Värmeslag

Idag har jag cyklat 1,5 mil i värsta värmen. På små bonnvägar. Bara för att visa att jag inte är lat. Ja, inte jättelat, i alla fall.

Maken brukar nämligen påpeka att jag är alldeles för passiv (=sitter för mycket framför datorn). Nu är jag ju en gång för alla inget motionsfreak.
Jag avskyr att springa, till exempel. Får bara mer ont i mina redan onda leder, om jag skulle få för mig att springa några meter.
Äsch då, säger han, det är nyttigt och roligt. Tycker dock inte det verkar särskilt roligt, när han kommer hem efter sina löpturer. Stånkande och flåsande, med värk i knän och höfter flera dagar efteråt.

Men om vi skaffar en ny hund igen, säger jag, då får jag motion. Över min döda kropp, muttrar maken (inte utan att tanken slagit mig).
Ja, då får han dras med detta lata åbäke till fruntimmer!

Söta nallen

Trevliga Marie, har skickat söta nallen till mig. Den ska gå vidare till 12 vänner, men det är ju alldeles omöjligt. Den får gå till hela min lista. Ja, inte till Kvastskaftshilda förstås, den tokmajan får allt vara utan. Hon är ju inte särskilt aktiv på sin blogg heller.
Men ni andra, håll till godo!

Lätt som en plätt

Mötet idag, se nedan, gick mycket bra. Arbetsgivaren har begått ett fel, för jag fanns på LAS-listan när de tillsatte tjänsten jag inte fick.
Så nu erbjöds jag en tillsvidareanställning, dagtid och fick välja tjänstgöringsgrad!
Ibland lönar det sig att bråka!

Arg

Det känns härligt befriande att påbörja semestern idag. Inte mycket är inplanerat, förutom en tur till Malmö nästa helg.
Sonen med flickvän, åker med, för de ska ner och klättra. Det tänker ju inte jag ägna mig åt, det blir mer shopping och strosande för min del.
Maken tänker också shoppa! Han har nämligen hittat en Citroen 2CV i Skåne, som han bestämt hävdar att han tänker köpa. Vi har tittat på en sån bil, lite då och då, men han kommer sig aldrig för att slå till. Får se vad som händer denna gång.

Idag är jag kallad till ett möte hos arbetsgivaren. Trots att jag har semester!
Det är så att jag har begärt företrädesrätt, eftersom mitt vikariat går ut sista juli. Jag har nyligen sökt en tjänst, som jag inte fick. Den kom ut två veckor innan min företrädesrätt började gälla. Den gick istället till en person som inte har skuggan av en bråkdel av den erfarenhet, som jag har. Jag har ju bara mer än 22 års erfarenhet av arbete hos min arbetsgivare, hon kanske har 1 år, om ens det. Jag har varit sjuksköterska i 29 år, hon i 8 år.
Jag känner mig verkligen illa behandlad.

Idag ska mötet handla om en tjänst som jag nu har blivit erbjuden. Jag sa nej på en gång, för det finns ingenting i hela världen som kan få mig att tacka ja.
Det är nämligen en kombinerad natt och dagtjänst. Alla människor vet att det är förödande för hälsan att jobba så. Och med min diabetes och höga blodtryck känns det helt omöjligt att jobba på det viset. Det blir ju ingen som helst ordning på mattiderna.
Jag måste äta och ta diabetesmedicin regelbundet, tre gånger/dag. Så att jobba natt ibland och dag ibland är helt befängt.

Sen finns det också en annan anledning, nog så viktig. På det stället jobbar man ensam på nätterna. Jag jobbade där för ett antal år sedan. Då var det bara nattjänst. En natt blev jag utsatt för en mycket galen inbrottstjuv, som tog sig in i våra lokaler.
Att jag ens sitter här idag, måste bero på att jag hade en skyddsängel med mig. Och det här uttrycket att man ser livet passera revy, när man är utsatt för starkt dödshot, det kan jag säga stämmer.
Den upplevelsen förändrade hela mitt liv.
Och nu vill samma arbetsgivare att jag ska gå tillbaka och jobba på det där stället!
Det är nog med att jag är där var tredje helg och jobbar dagtid, det har ingått i de vikariat jag har haft.
Men jag tänker aldrig, aldrig sätta mig där en natt till!
Nu ska jag snart gå iväg till mötet och ryta i, om det behövs. Numer är jag inte ett dugg rädd för att säga ifrån.
Hälsan måste jag prioritera, den är bara min och går inte i repris!

Stiltje

Om ni tycker att det är lite stiltje på den här bloggen och på kommentarerna härifrån, så är det en helt riktig iakttagelse. Det jobbas nämligen den här helgen. Och då är det inte mycket ork kvar till nåt annat.
Men vänta bara! På måndag börjar semestern! Då ska jag terrorisera er med inlägg och kommentarer i flera veckor!

Hej svejs!

Vad äldre damer gör

Nu är det så här, att ni får absolut inte missförstå detta inlägg! Jag väntar på ekonomiskt välstånd!
Att tillväxten ska visa sig i form av en alltmer mer svällande plånbok. Inte en alltmer svällande mage.
För inte tror ni väl att damer i min höga ålder, ägnar sig åt aktiviteter som kan få magar att svälla? Vet skäms!
Nä, vi virkar och påtar i jorden, (och stirrar efter unga män), bara så ni vet!

Äldre damer kan

Man ska inte räkna ut oss äldre damer. Vi kan slå er med häpnad. Läs här!
Med det vill jag dock inte ha sagt att mina egna magbesvär beror på samma sak.
Tänker inte överraska er, så till den milda grad.
Och förhoppningsvis tar det inte nio månader innan mina besvär går över.

Risig kista

Bloggen verkar leva sitt eget liv. Bilderna på bloggintresserade, till höger i sidokolumnen, tycks ha gått upp i rök. Nu var de ju inte så många, men ändå. Jag vill ju gärna ha kvar dem. Får se om de kommer tillbaka lika hastigt som de försvann.

Min eländiga mage uppför sig också besynnerligt. En längre tid har jag varit så svullen och spänd i magen, även haft svårt för att äta. Sen i lördags har jag haft ont och är extremt trött. Jag är alltid trött, men det här är värre än någonsin. Nu har jag införskaffat Losec, eftersom jag misstänker magsår.
Boven i dramat, tror jag kan vara Trombyl, som jag sattes in på tidigare i år, när min diabetes upptäcktes. Trombyl är blodförtunnande och en vanlig biverkning är just sådana magbesvär.

Nu ska denna skröpliga kvinna dra sig tillbaka, närmare bestämt till stugan och njuta av en ledig dag. Känner jag mig själv rätt, lär den dagen tillbringas i en solstol, stundtals i skuggan.

Väntar på välstånd

Att få besök av en skata, är nog inte så illa ändå. Läs Charlottes kommentar till mitt förra inlägg.
Har också kunnat läsa mig till, att en skata förebådar välstånd! Så stämmer de här sakerna, får skatan gärna komma tillbaka. Jag lovar att inte vifta med flugsmällaren igen!

Fast jag skulle ju uppskatta om den stannade utanför dörren. Den kan ju picka på, så kommer jag ut och snackar lite.

För att avskräcka andra fåglar, har jag idag inhandlat en tunn gardin, som jag ska sätta upp i dörrhålet.
Jag skulle inte säga något om en hund eller katt smet in, men en fågel!
Nä, där går gränsen.

Oväntat besök

Idag har jag haft oväntat besök. Satt här i godan ro och slösurfade på internet, när jag hörde hur någon tassade över golvet. Eftersom jag inte har hund längre, blev jag konfunderad.
Hoppades ett tag att det skulle vara en hemlös hund eller katt, som valt ut mitt hem till sitt.

Blev dock inte alls särskilt glad, när jag såg vem besökaren var. En skata! Så nu har jag haft skatjakt. I vardagsrummet.
Efter mycket om och men, lyckades jag till slut få ut skatan genom ett öppet fönster.
Hoppas nu att den inte fått smak för det här med att vistas inomhus, för jag vill inte ha ett nytt besök.

Sen kan jag meddela att skator lämnar spår efter sig. Otrevliga spår. Som man måste torka upp. Isch!

Diskussionerna gick höga

Midsommaraftonen förlöpte väl och menyn blev uppskattad. Det enda som i mina ögon inte blev så lyckat, var fördrinken. Se nedan. Det mousserande smultronvinet var väldigt torrt och strävt.
Vädret höll sig hyfsat, och vi kunde sitta ute större delen av kvällen.

Jag lanserade min idé om Kakbank och det kändes som om det fanns ett visst intresse. Dock kunde min kompis, som jobbar på en riktig bank, meddela att den ekonomiska krisen i hög grad drabbat dem, som tar mikrokrediter och att de i dagsläget har svårt att betala tillbaka. Jag kan ju tycka att det just därför känns ännu mer angeläget.

Diskussionen flöt på i samma intellektuella nivå....eller inte. Vi hade till exempel en lång diskussion, om vad barnen i Bullerbyn heter. Bosse var svårast att komma på.
Vi körde också en del ordlekar. Det var bankvänninan som hade tagit dessa med sig från jobbet.
Är det sånt de håller på med på banken?
Bland annat skulle man komma på ortsnamn, när man fick höra en mening eller ett ord. Utan skryt kan jag meddela att jag vann överlägset. Ordklurigheter är nåt av min specialitet. Sen är min alkoholkonsumtion inte särskilt stor heller.
Det svåraste ordet var dock "insektsbarn", som det tog väldigt lång tid innan någon kom på. Det var naturligtvis Malung. Det är ju egentligen inte så svårt att räkna ut, så jag förstår inte att vi hade sånt besvär med det ordet.

Alla sov över och vi kunde fortsätta diskussionerna utfläkta på verandan dagen efter. Bland annat pratade vi om Marika Lagercranz, eftersom hon spelar sommarteater på ett ställe inte långt från stugan.
Vi fick för oss att det var hon som, för ett tag sen, skrev ett inlägg om att män är för mycket mjukisar nu för tiden. Och att kvinnor vill ha hårdare tag.
När gästerna åkt hem, var jag tvungen att leta upp den artikeln på nätet och det visade sig att det inte alls var Marika som skrivit den, utan Jessica Zandén, så nu kan vi nog i lugn och ro åka och se Marikas pjäs!

Allt som allt blev det en mycket lyckad helg, även om vädret gärna hade kunnat vara lite varmare.
Nu är det en vecka kvar att jobba, sen blir det semester!

Bank + kakor

När jag läste om Kakbanken i IM:s tidning, kände jag direkt att det här, det kan vara något för mig. Inte bara för att jag gillar att baka, utan för att jag verkligen vill göra världen till en bättre värld. Kan man sen kombinera världsförbättrande insatser med kakätande, så kan man nog känna sig nöjd, den dag det är dags att logga ut från jordelivet.
Nu får jag ju inte äta så mycket kakor, på grund av min diabetes, men nån enstaka kan väl slinka ner sådär lite i förbifarten.

Tror att jag ska prata med mina vänner, som kommer hit imorgonkväll, om de vill vara med och göra världen bättre, samtidigt som de äter kakor.

Annars sitter jag här och deppar, för jag fick inte en tjänst, som jag sökt i kommunen. Tyckte att jag gjort mig förtjänt av en fast tjänst, efter allt vikarierande, men det tyckte uppenbarligen inte arbetsgivaren.
Jag var på intervjun igår, och skulle få besked om 14 dagar, så det var verkligen snabba puckar!

Beskedet fick jag via mejl, av en s.k. HR-person, som jag mött och hejat på en timme innan mejlet damp ner.
Oproffsigt skött, är min åsikt. Jag tycker att hon kunde ha ringt och framför allt väntat till efter helgen.

Nu kommer jag dock att göra anspråk på företrädesrätten, så vi får väl se vad som händer.

Nåja, säg den sorg som vara för evigt.

Och nu är det faktiskt läggdags. För längesen.

Trevlig midsommar!

Avigt och kul

Undrar var Fru Toalett är någonstans?

Vad gör glassen som är så kul? Berättar fräckisar?

Titta in på "Avigsidan", där finns mycket som är kul. Mycket kuligare än glassen.

Menyn klar

Jag visste väl att jag skulle få ihop en midsommarmeny, om jag bara koncentrerade mig.
Här är resultatet:
Vi startar med Jordgubbsbellini, som är en drink med bl.a. mousserande smultronvin.
Som förrätt blir det Gubbröra.
Till huvudrätt serverar vi hel grillad kyckling med rödbetstzatziki och varm potatissallad med parmesanost.
Och till efterrätt hemmagjord jordgubbsglass.

Alla recepten hittade jag på recept.nu

Inköpslistan är klar, så nu väntar bara det tråkiga. Att åka till affären. Men det är lika bra att handla så mycket som möjligt idag, senare i veckan blir det bara kaos i affärerna.

Och jag kan meddela att alldeles nyss höll jag på att få en hjärtinfarkt! En GPS, som ligger i en kartong, började nämligen prata. Helt av sig själv. "Sväng till höger", sa den.
Jag visste inte ens att den låg i kartongen, för äldste sonen lånade den häromdagen.
Den här manicken har gjort så här en gång tidigare. Jag blev lika rädd då.

Och inte lydde jag uppmaningen heller, för då skulle jag gått rakt in i väggen. Och det vill jag sannerligen inte göra igen!

Sätt fart

När jag har en ledig dag, som idag till exempel, blir jag ofta sittande i morgonrocken framför datorn. När man jobbat en hel helg, blir det lätt en massa måsten, som ska göras en sån här dag. Mycket sällan blir alla måsten utförda.
Men jag har i alla fall skrivit och skickat iväg en jobbansökan. Mitt vikariat går ju snart ut. Det var mitt viktigaste måste.

Sen ska jag försöka hitta på en trevlig meny för midsommarafton, då vi har bjudit ut några gäster till stugan. Lite lekar brukar också uppskattas. Det känns inte som någon större belastning egentligen, för jag är ganska påhittig när det gäller sånt. Det gäller bara att ta sig för.

Så Imse Vimse Tramsa, sluta skriv på bloggen nu, in i duschen, på med kläderna och sätt lite fart!

Bråkstake

Söta, rara Katinka har skickat dessa små gullenallar till mig. Som vanligt skickar jag dem vidare till alla i min blogglista, ni är verkligen sanna vänner.

Idag har jag varit bråkig igen! Jag var ju det häromdagen också. Nu spottar jag ur mig avvikelserapporter på löpande band.
Denna gången gällde det vårt datasystem i kommunen.

På helgerna är man två sjuksköterskor som ansvarar för all sjukvård inom all kommunal verksamhet, såsom hemtjänst, hemsjukvård inkl. cancersjuka som vårdas i hemmen, omvårdnadsboenden och boenden för LSS-kretsen.

I lördags när jag jobbade, pajade systemen ihop efter lunch. Vilket innebar att jag och mina kollegor inte kom åt en enda journal under resten av helgen.
Och datajouren har ingen verksamhet på jourtid! Är inte det skrattretande?

Lite boktips

Vad glad jag blir, när jag läser artikeln om Inger Possenius Bichara, som 91 år ung, debuterar som författare.
Vilken fantastisk människa! Nu har jag fått en ny förebild.
Längtar efter att få läsa hennes bok.

Har alldeles nyss läst boken "Ett år av magiskt tänkande", av Joan Didion. Även det en kvinna att inspireras av. Hon beskriver sorgearbete ur ett annorlunda perspektiv. Lärorikt.

Eftersom solen lyser med sin frånvaro, kan man med gott samvete stanna inne och läsa böcker under lediga stunder.
I alla fall något positivt med regnvädret!

Adoption

Ikväll har jag sett ett TV- program om Borneos hotade orangutanger. Det var en repris, jag har sett det förut. Blev lika tagen den här gången, som förra gången jag såg det.
Då bestämde jag mig för att bidra ekonomiskt till föreningen BOS, som kämpar för att bevara orangutangerna och deras miljö.
Tyvärr kom jag mig inte för att göra något just då, men nu har jag gjort det! Jag har adopterat orangutangen Kesi och hoppas på det sättet kunna bidra till att hon och hennes kompisar ska kunna få finnas kvar och leva och fortplanta sig i sin naturliga miljö.

Att anmäla en läkare

Ledig dag! Sen väntar en lång arbetshelg. De här lediga dagarna är för det mesta fullbokade, jag har till exempel varit både till doktorn och till frissan idag. Skulle egentligen ha följt min mor till hennes doktor, men han var sjuk, så det blev inställt.

Jag fick hyfsat godkänt, av min doktor, när det gäller blodsockret, men morgonvärdet och långtidsvärdet är fortfarande för högt. Så det blev en ökning av medicinerna.

Igår gjorde jag någonting som jag är mycket stolt över. Jag skickade nämligen en avvikelserapportering på en läkare, som förser en av mina kunder i hemtjänsten med extrema mängder narkotika.
Jag har tidigare tagit upp frågan med ansvariga inom kommunen och med apoteket, alla förfasar sig, men ingen gör något.
När jag inte lyckades att komma i kontakt med den berörde doktorn, bestämde jag mig för, att nu var måttet rågat!

Den här kunden är yngre än vad jag är och har ingen som helst smärtdiagnos. Mängderna narkotika, som skrivs ut är helt sanslösa. Inte ens den svårast sjuka cancerpatient med helvetessmärtor, står på så mycket narkotika.

Den här avvikelserapporten kommer nu att skickas till mottagningen där han arbetar. Händer det ingenting, kommer jag personligen skicka den vidare till socialstyrelsen.

Jag tänker på alla människor med svåra sjukdomar, som knappast eller inte alls får vara sjukskrivna, som får tjata på läkare för att få hjälp och smärtlindring.
Den här personen behöver bara lyfta på luren och tala om för doktorn vad som önskas. Sen fixas det i ett nafs!
Det är möjligt att den här kunden är bortom all räddning, men förhoppningsvis kan detta leda till att någon annan inte hamnar i beroende på grund av den här läkaren.

Festrapport

Tack för igår! Vilket partaj vi hade.
Hur mås det idag? Orkade ni upp i morse? Själv var jag lite seg.
Men roligt hade vi.
Stackars Sören som var ensam karl! Han fick verkligen ligga i på dansgolvet.
Ovan ser ni lite bilder från igår. Nån mer som har några bilder?

Häng me på party!

Jag tänkte att jag helt enkelt skulle ordna en fest, för att muntra upp mig lite.
Så välkomna att börja med en drink!

Maten är strax färdig!

Sen blir det efterrätt!

Sen kan vi röja hela kvällen!

Skogstokig

Nu blir jag fullständigt rabiat och galen på denna dator, som ideligen hänger sig.
Jag har köpt en ny extern hårddisk, den förra funkar inte, så nu ska bilder och annat viktigt flyttas över, sen blir det sanering. Från topp till tå.
Om jag så måste inkalla både Anticimex och Ghostbusters.
Om jag nu inte slänger ut eländet genom fönstret förstås.
Lova att ducka, om ni passerar mitt hus, risken finns annars att ni får en dator i huvudet!

Monster

I mina senaste inlägg, kan man få intrycket av att jag är gift med ett monster, men det vill jag bestämt säga att jag inte är. I den här familjen är det nog mera jag, som är monstret.

Dock är det så att det är vissa saker som mannen inte gillar, djur och min musiksmak till exempel och i dessa fall finns ingen kompromissvilja. Nu kan jag överleva att han inte gillar Thåström, Coldplay och Madrugada, men det är sorgligt att han inte tycker om djur och anser sig ha lidit nog, genom att vi har haft hund i alla år.

Så den här svackan jag har, handlar mycket om det. Men också det faktum att åren går och jag börjar undra vart livet tog vägen egentligen.
I ungdomen tror man ju att man kommer att uträtta underverk. Jag var övertygad om att jag skulle arbeta i fattiga länder. Att jag skulle göra skillnad för människor, vars förutsättningar var helt annorlunda än mina. Ni vet, nån sorts Moder Theresa.
Det blev inte så.

Har också så svårt att acceptera den skröplighet, som kommer med åren. Att jag har sjukdomar som högt blodtryck och diabetes, som måste behandlas med mängder av mediciner.
Östrogen, som några föreslog, har jag redan provat. Inget för mig dock, bland annat på grund av att jag har haft flera cystor i brösten.
Äter och dricker istället rikligt med sojaprodukter.

Snart går också mitt vikariat ut och jag har ingen aning om vad som väntar. Har till och med tackat nej till förslag, som jag har fått, för den här gången känner jag att jag vill komma till ett ställe som motsvarar mina önskningar och förhoppningar.
Jag är trött på att komma som en räddande ängel, till ställen där allt är kaos, och sen när jag fått ordning och struktur, är vicket slut. Jag har lätt för att samarbeta med underställd personal och både de och jag blir ledsna när det är över.
Orkar inte utsätta mig för det hur många gånger som helst.
Just nu är det överhuvudtaget mycket jag inte orkar utsätta mig för.

Den krokiga vägen

Jag hade ingen ålderskris, varken när jag fyllde 30, 40 eller 50. Men har ni hört talas om 53-årskrisen? Nä, trodde väl det. För ingen har varnat mig för den.
Trots att det är mer än en månad tills jag fyller, har krisen tagit sitt grepp om mig.

Och hur jag kan vara 53 snart, när jag inte är en dag över 35 övergår mitt förstånd. Det är förstås siffrorna som är omslängda!
Det här är ingen lätt ålder att vara i. Mycket skyller jag på hormonerna. Ena dagen deppig och gråtmild, inget finns som motiverar en att ens stiga upp ur sängen. Andra dar är man fullt redo att kasta sig hals över huvud i vad som helst. Bara det är något annat och långt borta.

Det här är också en väldigt ensam ålder. Barnen har flyttat hemifrån och lever sina egna liv. Min pappa är död sen många år och min mamma är "kringkring" i huvudet. Inte ens en liten hund har jag kvar.
En man har jag, men hans förståelse för dessa humörsvängningar är inte så stor. Jag inbillar mig att det är lättare för männen. Mera raksträcka liksom.
Åtminstone jag har en tendens att ta den krokiga vägen, med lösgrus och vägbulor och stora krondiken runt om.

Värdelöst vetande om Imse

Katinka har utmanat mig, genom att be mig svara på dessa frågor:

Om du skulle vinna många miljoner på lotto, vad skulle du köpa?

Frågan är inte vad jag skulle köpa, utan vad jag skulle sälja, nämligen huset. Sen skulle jag köpa en lägenhet och påbörja min jorden runtresa. Några miljoner skulle ju avsättas till barnen förstås.

Vilken svordom använder du mest? Svär inte så mycket. Säger ibland fan och fasen. Samt shit pommes frites.

Tittade du på tecknat när du var liten? Ja, en gång om året, på julafton. Enda gången det visades tecknat på TV.

Hur många syskon har du? En halvbror, långt bort.

Vill du just nu ha någon tatuering eller piercing? Nä, har några öronhål och en tatuering, det får räcka.

Vad har du för väder just nu? Solen skiner!

Vad åt du till lunch senast? Thaimat i Stockholm.

Kan du vissla? Jadå!

Vilken film kan du alla replikerna till? Ingen, men kan nog de flesta låtarna i "Moulin Rouge".

Hur många stolar står kring ditt köksbord? Fyra, men ska man sitta fyra där, blir det ohyggligt trångt.

Har du en stationär eller bärbar dator? Både och.

Vilket var ditt favoritämne i skolan? Svenska

Vad säger du till dig själv när allt känns svårt? Fan också!

Får du dåligt samvete efter att ha ätit kött? Nej, var vegetarian under några år. Äter inte mycket kött. Det mesta jag äter är ekologiskt.

Har du åkt moped någon gång? Oh ja, både åkt och kört moped och MC.

Vad lyssnar du på nu? Inget, förutom Lillsonen, som är hemma på snabbvisit och prasslar i köket.

Slänger vidare frågorna till alla som har lust!

Bruce, du frälste mig

De senaste dagarnas deppighet har nu fått ett välbehövligt avbrott. Har nämligen intagit huvudstaden, bott på hotell och varit på Springsteens konsert. Mäktigt, är väl det rätta ordet för konserten. Energi, glädje och livslust, spred han, den gode Bruce. Trots ett fruktansvärt väder.
Tänk att sitta ute en junikväll och behöva vara iklädd, inte bara regnkläder, utan också vantar, mössa och halsduk.

Hotellet, "Hotell Norrtull", var även det en trevlig upplevelse. En gammal byggnad som tidigare var huvudkontor och centrallager för Vin & Sprit. Mycket läckert inrett.

Idag har vi promenerat runt och ägnat oss åt diverse turistattraktioner, som vaktavlösningen vid slottet och en tur i Katarinahissen.

Tack för alla goda råd, angående min husdjurslängtan. Dessvärre är det inget som hjälper, maken är extremt ointresserad av djur och tycker att han fått stå ut med djur i huset i så många år, att resten av livet ska tillbringas i djurfrihet. Inget kan ändra på det och eftersom ingen av sönerna längre bor hemma, står jag ensam med min åsikt, att huset liksom är alldeles för tomt, utan djur.

På rymmen

Tack, så snälla ni är som kommer med förslag och försöker muntra upp mig.
När det gäller husdjur dock, så är det så här att varken övertalning eller nävar i bordet har någon som helst effekt. Över vår tröskel kommer icke något husdjur att passera, inte ens en guldfisk.

Vill jag bli ägare till ett djur igen, får jag antingen bli änka eller frånskild. Nu är ju det inget man väljer, i alla fall inte att bli änka. Jo, man kan ju välja det, men så drastisk vill jag inte vara.

Så för mig gäller det att hitta ett substitut, för hunden alltså. Inte helt lätt, då jag efter 29 års hundägande, liksom blivit van att dela hus och hem med hundhår och insläpat grus. Inte ens det minskade städbehovet uppväger saknaden.

Men så är det och just nu känns det som om jag kravlar i dyn och inte riktigt kan hitta fotfäste.
Jag har min dator och min spikmatta, men inte är det som att ha hund. För övrigt tycker maken att jag sitter alldeles för mycket vid datorn.
Jag känner mig som en obstinat tonåring, som är sur och buttrig. Kan tänka mig att hormonerna spökar på samma sätt nu, som de gjorde under tonårstiden.
Så snart rymmer jag väl hemifrån och ställer mig vid vägen med tummen i luften.

Är det här livet?

Krumelurpiller käkade Pippi, för att inte bliva stur. Undras om det finns piggelinpiller för en som redan är stur? Skulle behöva en näve.
Vad gör man när förnöjsamheten inte vill infinna sig? När man längtar bort, men inte vet till vad?
När deppig musik varvas med om möjligt ännu deppigare musik?
När mannen bestämt deklarerar att någon ny hund, kommer inte in i detta hus.
När man saknar våta nospussar och raspiga tassklappar.
När matlusten flugit sin kos och menyn mest består av keso, banan, sojayogurt och Sias ekologiska chokladglass.
När det liksom inte infinner sig nån mening med nånting alls.
När tröttheten inte går att sova bort och man bara tycker synd om sig.
När man inte känner sig behövd och väntad på. Inte en enda svans viftas när man kommer hem.
Blev det inte mer än så här?