Att önska livet ur sin mamma

låter ju rätt drastiskt. Men det var precis vad jag gjorde kl 02 inatt, när jag satt på akuten med henne.
Någon kanske minns att jag har skrivit om henne tidigare. Att jag misstänker att hon har någon sorts demensutveckling, att hon vägrar ta emot hjälp, fast hon skulle behöva hjälp med det mesta. På nåder får hemtjänsten komma och ta på och av stödstrumporna. Det är det enda.
Hon har KOL, grav hjärtsvikt, svår artros och är envis som femtio grisar. Minnet är det inget större fel på, det är omdömet som raserat.
I hela sitt liv har hon varit extremt pedant, både med utseende och hem. Sen ett par år är det ett totalt förfall.
I våras gav jag så upp och bestämde mig för att hon får fortsätta leva i eländet. Det fanns inget jag kunde göra.
Husläkaren, som jag bad kalla henne och göra en demensutredning, hade bara konstaterat att minnet var det inget fel på och sen var det bra med det.
Hon själv blev mycket irriterad, för hon trodde att doktorn skulle undersöka hjärta och lungor, istället ställde han bara en massa barnsliga frågor. Som hon inte hade några problem att svara på.

Tidigt igår morse ringde hemtjänsten och meddelade att hon inte var hemma när de kom för att sätta på stödstrumporna vid sextiden. Det var tio grader kallt, flera decimeter snö och en mor som med mycket möda och besvär stapplar sig fram.
Lyckligtvis dök hon upp självmant, men kunde inte ge någon vettig förklaring till promenaden.
Dagen fortsatte i samma stil. När äldste sonen tittade till henne på förmiddagen var hon på väg ut med sin hund. Självklart iförd koppel. Tomt dock, eftersom hennes hund varit död i flera år.
Jag hade mycket att göra på jobbet och kom inte ifrån förrän vid tretiden. När jag kom upp till henne då, hade hon gått och lagt sig. För det var ju natt!

Då började operation övertalning. Hon har snurrat till såhär tidigare, vid ett par tillfällen, i samband med att hon haft lunginflammation. Då som nu, har det krävts flera timmars övertalning, för att få henne med till sjukhuset. Vid åttattiden gav hon äntligen med sig och följde med till akuten.
Där blev väntan olidlig. Hennes förvirring tilltog och jag blev vansinnigt trött. Det var då tankarna kom: Jag önskar att hon dör. Jag slår nåt hårt i skallen på henne. Osv, osv...

Till slut tittades hon till av läkare. Proverna visade en urinvägsinfektion. Hon fick behandling insatt och fick återvända hem.
När jag kom hem från jobbet idag, ringde jag henne flera gånger. Inget svar. Åkte dit och hittade henne vid kiosken.
Nu har jag bett hemtjänsten titta till henne några gånger extra över helgen. Mot hennes vilja förstås. Det är bara en tillfällig lösning, eftersom hemtjänsten inte har rätt att utföra insatser mot kundernas vilja.
Det här är ett helsicke, men lagen är sådan. En myndig person bestämmer själv över sitt liv.

Idag har jag också bett demenssköterskan om hjälp. Hon och hennes team ska klura ut ett sätt att få kontakt med henne. Hon har tidigare vägrat släppa in biståndshandläggare, så det blir ingen lätt uppgift. Att sen få henne till minnesmottagningen för en utredning och eventuell diagnos känns oerhört avlägset.

Skulle hon få en diagnos återstår ändå en lång process. För i svensk lagstiftning har vi ingen möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder mot demenssjuka. Och en person som min mamma, som har minnet i behåll och som kan uttrycka sin vilja, är det förstås extra besvärligt att komma nån vart med.

Jag är så fruktansvärt less på allt det här. Just nu är jag ingen proffsig sjuksköterska, som kan hantera de mest kniviga situationer. Som kan lirka och trixa. Som härjar med inkompetenta läkare.
Nu är jag bara en trött, ensam anhörig, som önskar livet ur sin egen mor.