måndag, januari 12, 2009

Om det vore vi

Om det vore vi

I vårt hus har ca 20 släktingar tagit skydd. De flesta av dem har fått sina hus sönderbombade och därför flyttat in hos oss.

Den yngste är bara någon månad, den äldste över 80 år. Tre barn och fyra vuxna släktingar har dött de senaste två veckorna. Under bombanfallen.

Hur många vänner och bekanta som dött eller skadats har vi ingen aning om. Vi går ut så lite som möjligt. Vårt hus är inte stort, men vi vågar inte vistas utomhus.

Vi måste försöka få tag på mat och vatten varje dag. I stort sett alla butiker är sönderbombade, det finns dock ett par ställen där man kan köpa ris och bröd, så vi åtminstone får i oss ett mål varje dag. Men barnen blir trötta och slöa. Det är för lite mat och för lite näring.


Någon elektricitet har vi inte längre. Än så länge har vi fungerande batteri i en radio, så vi kan lyssna på nyhetssändningarna.

Lite ved har vi kvar i skjulet, så vi kan elda i kaminen och koka riset på plattan.

Rinnande vatten har vi inte heller förstås. Det är knepigt att hålla bebisarna rena och de två gamlingarna som är inkontinenta.

Även innan bombningarna startade, var vårt liv ytterst besvärligt. Vårt grannland har helt sonika lagt beslag på vårt land. De har skyfflat ihop oss på små områden. Vi har givetvis inte fått röra oss fritt. Överallt är det vägspärrar och s.k. checkpoints. För att passera dessa har man oftast varit tvungen att stå i kö i timtal.

För att komma till jobbet var man tvungen att starta tidigt i gryningen. I dessa spärrar har unga soldater stått. Ofta har de riktat sitt vapen mot folk och varit allmänt otrevliga.

Likadant när man gick till affären. Då var man tvungen att passera ett antal spärrar och ibland fick man inte ens passera.


Nu sitter vi här hoptryckta och hör bombplanen närma sig. På kvällarna är det så mörkt, vi törs inte ha de levande ljusen tända. För då syns vi allt för tydligt. Alla fryser. Vi delar på filtarna, men barnen och de sjuka försöker vi se till att hålla varma.

Igår jämnades skolan härintill med marken. Det var inte många barn där, eftersom få vågar gå ut. Men de som var där dog förstås.

En släkting ska i dagarna föda barn, jag hoppas att det går bra. Vi kvinnor kommer att hjälpa till. Det finns ingen möjlighet att få någon som helst sjukvård längre.

De provisoriska fältsjukhusen är sönderbombade.

Våra gamlingar har för längesedan slut på sina mediciner och en diabetiker har inte längre något insulin. De mår naturligtvis mycket dåligt och kommer att dö snart.

Mest rädd är jag att det ska hända mina barn något. Jag känner en förtvivlad rädsla för deras skull.


Hur världen i övrigt reagerar på det som händer här har vi ingen aning om. Det finns visst en person i stan som har tillgång till Internet, men vi törs inte ta oss ut för att leta reda på den personen.

Men folk i världen måste väl reagera och protestera? De måste de väl?

18 kommentarer:

Anonym sa...

Det kan jag kalla text. Tungt text! Bra skrivet! En lätt kram Anna

Lallis - liv och leverne sa...

Riktigt bra skrivet:)
Kram!

Anonym sa...

Bra rutet!
Kram!

Storarvid sa...

Kan bara säga att jag helt håller med vad de föregående skrivit.
Har ni tänkt på vilken skillnad det är om ett land har olja, eller andra rikedommar och hamnar i krig, särskilt om de har tillgångar vi i västvärlden har nytta av?
Då jädrar tar det inte lång tid förrän vi är där med både FN styrkor och både stridande och fredsstyrkor. Ett fattigt land UTAN tillgångar, vad gör vi då???

Susjos sa...

Tuff text! Visst är det svårt att förstå hur vi människor gör mot andra människor??
Kram!

Anonym sa...

Go morron Imse! Vilken hemsk läsning, snacka om att jag fick "tänka efter".. Usch.. Så rysligt hemskt! Jag tycker att du ska skicka in det där till nån tidning. Och gör det NU!

Magnus Thorn sa...

Bra skrivet!

Anonym sa...

Rätt, så måste det kännas. Well done, Zvammel. Palestinierna behöver allt stöd. Uno

Anonym sa...

det är svårt att sätta sig in i deras lidande och politikerna runt om i världen är för flata i denna fråga

Anonym sa...

Hej
Ja det är så dystert.Väl skrivet.Att föreställa sig att det skulle ha kunnat vara vi....

Anonym sa...

Usch vad människan kan vara grym !
Bra skrivet...
Kram !

Anonym sa...

Man glömmer lätt hur bra man har det egentligen. Hoppas man slipper uppleva detta...

Tant Janet sa...

OJ, nu sitter jag här med rysningar... jättebra skrivet!

Anonym sa...

Riktigt och bra att du tar upp det här!
Kram på dig för det!

Anonym sa...

Det är verkligen förjävligt. Jag tror inte jag har så mycket mer att säga om det än så. Vet inte om jag blir mest arg eller ledsen. (Eller, jo, ledsen.)

Anonym sa...

Vill bara gråta när jag ser hur människorna har det.Åsså barnen,så fruktanvärt så det finns inga ord...

Anonym sa...

Fy fan vad bra vi har det egentligen. Tung text, visst, men också mycket bra.

Anonym sa...

Ja de måste det väl, protestera men vad händer sen? Tung text precis som det är./Rosa tankar