Äntligen

Tjohoo! Kontakt har etablerats med husläkarmottagningen!

Igår var jag på utbildning hela dagen, men lyckades ändå smyga ut och ringa läkarmottagningen under deras telefontid. Tror ni att jag kom fram? Icke! Jag blev placerad i telefonkö hela tiden.

Provade också att ringa till specialistmottagningen, och där fick jag i alla fall prata med en levande människa. Dock kunde de inte ge mig någon tid förrän i slutet av mars.

Då tänkte jag såhär, att är det hjärtat som krånglar, så hinner jag kola vippen, om jag ska vänta så länge. Alltså blev det nej tack.

Idag faxade jag istället till husläkarmottagningen och fick sen ett meddelande på mobilen, om att det kommer ett brev, med en läkartid.

Där ser man! Skam den som ger sig!

Vårdens dilemma

Säga vad man vill om vården, men inte är den lättillgänglig.
Jag har suttit med luren i handen en stor del av dagen, men ändå inte lyckats få en tid för hjärtundersökning.

På sjukhusets medicinmottagning tas inte patienter emot utan remiss. Hos husläkaren svarade man inte, telefontiden var över. Smärtläkaren, som jag var till förra veckan åtog sig inte att skriva remiss. Hänvisade till en annan specialistmottagning. Som naturligtvis inte hade telefontid när jag ringde.

Tänk om man kunde maila till vården istället. Så mycket enklare det vore.
Jag förstår om människor i ren desperation vänder sig till akutmottagningar.

Hjärtat

I fredags var jag som sagt till en smärtläkare. En mycket klok och förståndig kvinna. Hon såg direkt det, som jag borde ha sett själv. Jag har ju faktiskt varit sjuksköterska i snart 28 år!

Ni vet att jag har gnällt om att jag känner mig så ful och tjock. Det tyckte hon också! Ja ful, sa hon väl inte direkt. Men tjock eller rättare sagt svullen.
Jag har den senaste tiden känt mig som en höggravid flodhäst, ungefär. Svullna fötter, ben och fingrar. För att inte tala om svullen mage. Och extrem trötthet.

Självklart får man ont, när man är så där svullen. Cirkulationen försämras, nerver kommer i kläm.
Och varför blir man så svullen? Ja, förmodligen är det hjärtat som inte jobbar som det ska.
Jag har mycket hjärtsjukdomar i släkten, på min mammas sida.

Första åtgärden är att få bort svullnaden. Hon skrev ut vätskedrivande tabletter och en effektiv värktablett.
Resultat? Jag har minskat flera kilo, över helgen. Det är så lätt att andas! Jag visste inte ens om att jag hade svårt att andas. Värken har också minskat.

Men nu gäller det att utreda vad det är för fel på hjärtat. Jag har nu suttit i ett par timmar och ringt runt till olika vårdinrättningar. Både privata och landstingsdrivna. Mestadels har jag mötts av telefonsvarare. Där jag kom fram, tog man inte emot nya patienter.

Men skam den som ger sig. Jag får fortsätta att ringa. Man måste vara frisk, för att orka vara sjuk eller hur det nu är man säger.

Favoriter

Den underbart kloke Kloktok, har utmanat mig. Jag ska skriva om tio bloggar, som jag gillar. Nu är ju det en omöjlighet. Dels är jag en sådan person som har svårt att välja. Dels har jag ju så många favoriter.
Listan nere till höger visar mina favoritbloggar. Där finns bloggar som är kloka, roliga, tokiga, lärorika, vackra, kort sagt allt man kan begära. Därför kan jag inte välja ut tio stycken.

Vilket drag

Igårkväll var jag och lyssnade på Engmans Kapell (älskar dom), och Perssons Pack.
Herregud, vad roligt det var! Och vad bra de var! Vilket drag!

Och sent blev det! Började jobba kl. 7 idag! Men det har gått bra. En konsert med Engmans är en riktig energikick. Roligare liveband finns inte!

Besöket på smärtkliniken igår, gav mig förresten mycket att fundera över. Återkommer om det.

7 sanningar

Haraldsdotter har utmanat mig. Jag ska skriva sju sanningar om mig själv.

1. I min barndom bodde jag på ett par konstiga ställen. Dels bodde jag på ett regemente, innanför grindarna, alltså. Sen bodde jag på ett militärt övningsområde, några meter från en motocrossbana.

2. Min pappa hade samma för- och efternamn som en skådespelare. De var dock inte släkt. Pappa var mallig över sitt namn. Jag, däremot tyckte inte om det. Var glad att byta ut mitt svårstavade efternamn när jag gifte mig.

3. Av pappa fick jag också ärva min stora, fula näsa. Han var stolt över sin, eftersom många trodde att han var fransman.
Ingen har frågat mig om jag är fransyska.

4. Jag avskyr att ringa. Tack gode Gud för E-mail.

5. Jag kan inte dansa. Inte ens om jag är onykter, vilket jag i och för sig nästan aldrig är.

6. Jag tror inte på gränser. Har ingen känsla för det här med fosterland och att vi inte ska släppa in kreti och pleti i vårt land. Låt dom komma, jag är nyfiken på andra länder och kulturer.

7. Jag har en liten släng av ansiktsblindhet. Har svårt att känna igen folks ansikten, och namn med, för den delen. Känner lättare igen folk på deras händer och fötter.

Nu ska jag utmana sju andra att skriva sanningar om sig själva. Men jag har så svårt att välja. Ytterligare en sanning om mig själv.
Alla som vill kan väl ta sig an utmaningen istället.

Tog mig i kragen

Idag är jag nöjd med mig själv. Jag har beställt tid på en privat smärtklinik, för min värk i leder och muskler. Jag fick tid redan på fredag.
Det kostar skjortan, visserligen, då det inte är subventionerat av landstinget. Men att valsa runt hos olika landstingsläkare kostar också en hel del. Och så slipper jag väntetiderna.

För det är nu eller aldrig, känns det som. Jag vill verkligen veta vad värken kommer sig av. Och hur jag kan bli bättre.

Klättra

Det är en sån här, som yngste sonen vill bli. Det är ofarligt, säger han.
Fan trot!

Dröm

Inatt drömde jag en dröm, som jag är övertygad om, ville säga mig något.
Jag drömde att jag skrev en deckare. Intrigen och huvudpersonerna fanns där. Till och med namnen på personerna.
Och nu har jag läst tipsen på den här deckarskolan. Bara att sätta sig ner och skriva då. Eller...

Sen övergick drömmen i en strandscen. Maken och jag satt i varsin solstol på en vacker sandstrand.
Jag kanske ska förverkliga den drömmen istället?

Fibromyalgi

Jag har så länge jag kan minnas, åtminstone från 8-10årsåldern, besvärats av värk i kroppen. Vissa perioder har det varit lite bättre, medan andra perioder har inneburit mycket värk.
På senare år har värken tilltagit. Jag kan se ett samband med en armskada för drygt två år sedan. Skadan ledde till både tennisarmbåge och golfarmbåge. Jag har fått cortisonsprutor i armen flera gånger, med varierat resultat.

Efter den skadan, har som sagt värken i kroppen tilltagit. Jag har alltid ont i händerna och under fötterna, sen flyttar sig värken runt i kroppen.

Något som är minst lika besvärande är den förlamande tröttheten. Den har också tilltagit kraftigt det senaste året.

Jag har inte sökt läkare speciellt ofta för min värk. När jag har gjort det har jag fått vanliga värktabletter och cortisonsprutor. Ingetdera har egentligen hjälpt.

Jag har nu mer och mer börjat fundera över om det är fibromyalgi, som jag har. Jag hittade en väldigt bra och informativ sida, om sjukdomen. Det känns som om i stort sett vartenda symtom, stämmer in på mig.

Nu har jag bestämt mig för att beställa tid hos läkare och begära att en riktig utredning görs, eftersom besvären mer och mer inkräktar på min dagliga livsföring.

Just nu känns det som om jag är inne i en period, där varje rörelse innebär en försämring.
Helst vill jag kura ihop mig i soffan, under en varm och gosig filt!

Insnöad

Jag har fullständigt snöat in på den här damen. Att jag inte har upptäckt henne tidigare!
Bättre sent än aldrig, dock.

Lyssna

Inte för att jag blir gladare av att lyssna på den här musiken. Men det är ju så otroligt vackert.
Får nästan gråtrysningar.

Oflyt

Det känns som om jag är i en svacka nu. Oflyt. Eller nedåtgående spiral.
Jag klantar till det mesta. Glömmer bort. Tappar bort.
Olidligt trött. Ont överallt. Yr i huvudet.
Riktigt eländig är jag, tjock och ful också. Kan snart inte komma på något mer negativt att skriva.

Vilket hemskt inlägg det här blev. Lovar att nästa ska bli bättre.

Logistikproblem

Resan till Stockholm igår blev mycket lyckat och inte lyckad.

Jag kan säga så här att logistiken inte fungerade. Och det var helt vårt eget fel.
En annan trist sak är att det är fruktansvärt dyrt att åka kollektivt.

I alla år har jag alltid haft koll på tidtabeller och adresser och sånt. Inte denna gången. Vet inte varför. Jag har varit trött och haft mycket att göra.
Maken, som ju alltid har litat på mig, hade inte heller gjort några förberedelser.

Vi kom i sista minuten till järnvägsstationen och där möter oss en automat för biljettköp. Jag inser direkt att jag inte vill köpa en biljett i en automat, jag vill köpa biljett i en lucka, med en trevlig människa på andra sidan luckan.
Men, luckan var stängd. Återstod automaten. Returbiljetten, som jag fick i min hand, visade att hemresan skulle gå via en annan stad, med buss från den staden.
Istället för en direktresa på ca 40 minuter. Så ville vi inte ha det.
Tänkte då att vi kunde prata med konduktören på tåget om det. Fast det kom ingen konduktör, för att kontrollera våra biljetter. Hade ju egentligen kunnat åkt gratis.

På centralen går vi till kassorna och ber att få lösa in returbiljetten och köpa en direktbiljett istället.
Vad vi däremot inte gör, är att kontrollera när tågen går. Och det får vi ångra, senare under kvällen.

Sen beger vi oss med T-bana, mot "Karbin", där sonen ska tävla i klättring. Inte heller i detta fallet har vi förberett oss. När vi kliver av, tittar vi på en karta och inser att vi åkt tre stationer för långt.

Av någon outgrundlig anledning, får vi för oss att vi ska promenera tillbaka. Tack och lov har maken GPS i sin mobil, så den leder oss rätt. Jag tar nu tillbaka min negativa inställning till dylik funktion. Utan GPS hade vi nog aldrig kommit fram.
I början småduggar det, sen sätter det igång att regna ordentligt. Framför oss har vi flera kilometers promenad.
När vi kommer fram till klätterstället är vi genomsura.
Maken hör sig för om det möjligen finns någon buss, som kan ta oss därifrån sen.
Jodå, det finns en hållplats i närheten. Han hittar en turlista på väggen och vi räknar ut att vi faktiskt måste ge oss av om en stund. Hinner i alla fall se sonen klättra en omgång.

När vi kommer till hållplatsen, kan jag bara konstatera att maken har läst fel. Han har tittat på Må-Fr. Idag är det ju lördag. Så det blir en lång väntan på bussen.
Läser också på en skylt att det inte går att köpa biljett ombord på bussen. Den måste man köpa via SMS. Nu har vi telefon med laddat batteri, så det är inget problem, men känslan av att det är trist, att man inte kan köpa biljett på bussen, dyker upp.
Undrar hur äldre människor klarar dessa nymodigheter?

Väl inne i stan har vi inte så lång tid på oss. Föreställningen med Peter Carlsson och blå Grodorna börjar kl. 15.

Har ni möjlighet att se den här showen, så gör det!

Peter Carlsson har förstått meningen med livet. Han har förstått att det är att ge. Att ge av sig själv, av sin tid, av sin kärlek. Att den som ger får. Nånting. Oftast allting.
Han är en gudabenådad berättare, fantastisk sångare och musiker. Hans medmusikanter är så musikaliska att man får rysningar.
Det bjuds på allt från Evert Taube och Dan Andersson, till Rolling Stones och Jimi Hendrix. När de framför "Hey Joe", faller jag nästan i trance.
Den här mannen är unik!

Efter showen äter vi en helt utsökt middag, och inte dyr heller, på Monks Café i närheten.

Sen går vi in i nästa fas. Den värsta fasen. Den på centralen. Vi har som sagt inte kollat tågtiderna, utan vi bara tror att det ska gå ett tåg vid 20-tiden.
Men det gör det inte. Nästa tåg går kl. 22.06. Om tre timmar.
Vi tänker då att vi kan åka pendeltåg till Bålsta och sen vidare med buss istället. Så vi går till kundtjänst, för att lösa in tågbiljetterna. Det går inte!
Och hade vi inte varit dumma nog att byta biljetterna via Uppsala, hade vi kunnat åka den vägen. Mycket tidigare.
I det läget känner vi att vi har gjort av med massa pengar på resor under dagen, så vi har ingen lust att kasta tågbiljetterna och köpa dyra pendeltågsbiljetter.
Alltså sitter vi kvar på centralen i tre timmar. Vi är trötta. Trötta i fötterna.
Hade ju kunnat gå någonstans och tagit en drink eller så, men vi orkar helt enkelt inte.

Konstaterar dock att showen och maten var värt allt krångel.
Och maken muttrar något om att i fortsättningen, ska han inte lita på att jag har koll på allting.

Blå grodor

Imorgon åker vi till storstan, maken och jag. Vi ska se Peter Carlsson och Blå Grodorna på Scalateatern. Det ser jag fram emot. Har sett dem tidigare. Festlig och många gånger tänkvärd underhållning.

Dessförinnan blir det klättringstävling. Det är inte jag som ska klättra, tack och lov. Det är sonen som ska klättra på väggarna. På ett ställe som heter Karbin. Kan bli kul det med.

Mat på restaurang blir det förstås och kanske en liten titt i några affärer.

Ha en trevlig helg ni också, vänner!

Egot i första rummet

Det känns som om egoismen breder ut sig mer och mer. Inte minst inom mitt område, vården. Människors behov av att sätta sig själv i första rummet, är något som vi inom vården, stöter på titt som tätt.

Det är "jag vill ha", "jag ska ha", "jag kräver". Och allt ska ske nu! Inget kan vänta.
Att vi har en prioritetsordning att följa nonchaleras. Alla prioriterar sig själv först.

Har alla uppmaningar om att älska sig själv gått för långt? Håller vi på att förlora förmågan att känna empati?
Varför känner vi inte tacksamhet och glädje över att vi får hjälp, även om vi får vänta?

Alla dessa egoistiska yttringar sliter hårt på personalen. Aldrig tidigare har vårdpersonalen varit så utsatta, trots hyfsade löner, skaplig bemanning, hjälpmedel etc. Inte nån gång under mina mer än 30 år inom vården, har jag upplevt sån uppgivenhet bland personalen, som under de senaste 5 åren.
Det är en skrämmande utveckling.

Spår

Allt vad vi är och gör lämnar spår. Små avtryck i universum.

När jag lämnar det här livet, vill jag att många spår ska finnas bredvid mina. Det ska finnas stora spår, och det ska finnas små spår. Det ska till och med finnas tassavtryck.

En del spår ska vara precis bredvid mina egna. En del på behörigt avstånd.

En del ska nästan flyta ihop med mina.

Och en del spår kommer aldrig att finnas ens i närheten av mina.

Jag hoppas att mina avtryck kommer att var någons stora glädje. Att mina spår är spår efter goda handlingar och gärningar.

Men det enda jag säkert vet, är att det inte kommer att finnas några spår av våld, kvar efter mig.

Snabba cash

Jag vet inte om "Snabba cash" av Jens Lapidus speglar verkligheten, men den ger, tror jag,
åtminstone en inblick i den kriminella världen och livet runt Stureplan.
En värld där drogerna flödar, flickorna är horor och egna lagar skapas. Där våld är ett naturligt inslag i tillvaron.

Det är en värld där unga människor går fullständigt vilse. Och just det är i alla fall en beskrivning av verkligheten.

Var glad

En gång fick jag lära mig att man ska titta sig i spegeln, när man vaknar och säga till sig själv att man är snygg. Har man gjort det tillräckligt många gånger, så tycker man till slut att man är snygg.

Det verkar dock inte funka på mig. För jag blir alltid full i skratt, när jag tittar i spegeln på morgnarna. Jag kan inte för mitt liv tycka att jag är snygg. Inte med bästa vilja i världen.

Däremot får jag mig alltid ett glatt skratt, så man kan säga att jag börjar varje dag med ett leende.
Och det är gott nog!

Här har jag skrivit ett allvarligare inlägg.

Lösning

Problemet jag skrev om i mitt förra inlägg, verkar ha fått en lösning.
Jag ringde upp patienten, för att informera om att någon annan kommer att göra hembesöken från nästa vecka. Jag hann dock inte säga något, utan patienten informerade mig om, att nu skulle krämpan behandlas på ett annat sätt. Patienten hade fått tips av en bekant, om hur detta kunde göras.
Jag invände direkt att jag inte kan göra så, jag måste göra som det står i ordinationen från specialistmottagningen. Vill patienten göra på sitt sätt, så får det bli utan min medverkan.
Och så får det bli. Jag har meddelat mottagningen att patienten nu utför behandlingen själv och att jag inte tar något ansvar.

Det känns så bra, att det blev så här. En stor, tung sten har fallit från mitt hjärta.

Jag tycker att man som vårdpersonal inte ska behöva stå ut med vad som helst. Patienten har alltid rätt, säger man, men ibland går det för långt.
Det är en sak om den sjuke har hjärnskador och hjärnsjukdomar. Då får man acceptera en personlighetsförändring och försöka göra det bästa av saken.
Men har patienterna hjärnans funktioner i behåll, kan man inte behöva acceptera att bli utsatt för kränkningar och obehag. Och det är tyvärr inte ovanligt att folk beter sig riktigt illa.

Glädjande nog är dock de flesta patienter samarbetsvilliga och tacksamma för att få hjälp. Annars skulle man aldrig orka arbeta inom vården.

Problem

Jag fick ett mail från min vän, som jag skrev om här. Jag hade bett hennes syster, som också var med på festen, att prata med henne.
Hon bad nu om ursäkt, hon hade missförstått en sak som sades. Det känns bra att det var ett missförstånd. Att hon inte tror att någon av oss ville såra henne.
Hon är lik mig på många sätt, har lätt för att grubbla och ta åt sig. Jag vet också, att om man inte mår bra, kan man tolka och förvrida det som sägs helt galet.

Jag har istället fått ett annat problem på halsen. Under min promenad med LillaVovven idag, funderade jag hur jag ska göra. Och kom fram till en sak, men det är inte lätt, eller för den delen, rätt att göra så.

Jag har en patient som jag känner att jag inte kan fortsätta att gå hem till.
Patienten har inget förtroende för mig. Ifrågasätter hela tiden det jag gör. Trots att jag bara följer ordinationen, som jag har fått av specialister. Personen tror helt enkelt inte på behandlingen. Och gör saker själv, mellan mina besök, som får negativa följder.
Men jag kan inte göra på något annat sätt, eftersom jag vet att det skulle försämra tillståndet.

Jag har aldrig under alla mina år, känt att jag inte kan fortsätta ta hand om en patient. På något sätt har jag alltid lyckats tackla de mest svårtacklade. Men med denna människa går det inte.
Inatt har jag faktiskt drömt om den här patienten. Och då vet jag att jag är ute på farliga vägar.

Jag vet heller inte vem jag ska lämna över till, då jag är ensam sköterska på jobbet. Det får dock bli ett problem som min chef får lösa.
Jag tänker inte tillåta mig själv att gå och må dåligt och riskera att hamna i väggen igen.

Låt

Den här rysarversionen har jag missat. Trodde att jag hade hört alla varianter av min favoritlåt.
Är dock förskräckligt förälskad i Jeff Buckley´s version.

Vänner

Nyårsaftonen bjöd på mycket god mat och trevligt sällskap. Vi är ett gäng, som har hängt ihop sedan ungdomen. Vi har festat, semestrat, delat sorg och glädje under många, många år.

Festen igår kom dock av sig något, när en av deltagarna plötsligt reser sig upp, slänger ur sig en inte allt för vänlig replik och tar sitt pick och pack och går hem. Partnern reser sig upp och lommar efter.
Vi andra satt som fågelholkar. Vi förstod absolut ingenting. Ingen visste om ilskan var riktad mot någon speciell, mot alla eller mot oss, som värdar. Det kändes i alla fall väldigt, väldigt tråkigt. Vi har aldrig varit med om något liknande. Vi har känt oss sammansvetsade och kunnat prata och diskutera om vad som helst.
Jag hoppas i alla fall att den här personen lämnar en förklaring så småningom.

Några direkta nyårslöften har jag inte avgivit. Äta mindre och motionera mera borde man förstås lova, men sånt har jag så svårt att hålla.
Däremot har jag tänkt att jag ska börja använda kjol lite mer. Bli lite kvinnligare i klädseln. Inte alltid gå omkring i jeans och tröja. Ett sånt löfte borde jag kunna hålla, samt försöka ta hand om mig själv och lyssna på kroppens signaler.

Men nu vill jag bara veta hur min vän mår, vad det var som gick så fel. Kan jag, så vill jag ställa allt till rätta.