen mej,inget husdjur (fast det blev en katt till sist) och alltför mycket tid vid datorn...
Vi kanske kan rymma ihop?
Kram!

Pinglan sa...

Man har väl rätt att vara butter och obstinat ibland. Hoppas du kommer på något bra substitut.

Ha det gott.

Pia sa...

Jag förstår dig när det gäller hunden. Har man en gång haft hund så är det nog svårt att vara utan..
Det finns ju ingen som visar sådan glädje när man kommer hem som ens trofasta hund..
Nåja, det här blev ju mer som att "strö salt i såren" än peppning.. Sorry!! :o)
Kram på dig!!

margaretag sa...

Datorn... ja sambon kan också komma med någon kommentar om det ibland. Vi har så mycket att ta igen som inte har vuxit upp med dator, digitala kameror mm.

Snart är jag också med spikmatta, den är på väg fick jag meddelande om på e-posten idag.

Du hittar säkert något trevligt substitut, förstår om det inte känns så just nu.

/Margareta G

diana sa...

En spontan roadtrip kan vara upplyftande ;) Men man är ju så bekväm numera att det inte blir lika kul som förr. Kram.