Mugg

Självklart begav jag mig till Coop idag, för att köpa de superfina Stig Lindberg-muggarna. Tyvärr såg jag inte till en enda mugg, däremot kunde jag lägga beslag på både handdukar och servetter med detta fina mönster.
Gör nytt försök imorgon, men kan tänka mig att dessa muggar har en strykande åtgång!

Bilar, bilar, bilar

Igår var jag till Skokloster. Där finns ett alldeles fantastiskt barockslott att titta på. Mycket märkvärdigt och välbevarat.
Men igår var det andra välbevarade saker som tilldrog sig största intresset. Det var ett evenemang som kallas "Kulturresan", som hade Skokloster som slutmål. En samling fantastiska veteranbilar, som åkt i samlad tropp från Stockholm.
Den ena bilen blankare än den andra. Många förare och passagerare var iklädda tidstypiska kläder.
Nu är jag väldigt dålig på bilmärken, men håll till godo med skönheterna ändå! Klicka på bilderna, så blir de större.






Bilen ovan är en Citroen. Det vet jag bestämt!

Nedan kommer en bil som var i en klass för sig.


Den här bilen måste vara pricken över i:et, juvelen i kronan m.m. En helt otrolig Rolls-Royce, som färdats ända hit från Irland.

Det nya hotet

I media förs det fram den ena skrämselpropagandan efter den andra, när det gäller svininfluensan.
Därför kan jag rekommendera en myndighetssida, som jag förmodar innehåller en mer balanserad syn på mänsklighetens senaste hot.
Sen vill jag påminna om att alkoholen, trafiken och tobaken också skördar många offer.

Wallström och Flatley

Häromdagen, under ett hembesök hos en äldre man, fick jag titta i ett gammalt fotoalbum.
"Nu ska du få se ett väldigt speciellt foto", sa mannen på sjungande norrländska.
Och bläddrade fram en gammal svartvit bild, på en man iförd hatt, stående bredvid en skjuten älg. Älgen var en riktig bjässe, 480 kg tung, 18 taggar.
"Det här är Manfred Wallström", sa mannen. Jag såg väl lite frågande ut, men då förklarade han att det är Margots pappa. "Du vet, hon i Bryssel".

Det är just sånt här som gör att jag älskar att arbeta inom hemsjukvården. Att få tillgång och möjlighet att kliva in i människors skrymslen och vrår. Att få dela sånt, som för mig är obetydligt, men för någon annan är ett dyrbart minne.

Något annat som också gör mig varm i hjärtat, är att titta på Stavros Flatley!

Comeback

Tror jag ska sluta bloggpausa nu. Det var inget roligt. Och ingen hund är i sikte. Tyvärr.

Idag träffade jag en bloggare, Barbakvinnan. Det var kul!
Även om jag, som har så svårt att känna igen ansikten, först inte fattade vem hon var.
Jag tror att alla jag möter är anhöriga till någon patient. Jag vill ju inte göra bort mig inför dom direkt. Så jag brukar låta dom börja prata först. Då kanske jag kan lista ut om det är en dotter till Elsa eller Ivar, som jag har framför mig.
Eller om det är mina grannar.

Nåja, Barbakvinnan har tydligen svårt för namn, men när vi hade klurat ut vad vi hette, så förstod vi vilka vi var!

Underhåll

Stängt för underhåll!

Jag pausar.

Deppmåndag

Haft ny diskussion om hund i helgen. Att inte längre ha hund, har gjort ett stort hål i mitt hjärta.
Men mannens ståndpunkt står fast: husdjur in = man ut! End of diskussion, liksom.
Vad gör man?

Faran med tristess

I ett anfall av tristess, svarade jag ja på ett erbjudande från Dagens Nyheter, om att få tidningen gratis på helgerna, fr-lö-sö, i fyra veckor, mot att jag svarade på några frågor efter periodens slut.

Nu inser jag att det kanske inte var så smart.
Tidningen består av femtioelva delar, som tar minst två timmar att läsa igenom, vilket innebär att hela förmiddagen i princip går åt till tidningsläsning.

Sen blir högen med returtidningar extremt stor.
Och, det värsta av allt, jag kommer säkert att förföljas av DN i tio års tid, i deras iver att göra mig till prenumerant.

Sen måste jag säga att det är en rätt så snobbig tidning. Musik och böcker som omtalas i den, är inte precis det som finns i var mans hem. Tror jag i alla fall.

Nåväl, jag får väl helt enkelt bli lite finkulturell under fyra veckor, och vem vet, jag kanske blir omvänd och inte alls är ett svårfångat byte för prenumerationsjägarna!

Stulen enkät

Hittade en enkät hos Anders. Den var så kul, att jag snodde den rakt av:

1. Har du knarkat?

Svar: Nej. Det närmaste jag kommit är väl de narkotiska preparat jag fått i samband med operationer. Jag somnar direkt. Behöver knappt ens sövas.

2. Har du förlorat körkortet någon gång?

Svar: Nej, det är jag rädd om.

3. Har du druckit för mycket någon gång?

Svar: Ja, men det var länge sedan.

4. Missunnar du någon av dina vänner något de har men inte du?

Svar: Nejnej, jag vill att de ska ha det bästa.

5. Har du haft en sexuell relation utöver den "normala" mellan relativt jämnårig man och kvinna?

Svar: Vet inte riktigt vad som menas. Men nej, jag har inte haft någon onormal relation. Och trogen är jag, som en hund.

6. Tror du på Gud?

Svar: Ja, på min egen Gud, som finns härinne, inom mig.

7. Har du ollat/klittat någon gång?

Svar: Nej, varför skulle jag?

8. Har du sexfantasier?

Svar: Det händer

9. Är du stolt över ditt land?

Svar: Japp, det vackert, fritt och demokratiskt. Såklart man är stolt.

10. Är du för integration?

Svar: Jajamensan, tror vi är gjorda för att integreras.

11. Har du använt antidepressiva medel någon gång?

SVAR: Jadå

12. Vad är det bästa som har hänt dig?

SVAR: Att jag födde två fina söner.

13. Dina svagaste egenskaper?

SVAR: Att jag är tystlåten och inte har någon tävlingsinstinkt.

14. Vilket land skulle du bo i om du inte kunde bo i Sverige?

SVAR: I Italien, i norra delen, på landet.

15. Vad anser du om svensk flyktingpolitik?

SVAR: Inte bra. Vi måste ta hand om flyktingarna, integrera dem och inte skicka åter dem rakt in i döden.

16. Har du en hemlig vän?

SVAR: Mina bloggkompisar kanske?

17. Vem skulle du kyssa om du inte fick kyssa din fru/man?

SVAR: Om Johnny Depp kom och trutade med munnen, skulle jag inte backa.

18. Vad är din största skräck?

SVAR: Att något hemskt skulle hända mina barn.

19. Ska homosexuella få gifta sig i kyrkan?

SVAR: Absolut

20. Vad tycker du om hedersbegreppet?

SVAR: Förlegat. Känns som medeltiden.

21. Vilka är Sveriges största dumhuvuden?

SVAR: Rasisterna

22. Har du någon gång haft smeknamn på ditt könsorgan?

SVAR: Skulle vara fanskapet då, i samband med mens.

23. Vad är det mest förvånande med ditt liv?

SVAR: Att jag aldrig tog mig för att söka jobb utomlands. Var så säker på att jag skulle det. Att jag skulle jobba med biståndsarbete. Men jag blev kvar här i småstan istället.

Häng på, för frågorna vidare!

Fett svett

Idag har det varit en sån dag. En sån dag när jag svettas kopiöst. Jag vet att det är åldersrelaterat, men inte desto mindre jobbigare för det.

Jag förstår inte vad det ska vara bra för? Till exempel att svettas så till den milda grad. Jag skulle kunna agera brandspruta såna dagar.

När man då står hemma hos patienter iförd plasthandskar och plastförkläde, så känner man sig inte till sin fördel precis.
Mellan besöken cyklar jag som en vilde i blåsten, för att försöka torka upp, åtminstone något.

När jag kommer hem slänger jag upp dörrar och fönster på vid gavel. Det går ju an denna årstid, men i vintras höll jag på att frysa ut maken.

Jag har ju skrivit om de här bekymren tidigare. Föreslog då inrättandet av en hormonminister. Dock verkar inte Fredrik Reinfeldt ha nappat på min idé. Hans fru är väl för ung.
Men vänta bara Fredrik, det kommer en dag då du också blir utfryst!

Tävling hos Fashionhaggan

Hos vår läckra Fashionhagga, kan man för tillfället tävla och om man har riktig, riktig tur vinna ett par skor eller stövlar från Björn Borg!
Det är ju nästan för bra för att vara sant!
De gröna snyggingarna ovan, skulle göra sig sanslöst bra på mina fötter. Eller hur?

Pladder och svammel

I en amerikansk rapport har man kommit fram till att Twitter till stor del består av meningslöst pladder.
Av innehållet är 40%, sånt som världen hade kunnat klara sig utan.
Jag vet inte riktigt vad man hade väntat sig. Revolutionerande nyheter? Sensationella avslöjanden?

I all mänsklig kontakt, både i riktiga livet och i cybervärlden, är det nog så att det som sägs, görs och skrivs, till stor del består av sånt som världen skulle kunna klara sig utan.
Men för oss, den lilla människan, kanske det inte alls är meningslöst. Mitt svamlande i bloggen, till exempel, känns jättemeningsfullt för mig. Även om den som läser tycker att det är meningslöst pladder.
För det finns bloggar, som jag ramlar in på ibland, som i mina ögon inte handlar om nåt vettigt alls, men den som skriver den, har förmodligen en helt annan åsikt om vad som är meningsfullt.

Likaså de korta rader som jag skriver på Facebook, inte mycket vettigt där. Men ändå, det är min sida och jag skriver vad jag känner för.

Jag tror att det meningslösa pladdret är något slags klister, som fogar samman människor.
Jag är tyvärr ingen verbal person, utan jag pladdrar gärna skrivledes. Och de här fenomenen med bloggar och dylikt har äntligen inneburit av vi tystlåtna, också kan få pladdra av oss.

För övrigt kan jag nämna att snuvan tagit ett steg bakåt, medan hostan tagit ett steg framåt!

Däckad

Idag är jag ledig och imorgon har jag kompledigt. Och vad händer? Jo, jag däckar fullständigt, för en riktig dunderförkylning!

Arbetshelgen har varit väldigt hektisk och jag hade behövt dessa dagar till återhämtning. I helgen har jag ifrågasatt hur jag ska orka jobba såhär fram till pensionen. I vissa avseenden känns pensioneringen skrämmande nära, men nu känns den oerhört avlägsen.

Det är just helgarbetet som sliter. I vår kommun jobbar de flesta sjuksköterskor ingen helg alls, några jobbar var 6:e helg, medan vi är ett litet gäng som tvingas jobba var 3:e helg.
Sanslöst orättvis, tycker jag.

Det är inte bara det att man ska göra sjukvårdsinsatser i hela kommunen, den biten är inga problem. Utan det är allt runtomkring. Långa avstånd, dåliga vägbeskrivningar. Nycklar hit och nycklar dit. Nyckelskåp här och nyckelskåp där. Koder till förbannelse. En del besök ska man registrera via ett kort och kod (det finns flera koder) och sen gå in i datorn och godkänna. Andra besök ska skrivas in på lista si och andra besök ska skrivas in på lista så.
Alla äldreboenden har egna rutiner, mediciner och medicinlistor förvaras på olika ställen.
Det gäller att ha allt sånt där i huvudet.

Ofta får man jobba med ovana timvikarierande sjuksköterskor eller folk från bemanningsföretag. Då läggs det mycket på oss vana.
Sen ska vi även beordra in personal till de olika ställena och det kan ta lång tid att sitta och ringa.

Under lång tid har ledningen sagt att hösten 2009 ska man titta över vår verksamhet och göra förändringar.
Nu är vi där!
Ska bli spännande att se vad som händer. Om det händer!

Tokförkyld

Jag är tokförkyld.
Ute är det halv storm.
Snart går jag och lägger mig och drar nåt gammalt över mig.
Sover ensam i stugan inatt.
Orkar inte ens oroa mig. Kommer det några inkräktare, så nyser jag på dom. Och säger att det är svininfluensan.
Godnatt, snart.

Wroom

Idag har här skådats motorcyklar i mängder. Den årliga trivseltraditionen "Mälaren runt", har nämligen ägt rum denna dag. Uppemot 20-25000 motorcyklar skulle visst deltaga. Jag har nog sett merparten av dem.

För jag har jobbat idag och när jag jobbar helg, är det arbete i hela kommunen som gäller. Mycket bilkörning alltså.
Vägarna har också varit kantade av folk, som var ute i det fina vädret, för att titta på spektaklet. De flesta nerslängda i en campingstol, med picnickorgen i närheten.

En stor del av motorcyklisterna stannar alltid i vår stad, för att festa och umgås på kvällen. Imorgon eftermiddag går så färden tillbaka till de olika hemorterna. Då jobbar jag också, så jag lär få titta på och trängas med dessa ekipage en dag till.

Tokshopping

Idag hade jag tänkt tokshoppa. Det tänker jag ofta, men det brukar aldrig bli av.
Och vad tror ni hände idag? Jo, det vanliga.

När jag kliver innanför dörrarna till affär nr 1 blev jag kissnödig.
I affär nr 2 fick jag ett blodsockerfall.

Affärerna ifråga var Brödet & Fiskarna och Överskottsbolaget.

Så värst mycket shoppande blev det alltså inte. På B&F köpte jag ingenting. På Ö&B köpte jag ketchup och olivoja.

Sen åkte jag hem, knaprande på ett par sockerbitar från sockerpåsen, som jag alltid har med mig.

Det var min tokshoppardag det.

Kastrering, tack!

När det gäller mannen, vars katt laddat hem barnpornografi, som jag skrev om här, så kom Anders med ett förslag om kastrering av katten, i sin roliga kommentar.

Jag tycker gott att man kan gå ett steg längre. Kastrering av kattinnehavaren istället. Och då är det inte filékniven som gäller. Utan det finns säkert någon slö, gammal kniv som legat för länge i en unken källare, som de kan använda.

För några år sedan deltog jag ivrigt i debatten om pedofiler, på AB-bloggen och fullständigt bombarderades med kommentarer från pedofilförsvarare. Men jag har inte ändrat ståndpunkt.
Pedofiler är jordens avskum!

Leka med musen

Mycket kan man säga om katter, men att de skulle vara pedofiler och äga förmågan att ladda hem barnpornografi från internet, det är nog att ta i.

Skulle en katt, mot förmodan, klara av att ladda hem bilder är det nog andra motiv den är ute efter. En stor fet strömming till exempel. Eller en riktigt smaskig råtta.
Ni vet, när katten själv får välja, liksom.

Min gamla hund, salig i åminnelse, brukade ladda hem bilder på löptikar och saftiga köttben.
Aldrig att han skulle sjunka så lågt, att han laddade hem barnporr.

Nej, pedofiler är värre än värst, och att skylla ifrån sig på sitt husdjur, visar väl ungefär vilken hjärnkapacitet man besitter.

Sagan om ringen

Jag trodde i min enfald att både mannen och kvinnan, vid sin förlovning, ger varandra varsin ring. Ja, åtminstone var det så vid min förlovning, någon gång på senare stenålderstid.
Men både Daniel och Jonas förefaller ringlösa.
Möjligen hade paren inte råd att köpa två ringar, för det ser inte ut att vara de billigaste exemplaren, som pryder sessornas fingrar.

Det var lite annat för oss stofiler, som firade förlovning och bröllop på 70- och 80talet.
Då skulle det nämligen vara billigt. Och enkelt. Något storslaget prinsessbröllop var inte att tänka på.

Bröllopsmiddagen skulle man röra ihop själv hemma i köket och dansmusiken spelades in på kassettband. Sen släpade man iväg mat och stereoanläggning till den för kvällen enkla, hyrda lokalen.
Tårtorna beställde jag från ett bageri, annars var det hemlagat för hela slanten.

Brudklänningen var naturligtvis hemsydd, av den blivande brudgummen! Jo, det är sant!
Den var lång, vit, enkel och väldigt vacker. Till det hade jag en vit hatt och ett par långa vita handskar.
Handskarna hade jag designat och konstruerat själv, genom att sy ihop ett par korta vita vantar med ett par vita knästrumpor av spets!

Vigselringen var av tunnast tänkbara guld. Numer har jag låtit göra en ring av förlovningsringen och vigselringen. Trots det ser den ut som en liten, tunn ring!

Men det är väl tur att tiderna ändras. För hur skulle det ha sett ut om Jonas och Daniel fått lov att sätta sig vid symaskinerna för att sy klänningar till sina brudar!

Svaret på gåtan

Jaha, var det inte roligare än så här! Är min reaktion, när det avslöjas vilka personerna är som står bakom signaturen Lars Kepler. Antiklimax liksom!
Nåja, en bättre reklamkampanj kan man väl knappast få. Sällan har en bok varit så omskriven och omtalad.

Då känns det betydligt mer spännande med Bo Balderson, som efter alla dessa år fortfarande är en okänd figur.
Undrar om vi någonsin kommer att få reda på vem som skrev om statsrådets vådliga öden och äventyr?
Och hur har man kunnat hålla tyst om detta? Det kan inte vara särskilt många som känner till sanningen.

En författare som däremot inte är anonym, är Kjell Eriksson från Uppsala. Just nu läser jag hans bok "Svarta lögner, rött blod", som kom ut förra året.
Som vanligt bjuder denne författare på god kvalité och mycket spänning.

Jag är inne i en riktig läsorgie för tillfället och avverkar böcker i parti och minut. För det mesta är det mord och andra ruskigheter som lockar mig, men en och annan icke-deckare slinker med då och då.
Och jag kommer säkert inte att kunna avhålla mig från att läsa Lars Keplers bok!

Stenad

Som ni kanske har förstått, så är jag en stenälskande människa. Det ligger stenar både här och där, i stugan och i hemmet i stan.

Idén att lägga stenar i handfatet, fick jag efter ett restaurangbesök i Skåne, där man hade gjort just så. Jag tyckte att det var så otroligt fint, att det första jag gjorde när vi kom hem, var att införskaffa lite fina stenar och lägga ner dem i handfatet i stugan.

Något annat som jag gillar, är att gå på loppis och kika på gamla grejer. Tallriken ovan, köpte jag för ett par veckor sedan. Fem stycken á tio kronor styck. Den heter "Rosé" och kommer från Gustavsberg. Jag har flera delar av systerservisen "Bell", hemma i stan.

Igår besöktes också ett par loppisar, men jag hittade inget som föll mig i smaken. Jag gillar inte när det är överfullt med grejer och dammigt och smutsigt. Vilket det var på det ena stället.
På det andra stället såldes mest barnprylar, så det blev inget handlat där heller.

Idag åker yngste sonen med flickvän till Frankrike för att klättra. I lånad bil (vår bil).
Jag säger som jag brukar, vad är det för fel med att hålla sig på marken?

Lördagkväll

Igår kväll tog vi Lilla Krusbäret och åkte en tur i bygden. Det mest spännande som hände, var att vi fick bensinstopp. Inte möjligt, hävdade maken. Jo, ganska troligt, sa jag.
Och se, den lilla bilen piggade på sig, när den fått påfyllning från reservdunken.


När vi var nästan hemma i stugan igen, beordrade jag maken att kliva ur och hämta en sten, som låg vid vägkanten. En sten som jag har tittat på varje dag och blivit mer och mer förälskad i.
Maken tittade på mig med den där blicken som säger, att nu är du inte riktigt klok igen.
Men stenen togs hem och ligger så fint på altanen nu.

Sen tittade vi på " Hotel Rwanda", och insåg hur små våra bekymmer är och hur lite vi vet om världen runt omkring.
En bra film och en bra väckarklocka!

Den värsta mardrömmen

Två tonåringar har åsamkat tre familjer och åtskilliga andra människor i omgivningen, den värsta form av katastrof man kan tänka sig. Föräldrar har fått sitt barn mördat och andra föräldrar har måst inse att det egna barnet är en mördare.
Värre kan det inte bli. Tragiken kan inte bli större.

Och man undrar om ingen såg tecknen? Såg inte skolan, föräldrarna, kompisarna att det här är barn som drivs av sjuka tankar. Som inte har normala spärrar.
Hur osannolikt är det inte att två sådana människor träffas i så unga år och lyckas leda varandra till en så bestialisk handling som mord?

Det här är inte vanliga tonåringar. Det här är två djupt störda människor, som kanske på ytan uppträtt som vem som helst, men som inombords haft ett kaos och slagits med demoner.

Har vi fått för stor fokusering på barn med utåtagerande bokstavsstörningar, att vi inte ser tecken från de som till synes verkar vara normala, men som i själva verket balanserar på randen till grav psykisk störning?

Tre tonårsbarn har fått sina framtidsutsikter förstörda, tre föräldrapar har hamnat i en situation, där meningen med livet förmodligen ifrågasätts dagligen.

Vad kan vi, skolan och samhället göra, för att detta inte ska upprepas? För att denna mardröm inte ska behöva drabba en enda människa till?

Spionattack

Ni kanske tror att jag fortfarande lider av bloggtorka eller har drabbats av latmasken, eftersom jag varken bloggat eller kommenterat så värst mycket ikväll. Men så är inte fallet.
Jag har nämligen varit utestängd från min egen blogg!
Har blivit anklagad för att vara både virus och spion, och inte kommit in på vare sig min egen eller andras blogspotbloggar.

Efter noggrann genomsökning av datorn, visade det sig att den innehöll mer spioner än en James Bondfilm. Virusar, däremot, lös med sin frånvaro.
Nåväl, problemet löste sig efter rensning och nu har jag alltså tillträde till bloggen igen.

Men eftersom jag känner mig som en utsketen disktrasa, fuktig och sunkig, med huvudvärk dessutom, blir nog inte bloggsessionen särskilt lång i denna sena timme. Hav överseende!

Imorgon hoppas jag på en dag med bättre luft. Avskyr den här tryckande, fuktiga värmen.
Så tack och hej, leverpastej. Vi skrivs imorrn!

Natt

Ikväll har här inträffat bloggtorka.
Jag går och lägger mig.
Godnatt!

Ny manick

Av äldste sonen fick jag en manick, när jag fyllde år, som man kan använda för att lyssna på musik från mp3-spelaren i bilradion. Fråga mig inte hur det funkar. Det är väl nåt med sladdar och elektronik, kan jag tro.

Det stora problemet nu är att jag inte har någon musik i spelaren. Har bara lagt in en ljudbok. Det kan man ju i och för sig också lyssna på, men jag skulle vilja ha lite musik istället.

Och eftersom jag inte vill vara en olaglig pirat och riskera 333 miljoner dollar i böter, så måste jag ordna ett sätt att få hem musik till datorn. Och det är här jag stöter på problem. Hur gör man?

Letade i minnet och kom på att sonen pratat om något som heter iTunes. Så nu har jag på egen hand, utan att ringa sönerna, lyckats ladda hem det programmet.
Sönerna kan vara stolta över morsan!

Nu återstår att se om jag lyckas köpa någon musik och sen, inte minst, få in den i mp3-spelaren. Men det får bli morgondagens bekymmer.
Nu kan jag gå och lägga mig med rent samvete, jag slipper bli pirat och ha svart lapp för ögat!

Hon får gå och jag blir kvar

Jag hade lovat mig själv att jag skulle emigrera, om Gotlands landshövding fick sitta kvar på sin post. Nu får jag, tack och lov, bo kvar här i landet, eftersom landshövdingen får andra arbetsuppgifter.
För en emigrering borde ju planeras och det är sannerligen ingenting som jag har hunnit ägna mig åt.
Så Odell får en eloge för sitt ansvarstagande och påvisande av att inte ens en landshövding, får åka i gräddfilen.

Ett inlägg i hormondebatten

Jag läste om hormoner hos Lallis idag och började fundera på vad alla hormoner egentligen ska vara bra till? Som nu, i min ålder, då man har PMS, mens och klimakterievallningar på samma gång. Ska det vara nödvändigt?

Menseländet borde man bli av med, den stund man fyller 50. Trycka på nån knapp bara, så försvinner det. Ingen av oss har väl någon glädje av detta evinnerliga blodflöde, som bara gör oss ännu tröttare.

Och dyrt är det också. När ska man införa statliga hormonbidrag? Rätt till hormonledighet?
Vem blir vår förste hormonminister? Skulle gärna ta på mig den rollen, om jag inte hade haft så mycket hormonsvängningar.

Det finns många frågor en dylik minister kunde engagera sig i. Till exempel egna hormonkupéer på tågen, med egen toalett. Eller varför inte egna hormontidtabeller på bussar och tåg, röda avgångar, liksom.
Röda priser för jämnan, på mensskydd.

Nej, vi måste få ett hormonvänligare klimat i landet. Vi hormonsvängare måste gå samman och kräva våra rättigheter.

Så upp till kamp, jajjamensann!

Kampanj mot ekomat

Det verkar föras någon slags kampanj mot ekologiska produkter, nu för tiden. Undrar vilka som ligger bakom? Det har ju visat sig att ekoprodukter säljs mer och mer i butikerna och det gillas väl inte av alla, kan jag tänka mig.

Man för fram resultat som visar att ekomaten inte alls är nyttigare än annan mat, när det gäller halten näringsämnen, men man tittar inte på hur mycket/lite gifter den innehåller.
Våra jordars kvalité har försämrats de senaste årtiondena, så visst är skördarna sämre, rent näringsmässigt.
Fast produkter som odlas/framställs utan kemikalier, borde vara nyttigare än dess motsats, eller hur?

För egen del fortsätter jag att köpa det ekologiska, framför allt för att jag tycker att det smakar mycket bättre. Och för att jag tror att det bidrar till att kommande generationer får ett bättre näringsstatus i sin föda.

Skrämmande

Men herregud, hur lättskrämda är folk egentligen? Själv tycker jag att männen i Dressmanreklamen verkar betydligt mer skrämmande.

För att inte tala om rösten som säger "Åh, Polly vad gott", femtioelva gånger.
Där kan man snacka om skräckupplevelse!

Att inte välja livet

Jag har nyligen läst Ann Heberleins bok "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva". Det är en tung bok, en bok man inte laddar energi ifrån. Tvärtom tar det en hel del energi att ta sig igenom den, för de tankar som hon förmedlar, är inte precis av det lätta slaget.

Hela hennes liv och tillvaro kretsar kring hennes fixering vid tanken på självmord. Hennes sjukliga fixering. För som titeln antyder, är det inte döden hon eftersträvar, hon är rädd för döden, utan hon vill helt enkelt inte leva.
Men eftersom alternativet till det är döden, så skapar det en ständig ångestkarusell hos henne.

Hon skriver att det är tanken på hennes barn, som avhåller henne från att ta livet av sig, men jag tror att det egentligen är dödsångesten som gör att hon lever vidare. För hon vill ju inte dö. Det är bara det att livet känns så grymt tungt.

Hennes psykiska sjukdom går i skov och jag kan tänka mig att hennes "friska" perioder präglas av ångest, över alla självmordstankar.

Boken är oerhört självutlämnande. Den är välskriven, men bitvis lite väl akademisk.
Har man ingen erfarenhet själv av psykiatrin eller psykiska sjukdomar, tror jag att man har svårt att ta till sig den. Det är lätt att då avfärda henne som en knäppgök, helt enkelt.

För hon är ju kvinnan som har allt, en underbar man, som älskar henne, trots alla svek hon utsätter honom för. Fantastiska barn, som verkar förstå att mamma är sjuk.
Framgång, både i det akademiska och det litterära livet. Oerhört vacker.

Ändå upplever hon livet som så gränslöst svårt. Och det är väl just det som är det svåra. Att förstå att man i den situationen, med hela livet serverat på guldfat, ändå kan bli så psykiskt sjuk, att man hela tiden låter tankarna kretsa kring just självmord.