Monster

I mina senaste inlägg, kan man få intrycket av att jag är gift med ett monster, men det vill jag bestämt säga att jag inte är. I den här familjen är det nog mera jag, som är monstret.

Dock är det så att det är vissa saker som mannen inte gillar, djur och min musiksmak till exempel och i dessa fall finns ingen kompromissvilja. Nu kan jag överleva att han inte gillar Thåström, Coldplay och Madrugada, men det är sorgligt att han inte tycker om djur och anser sig ha lidit nog, genom att vi har haft hund i alla år.

Så den här svackan jag har, handlar mycket om det. Men också det faktum att åren går och jag börjar undra vart livet tog vägen egentligen.
I ungdomen tror man ju att man kommer att uträtta underverk. Jag var övertygad om att jag skulle arbeta i fattiga länder. Att jag skulle göra skillnad för människor, vars förutsättningar var helt annorlunda än mina. Ni vet, nån sorts Moder Theresa.
Det blev inte så.

Har också så svårt att acceptera den skröplighet, som kommer med åren. Att jag har sjukdomar som högt blodtryck och diabetes, som måste behandlas med mängder av mediciner.
Östrogen, som några föreslog, har jag redan provat. Inget för mig dock, bland annat på grund av att jag har haft flera cystor i brösten.
Äter och dricker istället rikligt med sojaprodukter.

Snart går också mitt vikariat ut och jag har ingen aning om vad som väntar. Har till och med tackat nej till förslag, som jag har fått, för den här gången känner jag att jag vill komma till ett ställe som motsvarar mina önskningar och förhoppningar.
Jag är trött på att komma som en räddande ängel, till ställen där allt är kaos, och sen när jag fått ordning och struktur, är vicket slut. Jag har lätt för att samarbeta med underställd personal och både de och jag blir ledsna när det är över.
Orkar inte utsätta mig för det hur många gånger som helst.
Just nu är det överhuvudtaget mycket jag inte orkar utsätta mig för.