En fredagsfräckis

Jag fortsätter att förmedla mina trevliga mail till er:

En man kommer in på en bar och ser på disken en enorm glasburk med en massa pengar i. Det väcker hans nyfikenhet för det är minst 10 000:-, allt i tjugokronorssedlar. Han frågar bartendern:

- Vad är det här för burk?

- Ja, säger bartendern, du betalar 20 kronor och om du klarar tre

olika tester så får du alla pengarna i glasburken samt nycklarna till

en sprillans ny Lexus som står på baksidan.

Magnus vill inte låta detta tillfälle gå honom ur händerna så han frågar:

- Vilka tre tester?

- Du måste betala först, sådana är reglerna! svarar bartendern

Efter att han tänkt efter ett tag så ger han bartendern en tjuga som denne lägger i glasburken.

- Detta måste du göra: först måste du dricka en kvarting tequila på

maximalt 60 sekunder, inte en sekund mer... och du får inte göra en

enda grimas under tiden.

Nummer två, det finns en pit-bull fastbunden ute på baksidan. Han har en ond tand i käften och du måste ta bort den med dina bara händer, inga tillhyggen,

Den tredje grejen: det finns en 90-årig dam på tredje våningen här, hon har aldrig haft sex. Du måste ta hand om det problemet.

Magnus sätter sej och drar i sig ett par stadiga jävlar och frågar sedan:

- Var är den där jäkla tequilan?

Han tar ett stadigt tag i flaskan och dricker sedan så snabbt han kan, och se, han klarar det! Tårar strömmar nerför kinderna, men ingen grimas kan skönjas i ansiktet på honom och han drack den på knappa 58 sekunder.

Sedan vacklar han ut genom bakdörren till pit-bullen som är fastkedjad där. Folk i baren är övertygad om att det är Magnus sista stund på denna jord. De hör snart ett skrän utan like, ljud av slagsmål och oväsen och sedan bara tystnad...

Just när de bestämt att Magnus är död så kommer han invacklande med sina kläder i trasor och han blöder från otaliga sår på kroppen.

Han stirrar vilt omkring sej och vrålar sedan:

- Var är nu kärringen med den onda tanden?!

Snoppar växer på träd

I min inkorg trillar det in bilder lite då och då. Ja, inte bara då och då, utan allt som oftast. Och det är inte ovanligt att bilderna är av det mer....ja vad ska jag säga....ähh....det lite mer ekivoka slaget.

Idag damp det ner en bild från en f.d arbetskompis. Hur bilden har kommit i hennes ägo, förtäljer inte historien, men jag tror att den är från Australien.

Vid första anblicken kanske man tror att det är en vanlig naturbild. Men vid andra anblicken.....

Scrolla ner och kolla. Om ni törs.












Klicka på bilden så blir den större. Bilden alltså.

Är djur djur?

Läste en intressant artikel, om hur vi behandlar våra husdjur nu för tiden. Vi låter nämligen inte våra husdjur vara djur längre, utan vi klär på våra djur modekläder, bjuder på tårta och skickar dom på spa och massage.

Vad djuren själva tycker om detta vet vi inte, men min fundering är ändå om de inte trivs bäst om de får vara det de är, djur.

Jag har själv haft många husdjur genom åren och jag har nog försökt behandla dom som djur. Men vem vet, de kanske hade gillat att åka på spa?

Min första hund, en labradorkille, försåg sig dock själv med spaupplevelser. Han badade nämligen i allt som gick att bada i.

Tårta skaffade han sig också själv. Bland annat en gång när min man var hemma hos en familj för att hjälpa dom med lite hantverksarbete.
I ett obevakat ögonblick lyckades den oskyldiga vovven sätta i sig en hel tårta, som damen i huset hade bakat, för att senare på dagen bjuda goda vänner på.
De vännerna blev alltså utan tårta.

Det här var bara ett av alla hyss, denne driftige vovve bjöd på. Om han hade gillat att få kläder på sig, förtäljer inte historien, men jag är ganska övertygad om att han i sånt fall, hade förvandlat dessa kläder till småsmulor inom loppet av några minuter.

Nä, den där livliga vovven gjorde sig, liksom de flesta vovvar, bäst på långa skogspromenader.

Mediekåt

Så har mediekåta advokaten Silbersky åtagit sig ett nytt spektakulärt fall. Tolv års fängelse fick killen som misshandlade och försökte mörda sin flickvän. Ett extremt hårt straff, tycker Silbersky och överklagar.

För min del hade jag gärna sett att man låste in killen och kastade bort nyckeln. Om man nu törs ha så politiskt inkorrekta åsikter.

Det han gjorde mot flickan var så vedervärdigt avskyvärt att det inte finns ord för det. Svåra hjärnskador blev följden och man kan nog säga att både hon och hennes familj har fått ett livstidsstraff.

Det sägs att Silbersky nu för tiden inte röner så stora framgångar i rättssalarna. Jag kan bara hoppas att det stämmer. För en strafflindring vore inte annat än en stor skandal.

Sensationella bilder på Kungen

Nu har hovet fått nog. För att ta bort uppmärksamheten från Madeleine och Jonas, går man ut med dessa bilder. =)

Lustmord på författare

Journalisten Gunilla Brodrej fortsätter idag sitt lustmördande av Anders Jacobsson, med en ny artikel.
I den artikeln ger hon sig även på författarkollegan Sören Olsson.

Dessbättre låter sig inte Anders tystas av dessa påhopp utan ger istället igen, med råge, i den här artikeln på Newsmill.

Självklart behöver vi inte hålla med Anders i dessa frågor, men i ett demokratiskt land måste vi ha rätt att uttrycka vår åsikt.
Att censurera och som i detta fallet plocka bort en hel blogg, leder tankarna till världens diktaturer.

Diktaturer som vi i andra sammanhang ondgör oss över, men vars metoder nu tillgripits mot en populär författare.

Det där ser jag som skrämmande, att det fria ordet inte längre är fritt.

Det vore en sak om ledningen för Allt om barn ställde sig upp och meddelade att de inte delar Anders åsikter, men att de självklart låter sina bloggare tycka vad de vill, så länge det går inom lagens ramar.

Men istället tas alltså hela bloggen bort. Massor med inlägg och bilder, som inte har ett dugg med det påstådda rasistiska inlägget att göra, försvinner i tomma intet. Massor med kommentarer, bland annat mina egna, har raderats ut.

Nu undrar jag bara hur länge artikeln på Newsmill får finnas kvar?

Goda kompisar

Idag har jag köpt en dopklänning. Ja, alltså det är en klänning som jag ska ha på mig på ett dop nästa helg.

Sönerna har två kusiner, två bröder, som fått varsin flicka i år, Meja och Agnes, och det är lilla Agnes som ska få vatten över huvudet.
Dopet kommer att äga rum i stadens vackra kyrka. Som förmodligen är en av landets vackraste, med oerhört fina takmålningar.
Så vill man inte lyssna på prästen, när man besöker kyrkan, kan man ägna sig åt att granska målningarna.

Lyssnade på en präst, gjorde jag senast igår kväll. När jag var i nyss nämnda kyrka och firade scouternas största högtid, S:t Georg. Det är en dag som varje år firas över hela världen.
Kåren har en väldigt trivsam präst, som inte drar sig för att vara rolig och skoja till det.
Svenska scoutförbundet är ingen kristen organisation och det är endast vid detta tillfälle, som man har någon aktivitet förlagd till svenska kyrkan.

Nästa år fyller stadens scoutkår 100 år. Jag har dock inte varit med i kåren riktigt så länge.
Jag skulle tro att hundraåringen kommer att firas stort då. Och det är ett födelsedagsbarn som förtjänar att firas.

Jag ser scouting som en global fredsrörelse. Det är endast i cirka 5 länder som scouting inte förekommer, bl.a. i Kina.
Det fina med scouterna är att det inte är så prestationsinriktat. Är man bara en god kompis, så får man vara med.

Och det är inte så bara, för goda kompisar, det är något värdefullt det.

Diktatorsfasoner

Så har censuren slagit till. Närmare bestämt så är det gode bloggvännen Anders, som blivit träffad av censurens långa armar. Hans blogg har nämligen blivit raderad.
I bästa Nordkoreastil.

För Gud nåde den som är politiskt inkorrekt i vårt land. Som sådan blir man utsuddad och raderad.
Komma här och komma sig och tro att man är nåt. Och ifrågasätta myndigheter och massmedia. Det går icke för sig. Sånt gör man inte. I alla fall inte ostraffat.

Och straffet kan som sagt bli bortplockning. Rena, åtminstone i mina ögon, diktatorsfasonerna.

Nu tror jag ju inte att en sån som Anders, låter sig tystas så lätt. Jag tror och hoppas att återuppståndelsen är nära.

Sträng fröken

Vaknar med lite huvudvärk idag. Det kan bero på uttorkning. För gårdagskvällens sångövning var en svettig historia. Sångfröken Caroline körde hårt med oss. Hon var en sträng fröken igår.
Trots att jag är kvinna, så kan det stundtals vara svårt att sjunga, le, hoppa och dansa samtidigt. Och lära sig svåra texter.

Har man Carolines energi, är det säkerligen inte så svårt. Hon kör liksom i 180 knyck hela tiden. En annan hankar sig fram i 30, och får både motorstopp och punktering titt som tätt.

Men, men det ska gå. Helgen får ägnas åt Macarenadans och textpluggande. Och stämsång. För Caroline och hennes man har nämligen sjungit in alla stämmorna, för att vi ska kunna ladda hem dem. Så det låter tjusigt värre, när de sjunger i mitt vardagsrum.
Sen att jag då går in med min ljuva stämma och förstör alltihop, är en helt annan sak.

Var glada att ni inte bor grannar med mig. Att se mig dansa och höra mig vråla, kan inte vara för upplyftande.
Rätt var det är knackar väl polisen på dörren, i tron att någon, av ljudet att döma, misshandlas svårt i vårt hus!

Ut ur garderoben

Ni ser ju nu att jag har kommit ut ur garderoben. Totalt. Har lagt in en länk till min Facebooksida. Släppt alla spärrar alltså.

Idag har det varit premiär för en annan sak också. Jag har nämligen varit på modevisning. Inte illa, jag som är den mest omoderna man kan tänka sig.
Vi damer i syjuntan åkte till Carlforsska gymnasiet i Västerås ikväll och tittade på hantverksprogrammets modevisning. En av damerna har en dotter, som går mode- och designlinjen där.

Det visades upp allehanda kreationer, allt från rena fantasydräkterna till brud- och balklänningar. Tjusiga frisyrer och vackra blomuppsättningar. Allt designat och tillverkat av eleverna på de olika linjerna.

Efter modevisningen blev det en fika på stan. Och en stunds prat och skvaller. Sånt måste ju också hinnas med.

Imorgon kväll är det övning med kören igen. Det är alltid veckans högtidsstund. Och snart är det konsertdags. I Berwaldhallen den 23:e maj. Uno Svenningsson är gästartist.

Om någon är intresserad av att komma och lyssna då, så får ni maila till mig. Biljetter måste nämligen köpas i förväg under någon av våra körövningar i maj. Biljetterna kostar 120 kronor och intäkterna går oavkortat till Stadsmissionens barn- och ungdomsverksamhet.
Även vi i kören måste köpa biljetter åt oss själva.
Så hör av er, om intresse finns.

Icke anonym

Under senare tid har fler och fler människor, som jag känner, påpekat att de läser min blogg. Jag har ju försökt hålla mig lite anonym, men nu verkar det vara slut med anonymiteten. När till och med ens chef glatt förkunnar att hon har hittat min blogg, då är loppet liksom kört.

Det är lika bra att inse att det finns en och annan som har koll på mig genom bloggen. Nu ägnar jag mig i och för sig åt rätt oskyldiga saker och berättar sällan om några större sensationer. Lite humor under bältet kan det dock bli, men det får man tåla om man ska läsa här.

Liksom utfall mot våra politiker. För obekväma åsikter levererar jag då och då. Det får man också stå ut med. Blir man för uppretad kan man ju faktiskt välja att totalt strunta i vad jag svamlar om.

Och inte talar jag särskilt illa om min arbetsgivare heller. Speciellt inte nu, när jag har fått ett jobb som jag stormtrivs med.

Nej, det här får nog betecknas som en rätt harmlös blogg, eller hur? Som det inte gör så mycket om vänner och bekanta läser.
Bara man tål lite icke politiskt korrekta åsikter och har fallenhet för fräck humor. För det är liksom två viktiga ingredienser.
Sen förstås, klagar och gnäller jag en del. Men det hör till, det ska man få göra i sin egen blogg.

Rapport från ett glas

Tack Cici och Znogge för tulpansvaren. Jag har nu skickat in frågan till både odla.nu och Weibulls frågespalter.

Maken kom hem inatt från Köpenhamn, hel, ren och välbehållen. Resan hade gått bra, det var lugnt på tåget. Lugnt var det också på Arlanda, dit han åkte mitt i natten för att hämta bilen. Det var helt kolsvart där, som en spökstad.

Nu har jag fått höra redogörelser om konstmuseet Louisiana, hur stora snapsar de har i Köpenhamn och hur stora öl man serveras där.
Men hallå, ett gäng människor från byggbranschen ska väl titta på byggen och sånt? Inte titta djupt i glasen? =)

Jag frågade också om de märkte av firandet av den danska drottningens födelsedag, men det fick jag inget klart svar på. Förmodligen hade sällskapet inte en aning om det kungliga spektaklet.

Lilla Farmor var lika pigg idag, när maken hälsade på henne. Andfådd och medtagen förstås, men pratsam och glad över besöket vi gjorde igår. Det kom hon ihåg.
Hon är seg och envis, den lilla gumman, så kanske rider hon ut den här stormen också.

Under filten

Den lilla, lilla människan syntes nästan inte under den gula landstingsfilten. Men ansiktet sken upp i ett stort leende när sönerna, flickvän och jag klev innanför dörren.
Idag var hon fullt kontaktbar och vaken. Jag fick till och med i henne några munnar saft.

Hon pratade och pratade, trots stundtals stor förvirring och mycket, mycket ansträngd andning, lyckades hon förmedla hur glad hon var över besöket.
Jag blev positivt förvånad, eftersom hon under några dagar varit okontaktbar.

Efter sjukbesöket bjöd jag ungdomarna på fika, på det anrika konditoriet "Fågelsången". Vi fyra har inte träffats tillsammans på ett bra tag, så vi hade mycket att avhandla. En skön stund av gemenskap och gott fika blev det.

Nu en fråga till er som är trädgårdskunniga. Yngste sonen har nyligen varit i Holland och jag fick två påsar med holländska tulpanlökar av honom. Så min fråga är, när ska de planteras?
Jag är en oduglig trädgårdsmänniska, som ni kanske förstår. Men förhoppningsvis kan dessa tulpaner försköna min trädgård något.

En sorgedikt

Sitter här och känner mig så rastlös. Tankarna snurrar och går allt som oftast till min lilla svärmor på sjukhuset.

Hon fick i unga år en son, som hon tvingades adoptera bort, eftersom hon var ensam och ogift. På den tiden gick det inte för sig att vara ensamstående mor.

Senare träffade hon sin blivande man och de fick tillsammans fyra barn. Naturligtvis var det hon som fick sköta hem och barn i stor utsträckning, det var ju så på den tiden.

I 50-årsåldern drabbades hon av en svår hjärtsjukdom och tvingades genomgå en stor hjärtoperation. Hennes hälsa har vacklat till och från sedan dess.

Inte långt därefter flyttade hon ifrån sin man och de levde sen som särbos. Han missbrukade alkohol och avled av levercancer några år senare.

Idag ska jag åka upp till sjukhuset på eftermiddagen, tillsammans med mina söner. Min man sitter fortfarande fast i Köpenhamn. Förhoppningsvis kommer han hem inatt.

Det finns en väldigt fin dikt om sorg, som jag hittade på nätet för några år sedan. Jag tycker om de flesta av denne poets dikter, men just den här har berört mig mycket.

Sorg i sikte

Livet går upp och ner hörrni. Dalar och toppar om vartannat.
Min lilla svärmor fick för några månader sedan två nya barnbarnsbarn. Två nya små knyten, som precis kommit till denna värld.

Själv är hon just på väg att lämna vår värld. Hon åkte in på sjukhus för ett tag sedan, i sviterna efter en jobbig vinterkräksjuka.
Nu har en läkare precis meddelat att man inte kan göra något mer. Det är förmodligen bara dagar kvar av hennes liv. Min man, som nu befinner sig i Köpenhamn, fick just det beskedet. Och jag hörde i telefonen hur ledsen och tagen han var.
Nu hoppas jag bara att tågen går som de ska, så han kan ta sig hem imorgon som planerat. Igår fick han ta buss ner, istället för flyg.

Det känns tungt och sorgligt. Min lilla svärmor, ja hon är verkligen pytteliten, är nog den snällaste och mest oförargliga människa som finns. Jag har aldrig hört henne säga ett elakt ord.
Jag är glad att mina barn har hennes gener i sig. Bättre kan man inte tänka sig.

Tack och lov har min man många syskon, så de kan dela bördan och sorgen tillsammans, de närmaste dagarna.

Annars är det mest askan, som allt kretsar kring. Jag blir lite beklämd över att Islands befolkning uppmärksammas så lite. De bor och lever mitt i askhelvetet. De måste ta in sin boskap i trånga utrymmen. Och tänk på alla hästar som springer fria, hur ska de klara sig?

Jag har ju varit på Island en gång och hade ett tag planer på att åka dit i vår igen. Nu var det min snålhet som hindrade mig från att boka en resa dit för ett tag sedan. Och tur var det.

Men jag känner för islänningarna, redan hårt prövade och så nu detta. Att leva i klimatet på Island är tufft i vanliga fall, även om det är en fantastiskt vacker ö, hur det är nu kan man inte föreställa sig.

Det här är kvällens deppiga tankar, från en lite avslagen och matt gräsänka.

Mitt liv

Planeringsdag imorgon. Jag borde ha läst boken om salutogent tänk. Den finns med som en punkt på agendan.

Salutogent betyder hälsofrämjande. Vad är det som gör att vissa personer bibehåller god hälsa, trots fysiska och psykiska påfrestningar?

Jag tror att det är inställningen. Inställningen till livet, till sig själv och sin omgivning.

I mitt jobb som vårdplanerare träffar jag nya människor varje dag. Med svåra och tunga diagnoser.
Det står helt klart för mig, att de som har en positiv livsinställning klarar påfrestningar mycket, mycket lättare än de som ser saker från den mörka sidan.

Häromdagen träffade jag en 82-årig man, med en 6-7 svåra diagnoser. Hans mål var att få fjällvandra i sommar, som han gjort varenda sommar i åratal.
Och jag är helt övertygad om att han om några månader är uppe i fjällen igen.
Hos honom fanns en gnista, ett hopp och en aldrig sinande förmåga att tro på sig själv.
Och humor förstås. Vi skrattade gott flera gånger under mötet.

Att älska att leva och att älska sig själv. Det är gåtans svar. Det är livets mening. Så svårt att uppnå, så tung väg att gå för att komma dithän.
Men så eftersträvansvärt. Så otroligt värt mödan.

Och vi ska alla den vägen gå. Vi ska leva. Vi ska dö. Vi ska älska andra. Vi ska känna omsorg och ta hand om andra. Först våra barn, sen våra föräldrar. Nånstans där tappar man så lätt bort sig själv.

Nånstans där måste man hitta sig själv igen. Hitta kärleken till sig själv.
Hitta den där gnistan och hoppet. Hitta fjälltoppen helt enkelt. Njuta av den bedårande utsikten, för att inte tala om den bedårande insikten. Insikten om att man faktiskt har ett helt liv att förvalta. Och att man är förbaskat bra på det.
Att man duger precis som man är. Att ingen annan skulle kunna vara en själv, bättre än man är själv.

Det är en gåva att få träffa alla dessa människor i jobbet. Att ta till sig deras erfarenheter och lärdomar. Att känna att en 82-årig gubbe faktiskt förändrat mitt liv litegrann.

Snuskfilm

Bjuder på en snuskfilm!

Varför inte?

Har äntligen kommit till skott! Har ju ett tag funderat på att beställa en weekendresa, men inte riktigt kommit mig för.
Så under min gräsänkehelg satt jag och kollade den ena resesajten efter den andre. Och kunde konstatera att jag dels var sent ute, dels att jag är en snål typ.
Så det blev ingen utlandstripp. Fick istället ett förslag från en facebookkompis. Varför inte Tällberg?
Ja varför inte, tänkte jag.
Jag har varit där flera gånger och det är en underbart vacker trakt. Så idag bokades en spahelg i maj. Att få med maken, var oväntat lätt. Eftersom hans första kommentar var, att då kan vi åka Citroenen dit.
Hans gamla ögonsten, som han i helgen lärt sig mecka med. Jag har fått höra ingående berättelser om bromsar och startmotorer efter helgens övningar.
Jag nickar och ser intresserad ut.

Det är för övrigt bra att ha en händig karl. Just nu rensar han nämligen avlopp. Det är sånt som det är väldigt bra att ha en karl till. Så just nu ligger han på pluspoäng, även om hans motvilja mot hundar drar ner helhetsintrycket!

Inget bra svar

Jag fick en fråga i kommentarsfältet till mitt förra inlägg, om jag hade någon lösning på problemen, som jag skrev om. Nää, kan jag säga. Jag skulle önska det, men tyvärr, tyvärr.
Fast lite idéer och funderingar har jag ju förstås. Annars skulle jag inte vara ZvammelImse.
Hjärnan är oftast överbefolkad av konstiga och mer eller mindre realistiska idéer.

Häromdagen träffade jag ett par, som bott i Sverige i över 30 år. De var båda analfabeter och kunde inte ett ord svenska.
Nu är de i det läget att de behöver hjälp och omvårdnad i hemmet. Men man har ingen acceptans för att det kommer hem hemtjänstpersonal. Istället måste parets barn ge upp mycket av sina egna liv och få anhöriganställning, för att sköta föräldrarna. Det är inget högavlönat arbete precis, och de har egna familjer att försörja.

Men det är någonstans där man måste börja. Med språkkunskaperna. Att kunna språket och att kunna läsa, är på något sätt A och O. Först då kan man tillgodogöra sig det nya landets seder och bruk.
Att man vill bo tillsammans med sina landsmän, har jag förståelse för. Men att vara helt isolerad och inte ha kontakter med den inhemska befolkningen, tror jag bäddar för problem.

När det gäller språk, så har vi 5 minoritetsspråk i Sverige: finska, meänkieli, samiska, romani chib och jiddisch.
När det gäller de 3 första språken, är vi på vissa håll i landet skyldiga att, vid myndighetskontakter, kunna kommunicera på dessa språk. Regeringen utser s.k. förvaltningsområden, det är de geografiska områdena där denna skyldighet finns. Och jag vet att till exempel min arbetsgivare tar seriöst på det här och diskuterar vilka vägar som finns att gå, om vi skulle bli utsedda till förvaltningsområde.

Men det är inte de här språken som ger de största problemen. I min kommun har vi många personer som pratar främst syrianska och bosniska, samt även somaliska, arabiska och persiska. Och det är de språken som skapar problem. Även kulturella och religiösa problem, då värderingarna skiljer sig oerhört från de svenska.

Det här är problemområden som man inom vård, omsorg och skola måste ta tag i och börja arbeta aktivt med.

Inga PK-åsikter precis

På Newsmill finns en artikel av Maj Grandmo, som jag tycker att alla ansvariga politiker bör läsa. Den tar nämligen upp något så tabubelagt som invandringspolitiken.

Sverige har i åratal tagit emot en stor mängd invandrare. Utan eftertanke, utan minsta planering. Resultatet har blivit ett segregerat samhälle. Ett klassamhälle, där invandrarna med automatik hamnat i lågklassen.

Språkkunskaperna är dåliga, arbetslösheten är hög. Konflikter från hemländerna tas med hit, vilket leder till starka grupperingar och frodande av extremism.
Kriminaliteten är oroande hög.

Invandrarna packas ihop i ghettoliknande stadsdelar, där ansvariga politiker aldrig sätter sin fot. Förutom i valtider, då de kan nedlåta sig till att göra små pikanta besök.

Jag, som arbetar inom äldre- och handikappomsorgen, ser också ett annat problemområde, som bara blir större och större.
Vi börjar få en stor andel gamla invandrare. Med hög ålder följer åldersrelaterade sjukdomar, såsom hjärtproblem, demens, cancersjukdomar osv.

De flesta i den här gruppen kan inte svenska, de accepterar inte hemtjänst, kvinnor kan bara skötas av kvinnor. De begär att deras egna barn ska ta hand om dem. Med hänvisning till den egna kulturen.
Deras barn, som i många fall har etablerat sig bra i Sverige, och som har jobb och egna familjer, måste alltså sätta sitt eget liv åt sidan för att ta hand om gamla föräldrar.

Det här skapar stora konflikter för de vuxna barnen, allra helst när situationen blir så svår att den gamle måste till ett äldreboende. Det är ett stort steg att ta och följs av skuld- och skamkänslor.
Vi har ingen möjlighet att ha personal dygnet runt, med speciella språkkunskaper och kan inte heller garantera att det endast finns kvinnlig personal, även om det stora flertalet som arbetar inom äldreomsorgen är kvinnor.

Vi måste kunna ge Sveriges invånare, oavsett hudfärg, ett värdigt och tryggt liv. Vi måste våga ta tag i den ökade kriminaliteten, i extremismen, i den misslyckade integrationen.
Vi måste sluta sopa problemen under mattan.

Favoritgryn

En kompis dotter har fått tillökning. I form av små söta dvärgschnauzervalpar.
Det är min favoritras. Jag har själv haft två sådana genom åren.
De här små krypen har jag nu sett på bild, på Facebook, och gissa om jag blir sjuk av längtan.

Det är en härlig ras, en stor hund i liten förpackning. Trots sin litenhet är de respektingivande. Och de verkar själva vara omedvetna om hur små de egentligen är. De är lättlärda och gillar att jobba och göra saker med sin ägare.
Får jag någon gång möjlighet att skaffa en hund igen, så blir det förmodligen en dvärgschnauzer.

Den här helgen är jag gräsänka. Hela helgen. Mannen är nämligen på meckarmöte! Det är ett gäng Citroenfantaster, som ska träffas i Jönköping och mecka med sina gamla bilar.
Eftersom mitt meckarintresse är lika med noll, så avböjde jag att följa med.
Nej, jag har det bättre här, framför min lilla dator. Tittande på bilder på små söta hjärtegrynsvalpar.

Ett sorgligt kapitel

Nu anmäls TV-programmet "Uppdrag granskning". Av Oskar och hans familj. De anser att programmet har förstört Oskars liv och broderns karriär.

Jag kan inte tycka annat, än att detta är ytterligare ett tragiskt kapitel i denna sorgliga historia.

Den som förstört Oskars liv, är ingen annan än han själv. Med hjälp av sin mamma. En mamma som uppenbarligen inte lärt sin son något väldigt viktigt. Nämligen att man måste ta ansvar för det man gör. Att man måste inse att det man gör, oftast får konsekvenser. Inte alltid bara för en själv, utan lika ofta för andra.

Det här är en lärdom som de flesta, tack och lov, får redan i sandlådan. Det är också en lärdom som varje förälder, är skyldig att ge sina barn.

Det känns som om det är dags för den här mamman och hennes söner att växa upp nu. Att inse att det man ger, får man tillbaka.

Kanske en flygtur

Sitter här och slösurfar på internet. Som vanligt då, tänker väl min man. Åh, vad får han det ifrån? Som om jag....

Nåja, jag kan väl hålla med om att det är en favoritsyssla.

Just nu funderar jag på om jag ska beställa någon resa eller inte. Har funderat på en kortresa nu i vår. Senaste funderingen gick till Island. Jag har varit där en gång förut och skulle gärna åka tillbaka dit.

Skulle ge mycket för att få bada i Blå Lagunen igen. Behöver något uppiggande, känner jag och det vore något för både kropp och själ.

Det har gått åt så mycket energi till arbetet den senaste tiden.
Jag har ju varit projektanställd på en tjänst, som jag har stormtrivts med och nyligen fått besked om att den tjänsten blir permanent och att jag får den.
Jag är överlycklig för det och nu kan jag äntligen koppla av oron inför framtiden, vad gäller jobbet.

Så en liten resetripp kanske vore på sin plats?

Konst och konstig påskkärring

I helgen är det konstrunda i vår kommun. Jag brukar alltid ta mig en sväng runt till lite olika konstnärer och i år åkte jag bland annat hit. Vackra och originella silversmycken såldes där. En liten gudinna blev min och hänger nu i en kedja runt halsen.

Annars har påskhelgen varit mycket lugn och inte har särskilt mycket ägg ätits i huset heller. Äldste sonen var här och åt middag igår och även idag kom han hit för lunch. Då hade han min mamma med sig.

När jag tittade ut genom köksfönstret och såg att de var på väg mot huset, så ropade jag till min man, att nu kommer det en påskkärring och ringer på snart.
Min mamma, som för länge sedan tappat omdömet om sitt utseende, ser om jag ska vara ärlig, värre ut än en påskkärring.

Min man sprang som ett skott upp till övervåningen och kom ned med några mynt i handen. "Ja, vi har ju inget godis att ge", säger han, "om det kommer en påskkärring och ringer på".

Jag föll naturligtvis ihop i en skrattande hög. "Men det var ett skämt", kved jag, "det är ju min mamma som kommer".
Mannen såg förlägen ut, men började skratta även han. Sen gick han upp på övervåningen och stoppade tillbaka mynten i pengaburken.

Och vi hade lite svårt att hålla oss för skratt, när mor klev över tröskeln.

Jag vet vad jag pratar om

I mitt inlägg om Saudiarabien, har jag fått kommentarer från en person, som hävdar att jag inte vet vad jag pratar om.
Tyvärr har inte personen länkat till någon sida, så jag har ingen aning om vem det är. Men jag skulle bara vilja framhålla, att när det gäller just den här frågan, så vet jag mycket väl vad jag pratar om.

Mellerstaösternkrisen har jag varit intresserad av så länge jag kan minnas. Och jag kan verkligen säga att jag har läst spaltmeter om konflikten.
Däremot har jag inte rakt av köpt svenska mediers rapportering i ämnet. För där kan man i de flesta fall läsa att Israel är den stora boven.

För naturligtvis är det i en konflikt av den här digniteten två sidor som strider. På båda sidor har många civila offer skördats genom åren, vilket också alltid är ett resultat av krigshandlingar.
Den senaste israeliska offensiven var ett svar på angrepp från Gazas håll. Men det är sällan sådant rapporteras i media, utan där framställs ofta Gaza som ett oskyldigt offer.

På Hamas officiella agenda står utplåning av Israel som mål. Den arabiska världen är oerhört stor och man vill alltså även lägga, det i det här förhållandet lilla landet Israel under sina fötter.
Hamas program finns upplagt på internet, både på svenska och engelska, så det är lätt att gå in och läsa vad deras krigshandlingar syftar till.
Man kan också läsa att till exempel homosexualitet betraktas som ett brott.

Saudiarabien är det mest islamistiska landet i mellanöstern. Sharialagar styr landet. Kvinnosynen är extremt strikt och starkt reglerad i sharialagen. Kvinnans plats är i hemmet och man tillåter till och med giftermål med flickor från åtta års ålder.
Sen finns det länder som till exempel Egypten, som har en lagstiftning som bara delvis grundar sig på sharia.

Att det någonsin skulle kunna bli fred mellan Hamas och Israel har jag svårt att tänka mig. Ingendera part är villig att kompromissa med den andre. Och att Israel inte vill kompromissa tycker jag är helt förståeligt.

Israel verkar också mer och mer tappa sitt stöd från tidigare bundsförvanten USA, i och med Obamas välvilliga inställning till den muslimska världen.

Islamismen sprider ut sig i världen, det är alltså den politiska grenen av islam, vilket gör åtminstone mig oroad.
Islam i sig är en tro och lära, som jag inte på något sätt kan förlika mig med. Bland annat för den föråldrade kvinnosynen och för att man inte accepterar andra trosläror.
Blandar man sen in politiska värderingar och låter unga människor bli självmordsbombare, så väcker det än mer avsky hos mig.

De som ensidigt försvarar Hamas agerande i Gaza, borde ta sig en funderare på vad det egentligen är, som de försvarar.

Puss i påsk

Glad påskpuss!

Hotfulla häxerier

Man skulle kunna tro att det här är ett aprilskämt, men dessvärre är det med all säkerhet dagens sanning. En man i Saudiarabien ska halshuggas, eftersom han utövat häxkonster.
Detta händer i år, i vår moderna och utvecklade tid.

Saudiarabien är ett islamistiskt land, som styrs av sharialagar. Naturligtvis är inga andra religioner tillåtna i landet.
Kvinnors rörelsefrihet är kraftigt inskränkt och den kvinnliga klädseln är styrd av lagen.

Människor avrättas regelbundet, främst genom halshuggning.

På islamisternas agenda finns utplåning av mellanösterns enda ickemuslimska och demokratiska land, Israel.

Det här är något vi kan fundera på, när vi gränslar kvasten för färden till Blåkulla. För ni är väl redo? Ett åskväder rensade luften vid lunchtid, så sikten lär vara god.

I västvärlden avrättades häxor främst på 1600 och 1700talet. Men som sagt, i landet med de stora oljefyndigheterna, avrättas häxor än idag.