söndag, januari 04, 2009

Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.

18 kommentarer:

Anonym sa...

Ja, precis så måste du och alla andra göra. Varför väntar vi oftast tills det är för sent? Vem tackar oss för att vi sliter ut oss? Ingen!

Jag tänker ofta på min pappa som arbetade mycket och var väldigt hjälpsam. Så blev han sjuk och dog sex månader senare.

Hastigt men inte lustigt...

Ta väl hand om dig nu!

Susjos sa...

Så rätt tänkt så!!!
Kanske inte så dumt att stuka foten just nu? Tid för vila....behövs!
Krya på dej du också!
Kram!

Mammamumrik sa...

Bra tänkt! För att du måste. För att du är värld det. Men oxå för att dom som faktiskt behöver dig behöver att du mår bra, räcker länge. Annars s
blir de ju alldeles utan! Det vore inte snällt...
Kanske kan du värva pliktkänslan i kampen. För min erfarenhet att det är tufft att gå rakt emot den...

Fotstukning kan jag inte rekommendera. Det gör så ont och hindrar en på alla plan. Talar som du vet av nylig erfarenhet. Då får det allt vara en pytteliten en ;-)

Anonym sa...

Att säga nej är viktigt. både för dig själv och för att din omgivning ska förstå dig...
Ha det så gott! kram anna
Pst... Tackar å det ödmjukaste att du vill länka till lilla mig...

Ejsans sa...

Ja nu måste du tuffa till dig lite. Säg att du har ont och det andra.

Visst är det bra många gånger att det inte syns (vet ju själv med mina reumatiska bl a) men det kan ligga en i fatet också. Även en läkare har sagt att det är inget fel på mig, du ser frisk ut.

Du grejar det där, det vet jag.

Svar: Hur många gånger..... det är ren t u r. Plus att lära sig kameran. Jag kunde ingenting mer än en vanlig gammal som knappt användes. Med med digital-system blev det roligt.

Ha det nu så bra och Lycka till.

Kram

Ejsans sa...

Om du inte tror mig så kika på min blogg ikväll, sista bilden på stjärnan. Då förstår du vad jag menar med tur.

Glömde fråga? Såg du inifrån ögat att det blödde? Det låter otäckt.

Kram

Anonym sa...

Tecken på utbrändhet, reumatisk värk, ögat m.m. Du behöver verkligen sätta stopp.

Att helt ändra sitt liv är det bästa men det kan jag inte rekommendera någon annan eftersom jag hade turen att ha de som höll i mig hårt och stöttade både ekonomiskt och mentalt. Det är inte alla förunnat att kunna hoppa utan fallskärm och veta att jag överlever.

Du ska i alla fall verkligen känna efter och det är faktiskt inte så svårt att säga nej. Det går att säga nej och få människor att förstå.

/Margareta G som hoppas att du får fortsätta året betydligt bättre än 2008.

Strandhs Mia sa...

Spöksöndag här... paus nu, så jag kikar in hos dig !
Usch vad illa du haft det och det där med ögat känns riktigt illa.
Tänker på dig och kramar om... och spara på synen, låt ögat vila.
Krya på dig !

Känner till det där med hotfulla händelser och hur det påverkar hela ens psyke..

Anonym sa...

ja du, jag vet värkligen vad det vill säga

Anonym sa...

Hej
Oj det låter jobbigt med ögat.Hoppas att du får ordning på det.
--------
Ja det är förskräckligt det som sker i Gaza nu.Så många döda och till vilken nytta?

Lallis - liv och leverne sa...

Det är nog väldigt rätt att tänka som du gör.
Samtidigt som det inte är så lätt.
Men att bli nej-sägare mer ofta. Och att berätta så att folk förstår.
Det är nog bara av godo.
KRAM på dig!!
/Lallis

Anonym sa...

Kloka insikter du har. Lite oräckt att Livet kan förändras på en kort sekund. Man går aldrig säker.

Dumt med krig. Man borde kramas mer istället för att hata varann.

Ha det så gott!

Hälsningar!

Anonym sa...

Du tänker som alltid med ett gott hjärta och bryr dig om andra människor.
Önskar dig verkligen ett bättre år!

Tack för hälsningen i min blogg. Jag har undrat mycket över hur du har det nu för tiden.
Blev så ledsen för din skull när jag läste om lilla vovven.

Själv mår jag bättre även om det uppstår lite dalar ibland, men aldrig lika djupa som tidigare.

Innan jul kom jag hem från min tredje Cypern resa. Jag är förälskad i ön och mina vänner där.

Sköt om dig så gott det går!
Kramar från Lisa-Lill

Anonym sa...

Jag tänker på mina begränsningar nu när jag befinner mig i den här situationen som jag gör. Ingen mening att bli sjuk tänker jag, så måste du också tänka./Rosa tankar

Anonym sa...

Klokt beslut! Så klokt!

*kramar om*

Anonym sa...

Du verkar så stark. Trots motgångar så tänker du på andra. Det är stort.

Anonym sa...

Vilket bra inlägg du skrivit. Det får mig att vakna och tänka till.

Jag tar inte så mycket för givet längre eftersom jag själv har haft lite motgångar men dina motgångar känns så mycket värr och för jäkligt orättvist.

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2009 blir ditt år. Vi andra klarar oss, det är du som måste få en skuts framåt.
Det hugger tag i mig när jag läser hur du mår och jag önskar jag kunde göra något för dig.

Varm Kram

Anonym sa...

Vilket bra inlägg du skrivit. Det får mig att vakna och tänka till.

Jag tar inte så mycket för givet längre eftersom jag själv har haft lite motgångar men dina motgångar känns så mycket värr och för jäkligt orättvist.

Jag önskar av hela mitt hjärta att 2009 blir ditt år. Vi andra klarar oss, det är du som måste få en skuts framåt.
Det hugger tag i mig när jag läser hur du mår och jag önskar jag kunde göra något för dig.

Varm Kram