Söt och god

Så bra han är, Lars. Sjunger så man ryser. Rakt in i hjärtat.
Och söt som en karamell!

Vad är det för fel på folk?

En fjortonårig pojke på väg till skolan, blir brutalt nerslagen och misshandlad av ett gäng okända ungdomar.

Vad är det för fel på folk? Vad är drivkraften bakom detta meningslösa våld?
Polisen bedömer det hela som ett hatbrott, då pojken har ett utländskt utseende.

Ska vi som är vuxna verkligen acceptera det här? Ska vi acceptera att en fjortonåring inte kan gå till skolan på morgonen, utan att riskera sitt liv och sin hälsa?

Polisen har tydligen ett bra signalement på gärningsmännen, nu är det upp till allmänheten att förse polisen med tips, så att de kan gripas.

Stoppa våldet!

Bokmässa

Det har varit en intensiv helg. Tågresa ner till Göteborg i lördagsmorse. Flanerande på stan på dagen, på kvällen en fantastisk italiensk middag. Gick några kvarter bort från Avenyn och hittade en restaurang med mycket god mat och hyfsade priser. Priserna på Avenyn var mer än hutlösa.

På söndagen var det bokmässa för hela slanten. I början blir man alldeles till sig, när man ser alla kändisar, men mot slutet av dagen blir man rätt blasé. Jaha, en till tänker man, vad är det för märkvärdigt med det då?

Kändisarna var i olika kondition förresten. En del fräscha, andra mer tveksamma.

Köpte bara en bok faktiskt. David Batras bok om arga lappar.
När utbudet är så enormt, blir jag liksom lite handlingsförlamad och kom mig alltså inte för att köpa någonting mera.
Men trevligt var det.

På kvällen blev det tågresa hem igen. Måste ge en eloge till SJ, som höll tiderna helt perfekt.

Har känt mig rätt trött idag på jobbet. Förkylningen vill inte ge med sig. Nu är jag inne på tredje veckan.
Jag undrar vad jag gjort virusarna för ont, eftersom de tydligen bestämt sig för att ockupera mig på det här sättet. Har de inget annat för sig?

När jag drog ur kontakten

För några timmar sedan, lade jag mig på soffan för att vila en stund. Vad som hände?
Jo, ljuset blåstes ut, kontakten drogs ur, en klubba i huvudet och så vidare. Jag somnade och försvann totalt från omvärlden.
Det har varit så mycket den här veckan. Slutat på utbildningen, börjat på nytt jobb och den envisa förkylningen, som fortfarande sitter i. Så jag var nog helt enkelt utmattad.

Imorgonbitti åker vi till bokmässan i Göteborg, så det är väl bara att masa sig i säng och försöka sova igen.
Vi hörs och skrivs efter helgen!

Att jämföra mord med olycka

Nu är det väl ändå dags att plocka Silbersky ur rätten. Så empatilöst att läsa en dikt, som är skriven som tröst till den som genom en olycka orsakar ett barns död.

Lika illa är det att hävda att hans klient kommer att få bära bördan, av att ha tagit livet av ett barn och en kvinna.
Det måste kännas som ett hån för de anhöriga, att få höra något sådant.

Har Silbersky tänkt på vad dessa anhöriga kommer att få bära med sig resten av livet?
Det är inget som de har valt, men mördaren, gudbevars, kunde ha valt inte utföra sina handlingar. Han lär ju vara psykiskt frisk, sägs det. Är man det, har man alltid ett val. Och sina val får man ta konsekvenserna av.

Att genom en olycka orsaka en annan människas död, måste vara ohyggligt och plågsamt. För alla inblandade. Att jämföra det med mord är bara effektsökeri.
En egotripp för Silbersky.

Ett tips mot värk

Första dagen på nya jobbet. Jag kan ännu inte fatta att jag har mindre än en minuts promenad till jobbet!
Och till mina brukare och "mitt" äldreboende tar det max 10 minuter att gå, ännu fortare med cykel förstås.
Jag har aldrig jobbat i ett stadsdistrikt förut, utan alltid varit på landsbygden. Det har ju sin charm. Åtminstone sommartid. På vintrarna däremot, är det mindre roligt. Med hala och oplogade vägar.
Det är så skönt att kunna gå till jobbet och gå eller cykla dit jag ska under dagen. Motion får jag också, på arbetstid till på köpet.

Det här ett vikariat som varar till december. Sen får vi se vad det blir. Har fått förfrågningar från ett par ställen till i kommunen. Nu tar jag dan som den kommer. Jag tänker inte lägga ner hela min själ i detta. Vilket jag vanligtvis gör, med stressymtom som följd.
Därför är det så skönt att kontoret inte finns på det äldreboende som jag har hand om, utan jag utgår från ett annat ställe. Jag får nämligen så svårt att begränsa mig, när jag är mitt i smeten. Tar på mig mer och mer jobb och blir insyltad i allting.

Det är också en annan positiv grej som jag vill berätta om. Jag har ju alltid haft mer eller mindre ont i leder och muskler.
För några veckor sen var det riktigt besvärligt. Då fick jag tips om ingefära, av en annan sjuksköterska. Hon hade arbetat med en tysk läkare och av honom lärt sig att ingefära har god effekt vid ledbesvär.
Sen dess har jag hackat en bit ingefära och lagt i the, morgon och kväll. Och peppar, peppar, jag har blivit bättre! Så det vill jag verkligen rekommendera.

En väldans bra dag

Besök på nya jobbet idag och lillsonen hemma på snabbvisit. En helt okey dag, med andra ord!
Obs! Hästarna har inget med min dag att göra. Tyckte bara att de var så söta.

Filmen om Uffe och Frille

Här får ni ta del av Totte Wallins film om Räv-Uffe och Frille!

Allting har en ände

Här är det tvära kast minsann. Jag lade ut en liten blänkare på vårdförvaltningens intranät, om att jag är intresserad av ett nytt jobb.
Nyss ringde en av cheferna och erbjöd mig arbete på stört.
Arbetsplatsen ligger ungefär en minuts promenad hemifrån!

Där ser man. Allt löser sig.

Nere i skoskaften

Jag kan säga att jag har haft lite panik, sen jag skrev mitt förra inlägg. Jag har funderat över hur klok eller oklok jag egentligen är. Om det alltid är rätt att följa sitt hjärta? Hittills har jag varit övertygad om det.
Har för det mesta litat på att slumpen eller kanske ödet ska avgöra vad som blir nästa steg. Nu känner jag mig dessvärre lite skräckslagen över att det kanske inte blir så lätt den här gången.

Jag är otroligt besviken över att den här utbildningen inte alls var som jag trodde och jag är arg på mig själv, för att jag inte kontrollerade kursinnehållet innan jag började.

För mig är begreppet "hälsa", nästan så långt man kan komma från högpresterande idrott. På skolan var just det synonymt med hälsa.

Jag tycker att hälsa står för en treenighet, som måste vara i balans. Det mentala, det fysiska och det andliga går inte att separera från varandra. För då blir det obalans och det leder till ohälsa. Det är min fasta övertygelse.

Nu har jag precis författat och skickat iväg två jobbansökningar. Får se om det leder till något.

Förkylningen håller mig fortfarande i ett järngrepp.
Det är ingen höstdepression på gång, för jag gillar hösten. Men mitt sinne känns tungt just nu.

Nu hoppar jag

Idag har jag hoppat från ett höghus! Hur dum kan man vara, tänker ni säkert?
Tja, ungefär såhär. Fritt fall utan linor och skyddsnät.
Vad jag surrar om?

Jo, inatt bestämde jag mig för att hoppa av utbildningen till Hälsopedagog. Skolan hade inte alls den inriktning som jag trodde. Om jag hade velat ägna mig åt fotboll, innebandy, boxning och slalom, så hade jag börjat med det för längesedan. Inte nu, vid 52 års ålder.

Att gå en utbildning och vägra deltaga i en stor del av lektionerna känns inte bra. Nej, det här var inte rätt ställe för mig.

Så här är jag nu. Virvlande i luften efter hoppet. Hur och var jag ska landa har jag ingen aning om. Nån som har en fallskärm?

Grattis!!

Idag fyller min lilla pojke 21 år!

Han har vuxit upp till en väldigt stark och rakryggad människa. Ja, jag vet, jag är part i målet. Men ändå.
Han har stor integritet och en väldig social kompetens. Den kompetensen har han förmodligen fått ärva efter morfar, tyvärr hoppade den egenskapen över en generation.
I mångt och mycket har han blivit en person som jag själv skulle ha velat bli.

Jag blev mycket förvånad när han i våras meddelade att han skulle studera till byggnadsingenjör. Det var liksom inte hans grej, kändes det som.
Mindre förvånad blev jag när han meddelade att han tackat nej till utbildningsplatsen. Och valt att stanna kvar på sitt älskade Vässarö istället.

Nu får vi se om han söker någon utbildning till våren. Han har tidigare pratat om journalistyrket. Jag tror att han skulle passa perfekt för det.

Så grattis lilla skrutten, vi ses på tisdag!

Tänk om min man lägger ut mig på Tradera

Före konserten
Innan vi gick på konserten med Stevie Wonder, tog vi varsin pizza på ett närbeläget hak.

Efter det hände det som gjorde att min man förmodligen övervägde att sälja mig på Tradera, till förstbjudande.
Jag fick nämligen en sån obehaglig känsla av värme och jag kände mig så obekväm i mina kläder. Jag hade ju klätt upp mig litegrann, kvällen till ära.

Alltså rusade jag in på Kapp-Ahl och köpte första, bästa långärmade T-tröja. Sen rusade jag ner i P-huset och slet av mig jacka, kavaj och linne. På med T-tröjan. Såja, ordningen återställd.
Allt medan maken bara ruskade på huvudet.

I hans värld, och inte i någon annan mans heller för den delen, förekommer det inte att man sliter av sig sina kläder i P-huset. Men kvinnor i min ålder vet vad jag pratar om.
Och han kan vara väldigt glad över att klädbutikerna var öppna.
Annars hade vi kunnat snacka om pinsamheter!

Konserten
Jag har varit på ett par minnesvärda konserter. En var med Celine Dion, för många år sedan. En annan var med Bruce Springsteen för ett par år sedan.

Men det här var någonting helt annat. Det var så.....magi....det var som att det inte var på riktigt.
Jag fick nypa mig i armen flera gånger för att fatta att jag verkligen var där. Att jag såg och hörde denne mästare.

En del av konserten var lite tråkig, den innehöll långa jazzpartier och utdragna presentationer av bandmedlemmarna.
Men däremellan! Fullständigt lysande.
Jag satt flera gånger och funderade på hur musiklivet skulle ha sett ut, om Stevie Wonder inte funnits? Han är ju musiklivet!

En gudabenådad kompositör och sångare. Och han kan waila! Det är han som har fått wailargåvan! Alla ni som tramsar med detta i Idol, lägg ner! Ni kan aldrig lära er det.

Sen var det också så trivsamt, för att han såg så glad och lycklig ut. Det spred sig. Jag kände faktiskt lycka emellanåt.

Det var stundtals väldigt enkelt och familjärt. Han tog upp sin bror på scenen. Brodern fyllde år igår och några personer kom in med en tårta med ljus.
Hans dotter var med i kören och hade ett solonummer. Han pratade några ord om sin mamma.
Och han tackade publiken för sin karriär! Och det lät som han menade vartenda ord.
Det här var så långt från Madonna man kan komma.

Att han sen lyckades få hela publiken att vråla med i allsången, får man ha överseende med. För gissa vad vi vrålade? Jo, "Baa-rack Oo-baa-ma".

Undrar vilken svensk artist som skulle få sin publik att vråla "Moo-naa Saah-liin"?

Jag tror jag drar något gammalt över mig

Jag ska återkomma senare under dagen, med ett inlägg om Stevie Wonderkonserten. Kan bara säga än så länge att jag blev mycket, mycket imponerad av denne mästare.

Dagen idag verkar nämligen inte riktigt gå mina vägar. Känner mig faktiskt sämre i min förkylning. Två steg bakåt, ungefär.

Sen råkade jag för en stund sedan spilla ut en stor mugg med hett kaffe över databordet, tangentbordet och delvis mina ben.
Jag satt i bara morgonrocken, men lyckades tack och lov dra undan benen, så det blev inga brännskador.
Jag har sett patienter som fått brännskador av kaffe, så jag vet att det inte är något att leka med.

Morgonrocken, av äkta siden, inköpt i Kina, tvättade jag för två dagar sedan. Bara att skölja upp den igen då.

Nu ska jag försöka göra i ordning mig och ta mig ner på stan för att köpa en födelsdagspresent. Sen blir det vila, resten av dagen.

Rapport från en näsduk

Skolan
Jag hade egentligen tänkt åka till skolan idag, men är fortfarande ruggigt förkyld, så jag bestämde mig för att vara hemma idag med.

Till saken hör också att det på dagens schema står fotboll.
Nu har jag ju gjort klart för idrottsläraren att jag inte under några omständigheter tänker deltaga i några matcher. Jag har sagt att under dessa lektioner går jag stavgång istället. Men på grund av förkylningen är inte det heller aktuellt.

Idrottsläraren stirrade för övrigt med stora ögon på mig och insåg nog att han inte hade något att sätta emot denna äldre, envisa dams bestämda åsikter.

Bravader
Jag vet inte om gårdagens bravader, har försämrat mitt hälsotillstånd. Jag tror inte det. Förkylningen är på tillbakagång och förvirringen har inte tilltagit.

Kvällen
Sen är det ju så att jag måste vara i form till kvällen. Jag ska nämligen till Globen, för att avnjuta konserten med Stevie Wonder. Inte mycket skulle kunna få mig att avstå från det. Inte ens en rekordförkylning.

Däremot är jag rädd att jag blir avvisad på grund av störande av ordningen.
Stevie kanske tycker att det är jobbigt med mina hostattacker. Så läser ni i tidningarna imorgon om något slags tumult på Globen, så är det förmodligen jag som forslas ut och sätts i karantän.

Undrar förresten om det är tillåtet att ta med sig en termos med honungsvatten? För det är väl inget de serverar i pausen?
Jag kan dricka en skvätt i vakternas åsyn för att övertyga dem om att termosen inte innehåller plutonium eller något annat otrevligt.

Kan det här vara nyttigt?

Se den avskräckande filmen, om vad den skadliga idrotten kan ställa till med!

Vimse är mitt namn

Och jag lever upp till det!

Idag har jag skjutsat min mor till sjukhuset. Det gick alldeles utmärkt. Vi kom iväg i tid och åkte till rätt ställe.

När vi var klara, parkerade jag mor i entrén och gick till parkeringen för att hämta bilen. Och vad gör jag sen?
Jo, kör därifrån! Utan mor.

När jag kommit en bit på väg, kände jag att det var något som inte stämde. Då kom jag på det!
Hon står ju och väntar på mig i entrén!

Så det var bara att vända och åka tillbaka. Numera har hon inte så mycket koll på saker och ting, och jag tror inte ens att hon tänkte på att det tog väldigt lång tid för mig att hämta bilen.

Frånsett vimsigheten så mår jag mycket bättre idag. Förkylningen börjar så smått ge med sig.
Hoppas bara att förvirringen inte ökar!

PS. Det är något mysko med datum- och tidsvisningen i min blogg. Uppgifterna försvinner ibland eller visar felaktiga angivelser. Spökar det?

Mord i barnbok, är det okey?

Är det inte att gå för långt, när man gör en barnbok av det här?

Nu ska de bort!

Jag undrar om jag inte börjar bli lite bättre?
Börjar nämligen känna mig lite rastlös och uttråkad. Det brukar vara ett säkert tecken.

Kan det vara så att virusarna är på tillbakagång? Att jag imorgon orkar göra någonting annat än läsa, sova och sitta vid datorn?

Jag tror det. Det finns hopp!

Två vilsna vrak

Imorgon har jag lovat att skjutsa min mamma till Lasarettet. Hon ska på återbesök på hjärtmottagningen.
Jag hoppas innerligt att jag orkar stå på benen, så vi kommer fram till rätt ställe och i rätt tid.

Min mamma har sen några år tappat en del funktioner. Bland annat har hon inget omdöme och ingen insikt kvar, när det gäller till exempel utseendet. Hon ser ärligt talat ut som ett gammalt vrak.

Trots att jag borde vara proffs på det här, så är det här något som är svårt att hantera. När man är anhörig är man lika tafflig som vem som helst.

Nåja, imorgon är vi två vrak som kommer till sjukhuset. Frågan är om vi kommer ut därifrån?

Jag är invaderad

Nu ska jag gnälla riktigt. I och för sig har jag inte gjort annat den här veckan, så det är väl bara att fortsätta på den inslagna banan.

Detta måste vara förkylningen från helvetet! (Kan man bli förkyld där?)
I alla fall kan det inte vara något, som jag har fått för mina synder, för så mycket har jag verkligen inte syndat. I såna fall måste det vara flera generationers samlade synd, som jag nu får sota för.

Igår tog jag mig en tur ner till stan, eftersom jag behövde fylla på mitt medicinlager. Tänkte också att det kunde vara ett bra tillfälle att testa hur mycket jag orkade. Om det var så att jag höll på att bli piggare. Det var det inte.

Måste säga att det var rena turen att jag tog mig hem igen, till rätt adress. Att jag hade bilen med mig. Att jag inte förlagt bilnycklar eller plånbok på apoteket. Att folk inte ringde ambulans eller polis för den delen, när jag vacklade omkring på gatorna.

Utflykten slutade med en kollaps i soffan. Jag vaknade av mina egna snarkningar ett par timmar senare. Till och med snarkningarna lät rossligare och hesare än vanligt.

Så nu undrar jag, hur länge ska detta pågå? Vad är det för slags virus som invaderat min kropp? Är det nåt slags muterade terroristvirus? Utsläppta av AlQaida?
Eller kommer de från någon annan planet? Är jag utsedd till försöksperson av några gröna gubbar från Mars?

Frågor om katter och hundar

Det är inte jag på bilden ovan, även om den illustrerar mycket väl hur jag känner mig.

Här kan man gå in och svara på frågor om katter och hundar. Lite lagom tidsfördriv, när hjärnan och kroppen går på halvfart.

Nåt att läsa?

Jag vill gärna tipsa om ytterligare en bok idag. Det är "Människohamn", av John Ajvide Lindqvist.
Det är helt enkelt en ruggigt bra bok.

Nu klarnar det

Bok
Jag såg att min guru, Nisse Simonsson, har kommit ut med en ny bok. Han är en sällsynt klok människa, denne Simonsson. Han förstår vad god hälsa är.

Förkylningen
Håller mig fortfarande i ett järngrepp. Fast det går åt rätt håll känner jag, är inte helt utslagen idag. Kan tänka rätt klart, vet på ett ungefär vad det är för dag och vad klockan är slagen.

Skolan
Har i stort sett bestämt mig för att kämpa ett tag till. Dels för att jag inte vill lämna skolan utan att ha något annat att göra, dels känner jag att det är bra att det finns en motvikt till idrottshysterin på utbildningen.
Jag är ju inte heller den som ger upp i första taget, tvärtom är jag envis som en åsna.
Tråkigt nog har min kompis slutat, det hade varit bra att vara två, nu får jag försöka hålla ställningarna själv.

Sen var det förstås väldigt bra att vara två, när det gäller pendlingen. Det känns tungt att behöva köra själv varje dag. Det är en jobbig väg, hårt trafikerad, hastigheten är begränsad till 70 km på stora delar av vägen. Jag håller numer stenhårt på hastighetsbestämmelserna (sen jag blev fotad av en fartkamera), med resultat att många trafikanter ligger precis i ändan på mig.

De har tydligen inte fått ett brev med ett foto på sig och ett inbetalningskort!

Jag är slut

Att säga att jag känner mig som en urvriden skurtrasa, är en rejäl underdrift. Jag har inte varit så här sjuk, sen jag hade Legionella, för flera år sedan.
Har faktiskt inte varit förkyld sen dess. Men nu är jag totalt däckad. Har nästan tappat grepp om tid och rum. Sover ett par timmar, går upp ett par timmar, sen är det sängläge igen.

Nu ska jag ta och gå flera meter och lägga mig i soffan. Vilken ansträngning!

Börja om från början

Här är det deppigt värre. Förkylningen har däckat mig totalt. Jag har inte varit förkyld på åratal, så det är väl riktigt aggressiva förkylningsvirus, som har attackerat mig nu.

Har också hamnat i en riktig deppsituation, när det gäller utbildningen. Min kompis hoppar av och jag är mycket nära att göra samma sak. Den här utbildningen var inte alls som vi hade tänkt oss.

Utbildningen är ensidigt inriktad på högpresterande idrott. För mig är "hälsa" ett mycket vidare begrepp. Jag tror faktiskt att den här idrottsinriktningen skapar mer ohälsa än hälsa.

Jag trodde att yrket "hälsopedagog" var någonting helt annat.
Det är synd, för jag var så otroligt motiverad och laddad. Kände att det här kanske var sista möjligheten att gå en yrkesutbildning.
Vi får se hur det blir nu. Att hitta ett jobb står väl närmast i tur.

Stand by me

Det får bli lite musik, såhär i förkylningstider.
Det är liksom det enda jag orkar åstadkomma.

Kom för tidigt

Lördag. Lång sovmorgon. Inget inbokat. Kan ta dagen som den kommer.

Och den kom...
Redan kl. 05.00, kom den. Med snor och halsont.
Var tvungen att gå upp och göra honungsvatten.

Nu går jag och lägger mig igen.
Godnatt eller godmorgon!

Det som drabbade oss

När jag gick på gymnasiet, fanns det en tjej i stan som var min dubbelgångare. Inte bara det att vi hade långt ljust hår och stora glasögon, båda två. Utan det var allt, kroppen, ansiktet, vi såg ut som tvillingar.

Många var det som tog fel på oss. I 20-årsåldern började hon dessutom att bli något av en kändis i stan. För mig, som är en sån som inte vill synas, var det ibland lite pinsamt, när folk trodde att jag var hon.

Sen blev hon ju rikskändis och då började folk i stan förstå, att hon som bodde kvar här, inte var den där kända politikern.

En annan likhet är också att vi båda blev mamma till två söner. Hennes är dock några år yngre än mina. Våra äldsta söner har förresten samma namn!

Otaliga är de foton, som jag har sett på henne genom åren och där jag hajat till. För det kunde nämligen vara jag på bilderna.

Tyvärr har jag aldrig pratat med henne och jag vet inte om hon var medveten om att hon hade en dubbelgångare.

Hennes öde tog mig väldigt hårt, eftersom jag på något sätt kände ett släktskap med henne.
Jag är helt övertygad om att Sverige hade sett annorlunda ut, om hon hade fått vara kvar hos oss.

Mina nya skor

Såna här skor från Rieker, har jag köpt idag. Fast röda! Grymt snygga och jättesköna.

För övrigt tog lilla Anna fullständigt andan ur mig. Måtte inte Idol ta det unika från henne, utan låt henne ge programmet en ny dimension istället.

Om jag försvinner

Vet ni hur det känns att gå på en skola och vara äldst av alla elever? Det är ju inte som att gå på högstadiet och vara mallig, över att man är äldst.

Nej, det känns som om man är ännu äldre än vad man är. Som om man vore något slags fornfynd. En evigt förstenad fossil, ungefär.
Hur jag, med den här förstenade kroppen, ska klara av alla fysiska övningar i skolan är för mig en gåta.
På schemat står allehanda tuffa sporter, såsom boxning, innebandy, slalom och fotboll.

Jag börjar faktiskt undra vad jag har gett mig in på. För det finns inte på min karta, att jag ska ägna mig åt ovanstående sporter. Inte med mina värkande stela ben, händer och fötter.

Tur att jag kan skratta åt eländet. Kan nämligen för min inre syn se mig själv stappla omkring med en innebandyklubba. Livrädd, med sönderslagna glasögon och utslagna tänder. Omringad av vinnarskallar, som är beredda att gå över lik, för att vinna matchen. Mitt lik.

Så om jag en dag försvinner från bloggen, så vet ni vad som har hänt. I bästa fall ligger jag inbakad i gips.

Klarar mig utan

Nu har Aftonbladet startat Wendela. En sida som vänder sig till kvinnor. På Wendela kan man läsa om kändisar, mode och förhållanden. Så nyskapande och originellt, (obs! ironi).

Det känns som en sida, som jag kan klara mig utan.

Dagen efter dagen före

Dagen efter
Idag har jag jobbat. Ingen har väl någonsin sett en så stelbent sjuksköterska. Två dagars vandring och en natt i vindskydd sätter sina spår.

Antikrundan
Igår spelades "Antikrundan" in här i stan. Min kompis och jag var helt överens om att vi inte kunde åka dit och titta när vi kom hem från vandringen.
Risken hade nämligen varit stor att vi hade blivit tagna för antikviteter, förmodligen helt värdelösa och hade man vänt upp och ner på oss för att söka efter stämplar, hade ett par leriga kängor varit det enda fyndet.

F.ö. kanske man kan kalla vandringen som vi två gamlingar gjorde, för just "Antikrundan".

En lysande affärsidé

Nu är jag hemkommen från vildmarken. Ledbruten och myggbiten. Vi har vandrat ungefär 2,5 mil på två dagar. Genom bitvis svårforcerad terräng.

Natten i vindskyddet blev en lång kamp mot myggen. Vi människor avgick inte med segern, kan jag säga. Myggen mobiliserade sina starkaste trupper. Vi blev en enkel match för dom.
Den här delen av Uppland där vi vandrade, hör ju till de mest myggrika delarna i hela landet.

När vi inte slogs mot myggen, så förde vi en ojämn kamp mot fästingarna.
Vi funderade lite över vad det kan finnas för djur som har fästingar på menyn. Någon påstod att de inte har några fiender, någon annan sade sig ha hört talas om en spindelsort som äter fästingar.

Min kompis och jag började då spekulera i om vi inte skulle kunna starta en spindelfarm och odla fram dessa spindlar. Det måste man väl kunna få EU-bidrag för? Det är ju en riktigt hälsobefrämjande åtgärd. Och starta egetbidrag. Undrar vad de säger på arbetsförmedlingen om vi presenterar en sådan affärsidé för dom?

Nej, nu ska jag gå in i duschen och räkna fästingar.

Under tiden kan ni gå in på den här festliga sidan!

Imorgon bär det iväg

Nu har jag precis packat klart ryggan inför vandringen. Försökt packa så lite som möjligt. Inga onödiga grejer. Måste hålla nere vikten på packningen, eftersom jag har ont i höger lår och höft.

Är faktiskt lite bekymrad över höften. Min mamma har väldigt grav artros och har bytt ut en höftled.
Äldste sonen har också fått besvär med höften och skall genomgå en magnetröntgen. Han var en lovande fotbollsspelare, fram tills för något år sedan, då ljumskbesvären satte käppar i hjulet. Nu har det visat sig att smärtan förmodligen kommer från höften. Han är bara 23 år, så det vore verkligen tråkigt om höften visar sig vara illa däran.

Snart är det läggdags, gäller att försöka sova bra inatt, för imorgonnatt ligger jag utomhus i ett vindskydd.
Tänk på mig då!

När huvet är dumt, får kroppen lida

Jag har fått så förskräckligt ont i ena benet. När jag säger att det gör ont i framsidan och på utsidan av låret, kan man få för sig att jag är någon slags idrottare, som försökt mig på att hoppa häck.
Det är jag ju inte alls. Tvärtom. Jag är fruktansvärt ovig. Skulle aldrig komma över en häck.

Ont har jag för jämnan, men det här är en ny smärta. När jag sitter still känns det inte mycket, men när jag reser mig upp, då ser jag stjärnor, vill jag lova. Det gör så ohyggligt ont i benet då.
Får jag röra på mig och gå en stund, så lättar det något. Klarar av att gå rätt långa promenader ganska obehindrat.

Mitt bekymmer nu, är den vandring som klassen ska göra på torsdag-fredag. Vi ska vandra i två dagar och sova i vindskydd.
Så nu är det inte bara det att jag måste ta kiss- och kaffepauser regelbundet, nu kanske jag kommer att få besvär med att gå också.

Till råga på allt har jag lovat att jobba på lördag och söndag. Hur dum kan man vara?