fredag, december 18, 2009

Att önska livet ur sin mamma

låter ju rätt drastiskt. Men det var precis vad jag gjorde kl 02 inatt, när jag satt på akuten med henne.
Någon kanske minns att jag har skrivit om henne tidigare. Att jag misstänker att hon har någon sorts demensutveckling, att hon vägrar ta emot hjälp, fast hon skulle behöva hjälp med det mesta. På nåder får hemtjänsten komma och ta på och av stödstrumporna. Det är det enda.
Hon har KOL, grav hjärtsvikt, svår artros och är envis som femtio grisar. Minnet är det inget större fel på, det är omdömet som raserat.
I hela sitt liv har hon varit extremt pedant, både med utseende och hem. Sen ett par år är det ett totalt förfall.
I våras gav jag så upp och bestämde mig för att hon får fortsätta leva i eländet. Det fanns inget jag kunde göra.
Husläkaren, som jag bad kalla henne och göra en demensutredning, hade bara konstaterat att minnet var det inget fel på och sen var det bra med det.
Hon själv blev mycket irriterad, för hon trodde att doktorn skulle undersöka hjärta och lungor, istället ställde han bara en massa barnsliga frågor. Som hon inte hade några problem att svara på.

Tidigt igår morse ringde hemtjänsten och meddelade att hon inte var hemma när de kom för att sätta på stödstrumporna vid sextiden. Det var tio grader kallt, flera decimeter snö och en mor som med mycket möda och besvär stapplar sig fram.
Lyckligtvis dök hon upp självmant, men kunde inte ge någon vettig förklaring till promenaden.
Dagen fortsatte i samma stil. När äldste sonen tittade till henne på förmiddagen var hon på väg ut med sin hund. Självklart iförd koppel. Tomt dock, eftersom hennes hund varit död i flera år.
Jag hade mycket att göra på jobbet och kom inte ifrån förrän vid tretiden. När jag kom upp till henne då, hade hon gått och lagt sig. För det var ju natt!

Då började operation övertalning. Hon har snurrat till såhär tidigare, vid ett par tillfällen, i samband med att hon haft lunginflammation. Då som nu, har det krävts flera timmars övertalning, för att få henne med till sjukhuset. Vid åttattiden gav hon äntligen med sig och följde med till akuten.
Där blev väntan olidlig. Hennes förvirring tilltog och jag blev vansinnigt trött. Det var då tankarna kom: Jag önskar att hon dör. Jag slår nåt hårt i skallen på henne. Osv, osv...

Till slut tittades hon till av läkare. Proverna visade en urinvägsinfektion. Hon fick behandling insatt och fick återvända hem.
När jag kom hem från jobbet idag, ringde jag henne flera gånger. Inget svar. Åkte dit och hittade henne vid kiosken.
Nu har jag bett hemtjänsten titta till henne några gånger extra över helgen. Mot hennes vilja förstås. Det är bara en tillfällig lösning, eftersom hemtjänsten inte har rätt att utföra insatser mot kundernas vilja.
Det här är ett helsicke, men lagen är sådan. En myndig person bestämmer själv över sitt liv.

Idag har jag också bett demenssköterskan om hjälp. Hon och hennes team ska klura ut ett sätt att få kontakt med henne. Hon har tidigare vägrat släppa in biståndshandläggare, så det blir ingen lätt uppgift. Att sen få henne till minnesmottagningen för en utredning och eventuell diagnos känns oerhört avlägset.

Skulle hon få en diagnos återstår ändå en lång process. För i svensk lagstiftning har vi ingen möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder mot demenssjuka. Och en person som min mamma, som har minnet i behåll och som kan uttrycka sin vilja, är det förstås extra besvärligt att komma nån vart med.

Jag är så fruktansvärt less på allt det här. Just nu är jag ingen proffsig sjuksköterska, som kan hantera de mest kniviga situationer. Som kan lirka och trixa. Som härjar med inkompetenta läkare.
Nu är jag bara en trött, ensam anhörig, som önskar livet ur sin egen mor.

18 kommentarer:

Monica sa...

urinsväginfektion var det första jag tänkte på sen skrev du det !
Hoppas du får lite vila innan jul och att hon blir bättre , jobbigt sånt där;(

Bibban sa...

Men Imse vad jobbigt. hoppas verkligen du får all hjälp du kan få. inte lätt att vara ensam anhörig..Inte konstigt att du varit härifrån KRAMAR dig jättemycke
Bibban

Osloskånskan sa...

Så svårt. Jag känner igen det. Det gör ont när man inte kan hjälpa för att dom inte VILL ha hjälp. Och så behöver dom det så förtvivlat! Ingen kan klandra dej för att du känner som du gör, det är väl ren o skär vanmakt.
Jag kramar dej!

Helena sa...

Usch... Vad jobbigt! Och vad maktlöst. Du liksom jag har säkert stött på många anhöriga i samma situation men fy f---n för att behöva uppleva det själv! Jag tror nästan att det här gränslandet mellan normalt och demens är besvärligast. Och som du säger.... Hon är ju myndig.... Vad göra? Annat än att ständigt leva med oron att det har gått åt skogen på ena eller andra sättet.
Kan inte skriva något tröstande egentligen men jag skickar dig en medkännande kram iallafall! Helena

Anonym sa...

*kramar om*

Charlotte sa...

Ja huvva vilken sits du är i:-(

Ibland önskar jag min mamma dit pepparn växer oxå å då har inte kommit dithän din mor är...
Men det är inte långt ifrån vissa dar!
Just det där att inte inse att de kanske behöver den hjälpen som erbjuds.

Sen på det att vara ensam anhörig, det är tufft!
Gruvar mej den dan min mamma blir riktigt "dålig" senil, glömsk, gammal!

Många kramar!

Anne-Lie sa...

Det är tufft när föräldrarna tacklar av på detta sätt - eller något annat sätt oxå för den delen!
Hoppas ni ändå får den hjälp ni behöver!

Susjos sa...

Åh fy farao va jobbigt! jag förstår precis vad du går igenom! Eländigt är det!
Skickar kramar i massor! ♥ ♥ ♥

Tant Janet sa...

Usch, det låter jättejobbigt, men i detta är det inte konstigt att tankarna hamnar där de hamnar. Jag har önskat det ur min mamma också, fast av andra anledningar. Hoppas att ni når fram till din mamma för så här kan varken hon eller ni ha det. Ta hand om dig! Stor kram

UnderCover sa...

*kramar om*

Helga - precious sa...

Min svärfar hade alzheimer och det var en fruktansvärt grym sjukdom... så jag vet lite vad du talar om.

Jag skickar dig en stor kram!!!

Mia S sa...

Ja usch usch usch, vad jobbigt med maktlösheten när man bara vill få det till det bättre.Hoppas demensteamet kan klura ut något bra så din mamma kan få det hon behöver och du får lite tankero...

Jag vet vet att jag är dåligt på kommentera... ska bli bättre efter nyår (men jag läser!) Kram Kram ♥

Znogge sa...

Det är tufft när föräldrar blir gamla men när föräldrar blir förvirrade är det sju reson värre.

Kram

UllaJohanna sa...

En stoooor styrkekram från mig!

Malin sa...

Ja du det är inte enkelt att bli gammal, och det är inte heller enkelt att vara anhörig. Min mamma slet ut sig fullständigt på sina gamla föräldrar. Det hemska var att jag önskade livet ur dem för att min mamma skulle få ro. Nu när de är borta kan jag komma på att det känns tomt och man får dåligt samvete för att manens kunde tänksa sådana tankar. Men man gör det när allt blir för mycket och för jobbigt. Tänker på dig och förstår dig. Hoppas du får till dina marsipangrisar. Kram

Eva sa...

Visst har man mer tålamod med sina patienter? Jag kan bli vansinnigt irriterad på min mamma när hon inte fattar tillräckligt snabbt - det är svårt att acceptera att hon blir äldre antagligen...
Demens är ju de anhörigas sjukdom och i gränslandet är det nog fruktansvärt energikrävande som du säger. När de ena stunden negligerar sina minnesproblem ena stunden, för att bli förtvivlade i nästa.

"Lustigt" nog hade jag idag ett samtal med en person i Gränslandet, som inte för sitt liv kunde förstå varför han/hon inte fick ha hand om sina mediciner längre. Personen kände sig mkt kränkt och skämdes när HV kom flera ggr om dagen för att lämna medicinen. Vad säger man?
Hoppas ni har en bra demenssk där du bor och att du får det stöd du så väl kommer att behöva!!
Kram!

Frogprincess sa...

Oj, vad jobbigt det låter.
Jag kan bara hoppas att hon snart blir lite mer medgörlig och låter sig hjälpas.

Marie-Louise sa...

Fy vilken situation. Det låter ungefär som situationen vi har det med min kära mormor, 86 år och alldeles för envis för sitt eget bästa. Mormor ramlar på nätterna och slår sig, men har bara lite tillsyn från hemtjänsten. Hon har ett larm att använda då hon tex, ramlat, men glömmer ibland att använda det. Usch, jag hoppas att eran julhelg får vara lite lugn i alla fall.
God Jul till dig och din familj.