Annorlunda barn

Jag har precis läst en fantastisk liten bok, som heter "Prins Annorlunda". Den är skriven av paret Yvonne och Sören Olsson.
Boken är en beskrivning av föräldrarskapet. Om förväntningar och glädje. Om sorg och bitterhet.

Om kampen för ett värdigt liv, för ett funktionshindrat barn. Om svårigheten att hålla ihop en familj, när ett av barnen kräver så mycket tid och engagemang.
Om utsattheten, när man som anhörig stångas mot sjukvården.

Men naturligtvis handlar boken också om glädjen och stoltheten, man känner över sina barn. Oavsett om de är funktionshindrade eller som man skriver i boken "normalstörda".

Det är en bok man inte vill lägga ifrån sig. Man vill läsa den från pärm till pärm på en gång.

För min egen del, är det här med ett barn med Downs syndrom, inget som är främmande.
Jag har en "Downkusin". Våra familjer umgicks väldigt mycket och att hon var annorlunda, är egentligen något som jag aldrig ens har tänkt särskilt mycket på.

När jag skulle gifta mig, var det därför helt naturligt att fråga om hon och hennes yngre syster ville vara brudtärnor. Jag hade ju varit brudnäbb, när deras föräldrar gifte sig. Och den här familjen var ju de släktingarna som jag umgicks mest med.

På bröllopsfesten tog deras mamma mig åt sidan och tackade för att M hade fått vara tärna. Jag såg nog förvånad ut och sa att det var ju självklart att hon skulle vara det.
Mamman började gråta och sa att den yngre dottern hade varit näbb och tärna flera gånger, men det här var första gången som M också fick vara det. Och det var hon så innerligt tacksam för.

M är nu en vuxen kvinna och bor sen många år i en egen lägenhet. Förutom Downs, är hon också hörselskadad. Hennes tal är mycket dåligt, även om hon pratar mycket och gärna .
I hennes portuppgång finns en s.k. baslägenhet, där det finns tillgång till personal. Några av hennes grannar är också funktionshindrade. Men de bor i ett helt vanligt bostadsområde.
Hon arbetar i kommunens sysselsättningsverksamhet och har ett rikt liv, med många vänner.

Förr i tiden gick dessa barn, ett helt annat öde till mötes. Många placerades, redan från födseln på institution.
M:s föräldrar var bara 20 år, när hon föddes och visste förmodligen ingenting om den störning hon hade. På den tiden hade kommunen inte heller de resurser som finns idag, med kontaktpersoner och korttidsboenden, utan de fick själva ta hand om sin dotter.

Downbarn har alltid funnits och kommer förmodligen alltid att finnas. Det här är inga dumma eller ointelligenta barn. Deras känsloliv är lika utvecklat som hos vem som helst. Och de har samma drömmar.
Så läs boken och lär känna ett helt vanligt barn, om än lite annorlunda.

Tinna, din utmaning var inte lätt!

Så här går utmaningen till:

1. Placera ovanstående banner på din blogg.
2. Lista tre saker på din kropp som du är särskilt nöjd med.
3. Länka till den du blev utmanad av.
4. Skicka vidare utmaningen till tre personer som du tycker borde vara extra nöjda med sig själva.

Den utmaningen har jag fått av Tinna.

Ja du Tinna, jag är inte ett dugg nöjd med min kropp. Faktiskt riktigt missnöjd. Så en betydligt enklare utmaning, vore att nämna tre saker som jag är särskilt missnöjd med.

Jag kan väl ändå säga att jag är rätt nöjd med hjärnan. Den har ju lyckats tillgodogöra sig en sjuksköterskeutbildningen och en massa andra poängkurser.
Den har gett mig förmågan att uttrycka mig i skrift. (Värre med talet, jag är hopplöst tystlåten).
Den har gett mig förmågan att uppfostra två söner till, i mitt tycke, två rejäla människor.

Vad finns det mer som jag är nöjd med? Jo, ögonens utseende. Definitivt inte dess funktion. Mina ögon är så typiskt ytliga. De tänker bara på utsidan. Den där tjusiga, mörka blå färgen är visst allt de bryr sig om.

Finns det något annat? Ja, mina fötter är ju rätt skapliga. På utsidan alltså. Släta och knölbefriade. Men insidan ska vi inte tala om. Liksom ögonen, lägger de hela sin kraft på ett snyggt yttre. Att de ständigt värker, talar de tyst om.

Nu vore det roligt om just de, som av en händelse ramlar in på min blogg, antar utmaningen. Ni vet när man sitter och slösurfar och rätt som det är hamnar i en okänd blogg eller när man googlar efter något konstigt ord och plötsligt befinner sig i en blogg, man inte läst förut.
Just ni kan väl göra utmaningen!

Tillägg: Katinka har alldeles rätt i sin kommentar! Klart vem som helst får göra utmaningen.

Fototrix

Här kan man gå in och trixa till foton, så att de ser gamla ut.

Att inte veta sitt eget bästa

Den här dagen för 24 år sedan blev jag mamma för första gången. Med ett planerat kejsarsnitt föddes sonen D. En stor femkilosklump med mycket hår.
Det var rysligt mycket snö den vintern. Vi bodde på landet och det var nästan omöjligt att gå ut i snön med barnvagnen.

Redan i sexårsåldern började han spela fotboll. Det är ett intresse som fortfarande håller i sig. Han var en mycket lovande junior, det var många som spådde en lysande framtid för honom. Han hade lätt för sig i skolan och på gymnasiet gick han på fotbollslinjen.

Tyvärr blev han skadedrabbad för några år sedan. Senaste åren har han dragits med ljumskbesvär. Det kan dessvärre vara början till artros. Något som han i så fall ärvt efter både mormor och mig.

Men fotbollen ville han inte överge, så nu är han tränare för ett A-lag i en lägre divison. Den klubben som han själv började spela i. Han verkar trivas i den rollen också.

Ikväll har vi varit hem till honom och firat och fikat. Tanken var att även mormor, skulle följa med, men ödet hade något annat i beredskap för henne.

Hon ringde mig nämligen tidigt i morse och pratade bara en massa tok. Jag åkte hem till henne och konstaterade att det var någonting som hade hänt. Hon verkade väldigt förvirrad.

Så halva dagen har jag suttit på akuten med henne. Nu är hon inlagd och proverna visar att hon har en infektion. Oklart än så länge vad det är för slags infektion.

Tyvärr har hon, sedan några år, ingen insikt om sin situation. Hon har alltid varit ytterst pedant, vad gäller utseende och bostad. Nu är allt i förfall. Och hon vägrar ta emot hjälp.
Det här är verkligen ett bekymmer.
Hennes lägenhet skulle behöva anpassas och hon skulle behöva hjälp med städning, tvätt och inköp. Men som sagt, hon säger nej till allt.
Nu ikväll var jag dock upp i lägenheten och tog reda på all smutstvätt. Nu kunde hon ju inte hindra mig.

Det här är ett mycket stort problem för många anhöriga. Man ser vad ens närstående behöver hjälp med, men det finns inget som helst lagrum, för att tvinga någon som inte är omyndigförklarad.
Förra gången när min mamma var inlagd, tog hon helt sonika en taxi och stack ifrån sjukhuset. Jag är lite rädd att det kan bli så igen.
Hon vet inte sitt eget bästa längre.

Jag vet vad hon behöver, men jag har ingen möjlighet att ordna det.
Det är den bistra verkligheten.

Avslöjar hemligheter

Lite bättre dag idag, måste jag erkänna. Har varit på planeringsdag och för en gångs skull var det en mycket bra dag. Bra upplägg och vettiga diskussioner.
Har varit med om planeringsdagar som bara bjuder på flum! Sånt slöseri med tid!

Sen har jag fått antagningsbesked till distanskursen i friskvård på Folkuniversitetet. Det ska bli skönt att få fokusera på något nytt ett tag.
Det är en obligatorisk bok på kursen och jag hade sån tur att jag hittade den på Bokbörsen. Halva priset jämfört med att köpa den ny.

På tal om bok, så läser jag just nu "Den hemlige kocken". En bok som avslöjar livsmedelsindustrins hemligheter.
Det är nog en bra bantningsmetod, att läsa den boken. Man blir liksom inte så hungrig, när man läser om alla kemikalier i kosten.

Skitdag

Idag är en sån där skitdag, som man helst vill stoppa ner i en påse och slänga. Ja, även lördagen och söndagen kan få stoppas ner i den påsen.

Nu är jag less på det här gråtrista vädret. Vill ha ljus, ljus och åter ljus.
Och jag vill inte ha ont i foten eller sudd i ögat längre.

Sen vill jag att vården ska präglas av kvalité. Jag vill inte att kritiserade vårdbolag, ska få ta över verksamhet efter verksamhet.
Jag vill inte att kommunerna ska spara och skära ned på omsorgen för äldre och svårt sjuka personer.
Eller att långvarigt sjuka ska tvingas ut i en arbetsmarknad, som dels inte finns, dels inte kan erbjuda ett arbete med de rätta förutsättningarna.

Vi lever i landet med de högsta skatterna, men det märks sannerligen inte.
En mycket stor nedrustning av välfärden är på gång.
Det är som att marken skälver under våra fötter.

Varning för nummer

Nu varnas det igen för en massa bluffnummer. Det rings en signal och sen inget mer. Förhoppningen är att man ska ringa upp det där numret. Bara det att då blir man lätt av med hundratals kronor.

För min egen del kan jag inte förstå att man ringer upp ett okänt nummer som finns på nummerpresentatören. Är det någon som har något viktigt att säga mig, får de försöka senare.

Det är för övrigt ett väldigt ringande på telefonen nu för tiden. Från företag som vill pådyvla mig deras tjänster och varor. Trots att jag är anmäld till NIX-registret. Nu har jag även skaffat skyddat nummer, så vi får se om samtalen avtar.
Vi funderar också på om man inte helt enkelt ska säga upp den fasta telefonen. Det räcker ju egentligen gott med mobiltelefon.

Något annat som också gör mig förvånad, är att på listan med fotografer, som är nominerade till "Årets Bild", finns enbart en enda kvinna. Finns det så få kvinnliga fotografer eller är det inte okey att vara kvinna i detta sammanhang?

Inget av vikt

Presenter
Idag har vi handlat presenter till äldste sonen, som fyller 24 år på onsdag.
En presentbutik här i staden har precis bytt ägare. Lyckligtvis har den nye ägaren ungefär samma sortiment. Det är fina kvalitetsgrejer. Inget krimskrams.
Så vi passade på att handla där, eftersom de hade en del bra öppningserbjudanden och sonen önskade sig saker till lägenheten.

I herrbutiken hittade vi sen en tröja, strumpor och kalsonger till reapris. Inte alls dumt att fylla år i januari, när det är reor överallt.

Musik
En artist som jag tycker mer och mer om är Timo Räisänen. Har sett honom live en gång och på TV flera gånger. Gillar hans känsla och innerlighet. Just nu lyssnar jag igenom hans låtar på Spotify.

Hälsan
Ögat blir bättre och bättre för varje dag. Ledvärken, däremot, är som den är. Idag har jag köpt ett preparat som innehåller djävulsklo och som ska var bra för lederna.
De som producerar dylika preparat har nog gjort sig en rejäl hacka på mig.
Köpte också ett naturpreparat mot magbesvär. Just nu är jag som man säger, risig i kistan. Blir så svullen, uppkörd och gasig.
Så vi får väl se om jag är lurad igen.
Ska också försöka äta lite mindre kolhydrater, då jag har förstått att de kan ge såna besvär.

Mycket gnäll! Men är man en svid- värk- och brännkärring, så är man!

Pitlochry

Äntligen! Har länge funderat på en resa till våren och nu är det bokat och klart.
Jag hade ju tänkt att jag aldrig skulle åka på en lång bussresa igen. Efter Italienresan.
Men vad har jag bokat nu? Just det, en lång bussresa!

Ja, ja, man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Så i slutet av april bär det av till Pitlochry i Skottland.

Maken, som vanligtvis inte är så begeistrad i resor, var förvånansvärt positiv.
Det är naturligtvis whiskeyn som drar!
Nåja, han får sin whiskey och jag får se sjöodjuret (förhoppningsvis), så blir alla nöjda.

I mitt förra liv

Nu har jag fått en utmärkelse av den goa bloggaren Kloktok också! Tackar allra ödmjukast.
Så hoppa raskt in på Kloktoks blogg, där serveras klokheter och underfundigheter i en blandad kompott.

När det gäller mitt förra inlägg, så vill jag förtydliga att jag har varit på återbesök på ögonkliniken. Då sas det att suddigheten skulle försvinna. Det har blivit bättre, men jag har fortfarande en stor sudd som rör sig i ögat. Men jag känner mig mindre trött i ögat, så jag är nog på bättringsvägen.

Angående min röntgen av foten, så kan man ju undra om det verkligen var min fot som röntgenläkaren tittade på. Jag såg dock att det stod mitt namn på svaret, som ortopeden fått. Röntgenläkaren hade också koncentrerat bedömningen till utsidan av foten och fotleden där jag har ont.
Men att jag skulle ha skadat skelettet i foten vid ett tidigare tillfälle, är för mig fortfarande en gåta. Nog för att mitt minne kan svikta ibland, men en sån sak borde man komma ihåg!
Det hela är ett mysterium.

Ortopeden frågade om jag varit fotbollspelare, men det har jag aldrig varit. Åskådare däremot, har jag varit många gånger, särskilt när sonen var aktiv.
Många gånger har jag undrat vad han fått sin bolltalang ifrån. Men tänk om jag har varit fotbollspelare i ett tidigare liv? Och skadat foten då!
Rynka inte på näsan nu, alla skeptiker. Vem vet?

Plus minus noll

Jag har varit till ortopeden och fått svar på röntgen av min onda fot och fotled. Ingen artros i leden, men däremot benfragment som skramlar runt och irriterar. Orsakat av en gammal skelettskada, stod det i utlåtandet.
Men nu hör det till saken att jag aldrig har haft någon skelettskada. Jo, det måste du ha haft, sa ortopeden. Och det måste ha gjort riktigt ont och du måste ha uppsökt läkare för det.
Nej, sa jag. Jag har ingen gammal skada!

Sen fick jag förhållningsorder. Sluta gå, sa han! Använd aldrig smala skor, det gör jag inte, har aldrig gjort. Använd ilägg i skorna, det gör jag jämt. Smörj med Voltarengel, det gör jag också.

Så min nya vurm, stavgång, är det bara att lägga av med. Att sluta gå helt, låter sig inte göras så lätt. Det blir mycket knatande på jobbet, trots att jag cyklar hem till mina patienter.

Jag blev så förvånad över det här med den påstådda skelettskadan, att jag inte kom mig för att fråga om det gick att åtgärda benbitarna kirurgiskt.
Men jag var välkommen tillbaka, om besvären inte gick över. Så besöket kändes som plus minus noll, ungefär. Det enda jag blev, var 230 kr fattigare.

Likadant med mitt öga. En klapp på axeln och välkommen åter, om det inte blir bra. Idag är det tre veckor sen jag fick näthinneavlossningen och jag tycker att suddigheten borde ha försvunnit.

I min yrkesroll som sjuksköterska, gör jag aldrig så. Jag rycker aldrig på axlarna och säger att det här blir nog bra. Men det är väl därför jag bränner ut mig. För jag vill att det ska bli bra. Jag vill att mina patienter ska känna sig nöjda.

Men jag är väldigt glad över en annan sak, jag har nämligen köpt en ny kamera! En systemkamera. Ingen avancerad sak, men säkert fullt tillräcklig för mina behov.
Så nu vill jag att våren kommer. Jag vill ut på grönbete och fotografera!

Fått av Vicke

Den här fina utmärkelsen har jag fått av snälla Vicke!
Tack så mycket!

Den ska ju skickas vidare, så här är reglerna:

"Dessa utsedda bloggar är osedvanligt charmerande och söta, inte upptagna av utmärkelser och själviskhet. Syftet är att sprida vänskap.Vårt hopp är att nya vänskapsband kommer att knytas mellan dessa bloggar. Var snäll och ge lite extra uppmärksamhet till dessa.

Kopiera text och bild i din blogg och skicka sedan vidare utmärkelsen till 8 andra bloggare."

Nu tänker jag hitta på en egen regel, jag skickar nämligen vidare till endast två bloggare:
Susjos och Pinglan

Fast egentligen tycker jag att alla som tittar in och kommenterar här, ska ha utmärkelsen. Ni är verkligen riktigt goda vänner.

Min dröm

Jag har inte varit särskilt bloggaktiv den senaste veckan. Att slänga in en bildgåta var faktiskt ett sätt att komma lindrigt undan. Eller hur jag nu ska säga. Det är inte så att jag tar min blogg på så stort allvar, men jag vill gärna försöka förmedla något och kanske underhålla litegrann i bloggen.

Anledningen till min inaktivitet är mitt ena öga. Det har fortfarande inte återhämtat sig, utan jag har fortfarande suddigheter i synfältet. På kvällarna är jag också väldigt trött i ögat. Det blir mycket stavfel och tokigheter när jag skriver.

Jag har ju också börjat på ett nytt arbetsställe. Mycket nytt att sätta sig in i. Det frestar också på ögat.
Men det är nog ett bra ställe. Alla sköter sina egna arbetsuppgifter. Ingen lägger på mig en massa jobb! Jag behöver inte längre arbeta för fyra.
Det är ett stort distrikt. Jag tar mig fram på min cykel och får på det sättet mycket motion. Cykeln har jag utrustat med dubbdäck och mig själv med reflexer och hjälm.

Dessvärre har det nu kommit signaler om stora besparingar från arbetsgivarhåll. Nu ska man börja skära i hemtjänsten. En arbetsgrupp som redan nu går på knäna. Hur det ska gå till kan jag inte för mitt liv begripa.
Jag ser bara en stor konsekvens av detta, nämligen att våra vårdtagare får försämrad kvalité på beviljade insatser.
Jag hoppas att det finns anhöriga som orkar ta strid. I vår stad finns bl.a. två aktiva pensionärsorganisationer, men tyvärr engagerar de sig mest i friska pensionärer.

Sen har vi även i vår målgrupp många yngre personer, med svåra sjukdomar och stort vårdbehov.
Vem kämpar för dem?

Jag har en dröm om att få jobba på ett helt annat sätt. Jag skulle vilja jobba med en speciell grupp av människor. Det kan vara flyktingar, dementa eller cancersjuka eller vad som helst. Men att få jobba just med en speciell kategori och känna att man gör skillnad. Det är min dröm.

Om jag skiver lustiga kommentarer hos er, får ni ha överseende. För ögat hänger som sagt inte med. Bokstäver slängs om eller faller bort. Även ord faller bort.
Fast jag tänker inte falla bort, inte än på ett tag.

Och vinnaren är

Znogge, som var först med det rätta svaret på bildgåtan.
Sjön på bilden är Bajkalsjön i Sibirien. Det är världens djupaste sjö, med ett kristallklart vatten. Man kan se 80 m ner.
Det finns ett rikt djurliv i sjön.
Men någon badsjö är det sannerligen inte. Det blir aldrig varmare än 10 grader i sjön.
Bajkalsjön finns med på UNESCOs världsarvslista.

Tåget på den andra bilden är Transsibiriska järnvägen, som jag åkte för några år sedan.
700 mil, från Moskva till Peking. Och bland mycket annat passerar man alltså Bajkalsjön.

Ledtrådar

Jag tror att jag måste ge er ett par ledtrådar till bildgåtan.
Om man vill åka till den sjön, så får man åka långt, långt österut.
Sjön kan man se, när man åker med tåget på bilden.

Ett lättare inlägg idag

Mitt förra inlägg var tungt. Tungt att skriva och tungt att tänka på. Men för en stund vill jag lämna det, som är vardag för så många just nu.

Så därför går vi över till en bildgåta. Frågan är vad sjön på bilden heter? Kan nämna att den finns med på en speciell lista.

Om det vore vi

Om det vore vi

I vårt hus har ca 20 släktingar tagit skydd. De flesta av dem har fått sina hus sönderbombade och därför flyttat in hos oss.

Den yngste är bara någon månad, den äldste över 80 år. Tre barn och fyra vuxna släktingar har dött de senaste två veckorna. Under bombanfallen.

Hur många vänner och bekanta som dött eller skadats har vi ingen aning om. Vi går ut så lite som möjligt. Vårt hus är inte stort, men vi vågar inte vistas utomhus.

Vi måste försöka få tag på mat och vatten varje dag. I stort sett alla butiker är sönderbombade, det finns dock ett par ställen där man kan köpa ris och bröd, så vi åtminstone får i oss ett mål varje dag. Men barnen blir trötta och slöa. Det är för lite mat och för lite näring.

Någon elektricitet har vi inte längre. Än så länge har vi fungerande batteri i en radio, så vi kan lyssna på nyhetssändningarna.

Lite ved har vi kvar i skjulet, så vi kan elda i kaminen och koka riset på plattan.

Rinnande vatten har vi inte heller förstås. Det är knepigt att hålla bebisarna rena och de två gamlingarna som är inkontinenta.

Även innan bombningarna startade, var vårt liv ytterst besvärligt. Vårt grannland har helt sonika lagt beslag på vårt land. De har skyfflat ihop oss på små områden. Vi har givetvis inte fått röra oss fritt. Överallt är det vägspärrar och s.k. checkpoints. För att passera dessa har man oftast varit tvungen att stå i kö i timtal.

För att komma till jobbet var man tvungen att starta tidigt i gryningen. I dessa spärrar har unga soldater stått. Ofta har de riktat sitt vapen mot folk och varit allmänt otrevliga.

Likadant när man gick till affären. Då var man tvungen att passera ett antal spärrar och ibland fick man inte ens passera.

Nu sitter vi här hoptryckta och hör bombplanen närma sig. På kvällarna är det så mörkt, vi törs inte ha de levande ljusen tända. För då syns vi allt för tydligt. Alla fryser. Vi delar på filtarna, men barnen och de sjuka försöker vi se till att hålla varma.

Igår jämnades skolan härintill med marken. Det var inte många barn där, eftersom få vågar gå ut. Men de som var där dog förstås.

En släkting ska i dagarna föda barn, jag hoppas att det går bra. Vi kvinnor kommer att hjälpa till. Det finns ingen möjlighet att få någon som helst sjukvård längre.

De provisoriska fältsjukhusen är sönderbombade.

Våra gamlingar har för längesedan slut på sina mediciner och en diabetiker har inte längre något insulin. De mår naturligtvis mycket dåligt och kommer att dö snart.

Mest rädd är jag att det ska hända mina barn något. Jag känner en förtvivlad rädsla för deras skull.

Hur världen i övrigt reagerar på det som händer här har vi ingen aning om. Det finns visst en person i stan som har tillgång till Internet, men vi törs inte ta oss ut för att leta reda på den personen.

Men folk i världen måste väl reagera och protestera? De måste de väl?

Vart är vi på väg?

Idag när jag kom till jobbet, sa jag till min jobbarkompis, att idag kommer jag nog att vara bitchig. Kände mig trött och inte på humör. Så känner jag med, svarade kompisen.
Så vi var två bitchiga sjuksköterskor, som jobbade på jourverksamheten idag.
Men så farligt blev det inte. Vi var faktiskt riktigt snälla och anständiga mot alla vi mötte.

Däremot kände vi båda, att vår kommunala arbetsgivare inte står högt i kurs någonstans. Varken hos personal, anhöriga eller vårdtagare. Inte hos oss heller för den delen.

En jättelik omorganisation har i dagarna sjösatts. Ingen förstår varför. Ingen har fått förklarat varför. Bara att gilla läget liksom.
Det finns en oerhörd brist på kvalité inom vissa områden. Och sånt kommer lätt i dagen, när folk flyttas omkring.
Ibland skäms jag för att jobba i den kommunala vården. Skäms å det grövsta, inför förtvivlade anhöriga.

Idag skickade jag in en gammal kvinna till sjukhuset. Och jag hoppas vid Gud att hon får stanna, åtminstone över natten. Häromveckan när hon var in, kom hon hem efter en dag på akuten.
Just då tappade både hon och hennes anhöriga all tilltro till den svenska sjukvården.

Det här tär på mig. Att se svårt sjuka, gamla människor ligga ensamma i sina hem. Att se anhöriga gå i bitar. Att se hemtjänstpersonal, som närapå gråter av frustration och stress.

Vart är vi på väg? När vi inte ens kan ta hand om de mest utsatta och hjälplösa. De som byggt vårt land. De som skapat välfärden vi vältrar oss i.

I media granskas och kritiseras ofta äldreboenden, men där är i många fall rena paradiset, jämfört med tillvaron i det egna hemmet.
Många är det som inte beviljas plats på äldreboende eller får stå i kö under lång tid.
Allt prat om valfrihet är inget annat än just prat.
För i verkligheten existerar den inte.

PR-kupp?

Efter en rätt tuff dag på jobbet, känns det skönt att koppla av med en semla, en kopp Monsun Malabar, en skvätt Limoncello och ett bubbelbad.
På Spotify sjunger Leonard Cohen igenom sin repertoar.
Med ens känns det rätt gott att leva.

Läste en bokrecension. En bok som släpps idag och verkar så fängslande. Som man vill läsa.
Sen läser jag att författarinnan är spårlöst försvunnen, sen igår.
En pr-kupp? Bara dåligt omdöme? Eller vad?

Förebild eller?

Är den här patetiske mannen verkligen 29 år?
Hans uppförande och uttalanden tyder mest på att han stannat någonstans i fjortonårsåldern.
Om han är en musikalisk förebild, vilket jag inte har en aning om, må vara hänt. Men i sina övriga gärningar är han allt annat än en förebild.

För oss som inte är så musikaliskt bevandrade, är han mest känd som en av Gynnings avlagda. Och det är väl ingen större bedrift. Det är det många som är.

En bra dag

Den här utmärkelsen har jag fått av Margareta. Du ska veta att det värmer.
Du och alla andra som stöttar och kommenterar, ett stort TACK!

Idag har jag varit på återbesök på ögonmottagningen och det var bara positiva besked. Det läker fint och det finns inga nya förändringar. Suddigheten ska snart vara borta. Jippie!

Nu ska jag skicka utmärkelsen vidare. Jag har väldigt svårt att välja, men jag väljer en bloggare, som visat på stort mod och fått omvärlden att förstå att vi bloggare faktiskt är viktiga personer.

Utmärkelsen går till Rosa.
Vill du skicka vidare är reglerna som följer:

- De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
- Länka till den bloggen du fick den ifrån.
- Ge den vidare till så många andra bloggare du vill & länka till deras sidor.
- Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden.

Det onda ögat

Första dagen på nya jobbet gick väldigt bra. Ryktet hade hunnit före mig. Alla frågade hur det stod till med ögat.
Kunde bara svara sanningsenligt att ögat inte sköter sitt jobb. Det envisas med att titta igenom det där sandiga filtret fortfarande.
Så här på kvällen har det förmodligen även gått i strejk. Värker och rinner och vill inte titta på någonting.
Imorgon förmiddag får ögondoktorn förklara läget. Hoppas att han har något positivt att komma med. Som att det håller på att läka som bäst och att det går precis som det ska.
Han skulle bara våga säga något annat!

Hjärnsvikt

Jag förstår om jag kan uppfattas som helt bortikolanknäpp, som tänker arbeta imorgon, trots att ögat inte är bra.
Men att börja ett jobb på ett nytt ställe, med att vara frånvarande första dagen, det mäktar jag inte med.
Då sviktar mitt självförtroende och självkänsla och hela vaddetnukanvara som gör att jag inte klarar sånt.

Är jag urtypen för en person som bränner ut sig? Japp, det är jag.
Får jag dåligt samvete om jag är borta från jobbet? Japp, det får jag.

Vad ska man göra? Hjärntransplantation kanske...

Ångest

Just nu kan man säga att jag har som lite ångest. För imorgon börjar jag arbeta på det nya stället.
Och det känns inte helt bekvämt. Och nästan enögd är jag fortfarande.

Tur att det är ett stadsdistrikt, som jag ska jobba på. Jag kan flänga runt på min cykel, när jag ska göra hembesök.
Bakom ratten vill jag inte sätta mig än.

Och så blir det ju en mjukstart. För torsdag är min lediga dag.
Och då ska jag på återbesök på ögonkliniken.

Sen är det min arbetshelg.
Då måste ögat vara redo. För bilkörning och annat.

Filmfrossa

Eftersom mitt öga inte går med på, att jag varken läser särskilt mycket eller ägnar mig åt datorn några längre stunder, så har jag senaste dagarna frossat i film istället.

Fyra filmer på två dagar, har det blivit:
"Be kind rewind"
"No country for old men"
"Djävulen bär Prada"
"Gone baby gone"

Det är vad jag har sett. Ruggiga thrillers, blandat med lättsam komik. Kan rekommendera alla fyra filmerna.

För övrigt har jag stavpromenerat 3 km varje dag. Jag kom på ett listigt sätt att skydda mitt öga för ljuset. Jag sätter ett pannband lite nonchalant snett under mössan. Så att det täcker ena ögat.
Mannen går några steg före mig under promenaderna, för han tycker att jag ser skum ut i den utstyrseln.
Må så vara, jag kanske skrämmer bort en och annan skurk i alla fall.

Gör något!

Inspirerad av Mammamumrik, så känner jag att någonting måste man kunna göra för civilbefolkningen i Mellanöstern, som drabbas så extremt hårt av kriget.

Ett alternativ är att skänka ett bidrag till Läkare utan gränser.
Eller till Unicef.
Själv är jag sen tidigare fadder för ett dagcenter på Västbanken, för funktionshindrade barn. Gå in på IM:s sida och läs mer om det och om deras verksamhet i Gaza.

Det vi kan göra är bara en droppe i havet, men jag tror att det är viktiga droppar.

För jag tror att det är vi, vanliga människor i omvärlden, som måste se till att det blir ett slut på vansinnigheterna.

Nu är det dags

Vet ni, när man upplever något hotande, så ändras livet en smula. Nu är ju de hot, vi har här i landet, ingenting mot de hot som befolkningen i Israel, Gaza och Västbanken dagligen står inför.

Men ändå, det kan bli en påminnelse om hur skört livet är, hur lite vi egentligen uppskattar att vi är friska och kan arbeta och har tak över huvudet.

Det får en att tänka efter hur ohyggligt fort, man kan drabbas och allt kan ändras. Den ena minuten frisk, nästa är man tillintetgjord och närapå halverad.

Tre gånger i mitt liv, har jag upplevt någon form av hot, som inneburit en risk för förlust och förändring av mitt liv.

Första gången var för tio år sedan, då jag under ett nattarbetspass, råkade ut för en nerdrogad galning. Då var själva livet hotat.
Utgången var till min fördel, men under lång, lång tid levde hotkänslan kvar inom mig.

Nästa gång var när jag för några år sedan rände rakt in i väggen. Jag hade aldrig fattat att jag var urtypen för en person som blir utbränd. Jag hade i det närmaste klassat sådana människor som inbillningssjuka. Men nu hade jag själv gått rakt in i fällen.
Fortfarande tassar jag runt i väggens närhet. Det är som att balansera på ett knivblad. Ett felsteg, så är jag illa ute. Jag vet det. Ändå är jag så nära, så nära.

Sista gången jag upplevde en hotfull situation var på nyårsafton 2008, när mitt ena öga lade av. När jag såg hur blodet forsade inuti mitt öga. På utsidan syntes ingenting.
Inom mig växte rädslan. Skulle jag mista synen på ögat?

Jag har gått ur alla dessa situationer hel, men mycket naggad i kanten.
De senaste dagarna har jag tänkt väldigt mycket. På hur lite som behövs för att rubba balansen.
Jag har tänkt att jag måste bli lite tuffare. Att jag förmodligen uppfattas som seriös och driftig, men att nu måste den bilden revideras lite.
Jag måste lära mig att säga nej. Att tala om att jag har en reumatisk sjukdom, som gör att jag har ont. Att tala om att jag har varit nära att mista synen på ett öga. Att jag har bränt ut mig en gång och egentligen borde sky elden.

Hela förra året har jag känt mig stressad och deppad. Det har inte varit något bra liv alls, under det förra året.
Nu måste jag ta tag i saker. För att få behålla det jag har som är bra.

Kort rapport

Stort tack till alla som skickat kommentarer och uppmuntran efter mitt förra inlägg.
Idag är första dagen som jag känner mig skapligt pigg, värken i ögat är nästan helt borta, men synförmågan är det lika illa ställt med. Men det ska bli bättre, jag får lita på det.

Jag tittar fortfarande genom ett sandigt filter, känns det som. Jättejobbigt när det är ljust.
Jag försöker mörklägga både datorn och fönstren. Häromdagen när jag var ute i solen, hade jag en kompress för ögat, men idag ska jag försöka gå ut utan.
Jag ska också kika runt hos er under dagen, man får lite bloggabstinens!

Chock på chock

Så det kan bli! Innan jag ens kommit över chocken efter LillaVovvens död, så kommer nästa chock.
På nyårsafton drabbades jag av näthinneavlossning och har nu varit på sjukhuset och fått det hela åtgärdat med laser.
Jag ska erkänna att jag blev livrädd, när symtomen dök upp. Synen är så viktig för mig. Jag är kraftigt närsynt. Utan glasögon skulle jag inte kunna gå utanför dörren.
Så risken att förlora synen på ett öga, kändes väldigt hotfull.

Nu gick det i alla fall bra och synförmågan kommer att återställas. Just nu är det som att titta genom ett sandigt filter, med stora svarta slingor som far omkring. Att titta mot en ljus bakgrund, är nästan omöjligt. Därför blir det bara en kort datorsittning. Inte heller läsa böcker och tidningar fungerar. Än mindre gå ut i solen.
Jag har fortfarande värk i ögat och känner mig fullständigt urlakad.

Och kan ni tänka er, jag är hemma från jobbet med gott samvete!
Jag som brukar gå till jobbet, även om det sker krypande. Jag hade med fasa sett fram emot fredag och måndag, eftersom jag skulle vara ensam sjuksköterska i ett jättestort område. Men nu är det inte mitt problem. Det får arbetsgivaren lösa.
Det här var en signal från kroppen, som måste lyssnas på.
Jag har haft en oerhört jobbig och stressig höst. Har ställt upp alldeles för mycket.
Ingen tackar mig för att jag går till jobbet och riskerar min hälsa!

Inget gott slut

Det blev inget gott slut och inget gott nytt för min del. Något hände med mitt ena öga igårkväll.
Jag började se blixtar, det var inte fyrverkerier, sen såg jag stora röda slingor och sen drogs gardinen ner.
Nu ska jag strax åka iväg till ögonakuten.
Hej så länge!