Djupdykning

I morse gjorde Isai en toalettdykning. Ner i den ospolade toaletten for han med ett skutt. Själv stod jag framför spegeln och begrundade den bild som mötte mig där, då jag hörde plumset. Jag vände mig om och såg den förvånade katten. Med ett raskt handgrepp lyfte jag upp honom ur toaletten.

Givetvis for han som ett skott ut i hallen, blöt och dann. Matte rusar efter och greppar den kissvåta kissen, återvänder till badrummet och stoppar bryskt ner honom i handfatet för renspolning.
Detta uppskattas inte av kissen, som efter en kort brottningsmatch snart är på språng igen.

Learning by doing, är ju någonting som vi praktiserar inom scoutingen. Huruvida Isai har lärt sig någonting av denna djupdykning återstår att se.

Bildbevis från helgen

Lördagen i Strömstad bjöd förstås på en hel del bilåkning. I karavan åkte vi, ett 30-tal Citroen 2cv, omkring på småvägarna i trakten.
Huvudmålet för resan var Svinesundsbron. Tillsammans med ett par representanter från Trafikverket, fick vi köra in på en liten väg nedanför bron. Där fick vi så en liten föreläsning om brons tillkomst.
Sen bjöds det på klättring inne i brobågen, 95 m öh. Uppe på toppen fanns en liten lucka, där man kunde sticka ut huvudet och titta på utsikten. Det fanns även en lucka till vägbanedelen, som man kunde klättra in i.
Själv klättrade jag inte ända upp. Tack och lov för det, har fortfarande träningsvärk efter alla trappsteg.
Bron är väldigt originell, med sin båge placerad i mitten. Brons utseende och konstruktion är resultatet av en arkitekttävling.
Efter broäventyret fortsatte karavanen till Krokstrand, för ett lunchstopp.
Här gör vi ett stopp vid en stor gravsättning från järnåldern.
Och här har vi 3 mossiga fornminnen!

I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte såg mycket av själva Strömstad. Det får bli en annan gång, jag åker gärna tillbaka.

Hemfärden gick över Svinesundsbron och en bit in i Norge. Sen fortsatte vi genom Värmland. Vattnet hade runnit undan och vägarna var farbara igen.

Den lilla gröna bilen gick som en klocka. Som vanligt.
Människorna som var med, kan jag väl beteckna som något nördiga. Det blir väl så, när man ägnar sig helhjärtat åt ett stort intresse.

Vad som är speciellt och roligt, är att dessa bilar används, så mycket som möjligt. Det är inte frågan om några glänsande utställningsbilar. Tvärtom, gärna lite skavanker i utseendet, det visar bara på att bilen är funktionell och används mycket.

Slappar i Strömstad

Nu är jag i Strömstad. Ska spendera hela helgen i denna västkustska stad. Anledningen till att jag är här stavas Citroen. Liten och grön är den. Och går som en klocka.

Mannen i huset ska nämligen på Citroenklubbens årsmöte och eftersom han gjort vissa uppoffringar (delar ju hus med en katt numer), så anser han nog att det är paybacktime för mig.

Jag brukar aldrig följa med på bilaktiviteter, men denna gång ville han ha sällskap med sig. För alla andra brukar ha sina respektive med.

Och Strömstad lät ju rätt okey, så jag svarade ja. Min tanke var ju förstås att kunna tillbringa en del tid på stranden, i solen. Men nuvarande väderlek ger inte mycket hopp om något slappt strandliv, även om solen faktiskt tittar fram just nu.

Isai är förstås med. Han har blivit riktigt berest och finner sig snabbt tillrätta på ett nytt ställe.

Ikväll blir det grillning vid stranden och imorgon står en guidad tur vid och på Svinesundsbron på programmet. Årsmötet på eftermiddagen hoppar jag över. Istället räknar jag med lite strandtid. Sen är både Isai och jag förtjusta i skaldjur, så det ska vi nog förse oss med.

700 meter

Kan ni tänka er hur de instängda gruvarbetarna i Chile har det? Att sitta fast därnere på 700 meters djup.

Jag tycker att det verkar obegripligt hemskt. Och som den sjuksköterska jag är, funderar jag förstås över männens hälsa.
Förmodligen blir de kvar där nere ända till jul. Det är en lång tid och hälsan kommer naturligtvis att svikta för många av dem.

Vad händer om någon får en hjärtinfarkt? Eller blindtarmsinflammation? Vad händer med tarmfunktionen? Hur löser de hygienskötseln?

Oj oj, det finns massor med frågor. Förhoppningsvis får vi svar så småningom.

Alliansen får VG

Det verkar som om Alliansen har tagit ett försprång i årets valrörelse. Men man ska inte ropa hej, förrän man gått över bäckenet. Allt kan hända.

För mig har det hänt sig som så, genom åren, att jag har bytt åsikt flera gånger. Jag har röstat på KD, på S, på V och på MP.

Sedan förra valrörelsen har jag gjort en svängom igen. Mer och mer har jag anammat den liberala politiken och i år blir det en röst på FP.

Efter förra valet fick jag katastrofkänslor och trodde att det skulle barka direkt åt skogen för Sverige. Men jag har reviderat mina känslor ett antal gånger och främst har jag uppskattat den ekonomiska politiken.

Naturligtvis finns det mycket som skulle kunna göras bättre, men jag ger ändå Alliansen ett väl godkänt i betyget.

Vad gör dom?

Jag kan tycka att årets valrörelse är aningen oseriös. Schyman eldar upp pengar, medan Jämtin vill ha könsneutrala toaletter, samt butlers i tunnelbanan.

Nu kommer nästa korkade förslag, clowner till äldrevården! Herregud, våra äldre som bor på särskilda boenden är faktiskt vuxna människor. De har uppfostrat dig och mig, de har arbetat som poliser, lärare, sömmerskor, författare, hantverkare etc, etc...
Men när de blir gamla, ska de tydligen behandlas som barn.

Igår såg jag Schyman vinna poäng åt Jimmie Åkesson i TV-debatten. Hur nedlåtande och föraktfull kan en politiker vara?
Hade en man betett sig som Schyman, mot en kvinna, hade tidningarna varit fulla med artiklar om härskartekniker.

Nej, jag efterlyser en sansad och seriös debatt. Där respekt visas för både mot- och medspelare och inte minst för oss väljare.

Hangover

Igår var det så dags för den årliga kräftskivan hos familjen O. Där begicks ett stort misstag. Av mig. Gjorde något jag aldrig gör annars. Drack mig otörstig på öl.

Tycker inte om öl. Men här serverades det i stora mängder. 50 l fanns närmare bestämt. Bryggt av en av festdeltagarna. Prisbelönt öl, känt i ölkretsar. Men vad hjälper det?

Nä, denna tant har tillbringat dagen såsom apan på bilden. Svärandes på att aldrig mer intaga icke omtyckbara drycker. De må vara hur prisbelönta som helst. I tants strupe ska de inte hällas.

Släkt med Jesus

Nu har jag äntligen kommit till skott och gjort det jag så länge tänkt. Jag har beställt en släktforskarkurs!

När det gäller min fars släkt vet jag att den kommer från Dalarna. Pappa föddes i Aspeboda, mellan Borlänge och Falun.

Min mors släkt däremot, har jag inte så stor koll på. Hon växte upp hos sin moster och hennes familj och inte förrän jag blev äldre fick jag veta att paret jag alltid kallat för mormor och morfar, inte var hennes biologiska föräldrar.

Så naturligtvis är jag lite nyfiken på hennes släkt, framför allt faderns, som jag bara vet namnet på.

För ett tag sedan hörde jag en intervju på radion, med en kvinna från Aspeboda. Hon hade forskat fram att hon faktiskt var släkt med Jesus! Kan ni tänka er det?
Med tanke på mina rötter i Aspeboda, så kanske.....Klart min vimsiga hjärna går igång på sånt.

Och ni vet ju att jag är oerhört intresserad av mellanöstern och har så varit ända sen skolåldern.
När jag såg en bild på Israels Sverigeambassadör, Benny Dagan, fick jag nästan en chock. Han är min far upp i dagen!

Så det ska bli spännande att se om jag har någon koppling till världens berömdaste jude eller om det kanske är så att jag härstammar från någon häxa i till exempel Tivedens skogar.
Förmodligen det sistnämnda!

Cornish på kornisch

Att vara utomhus, är ingen favoritsyssla för Isai. Det är med väldigt tveksamma steg, som han går utanför dörren.

Inomhus däremot, är han betydligt kaxigare. Det här är en ras som gillar höjder. Alltså klättrar han gärna så högt upp som möjligt. På kornischerna.

Ett annat favoritklätterobjekt är matte. Mattes tuttar. Där parkerar han sig ofta!

Bäst före

I en kommentar till mitt förra inlägg, tyckte Nonna att det var synd att ingen karl stöter på henne längre, så hon kunde få prova den där dräpande repliken om bocken i Gävle.

Jag kan bara hålla med. Bäst föredatum är passerat, så den repliken kommer nog till användning först när man börjar hänga på PRO:s danser. Vilket jag hoppas dröjer ett antal år.

På tal om PRO, så har jag två f.d. arbetskamrater, som båda är pensionerade sedan fem år tillbaka, men som lever ett ytterst aktivt liv.
Jag brukar gå ut och äta med dem ungefär varannan månad och får då långa rapporter om det vilda pensionärslivet.

Den ena jobbar för övrigt fortfarande som sjuksköterska, en eller två dagar i veckan, på annan ort. Hon fyller 70 år om en månad, men är fortfarande still going strong.

Den andra damen lägger sin tid på resor, det ena resmålet mer exotiskt än det andra.

Sen är det en massa andra aktiviteter, som de ägnar sig åt. Jag blir alldeles matt, när de berättar.

Själv lär jag väl få inleda min pensionärskarriär med att gå på danskurs. Om jag nu ska kunna gå på PRO-danserna. Och förhoppningsvis bli uppraggad av en karlslok och få dra till med den där om Gävle.

För dans är nämligen min svaga sida. En av dem. Musikalisk är jag, men att förflytta kroppen i takt med musik, är inte något som automatiskt följer med musikaliteten. I alla fall inte för mig.

Nåja det är ju ett tag kvar, rätt många år faktiskt, så några danssteg ska jag nog kunna lära mig till dess.

Tisdagsfräckis

När en kvinna står där i baren och softar med ett glas vin och det kommer fram en sån där kladdig karljävel som inte vill ge sig,

ska hon bara se karln i ögonen och lugnt säga:

-Du, jag tycker du ska flytta till Gävle!

-Varför det?, frågar han säkert förvånat.

-För där behöver dom en bock som ingen tänder på!!

TUT RUT

Jag har tidigare tyckt att Carin Jämtin, varit en rätt hygglig politiker. Av och till rätt klok, faktiskt. Men numer måste jag säga att hon förefaller ha tappat greppet om verkligheten.

Först föreslår hon att vi ska ha könsneutrala toaletter, undrar förresten om hon själv pinkar på sunkiga herrtoaletter?

Sen kommer nästa utspel. En butler i T-banan! Milde tid! Och det är inte första april idag. Jag har kollat almanackan flera gånger.

RUT-avdraget vill man avskaffa, som ger massor med arbetstillfällen och som ger till exempel pensionärer som inte är berättigade till hemtjänst, möjlighet att få hjälp i hemmet till humana priser.

Nä, istället ska Stockholmarna få TUT-avdrag, tunnelbanenära tjänster!

Men det finns faktiskt en värld utanför Stockholm, även om vissa politiker inte har förstått det. Och vi som bor i den världen, var ska vi till exempel lämna in vår tvätt? I bussgaraget och få BUT-avdrag, bussnära tjänster? Och nog får vi väl en butler på bussen också?

Nu tror jag att omvärlden skrattar åt Sverige och åt svenska politiker!

Betraktelse om män

Vi diskuterade en sak häromdagen, maken och jag, om hur medelålders män mer och mer förefaller att ägna sig åt en allt intensivare jakt på statusprylar. Maken arbetar i den privata sektorn i storstan och där träffar han på fenomenet titt som tätt.

I min bransch, den kommunala vården, förekommer män i liten utsträckning och de som finns verkar inte deltaga i den jakten i så stor omfattning.

Maken berättar om män som köper nya cyklar och att det inte är ovanligt att cyklarna är i 50 000 kronorsklassen. Eller nya bilar, ofta största tänkbara jeepmodell. För att inte tala om TV-apparater. Då ska det vara tunnast möjliga, med största möjliga skärm, á 30 000 kronor.

Sen ska naturligtvis frun bytas ut. Mot en betydligt yngre variant. Och nya barn ska skaffas. Och nya villor ska köpas.

Allt ska vara störst och vräkigast, utom frun och TV:n, där är det tunnast som gäller.

Fasen vad tråkigt, tänker jag. Att alltid vara på jakt efter något man tror är bättre. Att spendera pengar man både har och inte har på döda ting.
Ja, en ny fru är inte död förstås. Men utbytbar är hon, det gäller att komma ihåg. När mannen inte kan leva upp till åldersskillnaden och vill gå tillbaka till gamla frun, som plötsligt duger. Åtminstone tills nästa unga kvinna dyker upp.

Ni kanske tycker att jag raljerar, men icke då. Det är sorgligt, men sant. Fast naturligtvis finns det undantag, massor, massor med trevliga och goa män, som ser andra värden i livet, än jakten på status.
Fast den statusjagande mannen får vi nog dras med länge än.

Dagens boktips

Idag har jag ont i magen och är inte så värstans pigg. Skulle egentligen ha gått på barndop, men bestämde mig för att avstå.

Sitta i kyrkbänken med magont och sen peta i sig tårta, i min mjölkallergiska mage, kändes inte som något jag ville utsätta mig för.

Istället har Isai och jag en lugn stund för oss själva i stugan. Det känns som en evighet sen, som jag hade det lugnt och inga måsten omkring mig.

Jag måste få rekommendera en god bok. Vill ni läsa en underbart rolig, hejdlös, och varm bok, ska ni absolut läsa den bok som jag håller på med just nu.
Den heter "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann", skriven av Jonas Jonasson.

En alldeles galen historia om hundraåringen Allan, som på födelsedagen kliver ut genom fönstret på äldreboendet och ger sig in i ett sanslöst äventyr.

Boken ger också tillbakablickar på Allans tidigare eskapader, som också är av det sanslösa slaget. Hur han genom slumpen träffar världens ledande politiker och gör viktiga nedslag i deras liv.

Läs den så fort du nånsin kan!

Vilka män!

Jag har fått en mani! En skojig mani, för all del.
Har nämligen fått pippi på att titta på dessa herrar. Jag tycker att de är helt underbara.
Vad tycker ni?

Delade åsikter

Alltså så här är det. Efter ett "normalt" scoutläger, tar det ungefär en vecka innan man är återställd och funkar som vanligt igen. Det är nog alla scoutledare överens om.

Men efter ett sådant här läger, med psykisk och fysisk utmattning och ett ständigt regnande, då tar det....ja....en evighet, innan man är som folk igen.

Den lilla energi jag har, får jag lägga på jobbet. När jag kommer hem, transformeras jag till trasdocka och agerar på så sätt klätterobjekt till Isai, katten.
Hans andra favoritsysselsättning är utforskning av blomjord och blommor. Det är dock en sysselsättning som inte uppskattas av hans matte.

Till min lättnad närmar sig helgen och jag räknar kallt med två sovmorgnar, även om en liten katt förmodligen är av en helt annan åsikt.

Det krävs en förklaring

Det kanske är på sin plats med en förklaring, till föregående inlägg. Och svar på frågorna i kommentarerna.

Scoutingverksamhetens ledord är och har alltid varit "Learning by doing". Och vad blev det för learning för scouterna på det här lägret? Jo, de lärde sig att det finns en betydande, om än liten gren inom verksamheten, som förespråkar hårt arbete och disciplin.
Att sättet vi jobbar på i vår kår, inte är allenarådande.

De lärde sig att i pressade lägen ställer man upp, man hjälps åt, allas bidrag är lika viktiga. Och alla behövs, för att få en någorlunda acceptabel tillvaro.
Ska vi till exempel hämta ved, för att laga mat till 50 personer, så måste vi hjälpas åt.

Att vara scout i allmänhet är tufft och krävande. På läger är det extra tufft och krävande. På ett läger av den här kalibern är det naturligtvis så, att man sätts på hårda prov, både barn och vuxna.

Att jag inte bara drog därifrån, beror på att jag dels är envis som en åsna och så gott som alltid slutför det jag påbörjat, dels för att barnen behövde mig.

Jag opponerade mig då och då, mot de som styrde och ställde, men jag vägrade bestämt slösa energi och kraft på att komma i konflikt med dem.

Bästa sättet att dämpa sådana här människor, är att helt enkelt inte bry sig så mycket. De är så vana vid mothugg och förväntar sig det, att de blir mer eller mindre tillplattade om man inte ger dem näring till konflikter och bråk.

Vad fick då barnen med sig från detta läger? Jo, de fick lassvis med beröm från sin ledare (jag), de fick veta att deras insatser var oerhört värdefulla och att de faktiskt stod bakom hela byns välbefinnande.

Själv fick jag en helt annan referensram för vad som är jobbigt...

Satt på prov

Nu är vi hemma från lägret igen, jag och katten. Ja, katten har mestadels vistats i stugan, eftersom vädret var så lynnigt, med mycket regn.

Jag ångrar lägervistelsen av hela mitt hjärta. En semestervecka la jag ner på något, som mest liknade ett arbetsläger.

Det finns nämligen en liten falang inom scouting, som driver sin verksamhet med någon sorts militärisk disciplin. Och för första gången hamnade jag i en lägerby med sådana människor. Man blandar ju oftast kårer från olika orter, vi var runt 50-60 personer i vår by.

De här människorna, från en annan ort i Sverige, tog direkt kommandot och utnämnde sig själva till ledare över byn.
Vi var bara ett fåtal scoutledare från vår ort och hamnade på något vis i underläge. Vi fick ta hand om deras barn också, för de var som sagt enbart byledare, som gav order.
Så för oss och barnen blev det ett läger, där vi fick slita extremt mycket. Från ottan till sena kvällen.

Att laga mat över öppen eld, tre gånger om dagen, till så många personer tar tid. Liksom att bära ved och vatten långa sträckor.
Terrängen i Tiveden är oerhört kuperad och svårforcerad.

Många gånger kände jag att jag ville åka hem, men det skulle ha inneburit att barnen blev lämnade i sticket, så jag härdade ut.
Barnen har varit helt underbara. De fick slita som djur, men har klarat alla påfrestningar galant. Jag kunde inte berömma dem nog igår, när vi tog avsked.

Själv tillhör jag den största falangen inom scoutingen. En falang där vi med glädje, humor och mycket lek lär oss saker och utför praktiska sysslor.

Men vad vet jag, det kanske var nyttigt, både för barnen och oss vuxna, att prova på det här synsättet och framför allt känna att vi klarade av att leva under sådana här omständigheter.

Nu är semestern slut och att återgå till jobbet efter den här veckan, känns som rena barnleken.