Bokslut

Så här på årets sista skälvande timmar, ska man väl göra bokslut och sammanfatta året som gått. Det har varit mycket upp och ner detta år.

Det började inte särskilt bra, då nyårsdagen spenderades på ögonakuten, efter den näthinneavlossning och stora blödning, som jag fick i ena ögat på nyårsaftonen. Jag var skräckslagen, men synen räddades genom att hålet i näthinnan lagades med laser och blödningen absorberades så småningom.
Jag har haft mycket problem med ögonen efter det, eftersom min glaskroppsavlossning ökat. Och åt det finns ingen bot.

Nästa dråpslag var att det, en kort tid därefter uppdagades att jag hade diabetes. Och förmodligen gått med det en längre tid.

En annan stor sorg är att det här året, är det första år på evigheter, som jag inte har haft någon hund. Det har gjort ett djupt hål i mitt hjärta.

En stor sorg och bedrövelse är förstås min mamma. Som under detta år helt tappat greppet om sig själv. Jag är övertygad om att hon har en s.k. frontallobsdemens, som slår sig på omdöme och personlighet. Efter årsskiftet ska jag få hjälp av demensteamet, med att försöka få henne till minnesmottagningen för utredning.
Tack och lov har jag fått, med mycket mycket tjat förstås, ta hand om hennes ekonomi. Hittade undangömda räkningar, av vilka en del gått till inkasso. Nu tror jag att jag har betalt och rett upp allting, men hon är helt pank. Har inte en krona.

Det har också hänt en del positiva saker detta år. Till exempel resan till Skottland i våras. Ett fantastiskt trevligt land. Jag lärde mig att dricka whisky i Skottland, vilket jag aldrig tidigare kunnat. Men nu har jag blivit något av en kännare faktiskt.

I höstas hände sen det helt otroliga, att jag fick ett erbjudande om att arbeta som vårdplanerare i kommunen. Det är det bästa jobb jag har haft. Det är så fantastiskt att kunna se till att svårt sjuka och utsatta människor får den vård och omsorg de har rätt till.
Det är bara en projektanställning, men jag hoppas innerligt att det blir en fast tjänst. Alla verkar övertygade om jag är rätt person på den här platsen, då jag älskar att fixa och trixa och planera.
Jag får också så otroligt mycket tacksamhet tillbaka, från mina "kunder", att jag faktiskt blir helt fulltankad med energi på jobbet.

Sen kommer jag till något, som är bland det största som hänt mig. Jag har fått så mycket vänner genom bloggen. Det är mäktigt, hur nära man kan komma varandra utan att aldrig träffas.

Ja, det är mitt år. Det får läggas till handlingarna som ett helt klart godkänt år.
Gott nytt år!

Avslöjande

Det kan vara på sin plats, att såhär efter jul, avslöja vad Tomten har för sig resten av året!

Skvatt galen

Jag tror jag skrattar så jag kissar på mig, åt den här mannen.

Returrätt på barn

Läste om adoptivföräldrarna som ångrade sig. De vill lämna tillbaka sin adopterade son.
De är rädda för honom och kan inte hantera hans ilska. Inga disciplinära åtgärder har hjälpt.
Vad man kan fundera över, är om disciplinära åtgärder verkligen är det lämpligaste sättet att hantera utåtagerande barn?

Jag har en del erfarenhet av barn med beteendestörningar, genom mitt engagemang inom scoutrörelsen och har aldrig funnit att just det är den rätta vägen, för att hjälpa dessa barn. Tvärtom tror jag att det ökar barnets känsla av utanförskap.
Barn med beteendeproblem behöver känna tillit och anknytning till de vuxna som finns runt omkring.
Hur ska den här pojken någonsin kunna känna det, om han nu överges också av sina adoptivföräldrar? Ingen ska behöva känna sig så oönskad.

Barn är ingen slit och slängvara. Man kan aldrig få garantier för att ett barn, adopterat eller biologiskt, är "normalt".
Självklart har man som förälder rätt att känna ilska och förtvivlan, men sitt ansvar ska man inte kunna komma undan.

Lilla snigel

Lite gulligt, men ganska livsfarligt!

Grevens tid

Jag fick efter mycket tjat och milt våld, äntligen ta hand om min mors ekonomi. Och det var i grevens tid. Hon har totalt tappat greppet om ekonomin och det var en salig röra bland räkningar och annat som hon gömt bakom böckerna i bokhyllan.
Så nu sitter jag och betalar och betalar och ringer och mailar för att höra om hon ligger efter mycket. Jag har sagt upp prenumerationer på lotter och tidningar och det ena med det tredje. Hon har under inga omständigheter råd att fortsätta med sånt.
Lyckligtvis verkar hon försvinna mer och mer in i dimman. Det är ju som man säger när det gäller demenssjuka, att "det blir bättre när det blir sämre". Kan bara instämma.

Yngste sonen har åkt hem ikväll, efter att ha varit här sen julafton. Häromkvällen talade jag om för honom hur jag vill ha det, om och när jag ev. insjuknar i sjukdom som påverkar hjärnan. Jag har också lovat att skriva ner allting och ge honom och äldste sonen varsitt dokument.
Jag har genom åren haft mycket kontakt med anhöriga till svårt sjuka och vet att det underlättar oerhört, om de vet den sjukes inställning till saker och ting.

Att bli mamma till sin mamma är tufft och slitsamt. Jag är ju enda barnet och ibland känns det bara som att det är för mycket. Då vill jag köpa en enkel biljett till Kuala Lumpur eller nåt annat lika avlägset ställe. Frågan är om jag skulle sätta henne eller mig själv på planet?

AlkoholTV

Jag kan tycka att "Stjärnorna på slottet" kändes en aning urvattnat igår. Mesigt myspys. Ranelid försökte provocera, men ingen nappade på betet. Sen retar det mig en smula, att det är så fokuserat på alkohol. Berusade personer är sällan roliga att lyssna på.
Snart kommer de väl att beklaga sig i tidningarna, över vad de sagt i vindimmorna.

Min blogg känns också en aning urvattnad. Trots all tid i världen, har jag inte suttit här speciellt ofta. Skärpning nödvändig! Dags att ta sig upp från horisontalläget i soffan. Där har jag legat och läst och lyssnat på musik. Dock inte tittat speciellt mycket på TV, för utbudet har inte varit särskilt intressant.

Tack och lov är det vardag imorgon. Då blir det ordning på mat- sov- och bloggtider!

Frossa

Julaftonen firades tillsammans med sönerna och två mycket förvirrade och trötta tanter, mor och svärmor. Svårt att säga vem som är mest virrig och naturligtvis retar jag mig mest på min egen mor. Som fortfarande envist hävdar att hon klarar vissa saker själv, trots att det är så uppenbart att hon inte gör det.
Det är svårt att se och acceptera sjukliga förändringar hos en närstående och jag leds in på tankarna hur jag själv kommer att vara om 25 år.
Sönerna kan få något att bita i! Tur att de är två.

Igår avbröt vi matfrossandet för att titta på film. Två filmer hanns med. "This is England" och "Slumdog millionaire". Två mycket bra filmer om barns och ungdomars utsatthet och vilsenhet. Kan rekommendera bägge två.

Idag går vi över till ätandet igen. Våra trevliga "bohemsläktingar" från Uppsala kommer på besök. De har två hundar och jag hoppas att de åtminstone har en hund med sig.
Nu är det snart dags att placera sig vid grytorna och röra ihop något ätbart.
God fortsättning på er!

Dragkamp

För att hitta den vackraste gläntan i skogen måste man våga vara vilsen en liten stund.
Tomas Tranströmer

God Jul på er, fina, underbara vänner därute!

Komma fram (gästblogg)

Nu är det dags för en trevlig gästbloggare igen.
Den här gången är det Tant Brun, som hälsar på:

Att komma fram eller inte!!

Det är en stor ära för mig att skriva i Imses blog. Det är ett stort ansvar som vilar på Tant Bruns axlar.

Först tänkte jag bara skriva ner alla hyllningar till Imse som jag har. När jag hittade henne så blev jag sååå glad. Hon har humor, hon har allvar och känsla "som det känns" så står hon med båda fötterna på jorden.

Men

Sen tänkte jag berätta om människans behov av att komma fram. Min man säger ofta till mig: håll dig framme, stå inte bakom alla, då händer det ingenting. Men hur gammal jag än blir så står jag helst lite "bakom" vill inte gärna vara i centrum eller tränga mig fram. Bara för att få fördelar eller bli först.

Häromdagen skulle jag besöka en secondhand-shop, skulle titta efter ett litet bord att ha i mitt badrum.

När jag kom dit var det inte öppet, men en lång kö väntade på att butiken skulle öppna.

Som vanligt ställde jag mig lite bakom alla andra, och tänkte jag hinner väl in, har inte så bråttom.

Men efter en stund så kände jag mer och mer att folk började trängas. Och jag liksom drogs med. När jag står där och väntar, kommer en äldre dam och trycker bakom mig. Hon inte bara trycker hon knuffar. Jag känner något konstigt utmed mina ben, och sen kom ett gnyende.

Hennes lilla hund hade trasslat i sig i alla ben. Hugaligen alltså !!

Damen har ingen som helst tanke på att denna lilla vovve kunde bli ihjälklämd bland alla människor. Hon tog ingen notis om vare sig människors blickar eller hundens gnyende...Hon skulle vara FÖRST !!

Det finns människor som vill vara störst bäst och vackrast. Människor som går över eld för att vara först. Människor som väljer att inte vara lojala, bara man kommer först.

Det finns människor som gärna tar andras kunskap och gör den till sin, bara för att vara bäst...

Jag vill inte helgonförklara mig på något vis...men jag väntar hellre på min tur, även om jag måste vänta länge, sån är jag !

Tack för mig

Hoppas ni alla får en underbar vecka

Tant Brun

Glädjebock

Ikväll tog jag en åktur till en by utanför stan. Där bor min kusin. Han har en tävling på gång. Med grannen tvärs över vägen. Jag tycker nog att min kusin leder.
Tyvärr hade jag glömt kameran, annars hade ni kunnat få avgöra vem som leder.
Tävlingen? Jo, naturligtvis tävlar de i grenen "flest ljusdekorationer".
Kusinen har en Opel olympia från 1939 med tillhörande tomte, som dras av en gigantisk bock, upp till hornen är det 3 meter. Allt förstås inklätt med lampor. 7000 närmare bestämt.
Grannens tak är fullt med lysande renar. På gården står en lysande flaggstång.
Det är så fint, så fint.

Och jag njuter hysteriskt av all snö, kylan, knarret under fötterna, fåglarna som samlas runt fågelbordet, alla ljus. Fullkomligt suger i mig allt som håller mig på bra humör.

Och knasiga mamman har gått med på att jag får sköta hennes räkningar. Tack och lov. Det fanns en hög instoppad bakom böckerna i bokhyllan. Ni vet, syns de inte, så finns de inte.
Sen har hon gått med på att få ett trygghetslarm. Och hemtjänsten får titta till henne fyra gånger/dygn.
Snart går hon med på städ- och tvätthjälp också. Det känner jag på mig.
Tunga stenar håller på att falla från mitt bröst.
Peter LeMarc sjunger på Spotify och jag känner mig märkbart glad i sinnet.

En hårig man (gästblogg)

Nu har det varit mycket gnäll ett tag. Tantgnäll. Så det är dags att släppa in en karl igen.
Jag låter därför, vad säger man, "plastmas", "nymas"?
I alla fall är det Henrik från Falun, som får gästblogga idag.
Och var lugn, allas gästbloggar kommer att läggas ut. I sinom tid.
Kan tillägga att bilden som illustrerar inlägget, har jag fått från Henrik. Den representerar inte min syn på män. Även om jag älskar just apor.
Varsågod Henrik:

Henrik – gullig, hårig, gammal

Vi män har det alldeles för bra. Som kön har vi haft den strukturella, ekonomiska och politiska makten så länge det funnits skrivna källor, det vill säga innan man började bygga pyramider i Egypten. Antagligen var det så även långt innan det.

Därför kan det vara nyttigt för oss män att hamna i en situation där vi inte befinner oss i en maktsituation. Man lär sig massor! Det är inte alltid trevligt men man får perspektiv. I mitt fall befinner jag mig ganska ofta i en sådan situation. Jag har nämligen två döttrar, en på fyra och en på åtta. Som ensam man i en familj med bara tjejer, betraktas man oftast som något av ett missfoster. Visserligen ett gulligt sådant. Följande utspelade sig under en lördagsfrukost:

Daga (4): Jag tycker pappa är gullig. Men gammal.

Idun (8): Så gammal är han inte. Han är ju bara 39.

Daga: Men han är hårig. Han har hår överallt. I näsan, på magen…

Idun: Ja, och på fötterna, tårna…

Sedan följde en uppräkning av ställen på min kropp där tjejerna har sett hår vilket skulle bli väldigt tjatigt och kanske väl intimt att återge här. Notera att jag inte blandades in i samtalet fast jag satt bredvid. Flickorna förde samtalet över mitt huvud.

Andra exempel är flickornas fascination av det mest fysiska attribut som skiljer sig mellan normen (deras norm) och missfostret (jag), nämligen lille herr Henrik Dingelidong. Fyraåringen kan ibland helt oförberett gå fram till mig, utföra ett skamgrepp och konstatera att ”där är snoppen”. Det känns väldigt konstigt, på gränsen till förnedrande och man får då på ett pedagogiskt sätt förklara att man inte kan göra så.

Jag kan bjuda på att bli betraktad som ett mysterium av tjejerna. Det är helt okej. Faktum är att det är bra. Om mina flickor växer upp med inställningen att vara tjej är den rådande normen så får killarna i framtiden se upp. Jag hoppas att mina tjejer inte köper de gamla patriarkala härskarteknikerna utan går sin egen väg. Om de under vägen blir tvungna att sparka in en och annan pungkula är jag den första att applådera. Vi män har det nämligen alldeles för bra.

Mina älskare

Till att börja med vill jag avslöja att mina uggs och jag har inlett ett förhållande. De är mina älskare. Så Tiger Woods, släng dig i väggen! Blev jag tvungen att välja mellan dig och mina uggs, blev valet tveklöst uggsen.

Dagens julhandlande har gått som en dans. Vi gjorde en arbetsfördelning, vilket innebar att mannen, som är morgonpigg, gav sig ut i morse för att inhandla julmaten. På hans lott stod även klappar till ena sonen. Och mig förstås.
Jag, som gärna startar mina dagar betydligt senare, skulle inhandla klappar till andra sonen, svärmor och min mor. Och till mannen.

Och trot eller ej, allt handlande är avklarat! Jag har till och med köpt en klapp till mig själv. Mannen och jag möttes nämligen av en slump på stan och han visade en bok om whisky som han köpt. Och som han lite förläget förklarade att han tänkte behålla själv. Jag hade en stund innan, stått och tummat på en bok i bokhandeln, som jag ville ha, men eftersom jag tyckte att det var onödigt att handla till mig själv, så köpte jag den inte.
När jag sen fick syn på samma bok på Åhlens och till ett mycket billigare pris, så slog jag till.
Boken ifråga heter "De fattiga i Lodz" och är för övrigt årets Augustprisvinnare. Den är skriven av Steve Sem-Sandberg.

Sen köpte jag även ett par kassar julmat till min mamma. Trots att hon sagt att hon inget behövde.
När jag kom hem till henne med maten, gick luften helt ur mig. Hon hade varit till bankomaten och där blivit av med sitt bankkort. Jag hoppas att det gick till som hon beskrev det, att kortet åkte in i bankomaten och inte kom ut igen. Förmodligen slog hon fel kod. Även om hon inte ville kännas vid det.

Hon är en otrolig energislukare just nu. Jag blir trött, arg och ledsen bara jag tänker på henne.
Nu ska jag därför tanka energi genom en kopp kaffe, min jullista på Spotify och nya boken!
Och faktiskt ta mig en liten whisky. Skotsk single malt.

Att önska livet ur sin mamma

låter ju rätt drastiskt. Men det var precis vad jag gjorde kl 02 inatt, när jag satt på akuten med henne.
Någon kanske minns att jag har skrivit om henne tidigare. Att jag misstänker att hon har någon sorts demensutveckling, att hon vägrar ta emot hjälp, fast hon skulle behöva hjälp med det mesta. På nåder får hemtjänsten komma och ta på och av stödstrumporna. Det är det enda.
Hon har KOL, grav hjärtsvikt, svår artros och är envis som femtio grisar. Minnet är det inget större fel på, det är omdömet som raserat.
I hela sitt liv har hon varit extremt pedant, både med utseende och hem. Sen ett par år är det ett totalt förfall.
I våras gav jag så upp och bestämde mig för att hon får fortsätta leva i eländet. Det fanns inget jag kunde göra.
Husläkaren, som jag bad kalla henne och göra en demensutredning, hade bara konstaterat att minnet var det inget fel på och sen var det bra med det.
Hon själv blev mycket irriterad, för hon trodde att doktorn skulle undersöka hjärta och lungor, istället ställde han bara en massa barnsliga frågor. Som hon inte hade några problem att svara på.

Tidigt igår morse ringde hemtjänsten och meddelade att hon inte var hemma när de kom för att sätta på stödstrumporna vid sextiden. Det var tio grader kallt, flera decimeter snö och en mor som med mycket möda och besvär stapplar sig fram.
Lyckligtvis dök hon upp självmant, men kunde inte ge någon vettig förklaring till promenaden.
Dagen fortsatte i samma stil. När äldste sonen tittade till henne på förmiddagen var hon på väg ut med sin hund. Självklart iförd koppel. Tomt dock, eftersom hennes hund varit död i flera år.
Jag hade mycket att göra på jobbet och kom inte ifrån förrän vid tretiden. När jag kom upp till henne då, hade hon gått och lagt sig. För det var ju natt!

Då började operation övertalning. Hon har snurrat till såhär tidigare, vid ett par tillfällen, i samband med att hon haft lunginflammation. Då som nu, har det krävts flera timmars övertalning, för att få henne med till sjukhuset. Vid åttattiden gav hon äntligen med sig och följde med till akuten.
Där blev väntan olidlig. Hennes förvirring tilltog och jag blev vansinnigt trött. Det var då tankarna kom: Jag önskar att hon dör. Jag slår nåt hårt i skallen på henne. Osv, osv...

Till slut tittades hon till av läkare. Proverna visade en urinvägsinfektion. Hon fick behandling insatt och fick återvända hem.
När jag kom hem från jobbet idag, ringde jag henne flera gånger. Inget svar. Åkte dit och hittade henne vid kiosken.
Nu har jag bett hemtjänsten titta till henne några gånger extra över helgen. Mot hennes vilja förstås. Det är bara en tillfällig lösning, eftersom hemtjänsten inte har rätt att utföra insatser mot kundernas vilja.
Det här är ett helsicke, men lagen är sådan. En myndig person bestämmer själv över sitt liv.

Idag har jag också bett demenssköterskan om hjälp. Hon och hennes team ska klura ut ett sätt att få kontakt med henne. Hon har tidigare vägrat släppa in biståndshandläggare, så det blir ingen lätt uppgift. Att sen få henne till minnesmottagningen för en utredning och eventuell diagnos känns oerhört avlägset.

Skulle hon få en diagnos återstår ändå en lång process. För i svensk lagstiftning har vi ingen möjlighet att tillgripa tvångsåtgärder mot demenssjuka. Och en person som min mamma, som har minnet i behåll och som kan uttrycka sin vilja, är det förstås extra besvärligt att komma nån vart med.

Jag är så fruktansvärt less på allt det här. Just nu är jag ingen proffsig sjuksköterska, som kan hantera de mest kniviga situationer. Som kan lirka och trixa. Som härjar med inkompetenta läkare.
Nu är jag bara en trött, ensam anhörig, som önskar livet ur sin egen mor.

Latsidan

Jag kan ju inte vara lat och lägga ut gästbloggar varenda dag. Någonting måste jag väl tota ihop själv.
Det känns som om det är mycket nu. Ändå har jag inte ens börjat med julförberedelserna.
På jobbet har jag knökfullt med vårdplaneringar. Sjukhusen verkar tömma sina avdelningar, så mycket som det går.
Men jag älskar mitt nya jobb som vårdplanerare och det är bara bra att jag har fullt upp, eftersom det är en projektanställning och min förhoppning är att tjänsten ska permanentas.

Häromdagen bestämde jag mig för vilken klädsel, som jag ska ha på den ryska festen på nyårsafton.
För att inte stöta mig med någon, beslöt jag att till exempel rysk hora, inte var någon bra grej. Även om det var lockande. Nej, det blir en rysk isprinsessa istället. Fast utan skridskor förstås.
Jag beställde en jättevacker röd klänning med lite krusiduller på, samt en stor fin sjal i röda toner. Paketet har kommit, så jag ska hämta det ikväll. Sen blir det en tjusig håruppsättning och ganska mycket smink.
Det kan ju i och för sig tänkas att någon tar mig för en rysk hora ändå, men då säger det minsann mer om den personen än om mig.
Så jag hoppas att vår ryska vän här på bloggen, blir nöjd med min utstyrsel.

Nu ska jag ila iväg till scouterna. Pepparkaksbak står på kvällens program!

Klok som en tok (gästblogg)

Det finns en som är väldigt klok. Kloktok närmare bestämt.
Nu tycker jag att vi ska läsa ett inlägg av Kloktok. Inlägget är mycket klokt och inte alls tokigt.
Varsågod Kloktok:

Kloktok sitter här och försöker rimma och
tänker på Karl-Bertil Jonsson och hans tolkning av julens budskap om
att ta från de fattiga och ge till de rika.
Ja, han blev ju skylld för att vara kommunist av sin far
men i Kloktoks värld är inte det detsamma som att dela med sig av ett överflöd.

Julen sägs ju vara barnens högtid,
men ibland blundar vi för det faktum att
24000 barn dör varje dag runt om i världen
i sjukdomar som skulle gå att förhindra,
exempelvis genom vaccinationer, näringsriktig mat och rent vatten.

Det vore väl en fin juklapp att ge någon? Möjligheten att överleva!
Det vore väl en fin juklapp att ge någon släkting som du inte vet vad du ska köpa för klapp till?
Möjligheten att ge någon annan möjligheten att överleva!
Ja, för det är möjligt...

Gå åtminstone in på UNICEFS:hemsida om du har aldrig gjort det tidigare!
http://www.unicef.se/
Läs om den perfekta julklappen. Kanske du blir inspirerad till att bli världsförälder om du inte redan är det?!!
Kloktok är världsförälder, för jag är övertygad om att det gör skillnad på lång sikt.
På lång sikt kan det få vara jul fler än en dag per år för världens barn!

Så var det ju detta med att rimma.
KLoktok blev lite inspirerad av klimatmötet...

Midvintermörkrets tid är här
ljusslingor gnistra och glimma
Människor pratar om vädrets misär
vi borde alla träna oss på att simma
Marken är och förblir kanske bar
Skidföret är inte vad det en gång var
Men vallar man rikligt och myck'e
kanske man kommer ett stycke?

I juletids-Danmark finns nu mången bulvan
som om miljön vilja kompromissa
De anlänt i jetplan och bilkaravan
Ska man börja gråta eller fnissa?
Dubbelmoral är ibland allt vad de har
Snart finns inget annat än tomma löften kvar
Fattiga ställs emot rika
Det är en myt att vi alla är lika

Trängsel råda i varuhus,
köphysteri till vansinne
jakten på klappar ger köperus
det glöms att jul firas till Jesu minne
Köpcentertomten brister ut i ett flin
Hör ljudet av ännu en limousin
Undrar varthän den ska fara
Undrar var Obama må vara


Fridens liljor!

---

Svar från anonym

Anonym sa...

hejsan Imse,
heter egentligen Igor Lesjakov, går i femman och lär mig svenska från och med september, spelar fotboll, lyssnar bla på Ranarim och ngt vikingarock.
jag tror jag tar på mig gula trosor med tre kronor på rumpan, på huvudet sätter jag en blond peruk med stora horn. Sen ska jag spränga runt kring midsommarsstången och ropa typ Bevara Sverige Svenskt! Ut med jävla invandrare! Döda ryssjävlarna! och känna mig som en riktig svenne.

15 december 2009 16.15

Ja, du anonym, jag förstår att du är ett barn. Och du gör ju som du vill. Lycka till!

Blogghyfs (gästblogg)

Det blev ju lite rabalder i kommentarsfältet i mitt föregående inlägg. Jag älskar att få kommentarer. Utan kommentarer blev det ingen blogg.
Men, jag tycker inte att man ska kommentera anonymt. Det är min åsikt. Jag skulle själv aldrig kunna tänka mig att lämna en anonym kommentar.
Hur som helst, nu går vi vidare med en gästbloggare.
Varsågod Jonas:

Hejsan Här kommer ett "gästblogg inlägg" från Storarvid...

Tänk vilket hedrande erbjudande, att få skriva något på någon annans blogg. Imse är kanske en pionjär på ett nytt Internet fenomen ”gästbloggning” i så fall känns detta trevliga tilltag som något mycket unikt som man självklart måste prova. Det var för övrigt så även mitt eget bloggande en gång började, det var något man ville prova, liksom… se vad det var. Det visade sig vara rätt kul att liksom få prova sina tankar och idéer mot andra främmande människor för att liksom se vilken reaktion ens egna iakttagande, tankar och funderingar runt det som händer i en vanlig mans tillvaro kunde väcka.

För en kort tid sedan begravdes min mamma, prästen talade om de egenskaper vi människor har, en av dem är den typ av medkänsla som har sitt ursprung ur förmågan till empati som är så unikt för just oss människor. Förmågan att bry oss om de människor vi inte känner att visa medmänsklighet till de vi aldrig någonsin träffat. Det slog mig att likheten är slående för det jag mött i mitt bloggande. Just medmänskligheten, omtanken från människor man aldrig någonsin träffat, från Treriksröset i norr till Ystad i söder.

Människor som faktiskt på riktigt ägnar en lite del av sin dyrbara lediga tid till att läsa om just MINA vedermödor i min vardag. Sällan har jag känt så många klappar på axeln, kramar och tröstande ord som just de jag mött här, främmande människor som inte alls träffat mig eller känner mig ägnar mig några sekunder, en minut ibland mer och det räcker för att återfå sitt goda humör och lyfta blicken mot det som kan finnas bortom elände och bekymmer, som dessutom blir ganska små när man ser vad andra får gå igenom.

Och så verkar det vara i allmänhet i cyberrymden, själva Internet förefaller ofta spegla det mänskliga både det goda och det onda, bra och dåligt som tillvaron erbjuder i vår vardag, nästan som en spegel av de mest mänskliga egenskaperna vi har.

Jag själv har blogguppehåll så gästbloggningen hos Imse kom mycket lägligt men när allt lägger sig och min fritid åter förhoppningsvis får ett större spelrum i min vardag återkommer jag med full kraft på bloggen. Den värme, medmänsklighet men också finurlighet och möjlighet till nya infallsvinklar och tankar vill man ju inte missa. Jag tror faktiskt jag tack vare bloggandet blivit lite bättre människa av alla nya kloka tankar och inlägg om saker jag själv tidigare inte ens reflekterat över.

Ryska festen

På nyårsafton ska jag på en fest, som har Ryssland som tema. Vi brukar alltid ha ett tema på nyår och det gäller att hitta lämplig klädsel, som på något sätt anknyter till temat. Värdarna försöker bjuda på mat och dryck som passar till.

Vi har till exempel haft tönt-tema, vilket inte var särskilt svårt att klä ut sig till.
Sen har vi haft hatt-tema. Då införskaffade jag en hatt på Tradera.
Nu är temat alltså Ryssland.
Jag har ju åkt tåg genom hela Ryssland, på transsibiriska järnvägen och mitt bestående minne av Ryssland, är att det är grått och slitet.
Men att gå på fest och vara grå och sliten, känns inte lockande. Så ser man ju ut till vardags.
Jag tar tacksamt emot tips på hur man klär ut sig till en festglad ryska.

Nyårsafton brukar vara en ganska dramatisk kväll i mina kretsar. Förra året fick jag näthinneavlossning i ett öga på just nyårsafton. Ett annat år började det att brinna i huset som vi var i.

Ett roligt minne däremot, är när min kompis försökte ringa efter taxi, med fjärrkontrollen till TV:n! Vi hörde hur hon muttrade "de svarar inte ens", vilket inte var särskilt konstigt. Taxi brukar inte svara i fjärrkontroller.

Men som sagt var, har ni något tips på rysk förklädnad, så tar jag gärna emot det.

Flower power

Dagens blogg får bli en musikblogg och en hyllning till en gigant, George Harrison. Det här är musik man blir glad och alldeles varm i hjärtat av.
En nostalgitripp för oss som var unga på 70-talet. Då ledorden var flower och power och make love not war.
Det var vi som skulle förändra världen. Vi hyllade kärlek och fred. Vi föraktade status och rikedomar.
Att vi inte lyckades särskilt bra, ser vi bevis för varje dag.
På 70-talet delades Nobels fredspris ut till bland annat Amnesty och Moder Teresa, idag går det till ledaren för en stor krigförande nation.
Tiderna ändras. Inte alltid till det bättre.
Förresten, har ni sett min Spotifyjulmusiklista, här bredvid? Gå gärna in och lyssna!

Elden är lös (gästblogg)

Efter kvällens Idoldramatik fortsätter vi med en eldig historia! Idag har vi en gästbloggerska från Livsglimtar.
Varsågod:

Det är inte lätt att vakna dagen efter att man har varit en "hjälte", personligen känner jag mig så trött i kroppen fast solen just idag skiner som om den aldrig har gjort annat.
När det börjar brinna rejält hos en granne och man tar över och gör allt det där som vi alla måste göra när vi står inför en brand i ett kök, då får man så mycket tankar i sin lilla skalle när allt är över.

Jag var rent av skakig större delen av kvällen, i huvudet snurrade allt som kunde ha hänt, jag menar min hund rusade rakt in i röken till att börja med för att tantens dörr stod öppen bakom henne när jag öppnade min dörr. Jag blev så rädd och visslade och skrek på Watson som faktiskt kom tillbaka rätt snabbt. Antar att han insåg att något var väldigt fel i den rökfyllda lägenheten.

Tänk om inte jag varit hemma när nu tanten var så virrig, "det brinner nog hos mig, kan du titta var det brinner" sa hon. OM inte jag hade öppnat min dörr så kan jag garantera att huset säkert hade brunnit upp till stor del och tanten med det. För hon ville öppna alla dörrar och släppa in luften och draget.

Jag fick en njure inopererad i slutet av augusti och är fortfarande i läkeprocessen av det hela med en tung medicinering som äntligen har börjat trappas ut, men jag är inte så stark varken fysiskt eller psykiskt just nu.
Det var det jag kände av när alla brandmän, poliser, vårdpersonal från ambulansen och lokala anställda från bostadsbolaget givit sig av från mitt kök med tanten i släptåg. Tanten bor hos en vän så länge och det lär ju dröja innan hon kan flytta hem igen, och lika skönt är det så att vi kan få fira jul i huset i lugn och ro.

Här är mitt inlägg om själva branden ...


En lugn eftermiddag med kaffebesök av min mamma var vad jag väntade mig. Det ringer på dörren och jag tror då att det är mamma som kommer, men utanför stod samma virriga granntant med dörren öppen och ett moln av rök bakom sig strömmande ut i porthuset. Det var andra gången det brinner rejält hos henne på bara några veckor.

"Jag tror att det brinner hos mig kan du titta var det brinner" sa hon till mig och Watson sprang som en raket in i hennes 5:a och jag blev galen på honom. Fick tag i honom och stängde in honom i vår lägenhet och rusade sedan in i tantens och såg att det var öppen eld på tre ställen i köket på golvet, det brann i saker som stod där, ursprunget var en bulle hon ville värma i en gammal brödrost, sen hade elden spridit sig, fett och fint i brödrosten tänkte jag, det brinner bra. Snabbt rusade jag in ringde 112 och kallade på hjälp, rusade in igen stängde alla dörrar till köket och fick nästan vara otrevlig mot tanten för att få med henne in i min lägenhet.

Tvi vale vilken otäck väntan det var innan brandkåren kom och före de kom dök min mamma upp åkandes i hissen och allt blev bara så jävla rörigt med tokig granntant som hela tiden trodde att hon skulle få öppna dörren in till sig och gå in. Glöm det sa jag ARGT och HÖGT för hon varken hör eller fattar nu för tiden …

Äntligen kom brandkillarna och jag vrålade från mitt fönster att det var på 5:te våningen och visade tydligt med fem fingrar i luften för att de snabbt skulle fatta vart det skulle. De kom först till mig, men jag skickade in dem till tantens lägenhet och sa att det var i köket. Sen stängde vi vår dörr och bara stod och tittade på när brandmännen jobbade där nere på gatan. Lättnaden var stor när vattnet fyllde slangarna och de efter en stund började släpa fram en fläkt som man nog kunde blåsa granntanten till Finland med, bra ide. Då fattade vi att de hade kontroll över elden, men tanten hon skulle hela tiden in i sin lägenhet och jag morrar invärtes över galenpannan.

Andra gången på två-tre veckor som hon eldar så att brandkåren kommer. Nu får det vara nog …
Sen kom sjukvårdare och skulle kolla att hon inte blivit skadad av röken vilket hon inte blivit då jag tog ut henne därifrån. Polisen förhörde, brandledningen skrev och frågade, representant från bostaden kom och ordnade direkt kontakt med tantens försäkringsbolag. Mitt i all denna röra så var jag hjälten hela dan, jag hade gjort allt rätt som larmade och stängde alla dörrar om branden så det var bara köket som var helt utbränt, resten av lägenheten luktar säkert rök men är helt oskadad. Så jag har fått höra av alla att jag har varit så duktig som stängde in branden för det är det som många glömmer. Men vem tänker inte på sitt eget boende när granntanter försöker elda upp allt? Man vill ju göra allt så himla bra man bara kan och göra rätt, just då måste man göra rätt.

Så nu sitter jag här hel slut … men glad att myndigheter och även bostadsbolaget nu inser att tanten inte kan bo kvar här, jag hoppas att flera grannar ringer till fastighetskontoret och talar om sin oro för att hon ska bo kvar så att de flyttar henne till ett boende där hon kan bo tryggt med den omsorg hon behöver.

Sensmoral vid brand STÄNG IN ELDEN!

Http://livsglimtar.wordpress.com
_______________________________________

Aun apren

The best

Lyssna och njut. Från gårdagskvällens musikupplevelse med kören och Frida Öhrn.

Ordmästare (gästblogg)

Efter dramatiken i mitt förra inlägg, går vi nu över till någonting helt annat. Vi får besök av en man, som verkligen kan det här som jag också skulle vilja kunna.
Skriva ord som kryper in under huden, som skapar ett tryck i bröstet. Ord som omvandlas till avslöjande bildsekvenser i min hjärna.

Varsågod Kugghjulsmannen:

du står framför spegeln och ser bilden av dig själv
naken ren avskalad

de tror att de tagit av dig allt av värdighet

att de har nollställt dig
det är vad de tror

rörelse så i spegeln

och du för sakta dina fingrar

genom ditt långa mörka hår

gör mönster

låter det åka med

slätar ut varsamt och precist

precist och varsamt slätar du ut

ditt hår

det har de aldrig kommit åt

de hade inte räknat med det

det är din hemlighet

så lätt det är att lugga dem

andetag så

och du lyfter sakta dina armar bakom nacken

lyfte upp håret och låter det falla fram över dina bröst

över dina bröst låter du det falla

det finns något sensuellt över det hela

sterilt sensuellt

åter vitt

när håret sakta faller fram över dina bröst

som ingen längre rör vid

Polis, polis potatis...

Bild Jan Stenmark

Igår höll jag och en kollega på att bli nermejade, på ett övergångsställe utanför jobbet.
Vi var på väg över gatan när en minibuss saktar in, för att släppa över oss. Då kommer det en annan bil bakom den och den bilen svänger till och kör rakt in i en bil som står parkerad på gatan. Inte nog med det. Efter att ha demolerat hela sidan på den parkerade bilen fortsätter den att köra och kör om minibussen på insidan! Min kollega och jag hinner precis hoppa upp på trottoaren.
Bilen bara fortsätter, den gör inga ansatser för att stanna. Jag fick snabbt upp penna och papper och antecknade registreringsnumret.

Sen börjar en riktig poliskarusell! Nog för att jag bor i en småstad, men jag trodde nog att våra poliser var mer kompetenta än Kling och Klang.
Jag ringde till polisen och kopplades runt till ett par personer och fick berätta vad som hade hänt. De fick reg.numret både på smitarbilen och på den påkörda bilen.
De skulle skicka ut en patrull efter smitaren och de skulle kontakta ägaren till den andra bilen. Tror ni att de gjorde det? Nä!

Lite senare kommer jag på att jag borde ha lämnat en lapp på bilrutan, med mitt namn och telefonnummer. Så jag går tillbaka och träffar då bilägarna. De har inte fått något samtal från polisen, utan de kom ut till sin bil och upptäckte förödelsen.
Jag lämnar namn och nummer och ber dem kontakta mig om det behövs.

Ett par timmar senare, när jag är på Coop och handlar, ringer polisen och säger att en person har anmält mig som vittne till en trafikolycka. Kan jag vara snäll och berätta vad som hänt?
Jag informerar då polisen om att det gjorde jag för flera timmar sen. Jo, men det är som så att min anmälan har kommit bort. Och nu tänkte de sig ut och leta efter smitaren. För det har de inte gjort, eftersom min anmälan "tappades" bort tidigare. Lycka till, tänker jag! Bilföraren kanske har hunnit köra ihjäl någon annan vid det här laget.
De vill också veta reg.numret på bilen, men den lappen där jag skrev ner det, har jag inte med mig i affären.
Då ber polisen att få återkomma senare, om de inte kan hitta min anmälan.

Idag på förmiddagen ringde ytterligare en polis, för att boka in ett möte. Vi bestämde att de skulle komma hem till mig imorgon för vittnesförhör.
Ikväll ringde ännu en annan polis för att göra ett förhör per telefon. Jag sa att jag började tröttna på det här och att jag hade en tid bokad för ett möte imorgon. Det hade denna polis ingen kännedom om.
Så jag fick dra hela historien igen. Sen frågade jag om det skulle bli nödvändigt att ha ännu ett förhör imorgon, men det skulle inte behövas. Det lovade denna polis att se till. Ska bli spännande att se vad som händer imorgon!

Så där är vi nu. Polisens arbete känns otroligt ineffektivt. Hade de skickat ut en patrull direkt, hade de kanske fått tag i föraren och kunnat göra drogprover.

Det är nog ganska lättvindigt att vara brottsling i vår stad!

Upprörda känslor som lugnas av det vita pudret

Här har det hänt saker. Igår var jag vittne till en otäck trafikförseelse. Så jag ska ha dejt med polisen imorgon, som kommer hem till mig för ett vittnesförhör. Mer om det senare.

Sen har jag varit arg på jobbet idag. Och sagt ifrån. På skarpen. Inte arg på någon jobbarkompis, utan på personal på sjukhuset, där vi skulle ha en vårdplanering. Det kändes skönt efteråt. Att markera. Jag ska också skriva en avvikelserapport om det hela.

Nu ska jag strax iväg på nästa vårdplanering. Hoppas att rutinerna är bättre på det stället. Annars får jag nog hjärnblödning.

Nu tar vi en gästbloggare, för att lugna ner känslorna lite.
Varsågod Skrivanne:

Det vita pudret

Det finns så mycket att skriva om när det gäller det vita pudret. Det kalla och blöta. Det formbara och konstruktionsinspirerande. Det lustfyllda och barnsliga. Det muskelbyggande och motionslockande. Det lockande och jul eggande. Den efterlängtade snön.

Tillslut dök den upp. Eller singlade ner en natt. En hel decimeter uppenbarades en morgon. Så där puderlätt. Så där underbart sagolikt vackert. Trädens grenar tyngs ner, men blir nästan trollska i sin nya beklädnad. Precis så ska december inledas. Precis så ska december vara. Man ska klä på sig sina vinterkläder. Mössor ska letas fram. Vantar ska med ett lätt detektivarbete finnas och märkas om. Täckbyxor ska lagas. Overaller ska införskaffas. Jackor ska dras fram från förråd. För nu ska det ut och lekas. Vuxna som små. Det leks som aldrig förr. Spadar används i de minimala snöhögarna. Alla möjliga och omöjliga åkfordon dras fram från sina sommariden. Det rullas bollar i alla möjliga storlekar. Allt från de kastbara till de knappt rullbara. Det ska byggas borgar och murar. Det konstrueras gångar och hela hem. Det skapas revir och ett socialt tränande startar omedelbart. För konfliktutredningar är ett tränande i socialt beteende. Att kunna diskutera och lösa ett problem. Det är tur att vi har snön. För snön är ett lekredskap, socialskola och en stämningshöjare. För visst känner då jag julen komma närmare och närmare. Mycket tack vare snöns ankomst. Det älskade vita pudret. För nu kom det. Nu har jag inte en hel gård att skotta. Nu kan jag verkligen njuta av detta underbara vackra ute i naturen!

Kram Skrivanne
http://skrivanne.wordpress.com

Där går jag bet

Jag sliter mitt hår! Jag ska nämligen lära mina små scoutbarn, hur man gör makramé imorgon. Och jag har glömt bort hur man gör.

Hantverk är en av grundpelarna inom scouting, men det är tyvärr inte en hörnpelare i mitt liv. Jag är totalt värdelös på allt vad hantverk och konstverk heter. Ni må tro att jag har försökt. Oj, oj vad jag har försökt. Målning, keramik, smyckestillverkning, poesi. You name it! Allt har jag provat.

Innan jag går till verket, har jag en mycket tydlig bild av slutresultatet. För fantasin är det inget fel på.
Men tyvärr ser resultat ut som om vore det tillverkat av en klent begåvad fyraåring.

Jag har inga andra problem inom scoutingen. Jag kan handskas med utåtagerande bokstavsbarn, av vilket vi har många och som är en tillgång i vår verksamhet.
Jag kan göra upp eld och bygga vindskydd lätt som en plätt. Sjunga lägerbålsvisor och hitta på roliga upptåg. Allt sånt ligger helt för mig.

Men, hantverksbiten, den går jag bet på!

Liv och lust (gästblogg)

Gästbloggerskan Susjos får stå för dagens skratt.
Varsågod:

You Know You´re a Midwife When...

Ja,jag vet ,detta är väldigt internt oss barnmorskor emellan...men jag kan inte låta bli att publicera...det är bara så träffande mycket av detta!!!! Gav mej ett gott skratt.....

1. You can talk about vaginas, placentas, perineal tears over dinner without vomiting.
2. You can survive a 12 hour shift on just tea and Thornton’s chocolates.
3. Your bladder has a 5 litre capacity.
4. You can do everything with one hand on a night shift as you have a screaming baby in the other.
5. You can go from midwife to scrub nurse to paediatrician/ANNP to obstetrician within seconds.
6. You believe that when someone dares to say “Oh isn’t it quiet today”, something unspeakably terrible will happen.
7. You can smile politely and not burst out laughing when someone tells you they’re going to name their child “Banana Trevor Chardonnay Smith”.
8. You have been covered in at least 3 bodily fluids.
9. You know that “post partum” does not mean your fence is coming apart.
10. You think the only way to measure centimetres is to spread your fingers apart.
11. You think that Crocs are the best shoes in the world (but the damn hospital you work in has banned them).
12. You get really hacked off when you break your back for 2 hours trying to help someone breastfeed and they then say “ Oh you know what this is too hard…I’ll just have a bottle please”.

TACK för att jag får gästblogga hos dej!
Hälsningar
Susjos
"En Jordemors Liv och Lustar"

Jag fick in den

Jomen titta! Jag fick in bilden. Denna bild hör alltså till föregående inlägg.
Jag kanske inte behöver någon datakurs?

Något galet (gästblogg)

Nu är det dags att övergå från mitt svamlande, till en ny gästbloggare. Denna gången är det My, som vi får bekanta oss med.
Och tyvärr lyckas jag inte få in din bild heller. Kan inte någon ha en datakurs med mig?
Varsågod:

Här kommer mitt bidrag till gästbloggeriet !

Det där med att göra något galet...

Funderar ibland över varför vi gör som vi gör, jag kommer givetvis inte ihåg mina egna galenskaper
(helst inte, fort borta ur minnet, förträngda för alltid)
Men min lillasysters, hennes eskapader kommer jag ihåg och här är ett.
Vi bodde förr, när vi var yngre, längs en ganska lång och rak gata som var lite i nedförsbacke
eller uppför, det beror på från vilket håll förstås !

Just den här dagen kom min syster från hållet där det blev nedför
och långt framför henne gick en äldre kvinna med två matkassar...
Nämen det är ju mamma sa syrran och satte fart ner för gatan,
ropade gång på gång - Mamma, mamma.. medan hon sprang för att hinna i kapp.

Men kvinnan lunkade bara vidare framåt och bakom sprang min syster och hojtade...
Och så ser man att hon rusar förbi kvinnan och fortsätter att vinka och ropa - Mamma, mamma !!

För det där var ju inte vår mamma, utan en helt annan kvinna som påminde om henne..
men min kära syster kände sig så dum när hon upptäckte det så hon fortsatte förbi,
vinkade och ropade vidare...
det var bara det att det fanns ingen framför.. det var helt folktomt, det fanns inte en själ där som kunde vara den hon ropade på !!

Och nu kände hon sig ännu dummare... varför gjorde hon så ??

Ja det har vi funderat på många gånger, varför stannade hon inte och sa att hon sett fel ?
... varför gör man så knasiga grejer,
som blir ännu knasigare i slutändan ??

Kommer ni ihåg något knas som ni varit med om eller något som någon annan gjort lite tokigt och som fastnat i minnet ?




Kram kram ♥♥ från mig

Mångfald ger tusenfalt

Jag såg programmet "Debatt" häromkvällen. Det handlade om rädslan för det okända, om schweizarnas rädsla för minareter och svenskarnas rädsla för att få ett barn med Downs syndrom.

Dagen efter slog det mig att jag faktiskt bor granne med islamiska föreningens lokaler och att jag aldrig, aldrig någonsin ens tänkt tanken, att jag skulle kunna vara rädd för människorna som besöker den lokalen.
Det kan stå 100 människor där utanför och det har aldrig fallit mig in att de skulle kunna vara ett hot på något sätt.

När det gäller Downs syndrom, så har jag en kusin med detta syndrom. Under min uppväxt umgicks vi nästan dagligen med henne och hennes familj. Hon var min kusin M helt enkelt, liksom hennes syskon var mina kusiner.
Att hon skulle ha en sjukdom eller ett syndrom var aldrig någonting som jag tänkte på.
Inte förrän jag gifte mig och hade henne och hennes syster som brudtärnor.
På bröllopsfesten tog deras mamma mig avsides och föll gråtande i min famn. Hon var så oerhört tacksam över att M fick vara med om detta. Hennes andra dotter hade varit tärna och näbb flera gånger, men ingen hade tidigare erbjudit M detta.
Det var först då jag förstod hur annorlunda M uppfattades.

Jag skriver inte detta för att jag vill framstå som duktig och vidsynt, utan det jag vill säga är att det okända i de flesta fall är skrämmande enbart för att det är obekant för oss. Är det en del av vår vardag, blir det istället helt naturligt.

Självklart skräms jag av religiösa och andra fanatister, som applicerar sina dogmer på hela länders befolkning. Som inte har en vilja till kompromiss.
De ska vi vara rädda för, för de utgör oftast ett hot mot oliktänkande.
Men man behöver inte vara rädd, bara för att något eller någon är annorlunda, än de flesta av oss.

Det blev ett inlägg om körsång och hundar (gästblogg)

Dags för nästa gästbloggare!

Varsågod Znogge:

”Bloggen behöver förnyas och handla mindre om körsång, ångest och hundlängtan.” Sorry Imse men körsång är just vad jag kommer att skriva om. Bland annat i alla fall. Kanske blir det lite om hundlängtan också. Ångesten däremot tror jag att någon annan får ta sig an…

Körsång var det ja! Än i dag, ja det har gått många år, minns jag skammen över att inte få vara med i kören. Hela min klass ställdes upp framför den pampiga flygeln i aulan. Sedan var det upp till bevis. Vår musiklärarinna, vars namn jag väljer att inte nämna, nickade, hummade och muttrade belåtet. I alla fall tjugotvå gånger. Men sedan gick det snett! När Yvonne sjöng mörknade hennes ögon betänkligt. När det var min tur var katastrofen ett faktum! Av tjugofyra elever fick tjugotvå vara med i kören men två dög inte. Vi som inte sjöng tillräckligt bra fick stanna i klassrummet. Där jobbade vi med ”Vad var det jag läste”. Jag som läste bäst av alla i klassen. Men sjunga, det kunde jag inte…

Bland det värsta som kan hända mig är att utsättas för spontana sångövningar. Som till exempel när vi var på kräftskiva! Snapsvisan var av den sorten att den gick laget runt och alla skulle sjunga solo. Jag satt sist och hann lyssna på elva skönsjungande vänner. Först funderade jag på att svimma men det gick inte! Sedan övervägde jag att kräkas. Tvärstopp där med. Med andra ord återstod det bara att sjunga och det gjorde jag. Men jag skämdes och grät inombords.

Som lärare är ett av mina mål att ingen av mina elever ska behöva känna så som jag gjorde. Tillkortakommanden är inte min sak att skapa utan självförtroende och tillit står högre upp på min lista.

Sedan var det, det här med hundlängtan. Alla dessa önskelistor som det stod Mops eller Cocker Spaniel överst på. Det blev varken det ena eller det andra utan det blev bättre! Visserligen trettio år senare men dock. Två vetefärgade typer förgyller min tillvaro vilket jag är innerligt glad för.

Tro inte att jag vill ”strö salt i sår” för det är inte min stil! Mitt inlägg är bara inspirerat av dina tankar och då blev det så här.

Vid tangenterna

Znoggobert Bloggowich

Avklädd man

Bild Jan Stenmark

Idag är första dagen på min viktminskningsresa. Vid hälsoprofilsbedömningen igår, konstaterades ju att jag är för kort för min vikt. Och eftersom jag inte tror att det går att göra något åt längden, så är det alltså vikten som måste reduceras.
Så jag tackade duktigt nej till världens finaste saffranslängd på jobbet. Det borde jag i och för sig ha gjort ändå, på grund av min diabetes.
Men det är i alla fall en början.

Roliga mail fortsätter det att trilla in i min inkorg. Fortsätt skicka in era gästbloggar.
Fick ett mail från en bloggkompis, som jag inte ska lägga ut i bloggen. Definitivt inte.
Mailet innehöll nämligen bilder, på en ... hm...mycket avklädd man. Jag upprepar mycket avklädd.
Tack gulliga Maggis!

Lycka (gästblogg)

Nästa som står på tur att gästblogga är Trollpackan!

Jag lyckades till och med få in dina bilder i bloggen. Hoppas bara att det är dina, så att jag inte har blandat ihop dem med någon annans!?

Så varsågod:

Det här är ju väldigt spännande och roligt! Jag ska försöka mig på att gästblogga här hos Imse. Jösses! Hmm...vad ska jag skriva om då? Något som ligger mig varmt om hjärtat såklart, och i mitt fall så handlar det om hälsa...både på det mentala och det fysiska planet.

För att må bra mentalt så måste du jobba ganska mycket med dig själv. Det går inte bara att gå omkring och tro att det mentala välmåendet bara ska trilla över dig, utan det finns ju saker som du kan göra och ändra på för att du själv ska må bättre.

Det är bara du som har ansvar för ditt liv och hur du mår.

Om du bara går omkring och tänker på att du är olycklig, så är det det du kommer att vara. Du måste ändra på dina tankar, börja tänka i andra banor.

Lycka är ju inte ett konstant tillstånd, inte för någon människa, utan det handlar om små, små stunder. Stunder som du ska försöka att samla på, som pärlor på ett halsband, och som du kan ”ta fram” och se på...känna på... och minnas, de dagar som du känner dig lite nere eller kanske på ålderns höst när du sitter i gungstolen och funderar över vad det blev av ditt liv.

Vardagshändelser kan ju betyda lycka, det gäller bara att se de små guldkornen...pärlorna.

Det gäller också att samla på sig så många pärlor som möjligt, göra ditt halsband långt och skimrande.

Lycka för mig är:

• En kram från någon
• Ett leende från någon okänd ute på staden
• En god middag
• Att kunna se en solnedgång
• Att kunna känna hur bra min kropp egentligen fungerar, och hur stark den är
• En vacker fullmåne på natthimlen
• En bra bok
• Att hjälpa någon med något

Ja, listan kan jag göra lång, men då blir det ett så långt inlägg att ingen orkar läsa det!*skratt*

Vad är lycka för dig? Tänk efter!