På rymmen

Tack, så snälla ni är som kommer med förslag och försöker muntra upp mig.
När det gäller husdjur dock, så är det så här att varken övertalning eller nävar i bordet har någon som helst effekt. Över vår tröskel kommer icke något husdjur att passera, inte ens en guldfisk.

Vill jag bli ägare till ett djur igen, får jag antingen bli änka eller frånskild. Nu är ju det inget man väljer, i alla fall inte att bli änka. Jo, man kan ju välja det, men så drastisk vill jag inte vara.

Så för mig gäller det att hitta ett substitut, för hunden alltså. Inte helt lätt, då jag efter 29 års hundägande, liksom blivit van att dela hus och hem med hundhår och insläpat grus. Inte ens det minskade städbehovet uppväger saknaden.

Men så är det och just nu känns det som om jag kravlar i dyn och inte riktigt kan hitta fotfäste.
Jag har min dator och min spikmatta, men inte är det som att ha hund. För övrigt tycker maken att jag sitter alldeles för mycket vid datorn.
Jag känner mig som en obstinat tonåring, som är sur och buttrig. Kan tänka mig att hormonerna spökar på samma sätt nu, som de gjorde under tonårstiden.
Så snart rymmer jag väl hemifrån och ställer mig vid vägen med tummen i luften.