Hoppas att alla har fått lite sol idag. Jag satt en stund ute vid stugan, i lä, på en stol vid väggen och bara njöt. Fåglarna underhöll mig med sitt kvitter. Det droppade försynt från taket. Livet kändes gott, just då.
Det enda som saknades, var att det inte fanns någon liten fyrbent krabat vid mina fötter. Det här blir första året i stugan utan hund.
Nu har jag just författat en insändare och skickat iväg till lokalbladet. Våra landstingspolitiker har nämligen drabbats av syndromet "hissen går inte ända upp", och lagt fram ett förslag som urholkar vården på vårt sjukhus.
Allt har gått rysligt fort och förslaget har hemlighållits för samtliga anställda på sjukhuset. Det presenterades först i lokaltidningen.
Förslaget inbegriper också till viss del oss kommunanställda sjuksköterskor. Enligt det ska vi nämligen nattetid, bedöma om folk ska läggas in eller inte. Eftersom man vill stänga akuten på natten och även lägga ner intensiven. Helt horribelt, anser jag och många med mig.
Sådana bedömningar, ska enligt lag, göras av läkare.
Så det är det jag protesterar mot i min insändare.
lördag, februari 28, 2009
fredag, februari 27, 2009
Soffbetraktelse
Trött är jag och värk har jag, men sinnet är lite lättare, nu när solen behagar visa sig och det droppar från taken. Det finns hopp!
Men hjärnan, måste erkännas, går på tomgång just nu. Den skördar inga nya framgångar, utan lever på gamla meriter.
Så något intelligent och inspirerande blogginlägg lyckas jag inte åstadkomma idag. Heller.
Känner mig mer manad att inta horisontalläge i närmaste soffa. Den soffan, som liksom sin ägare, för länge sedan sett sina bästa dagar. Full av skavanker och skråmor. Men den fyller sin funktion, som soffa. Vid ryggont, är det faktiskt det bästa som finns, att lägga sig raklång i denna soffa.
Och jämfört med sin ägare, är den ju rena ungdomen, knappt fyllda 32 år!
Så liksom sin ägare, kommer den att hänga med ytterligare en tid. Förhoppningsvis.
I det här hemmet kommer inte någon modern divan in eller för den delen någon diva. Ytterligare.
Räcker med hon som redan finns här, liggande raklång i soffan.
Men hjärnan, måste erkännas, går på tomgång just nu. Den skördar inga nya framgångar, utan lever på gamla meriter.
Så något intelligent och inspirerande blogginlägg lyckas jag inte åstadkomma idag. Heller.
Känner mig mer manad att inta horisontalläge i närmaste soffa. Den soffan, som liksom sin ägare, för länge sedan sett sina bästa dagar. Full av skavanker och skråmor. Men den fyller sin funktion, som soffa. Vid ryggont, är det faktiskt det bästa som finns, att lägga sig raklång i denna soffa.
Och jämfört med sin ägare, är den ju rena ungdomen, knappt fyllda 32 år!
Så liksom sin ägare, kommer den att hänga med ytterligare en tid. Förhoppningsvis.
I det här hemmet kommer inte någon modern divan in eller för den delen någon diva. Ytterligare.
Räcker med hon som redan finns här, liggande raklång i soffan.
onsdag, februari 25, 2009
Askonsdag
Bild: Ashes & Snow
Har ni klätt er i säck och aska idag? Och ristat ett kors av aska i pannan?
Nej, det har inte jag gjort och inte har jag inlett fastan heller. Det får gå ändå.
I min almanacka kan jag se att Lotus Seven har namnsdag. För det är en almanacka där även bilar har namnsdag.
Så har du en LS, får du klappa den lite extra! Och inte strö aska på den.
Har ni klätt er i säck och aska idag? Och ristat ett kors av aska i pannan?
Nej, det har inte jag gjort och inte har jag inlett fastan heller. Det får gå ändå.
I min almanacka kan jag se att Lotus Seven har namnsdag. För det är en almanacka där även bilar har namnsdag.
Så har du en LS, får du klappa den lite extra! Och inte strö aska på den.
tisdag, februari 24, 2009
Äntligen!
Idag har jag många anledningar att utbrista "äntligen!".
För äntligen har maken förstått det här med fördelarna med en ekologisk kosthållning. Det efter att ha läst boken "Den hemlige kocken". Så nu är det inte bara veckolådan med ekofrukt och grönsaker, som serveras hos oss. Utan kosten är överlag ekologisk.
Äntligen har jag kommit mig för att klippa håret kort. Mitt hår är inte av denna världen. Det är stort, tjockt och växer åt alla håll. Enda sättet att få det att ligga åt ett håll, är att använda massor med spray och dylikt. Nu kan jag inte använda sådana produkter, eftersom min hårbotten inte tål det. Så det enda vettiga är ju kort hår. Synd bara att det växer så rasande fort.
Jag har äntligen hittat en bra kurs i friskvård och hälsa. Jag har börjat på en heldistanskurs på Folkuniversitetet. Och har hamnat rätt, känns det som.
Sen tror jag att det här paret också utbrister äntligen idag! Jag hoppas att det var så att Victoria gick in till pappa och drämde näven i bordet och utbrast att "nu jädrar i min låda, får du säga ja till Daniel, annars kan du se dig i månen efter barnbarn och tronarvingar".
Kan tänka mig att Kronprinsessans syskon också sa äntligen idag!
För äntligen har maken förstått det här med fördelarna med en ekologisk kosthållning. Det efter att ha läst boken "Den hemlige kocken". Så nu är det inte bara veckolådan med ekofrukt och grönsaker, som serveras hos oss. Utan kosten är överlag ekologisk.
Äntligen har jag kommit mig för att klippa håret kort. Mitt hår är inte av denna världen. Det är stort, tjockt och växer åt alla håll. Enda sättet att få det att ligga åt ett håll, är att använda massor med spray och dylikt. Nu kan jag inte använda sådana produkter, eftersom min hårbotten inte tål det. Så det enda vettiga är ju kort hår. Synd bara att det växer så rasande fort.
Jag har äntligen hittat en bra kurs i friskvård och hälsa. Jag har börjat på en heldistanskurs på Folkuniversitetet. Och har hamnat rätt, känns det som.
Sen tror jag att det här paret också utbrister äntligen idag! Jag hoppas att det var så att Victoria gick in till pappa och drämde näven i bordet och utbrast att "nu jädrar i min låda, får du säga ja till Daniel, annars kan du se dig i månen efter barnbarn och tronarvingar".
Kan tänka mig att Kronprinsessans syskon också sa äntligen idag!
måndag, februari 23, 2009
Inbjudning
Inbjudning
Det intresserar mig inte vad du arbetar med.
Jag vill veta vad du trängtar efter och om du vågar drömma om att möta
ditt hjärtas längtan.
Det intresserar mig inte hur gammal du är.
Jag vill veta om du vill riskera att se ut som en dåre för kärlekens skull,
för äventyret att leva.
Det intresserar mig inte vilka planeter som står i konjunktion till din måne.
Jag vill veta om du har berört det innersta av din sorg,
om du har blivit öppnad av livets svek eller har blivit förtorkad och sluten
av rädsla för mer smärta.
Jag vill veta om du kan sitta kvar i smärta, min eller din egen,
utan att röra dig för att dölja den, dämpa den eller ta bort den.
Jag vill veta om du kan finna glädje, min eller din egen;
om du kan dansa hängivet och låta extasen fylla dig från tårna utan att säga åt oss att vara försiktiga, vara realistiska eller att tänka på det begränsande att vara människa.
Det intresserar mig inte om din historia är sann.
Jag vill veta om du kan göra någon annan besviken för att förbli sann mot dig själv;
om du kan uthärda anklagelsen att svika och inte svika din egen själ.
Jag vill veta om du kan vara trogen och därigenom pålitlig.
Jag vill veta om du kan se skönheten även om den inte är vacker varje dag,
och om du kan se att din källa är Guds närhet.
Jag vill veta om du kan leva med misslyckande, ditt och mitt,
och ändå stå vid sjöns strand och ropa mot silvermånen: ”JA”!
Det intresserar mig inte var du bor eller hur mycket pengar du har.
Jag vill veta om du kan stiga upp efter en natt av sorg och förtvivlad, trött,
plågad ända in i märgen, och göra vad som behövs för barnen.
Det intresserar mig inte vem du är, hur du hamnade här.
Jag vill veta om du tänker stå mitt i elden tillsammans med mig och inte dra dig undan.
Det intresserar mig inte var eller vad eller tillsammans med vem du har studerat.
Det intresserar mig vad det är som bär dig framåt inom dig
när allt annat sviktar och försvinner.
Jag vill veta om du kan vara ensam med dig själv och om du
verkligen tycker om ditt eget sällskap under de tomma ögonblicken.
(INBJUDNING, inspirerad av ORIAH DREAMER, en indian äldste, maj 1994)
(från boken ”Själens intelligens” av D. ZOHAR & I. MARSHALL)
Populär blondin
Igår gick jag för första gången in på Blondinbellas blogg. Eftersom den har så ohyggligt många läsare, så tänkte jag att den måste vara otroligt läsvärd.
Inläggen handlade om blondinens möten med pojkvännen, om fika på stan, om diverse modearrangemang, som hon går på. Samt fester och möten med MUF.
Sen fanns där ett stort antal bilder, på huvudpersonen, iförd olika kreationer.
De hundratals kommentarerna var ungefär likadana, "vilken snygg outfit!", samt adresser till kommentatorernas egna bloggar. Adresserna var inskrivna säkert tjugo gånger i varje kommentar.
Nå, var den då läsvärd? Som sagt, jag antar det, eftersom den har så många läsare.
Fast mig rörde den inte i ryggen!
Inläggen handlade om blondinens möten med pojkvännen, om fika på stan, om diverse modearrangemang, som hon går på. Samt fester och möten med MUF.
Sen fanns där ett stort antal bilder, på huvudpersonen, iförd olika kreationer.
De hundratals kommentarerna var ungefär likadana, "vilken snygg outfit!", samt adresser till kommentatorernas egna bloggar. Adresserna var inskrivna säkert tjugo gånger i varje kommentar.
Nå, var den då läsvärd? Som sagt, jag antar det, eftersom den har så många läsare.
Fast mig rörde den inte i ryggen!
lördag, februari 21, 2009
Tubsockenivå
Varför kan inte saker benämnas med dess riktiga namn? Vem har egentligen behov av det här erbarmliga språket?
Att säga myspinne och vitkissa är ungefär lika avtändande som ett par tubsockor!
Att säga myspinne och vitkissa är ungefär lika avtändande som ett par tubsockor!
fredag, februari 20, 2009
Nytt spår
På spåret åker snart in på ett nytt spår. Lite tråkigt, tycker jag, som precis lärt mig uppskatta programmet. Hade länge väldigt svårt för att titta på det, då jag inte är speciellt intresserad av tävlingsprogram. Men nu sitter jag som klistrad, varje fredag.
Nu spekuleras det vilt om vilka som ska ersätta radarparet. För mig är Peter Settman ett naturligt val, men han kan ju inte leda alla program. Ann Lundberg är också en trivsam personlighet, som skulle passa bra. Eller Lasse Eriksson.
Det finns många tänkbara. Och otänkbara!
Tänk förresten att en semla kan smaka så bra! Jag har precis just nu övergivit vinterkräksdieten och smällt i mig en semla. Jag gick förbi konditoriet på hemvägen och kunde helt enkelt inte motstå synen av semlor.
Men jag får stå mitt kast. Kan bara hålla tummarna för att magen inte reagerar.
Nu spekuleras det vilt om vilka som ska ersätta radarparet. För mig är Peter Settman ett naturligt val, men han kan ju inte leda alla program. Ann Lundberg är också en trivsam personlighet, som skulle passa bra. Eller Lasse Eriksson.
Det finns många tänkbara. Och otänkbara!
Tänk förresten att en semla kan smaka så bra! Jag har precis just nu övergivit vinterkräksdieten och smällt i mig en semla. Jag gick förbi konditoriet på hemvägen och kunde helt enkelt inte motstå synen av semlor.
Men jag får stå mitt kast. Kan bara hålla tummarna för att magen inte reagerar.
torsdag, februari 19, 2009
Det går framåt
Igår skulle som sagt fisk tillredas, för att skona min känsliga vinterkräksmage. Jag gjorde en djupdykning i frysen och hittade ett och annat som inte gick att artbestämma. Till slut dök dock en påse upp, som med säkerhet innehöll fisk. Om man kan lita på Findus, vill säga.
Nåväl, fisken kokades långsamt i buljong. Jag använder alltid Reneé Voltaires Lantbuljong, kravmärkt och vegansk. Helt oumbärlig. Till det kokades quinoa, även det i buljong. Lät också några bitar romenesco koka med i fiskkastrullen.
Magen tog tacksamt emot anrättningen. Idag äter jag resterna av köttsoppan, sen kan nog en återgång till vanlig diet fungera.
Imorgon ska jag jobba igen och har ett helgarbetspass framför mig. Jag har haft en hektisk tid bakom mig och inser att det här avbrottet faktiskt har varit bra. Även min onda fot och fotled har mått bra av vila.
Igår, när jag tittade på en dokumentär om en liten flicka som fötts utan ansikte, insåg jag vilka bagatellartade problem jag och många andra har. Och ändå har vi mage att gnälla!
Idag fick jag den här videon på mailen, en film om en far som förverkligar en sons dröm.
Se den och reflektera. Och ha en näsduk i beredskap!
Nåväl, fisken kokades långsamt i buljong. Jag använder alltid Reneé Voltaires Lantbuljong, kravmärkt och vegansk. Helt oumbärlig. Till det kokades quinoa, även det i buljong. Lät också några bitar romenesco koka med i fiskkastrullen.
Magen tog tacksamt emot anrättningen. Idag äter jag resterna av köttsoppan, sen kan nog en återgång till vanlig diet fungera.
Imorgon ska jag jobba igen och har ett helgarbetspass framför mig. Jag har haft en hektisk tid bakom mig och inser att det här avbrottet faktiskt har varit bra. Även min onda fot och fotled har mått bra av vila.
Igår, när jag tittade på en dokumentär om en liten flicka som fötts utan ansikte, insåg jag vilka bagatellartade problem jag och många andra har. Och ändå har vi mage att gnälla!
Idag fick jag den här videon på mailen, en film om en far som förverkligar en sons dröm.
Se den och reflektera. Och ha en näsduk i beredskap!
onsdag, februari 18, 2009
Vadå negativ?
Undrar om senaste månadernas oflyt kommer att fortsätta?
Kommer jag att bryta båda benen, så att jag inte kan delta i resan till Skottland i april?
Eller kommer jag att få en tegelpanna i huvudet, så att det slår slint på riktigt och jag inte kan vistas i möblerade rum?
Lite positivt tänkande efterfrågas härmed. Hur jag nu ska kunna uppbåda något sådant?
Att potatis inte är att rekommendera efter svår vinterkräksjuka, är något jag kan skriva under på.
Jag har fått förslag på kokt ris, men jag säger som ungdomarna, det går fetbort!
Jag har svårt för kokt ris i vanliga fall, nu känns det stört omöjligt att tänka sig riskorn i munnen.
Kokt fisk kan jag tänka mig, men har faktiskt inte ens orkat masa mig ner för källartrappan, för att se om frysen behagar innehålla någon fisk. På eftermiddagen ska jag dock skärpa till mig och göra ett besök på källarvåningen. Det är kanske då jag bryter benen!
Till lunch har nu intagits en liten tallrik köttsoppa. Det smakade förstås gudomligt och jag hoppas att det inte innehöll något som var mumsmums för virus och bakterier.
Utvärtes har jag gjort en hårinpackning av ägg, olivolja och honung. Skall strax sköljas ur.
Håret har nämligen också drabbats av en svacka och ser tämligen risigt och eländigt ut.
Får jag lite stil på risbusken på huvudet och med ett par kilo lättare kropp, så kanske jag kan få fram någon positiv tanke framåt kvällningen.
Kommer jag att bryta båda benen, så att jag inte kan delta i resan till Skottland i april?
Eller kommer jag att få en tegelpanna i huvudet, så att det slår slint på riktigt och jag inte kan vistas i möblerade rum?
Lite positivt tänkande efterfrågas härmed. Hur jag nu ska kunna uppbåda något sådant?
Att potatis inte är att rekommendera efter svår vinterkräksjuka, är något jag kan skriva under på.
Jag har fått förslag på kokt ris, men jag säger som ungdomarna, det går fetbort!
Jag har svårt för kokt ris i vanliga fall, nu känns det stört omöjligt att tänka sig riskorn i munnen.
Kokt fisk kan jag tänka mig, men har faktiskt inte ens orkat masa mig ner för källartrappan, för att se om frysen behagar innehålla någon fisk. På eftermiddagen ska jag dock skärpa till mig och göra ett besök på källarvåningen. Det är kanske då jag bryter benen!
Till lunch har nu intagits en liten tallrik köttsoppa. Det smakade förstås gudomligt och jag hoppas att det inte innehöll något som var mumsmums för virus och bakterier.
Utvärtes har jag gjort en hårinpackning av ägg, olivolja och honung. Skall strax sköljas ur.
Håret har nämligen också drabbats av en svacka och ser tämligen risigt och eländigt ut.
Får jag lite stil på risbusken på huvudet och med ett par kilo lättare kropp, så kanske jag kan få fram någon positiv tanke framåt kvällningen.
tisdag, februari 17, 2009
Buller och bång
Efter tre dagars harvande i vinterkräksträsket, skulle jag idag överge skorpdieten.
Så till lunch tillreddes en anrättning, som vida översteg mina förväntningar.
Recept som följer:
2 ynkliga potatisar kokas tillsammans med en tanig morot. När allt är mjukt, mosas allting och blandas med en klick Bregott och kryddas med örtsalt.
Jag lovar, maten intogs andäktigt. Det var bland det godaste jag ätit.
Därför tänkte jag följa samma koncept till kvällsmat. Man ändrar ju inte på ett vinnande team!
Den devisen får jag nu lov att revidera. Jag borde ha ändrat, och uteslutit potatisarna och moroten. Magen, som genast började värka, svullnade upp och blev stenhård.
Nu börjar den bullra igen. Så förmodligen får jag sova med en tvättmaskin i magen en natt till.
Så till lunch tillreddes en anrättning, som vida översteg mina förväntningar.
Recept som följer:
2 ynkliga potatisar kokas tillsammans med en tanig morot. När allt är mjukt, mosas allting och blandas med en klick Bregott och kryddas med örtsalt.
Jag lovar, maten intogs andäktigt. Det var bland det godaste jag ätit.
Därför tänkte jag följa samma koncept till kvällsmat. Man ändrar ju inte på ett vinnande team!
Den devisen får jag nu lov att revidera. Jag borde ha ändrat, och uteslutit potatisarna och moroten. Magen, som genast började värka, svullnade upp och blev stenhård.
Nu börjar den bullra igen. Så förmodligen får jag sova med en tvättmaskin i magen en natt till.
Rapport från ett vinterkräk
Jag vill bara meddela att vinterkräksjukan är en magstark historia!
Snacka om detoxkur. Ofrivillig. Tur att man har lite fettdepåer att ta av. Nu förstår jag också varför de finns.
Idag hoppas jag kunna överge skorpdieten. Den är liksom lite torr och enahanda.
Förutom skorpor, har de senaste dagarna bestått i ett evigt vandrande mellan olika sovplatser. Jag gör som hundar. Sover nån timme i soffan. Reser mig upp och lägger mig helt tvärtom i soffan. Sover nån timme på det viset och går sen till sängen och lägger mig.
Efter nån timme där reser jag mig upp och lägger mig tvärsom. Men fötterna i huvudändan. Varför jag håller på så har jag ingen aning om.
Det är väl något som är programmerat i reptilhjärnan och som kommer fram i situationer av det här slaget.
Under sömnen har jag drömt en massa konstiga drömmar. Om det gick att filma mina drömmar, skulle man kunna tro att det var en examensfilm från Konstfack. Så konstiga är de!
Inatt har magen låtit som en tvättmaskin på högvarv. Tur att vi bor i eget hus. Hade vi bott i lägenhet, hade nog grannarna klagat.
Nu har den gått ner på låga varv, men gör förbaskat ont. Tror bestämt att jag måste ta en sovrunda igen.
Snacka om detoxkur. Ofrivillig. Tur att man har lite fettdepåer att ta av. Nu förstår jag också varför de finns.
Idag hoppas jag kunna överge skorpdieten. Den är liksom lite torr och enahanda.
Förutom skorpor, har de senaste dagarna bestått i ett evigt vandrande mellan olika sovplatser. Jag gör som hundar. Sover nån timme i soffan. Reser mig upp och lägger mig helt tvärtom i soffan. Sover nån timme på det viset och går sen till sängen och lägger mig.
Efter nån timme där reser jag mig upp och lägger mig tvärsom. Men fötterna i huvudändan. Varför jag håller på så har jag ingen aning om.
Det är väl något som är programmerat i reptilhjärnan och som kommer fram i situationer av det här slaget.
Under sömnen har jag drömt en massa konstiga drömmar. Om det gick att filma mina drömmar, skulle man kunna tro att det var en examensfilm från Konstfack. Så konstiga är de!
Inatt har magen låtit som en tvättmaskin på högvarv. Tur att vi bor i eget hus. Hade vi bott i lägenhet, hade nog grannarna klagat.
Nu har den gått ner på låga varv, men gör förbaskat ont. Tror bestämt att jag måste ta en sovrunda igen.
söndag, februari 15, 2009
H-s j-a s-t
Ni kanske har läst om mitt strul med bokningar och biljetter här. Biljetterna till Sissela Kyle lyckades jag inte sälja, utan de fick yngste sonen med flickvän ta över. Så det löste sig smidigt.
Och jag vill bara säga att det strulet var ingenting mot det som skulle komma sen.
Vi bestämde oss alltså för att åka till Norrköping med två goda vänner. Vi skulle bo på hotell och se på "Cabaret". Jag köpte mig en mönstrad klänning och en kofta i bästa Odd Mollystil. (Jag som aldrig använder klänning).
Tror ni att jag är i Norrköping? Nej, det är jag inte. Anledningen till det stavas
VINTERKRÄKSJUKA!
Sent i fredags kväll satte det igång. Och fortsatte, och fortsatte.
Maken flydde fältet igårmorse och har ringt ett par gånger och rapporterat om hur fint Norrköping är, hur trevligt hotellet är, maten är så god och vädret är kanon. Kul. För dem som är där.
På min meny sen i fredagskväll har det stått ett halvt rivet äpple, en halv tesked honung, några smuttar vatten, samt att jag igår kväll lyxade till det med en halv kopp the, en skorpa och tre vindruvor.
I morse, vid femtiden, intogs en halv banan. Den fick en icke önskvärd effekt. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag meddela att den kom ut igen, flytande.
När jag inte har suttit på toaletten, med huvudet i en hink, har jag legat i dvala och haft den ena drömmen konstigare än den andra.
Nu ska jag försöka mig på en kopp the och en skorpa igen. Och fortsätta drömma konstiga drömmar.
Nån däruppe gillar inte mig!
Och jag vill bara säga att det strulet var ingenting mot det som skulle komma sen.
Vi bestämde oss alltså för att åka till Norrköping med två goda vänner. Vi skulle bo på hotell och se på "Cabaret". Jag köpte mig en mönstrad klänning och en kofta i bästa Odd Mollystil. (Jag som aldrig använder klänning).
Tror ni att jag är i Norrköping? Nej, det är jag inte. Anledningen till det stavas
VINTERKRÄKSJUKA!
Sent i fredags kväll satte det igång. Och fortsatte, och fortsatte.
Maken flydde fältet igårmorse och har ringt ett par gånger och rapporterat om hur fint Norrköping är, hur trevligt hotellet är, maten är så god och vädret är kanon. Kul. För dem som är där.
På min meny sen i fredagskväll har det stått ett halvt rivet äpple, en halv tesked honung, några smuttar vatten, samt att jag igår kväll lyxade till det med en halv kopp the, en skorpa och tre vindruvor.
I morse, vid femtiden, intogs en halv banan. Den fick en icke önskvärd effekt. Utan att gå in på närmare detaljer kan jag meddela att den kom ut igen, flytande.
När jag inte har suttit på toaletten, med huvudet i en hink, har jag legat i dvala och haft den ena drömmen konstigare än den andra.
Nu ska jag försöka mig på en kopp the och en skorpa igen. Och fortsätta drömma konstiga drömmar.
Nån däruppe gillar inte mig!
fredag, februari 13, 2009
Ingen otursdag
Fredagen den 13:e har ändå varit rätt skaplig. Än så länge. Fast dagen började med lite strul på jobbet. Och jag kan bara skylla på mig själv. Det man inte har i huvudet, får man som alla vet ha i benen.
Så det blev några extravändor. För att jag hade glömt bort att en dam ville ha besök lite senare än vanligt idag, och till ett annat besök tog jag med mig fel nyckel. Sen gick jag närapå vilse i ett stort p-garage.
Jag var lite rädd att dagen skulle fortsätta så, men det började bättra sig redan vid lunch. Då fick jag smörgåstårta, som en 102-åring bjöd personalen på. Det är en pigg och alert dam, som häromdagen åkte till frissan, för att bli fin i håret till födelsedagen.
När jag cyklade hem började solen skina och det var nästan lite vår i luften. Då gick det väldigt lätt att trampa.
Jag har också fått ett mail med några frågor om mina biljetter till Sissela Kyle, som jag har skrivit om tidigare.
Nu håller jag tummarna för att de blir sålda.
Så det blev några extravändor. För att jag hade glömt bort att en dam ville ha besök lite senare än vanligt idag, och till ett annat besök tog jag med mig fel nyckel. Sen gick jag närapå vilse i ett stort p-garage.
Jag var lite rädd att dagen skulle fortsätta så, men det började bättra sig redan vid lunch. Då fick jag smörgåstårta, som en 102-åring bjöd personalen på. Det är en pigg och alert dam, som häromdagen åkte till frissan, för att bli fin i håret till födelsedagen.
När jag cyklade hem började solen skina och det var nästan lite vår i luften. Då gick det väldigt lätt att trampa.
Jag har också fått ett mail med några frågor om mina biljetter till Sissela Kyle, som jag har skrivit om tidigare.
Nu håller jag tummarna för att de blir sålda.
torsdag, februari 12, 2009
Våld i vården
Våld och hot är vardagsmat för många som arbetar inom vården. Och på något sätt är det som om det är allmänt accepterat, att vårdpersonal får ta emot slag och kränkningar.
Om en polis blir utsatt för något sånt, blir det ett väldigt rabalder. Det blir hot mot tjänsteman, våld mot tjänsteman etc. Men ett vårdbiträde som utsätts får inte många sympatier.
Inte heller uppmärksammas det när unga tjejer inom vården blir offer för sexuella trakasserier av äldre män. Vilket är vanligt.
Nu menar jag inte när svårt dementa personer utsätter personalen för kränkningar, utan när det är människor med hjärnkapaciteten i behåll, som utsätter personalen för diverse påhopp.
Och det är inte bara patienter och vårdtagare det gäller, utan även anhöriga kan uppträda mycket burdust.
Vårdpersonal ska på något sätt bara tiga och lida. Likadant är det när personal i hemvården och personliga assistenter utsätts för passiv rökning. Även där är det liksom bara att gilla läget.
Personal i vården arbetar under tuffa omständigheter numera. Jag undrar hur vi ska kunna nyrekrytera ungdomar och få dessa att stanna kvar inom vården?
Om en polis blir utsatt för något sånt, blir det ett väldigt rabalder. Det blir hot mot tjänsteman, våld mot tjänsteman etc. Men ett vårdbiträde som utsätts får inte många sympatier.
Inte heller uppmärksammas det när unga tjejer inom vården blir offer för sexuella trakasserier av äldre män. Vilket är vanligt.
Nu menar jag inte när svårt dementa personer utsätter personalen för kränkningar, utan när det är människor med hjärnkapaciteten i behåll, som utsätter personalen för diverse påhopp.
Och det är inte bara patienter och vårdtagare det gäller, utan även anhöriga kan uppträda mycket burdust.
Vårdpersonal ska på något sätt bara tiga och lida. Likadant är det när personal i hemvården och personliga assistenter utsätts för passiv rökning. Även där är det liksom bara att gilla läget.
Personal i vården arbetar under tuffa omständigheter numera. Jag undrar hur vi ska kunna nyrekrytera ungdomar och få dessa att stanna kvar inom vården?
onsdag, februari 11, 2009
Dubbelbokning
Nu har jag lagt ut biljetterna till Sissela Kyle på Tradera. Det gick varken att häva köpet eller byta datum.
Så om någon är intresserad av Sissela på Rival nu på lördag, kl. 15, så finns biljetterna till försäljning.
Så om någon är intresserad av Sissela på Rival nu på lördag, kl. 15, så finns biljetterna till försäljning.
tisdag, februari 10, 2009
Överraskningarnas afton
I vår familj är det alltid jag som beställer och bokar, allt från nöjen till resor. Min man har nog inte bokat en endaste biljett.
Så därför tänkte jag hitta på något kul till helgen. Ni vet ju hur jag gnäller om hur tråkigt allt är.
Och vad kunde vara bättre, än att göra något kul och romantiskt på Alla hjärtans dag?
Så idag beställde jag biljetter till Sissela Kyles show i Stockholm, samt ett hotellrum i skaplig mellanklass.
Efter kvällsmaten berättade jag för maken om mina fantastiska planer för helgen.
Jag lovar, han blev vit i ansiktet och hakan ramlade nästan ner till magen. Men, men, stammade han fram. Jag har också bokat hotell och show, upplyste han mig.
Då blev det min tur att tappa hakan! Va, skrek jag, det är inte sant!
Jodå, han plockade fram bokningsbekräftelsen. Där framgick tydligt att han för en månad sen, bokat fyra biljetter och två hotellrum. Två av våra bästa vänner ska nämligen åka med.
Och resan ska gå till Norrköping. Där spelas Cabaret på Östgötateatern.
Hotellrummet i Stockholm har jag avbokat. Jag har också skickat ett snällt mail till Ticnet angående showbiljetterna, men jag skulle tro att det är svårt att få tillbaka pengarna och få köpet hävt.
Och jag kan fortfarande inte fatta, han som aldrig har bokat något i hela sitt liv. Så bokar han just till den här helgen!
Så därför tänkte jag hitta på något kul till helgen. Ni vet ju hur jag gnäller om hur tråkigt allt är.
Och vad kunde vara bättre, än att göra något kul och romantiskt på Alla hjärtans dag?
Så idag beställde jag biljetter till Sissela Kyles show i Stockholm, samt ett hotellrum i skaplig mellanklass.
Efter kvällsmaten berättade jag för maken om mina fantastiska planer för helgen.
Jag lovar, han blev vit i ansiktet och hakan ramlade nästan ner till magen. Men, men, stammade han fram. Jag har också bokat hotell och show, upplyste han mig.
Då blev det min tur att tappa hakan! Va, skrek jag, det är inte sant!
Jodå, han plockade fram bokningsbekräftelsen. Där framgick tydligt att han för en månad sen, bokat fyra biljetter och två hotellrum. Två av våra bästa vänner ska nämligen åka med.
Och resan ska gå till Norrköping. Där spelas Cabaret på Östgötateatern.
Hotellrummet i Stockholm har jag avbokat. Jag har också skickat ett snällt mail till Ticnet angående showbiljetterna, men jag skulle tro att det är svårt att få tillbaka pengarna och få köpet hävt.
Och jag kan fortfarande inte fatta, han som aldrig har bokat något i hela sitt liv. Så bokar han just till den här helgen!
Jag vill inte vara med
Jag känner att mitt förra inlägg kan uppfattas som väldigt gnälligt och drastiskt. Men det var så jag kände det igår. Var sliten efter jobbhelgen och såg verkligen inga ljusglimtar.
Idag är jag ledig och sov ända till 9.30. Nu sitter jag här i morgonrocken, med en kaffemugg och läser bloggar. Känner mig naturligtvis lättare till sinnet idag.
En del säger att livet börjar efter 50, men det kan jag verkligen inte hålla med om. För det som erbjuds mig nu, är inget jag har strävat efter precis.
Barnen är utflugna och jag är inte behövd av dem på samma sätt längre.
Hunden dog i julas, det var ju en filur som gav mycket kärlek.
Jag är alltid trött. Förlamande trött.
Lederna värker värre än någonsin.
Min mamma är som hon är, även om jag nu lagt ner alla försök att hjälpa henne, så tär det på mig.
Näthinneavlossning på nyårsafton, har fortfarande sudd i ögat.
Så det är lätt att hålla sig för skratt.
Helst skulle jag vilja få hjälp med värken och tröttheten.
Husläkaren säger att det beror på artros. Finns inget att göra åt.
Ortopeden, som jag blev remitterad till för att kolla upp foten, säger att det är några benfragment i foten som ger besvär. Smörj med Voltaren, var hans råd.
Jag har provat alla tänkbara och otänkbara naturmedel och dunderkurer mot ledvärk. En del har gett lite effekt under en tid, men sen är det snart tillbaka i utgångsläget igen.
Jag tycker om att jobba som sjuksköterska i hemsjukvården, men det är också ett slitigt jobb. Det är mycket gående och cyklande. Oavsett väderlek och halka, så måste man göra sina hembesök. Många hus har inte hiss, utan man får trava i trapporna.
Arbetsmiljön i hemmen är inte heller den bästa. Låga sängar och obefintliga lampor. Inrökta lägenheter.
Jag har försökt få en höj- och sänkbar säng till en vårdtagare, för att hemtjänsten och jag ska få en dräglig arbetsställning. Men se det får man inte, av det skälet.
Jag beundrar hemtjänstpersonalen. De har ju mycket fler besök, än vad jag har. Ett sånt fruktansvärt slitsamt jobb de har. Och så mycket skit de får ta. Från anhöriga, från vårdtagare, från chefer och i media.
Nu ska man i vår kommun dra ner på hemtjänsten, men man ska inte tulla på kvalitén, säger man. Hur den ekvationen ska gå ihop förstår inte jag.
Vi får inte längre säga vårdtagare, brukare eller patient, utan nu ska vi säga "kunder". Jag tycker att det låter förskräckligt, för ordet "kund" är så förknippat med pengar och förtjänst.
Så nu för tiden går jag inte på hembesök, utan jag gör kundbesök.
Jag vet inte om jag vill vara med längre, i den här utvecklingen!
PS. Titta på något vackert här, som också går att vinna!
Idag är jag ledig och sov ända till 9.30. Nu sitter jag här i morgonrocken, med en kaffemugg och läser bloggar. Känner mig naturligtvis lättare till sinnet idag.
En del säger att livet börjar efter 50, men det kan jag verkligen inte hålla med om. För det som erbjuds mig nu, är inget jag har strävat efter precis.
Barnen är utflugna och jag är inte behövd av dem på samma sätt längre.
Hunden dog i julas, det var ju en filur som gav mycket kärlek.
Jag är alltid trött. Förlamande trött.
Lederna värker värre än någonsin.
Min mamma är som hon är, även om jag nu lagt ner alla försök att hjälpa henne, så tär det på mig.
Näthinneavlossning på nyårsafton, har fortfarande sudd i ögat.
Så det är lätt att hålla sig för skratt.
Helst skulle jag vilja få hjälp med värken och tröttheten.
Husläkaren säger att det beror på artros. Finns inget att göra åt.
Ortopeden, som jag blev remitterad till för att kolla upp foten, säger att det är några benfragment i foten som ger besvär. Smörj med Voltaren, var hans råd.
Jag har provat alla tänkbara och otänkbara naturmedel och dunderkurer mot ledvärk. En del har gett lite effekt under en tid, men sen är det snart tillbaka i utgångsläget igen.
Jag tycker om att jobba som sjuksköterska i hemsjukvården, men det är också ett slitigt jobb. Det är mycket gående och cyklande. Oavsett väderlek och halka, så måste man göra sina hembesök. Många hus har inte hiss, utan man får trava i trapporna.
Arbetsmiljön i hemmen är inte heller den bästa. Låga sängar och obefintliga lampor. Inrökta lägenheter.
Jag har försökt få en höj- och sänkbar säng till en vårdtagare, för att hemtjänsten och jag ska få en dräglig arbetsställning. Men se det får man inte, av det skälet.
Jag beundrar hemtjänstpersonalen. De har ju mycket fler besök, än vad jag har. Ett sånt fruktansvärt slitsamt jobb de har. Och så mycket skit de får ta. Från anhöriga, från vårdtagare, från chefer och i media.
Nu ska man i vår kommun dra ner på hemtjänsten, men man ska inte tulla på kvalitén, säger man. Hur den ekvationen ska gå ihop förstår inte jag.
Vi får inte längre säga vårdtagare, brukare eller patient, utan nu ska vi säga "kunder". Jag tycker att det låter förskräckligt, för ordet "kund" är så förknippat med pengar och förtjänst.
Så nu för tiden går jag inte på hembesök, utan jag gör kundbesök.
Jag vet inte om jag vill vara med längre, i den här utvecklingen!
PS. Titta på något vackert här, som också går att vinna!
måndag, februari 09, 2009
En inte så avslöjande bild
Det här är en maskerad Imse. Bilden speglar ungefär hur jag känner mig. Mitt huvud är som ett trassligt garnnystan. Jag är så trött, utled och less. På det mesta.Lederna värker och ingenting känns roligt.
På bilden har jag precis packat upp min nya kamera och det är förstås roligt. Men annars är det mest erbarmligt tråkigt.
Har jobbat hela helgen och tänkte faktiskt när jag cyklade hem från jobbet idag, att nu jädrar i min låda ger jag upp. Jobba och sova. Värk för jämnan. Problem med envis mor.
Ska inte livet vara mer än så?
söndag, februari 08, 2009
Avslöjande bild
Det här är inte min hjärna i genomskärning. Fast man kanske skulle kunna tro det. Ibland.Jag tänker inte göra som den här kvinnan, om jag ska förflytta mig samma sträcka.
Tack och lov lurar inte hjärnan med mig på såna äventyr.
Nu ska jag lägga mig i badkaret. Det är mer lagom för mig. Inte ens ett enda simtag, behöver jag ta. Bara låta sig omslutas av skum och bubblor.
Skönt för värkande leder.
lördag, februari 07, 2009
Hjärtats lag
Nu är det jobbarhelg. Och drömmarhelg. Böljande blå salvia, kan man till exempel drömma om.Eller vacker kärlekspoesi.
Hjärtats lag
du må utan skuld
utan rädsla
styra dina tankar framåt
uppåt
till högre sfärer
i vänlighet
i omtanke
i kärlek
när du känner
ömheten pulsera
dominera
helt och fullt
när hjärtat
nästan brister av kärlek
när glädjens salta tårar
rinner nerför dina kinder
då är du rätt
Av Jack E Gladh
fredag, februari 06, 2009
Fredagsfundering
Jag har nog blivit en kaffesnobb. Monsun Malabar från en moccabryggare, har blivit en alldeles nödvändig dryck.
Att ha en vän är också nödvändigt.Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två.
av Nalle Puh
När jorden gungar
Vänner
Växer inte på träd
De är träd
Med djupa rötter
av Jack E Gladh
torsdag, februari 05, 2009
Nu lägger jag ner
Jag har kommit till ett beslut, när det gäller min mamma. Jag lägger ner! Mötet inställs!
Det är ju så att vi medborgare inte kan tvingas till att vare sig ta emot hemtjänst, bostadsanpassning eller hjälpmedel.
Anser vi att vi behöver sånt, gör vi en ansökan till kommunen. Som sen bifaller eller avslår.
Lagstiftningen är mycket tydlig inom detta område.
Och ingen har dött av att vara skitig eller ha en skitig lägenhet. Eller att inte ha tänder eller hjälpmedel.
Man kan däremot dö av sin hjärtsvikt, men inte ens där finns några tvångsmedel.
Så länge människan inte står under förvaltarskap, har hon själv rätt att bestämma över sitt liv och leverne.
Förvaltarskap är inget som är aktuellt i detta fallet. För där är man oerhört restriktiv. Det är främst människor med svåra utvecklingsstörningar och med tunga psykiatriska diagnoser, som faller inom den lagstiftningen.
Jag har tampats med den här kvinnan i över 50 år, så jag vet hur hon fungerar.
Min far försökte, men gav tidigt upp. Min halvbror blev så tilltufsad i själen att han sen tonåren, inte haft någon som helst kontakt med henne. Hon är ju inte heller hans mamma.
Hennes egen halvbror (kusin), gav upp för några år sedan och meddelade att han inte längre ville veta av henne. Han är far till M med Downs syndrom, som jag skrev om tidigare.
Vet ni, jag tror stenhårt på karmalagen. Det man ger, får man tillbaka.
När vårdpersonalen gnäller över anhöriga, som inte bryr sig om sina gamlingar och sjuklingar, brukar jag alltid säga åt dem att vi inte ska döma. För de anhöriga har antagligen något med sig i bagaget, som kan förklara deras beteende.
Likadant är det med kärleksfulla anhöriga. De har ett helt annat slags bagage med sig.
Ingen kan i alla fall säga att jag inte har försökt. Jag har försökt och försökt under årens lopp, men nu tar det stopp.
Nu kommer jag endast hjälpa henne med det hon ber om, vilket kan vara att åka till apoteket och hämta mediciner, för övrigt är det stopp!
Det är ju så att vi medborgare inte kan tvingas till att vare sig ta emot hemtjänst, bostadsanpassning eller hjälpmedel.
Anser vi att vi behöver sånt, gör vi en ansökan till kommunen. Som sen bifaller eller avslår.
Lagstiftningen är mycket tydlig inom detta område.
Och ingen har dött av att vara skitig eller ha en skitig lägenhet. Eller att inte ha tänder eller hjälpmedel.
Man kan däremot dö av sin hjärtsvikt, men inte ens där finns några tvångsmedel.
Så länge människan inte står under förvaltarskap, har hon själv rätt att bestämma över sitt liv och leverne.
Förvaltarskap är inget som är aktuellt i detta fallet. För där är man oerhört restriktiv. Det är främst människor med svåra utvecklingsstörningar och med tunga psykiatriska diagnoser, som faller inom den lagstiftningen.
Jag har tampats med den här kvinnan i över 50 år, så jag vet hur hon fungerar.
Min far försökte, men gav tidigt upp. Min halvbror blev så tilltufsad i själen att han sen tonåren, inte haft någon som helst kontakt med henne. Hon är ju inte heller hans mamma.
Hennes egen halvbror (kusin), gav upp för några år sedan och meddelade att han inte längre ville veta av henne. Han är far till M med Downs syndrom, som jag skrev om tidigare.
Vet ni, jag tror stenhårt på karmalagen. Det man ger, får man tillbaka.
När vårdpersonalen gnäller över anhöriga, som inte bryr sig om sina gamlingar och sjuklingar, brukar jag alltid säga åt dem att vi inte ska döma. För de anhöriga har antagligen något med sig i bagaget, som kan förklara deras beteende.
Likadant är det med kärleksfulla anhöriga. De har ett helt annat slags bagage med sig.
Ingen kan i alla fall säga att jag inte har försökt. Jag har försökt och försökt under årens lopp, men nu tar det stopp.
Nu kommer jag endast hjälpa henne med det hon ber om, vilket kan vara att åka till apoteket och hämta mediciner, för övrigt är det stopp!
onsdag, februari 04, 2009
När nöden är som störst
Jag vill tacka alla som svarat och kommenterat mitt förra inlägg. Stort tack för ert engagemang.
Min mamma ringde mig ikväll och sa att hon absolut inte vill att "de där", ska komma. För hon tänker inte ta emot någon hjälp.
Jag bad om en förklaring och jag försökte övertyga och övertala, men svaret är "NEJ".
Så jag överväger att inställa mötet. För min mamma är ingen person man kan prata omkull. Har hon bestämt sig för en sak, då ändrar hon sig inte.
Min man säger att jag måste släppa tankarna på vad andra tycker. För hon har ju, som han säger, varit konstig jämt. Och det vet de som känner henne.
Jag kan ge honom rätt i det. Hon har alltid varit en extremt knepig person. Jag har aldrig någonsin egentligen kunnat prata med henne om någonting. Ingen har kunnat det.
För hon släpper ingen inpå sig och samtalsämnena är bara de hon godkänner. Kommer man in på något känsligt, har hon antingen gått undan eller börjat prata om något annat.
Under min barndom var jag ett väldigt ensamt barn. Min halvbror, på pappas sida, bodde hos oss, men han är mycket äldre. När han blev tonåring skickades han till fosterhem. Som vuxen flyttade han långt bort och ville inte ha någon kontakt med vare sig vår pappa eller min mamma.
Vi har haft sporadisk kontakt genom åren, men nu är det många år sen vi sågs.
Min mamma är själv uppvuxen i fosterhem, hos sin moster. Men fosterföräldrarna var fantastiska människor och de har alltid varit min mormor och morfar.
Min pappa, som var militär och borta mycket, lämnade min mamma när jag gått ut grundskolan. Han hade velat gå tidigare, men ville inte lämna mig helt i min mammas händer, förrän jag var någorlunda vuxen.
Min man sa häromdagen, att han undrar över hur jag har kunnat bli en så gladlynt person, med tanke på min uppväxt och mitt arv.
Det är väl så att humor många gånger är en räddningsplanka. Och jag är innerligt tacksam över att det inte ligger för mig att vara bitter, för jag har mycket att vara bitter över.
För att återgå till den aktuella situationen, så är det så att man inte kan tvinga någon som är myndig, att gå med på några som helst insatser från samhällets sida. Jag känner biståndshandläggaren väl, vi arbetar ju i samma förvaltning, och jag har förklarat allt för henne.
Men, som sagt, jag har ingen rätt att fatta några beslut gällande min mor. Det finns inget lagstöd för det.
Så hon får väl gå där i sitt elände. Hon har ju förutom den svåra artrosen, också KOL och hjärtsvikt. Ibland är hon så andfådd, att hon bara kan ta ett par steg. Men det är inget fel på henne, säger hon. Absolut inget fel.
Och när hon blir riktigt dålig isolerar hon sig. Svarar inte i telefon, ringer inte och öppnar inte dörren. Nu har jag ju en nyckel så jag kan gå in, för jag vet ju att när hon beter sig såhär, då är hon riktigt sjuk.
Så snacka om knepig människa!
Min mamma ringde mig ikväll och sa att hon absolut inte vill att "de där", ska komma. För hon tänker inte ta emot någon hjälp.
Jag bad om en förklaring och jag försökte övertyga och övertala, men svaret är "NEJ".
Så jag överväger att inställa mötet. För min mamma är ingen person man kan prata omkull. Har hon bestämt sig för en sak, då ändrar hon sig inte.
Min man säger att jag måste släppa tankarna på vad andra tycker. För hon har ju, som han säger, varit konstig jämt. Och det vet de som känner henne.
Jag kan ge honom rätt i det. Hon har alltid varit en extremt knepig person. Jag har aldrig någonsin egentligen kunnat prata med henne om någonting. Ingen har kunnat det.
För hon släpper ingen inpå sig och samtalsämnena är bara de hon godkänner. Kommer man in på något känsligt, har hon antingen gått undan eller börjat prata om något annat.
Under min barndom var jag ett väldigt ensamt barn. Min halvbror, på pappas sida, bodde hos oss, men han är mycket äldre. När han blev tonåring skickades han till fosterhem. Som vuxen flyttade han långt bort och ville inte ha någon kontakt med vare sig vår pappa eller min mamma.
Vi har haft sporadisk kontakt genom åren, men nu är det många år sen vi sågs.
Min mamma är själv uppvuxen i fosterhem, hos sin moster. Men fosterföräldrarna var fantastiska människor och de har alltid varit min mormor och morfar.
Min pappa, som var militär och borta mycket, lämnade min mamma när jag gått ut grundskolan. Han hade velat gå tidigare, men ville inte lämna mig helt i min mammas händer, förrän jag var någorlunda vuxen.
Min man sa häromdagen, att han undrar över hur jag har kunnat bli en så gladlynt person, med tanke på min uppväxt och mitt arv.
Det är väl så att humor många gånger är en räddningsplanka. Och jag är innerligt tacksam över att det inte ligger för mig att vara bitter, för jag har mycket att vara bitter över.
För att återgå till den aktuella situationen, så är det så att man inte kan tvinga någon som är myndig, att gå med på några som helst insatser från samhällets sida. Jag känner biståndshandläggaren väl, vi arbetar ju i samma förvaltning, och jag har förklarat allt för henne.
Men, som sagt, jag har ingen rätt att fatta några beslut gällande min mor. Det finns inget lagstöd för det.
Så hon får väl gå där i sitt elände. Hon har ju förutom den svåra artrosen, också KOL och hjärtsvikt. Ibland är hon så andfådd, att hon bara kan ta ett par steg. Men det är inget fel på henne, säger hon. Absolut inget fel.
Och när hon blir riktigt dålig isolerar hon sig. Svarar inte i telefon, ringer inte och öppnar inte dörren. Nu har jag ju en nyckel så jag kan gå in, för jag vet ju att när hon beter sig såhär, då är hon riktigt sjuk.
Så snacka om knepig människa!
Önska livet ur någon
Hörni alla kloka människor! Jag vill ha ett gott råd. Jag har ju skrivit några inlägg om min mamma, det här och det här.
Nu har jag bokat in ett hembesök hos henne, med biståndshandläggaren och en arbetsterapeut.
Idag, när jag var upp till henne, talade jag om att de kommer någon dag, jag sa dock inte vilken dag.
Genast sa hon ifrån, att hon tänker inte ta emot någon hjälp, hon tänker inte ens släppa in dem.
Så jag undrar hur jag ska göra? Ska jag avblåsa allting? Låta henne ha det som hon har det?
Tvingar jag henne att släppa in dem, så kommer hon i alla fall att säga nej till all form av hjälp.
Det här är så otroligt svårt, jag har ingen aning om hur jag ska gå till väga.
Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 30 år och jag har aldrig stött på det här problemet. Trots att jag genom åren har pratat med åtskilliga anhöriga till dementa, så har jag aldrig varit med om en liknande situation.
Folk som ser henne, undrar naturligtvis. Hon kan knappt gå, men envisas med att själv gå och handla. Hon har smutsiga kläder, är tandlös och har långt ovårdat hår.
Jag ska inte sticka under stol med att jag skäms. Det är pinsamt, rent av.
Vi bor i en liten stad, så visst undrar folk som vet vem hon är, varför hennes dotter inte gör något.
Ibland önskar jag faktiskt att hon vore död. Det är en jobbig tanke. Jag får ångest när jag tänker så.
Men tanken finns där, det kommer jag inte ifrån.
Nu har jag bokat in ett hembesök hos henne, med biståndshandläggaren och en arbetsterapeut.
Idag, när jag var upp till henne, talade jag om att de kommer någon dag, jag sa dock inte vilken dag.
Genast sa hon ifrån, att hon tänker inte ta emot någon hjälp, hon tänker inte ens släppa in dem.
Så jag undrar hur jag ska göra? Ska jag avblåsa allting? Låta henne ha det som hon har det?
Tvingar jag henne att släppa in dem, så kommer hon i alla fall att säga nej till all form av hjälp.
Det här är så otroligt svårt, jag har ingen aning om hur jag ska gå till väga.
Jag har jobbat som sjuksköterska i nästan 30 år och jag har aldrig stött på det här problemet. Trots att jag genom åren har pratat med åtskilliga anhöriga till dementa, så har jag aldrig varit med om en liknande situation.
Folk som ser henne, undrar naturligtvis. Hon kan knappt gå, men envisas med att själv gå och handla. Hon har smutsiga kläder, är tandlös och har långt ovårdat hår.
Jag ska inte sticka under stol med att jag skäms. Det är pinsamt, rent av.
Vi bor i en liten stad, så visst undrar folk som vet vem hon är, varför hennes dotter inte gör något.
Ibland önskar jag faktiskt att hon vore död. Det är en jobbig tanke. Jag får ångest när jag tänker så.
Men tanken finns där, det kommer jag inte ifrån.
tisdag, februari 03, 2009
Ingen nakenyoga
Fick några frågor, som jag tänkte svara på, i kommentarerna till mitt förra inlägg om yoga.
För det första vill jag å det bestämdaste tala om, att jag inte går på nakenyoga! Hahaha!
Det skulle se ut! Du milde tid, det vore en syn för gudar!
När det gäller stor mage, så kan jag väl säga att det inte precis är någon fördel att ha stor mage, när man gör yoga. Men klarar jag det, med min pösmage, så klarar nog vem som helst av det.
Fast vissa övningar blir extra svåra att göra, när magen tar emot.
Men man får göra efter sin egen förmåga. Det är nog viktigt att ta reda på vilken typ av yoga, det är som utövas. Jag går på nybörjarnivå, trots att jag har ganska lång erfarenhet, då yoga är en del av "Chiball", som jag har gått på i flera år.
Det finns yogaformer som är väldigt avancerade, med svår teknik och akrobatiska övningar. Inget för mig dock, med stor mage och stela leder.
När det gäller balans, så är en stor del av övningarna inriktade på att förbättra balansen. Jag tycker att det är jättebra att träna balansen. Speciellt för oss kvinnor, som med åren blir skelettsköra.
Och man har en matta under sig, om man trillar blir fallet inte så hårt. Är man kort, som jag, så blir det inte så högt heller.
Tänk också på att inte göra yoga med full mage!
Sen har man god nytta av att lära sig olika andningstekniker, till exempel bukandning. Det är förresten bra att kunna kontrollera sin andning, i många olika sammanhang, inte bara i yoga.
Efteråt är det viktigt att dricka mycket. Man svettas en hel del under passet, för det är mycket, mycket mer ansträngande, än vad man kan tro.
Fast det är klart, kör man nakenvarianten blir det inte så varmt i alla fall!
För det första vill jag å det bestämdaste tala om, att jag inte går på nakenyoga! Hahaha!
Det skulle se ut! Du milde tid, det vore en syn för gudar!
När det gäller stor mage, så kan jag väl säga att det inte precis är någon fördel att ha stor mage, när man gör yoga. Men klarar jag det, med min pösmage, så klarar nog vem som helst av det.
Fast vissa övningar blir extra svåra att göra, när magen tar emot.
Men man får göra efter sin egen förmåga. Det är nog viktigt att ta reda på vilken typ av yoga, det är som utövas. Jag går på nybörjarnivå, trots att jag har ganska lång erfarenhet, då yoga är en del av "Chiball", som jag har gått på i flera år.
Det finns yogaformer som är väldigt avancerade, med svår teknik och akrobatiska övningar. Inget för mig dock, med stor mage och stela leder.
När det gäller balans, så är en stor del av övningarna inriktade på att förbättra balansen. Jag tycker att det är jättebra att träna balansen. Speciellt för oss kvinnor, som med åren blir skelettsköra.
Och man har en matta under sig, om man trillar blir fallet inte så hårt. Är man kort, som jag, så blir det inte så högt heller.
Tänk också på att inte göra yoga med full mage!
Sen har man god nytta av att lära sig olika andningstekniker, till exempel bukandning. Det är förresten bra att kunna kontrollera sin andning, i många olika sammanhang, inte bara i yoga.
Efteråt är det viktigt att dricka mycket. Man svettas en hel del under passet, för det är mycket, mycket mer ansträngande, än vad man kan tro.
Fast det är klart, kör man nakenvarianten blir det inte så varmt i alla fall!
Syn för gudar
Nu ska jag gå iväg på yoga. Det måste vara en syn för gudar, när jag trasslar in min stela, värkande kropp i nån avancerad yogaställning.
Är det så att jag försvinner spårlöst någon tisdag, så återfinns jag förmodligen intrasslad i mig själv i yogasalen.
Snälla, hjälp mig då att komma loss!
Är det så att jag försvinner spårlöst någon tisdag, så återfinns jag förmodligen intrasslad i mig själv i yogasalen.
Snälla, hjälp mig då att komma loss!
måndag, februari 02, 2009
Bild sex
Nu kanske ni undrar varför jag har en bild på ett studenttåg? Jo, det är så att Znogge uppmanade mig att ta fram bild nr 6, ur mapp nr 6 och då blev det den här bilden.Det är från yngste sonens studenttåg, för ett par år sedan. Solen sken och alla var glada!
Nu är det fritt fram att hänga med på den här utmaningen. Så fram med bild 6, ur mapp 6!
Yngste sonen blev förhoppningsvis glad igår också, när vi våldgästade honom i Stockholm. Vi har inte gjort något roligt på länge, så jag bestämde att vi skulle åka till sonen och hans flickvän.
Nu skulle de dock åka och klättra någon timme, men då tog vi en riktig långpromenad i kylan. Och blev sen bjudna på middag i deras lilla lägenhet.
Annars är det mest bekymmer med mor och svärmor. Samma dag som mor åkte in på sjukhuset, så åkte svärmor därifrån.
I lördags blev min mor utskriven och inatt ringde de från svärmors äldreboende och berättade att man skickat in henne igen.
Det här tar lite musten ur mig. Speciellt med min egen mamma, som är så envis och inte vill ta emot hjälp.
Jag har bestämt mig för att jag ska skriva ett dokument, om hur jag vill ha det, när/om jag förlorar förmågan att inse mitt eget bästa.
Så att sönerna har något att rätta sig efter. För jag vill inte att de ska komma i den situationen att de blir förtvivlade över min tillvaro, om jag inte längre kan inse mina behov.
Det är grymt att se sin mamma leva ett så ovärdigt liv. Och hon lider av det, för hon skulle till exempel behöva mycket mer hjälpmedel och hon skulle behöva en tandprotes, för att kunna äta vanlig mat.
Hon klarar inte heller att hålla egen hygien eller tvätta och städa. Nu tog jag i alla fall hem tvätt och tvättade, när hon låg på sjukhuset.
Min svärmors demens är av ett helt annat slag. Hon tar tacksamt emot den hjälp hon kan få. Hon har gått tillbaka i tiden, det hon pratar mest om, är sånt som hände när hennes barn var små. Henne kan man också lirka med, men det är stört omöjligt med min mor.
Nej, nu gäller det att motionera hjärncellerna, så de behåller flåset länge än!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)