måndag, november 30, 2009
söndag, november 29, 2009
Vill ni?
Nu är konserten avklarad och jag tror att den gick bra. Man hör inte själv hur det låter, när man står mitt i kören och sjunger. Men det verkade som om publiken uppskattade framförandet.
Jag blev i alla fall laddad med positiv energi, inför den kommande arbetsveckan.
Hörni Bloggisar, skulle ni vilja gästblogga hos mig? Bloggen behöver förnyas och handla mindre om körsång, ångest och hundlängtan. Jag kommer att bjuda in er alla, så håll utkik i era kommentarsfält.
Ni bestämmer själva om inläggen ska vara långa eller korta. Om det ska vara bilder eller text.
Allt är tillåtet, utom rasism och kränkningar.
När ni får frågan från mig och vill ställa upp på de här tokerierna, så kan ni gå in på min profil och leta upp min mailadress, som ni ska skicka inläggen till.
Hoppas att ni är med mig!
Jag blev i alla fall laddad med positiv energi, inför den kommande arbetsveckan.
Hörni Bloggisar, skulle ni vilja gästblogga hos mig? Bloggen behöver förnyas och handla mindre om körsång, ångest och hundlängtan. Jag kommer att bjuda in er alla, så håll utkik i era kommentarsfält.
Ni bestämmer själva om inläggen ska vara långa eller korta. Om det ska vara bilder eller text.
Allt är tillåtet, utom rasism och kränkningar.
När ni får frågan från mig och vill ställa upp på de här tokerierna, så kan ni gå in på min profil och leta upp min mailadress, som ni ska skicka inläggen till.
Hoppas att ni är med mig!
Tiger tiger
Tänk att de rika är som folk är mest. De påstås hoppa över skaklarna och de påstås puckla på varandra. De tror kanske att gräset är grönare på andra sidan?
Att folk aldrig lär sig att gräset är grönast där man vattnar. Även en liten asfaltsblomma kan växa och frodas, om den gödslas och får näring.
Och visst kan man hoppa över skaklarna, visst, men då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna av sitt beteende. Även om man naturligtvis inte ska acceptera att bli slagen på käften. Och den som slår, måste också vara beredd på att ta konsekvenserna av sitt handlande.
Det är inte lätt att vara människa, det ska gudarna veta. Att känna tillit till andra människor är inte heller lätt. Att förringa sig själv och tro att man är obetydlig är betydligt lättare.
Första steget mot tillit i tillvaron är att älska sig själv. Att inse att det jag gör och de val jag gör, inte bara har betydelse för mitt eget liv, utan lika stor betydelse för min omgivning.
För så extremt betydelsefulla är vi faktiskt.
Att folk aldrig lär sig att gräset är grönast där man vattnar. Även en liten asfaltsblomma kan växa och frodas, om den gödslas och får näring.
Och visst kan man hoppa över skaklarna, visst, men då måste man också vara beredd att ta konsekvenserna av sitt beteende. Även om man naturligtvis inte ska acceptera att bli slagen på käften. Och den som slår, måste också vara beredd på att ta konsekvenserna av sitt handlande.
Det är inte lätt att vara människa, det ska gudarna veta. Att känna tillit till andra människor är inte heller lätt. Att förringa sig själv och tro att man är obetydlig är betydligt lättare.
Första steget mot tillit i tillvaron är att älska sig själv. Att inse att det jag gör och de val jag gör, inte bara har betydelse för mitt eget liv, utan lika stor betydelse för min omgivning.
För så extremt betydelsefulla är vi faktiskt.
lördag, november 28, 2009
Snälla tomten
Nu rapporteras det att Aciclovirsalvan mot munsår, kan ge biverkningar i form av att man tycker sig vara död.
Men eftersom munsåren i sig, verkligen gör en påmind om att man lever, på ett ytterst obehagligt sätt, tycker jag nog att man får acceptera denna biverkning.
Har dock aldrig råkat ut för den, trots att jag tidvis varit storförbrukare av den svindyra salvan.
Idag har jag varit på bio. Såg "Luftslottet som sprängdes" och kan konstatera att den är lika bra som de övriga två.
Samtidigt känner jag att det är bra att det förhoppningsvis är slut, att det inte kommer någon mer film i serien. Låt det inte bli någon ny Beck av detta.
Nu är stakar och stjärnor på plats. Nu väntar jag bara på att tomten från mitt förra inlägg ska dyka upp. Jag ska försäkra honom om att jag har varit en riktigt snäll flicka detta år.
Om än lite bitsk. Och bitchig.
Men snäll, alltid snäll.
Men eftersom munsåren i sig, verkligen gör en påmind om att man lever, på ett ytterst obehagligt sätt, tycker jag nog att man får acceptera denna biverkning.
Har dock aldrig råkat ut för den, trots att jag tidvis varit storförbrukare av den svindyra salvan.
Idag har jag varit på bio. Såg "Luftslottet som sprängdes" och kan konstatera att den är lika bra som de övriga två.
Samtidigt känner jag att det är bra att det förhoppningsvis är slut, att det inte kommer någon mer film i serien. Låt det inte bli någon ny Beck av detta.
Nu är stakar och stjärnor på plats. Nu väntar jag bara på att tomten från mitt förra inlägg ska dyka upp. Jag ska försäkra honom om att jag har varit en riktigt snäll flicka detta år.
Om än lite bitsk. Och bitchig.
Men snäll, alltid snäll.
fredag, november 27, 2009
Struntar i staken
Hittad bild
Det får bli morgondagens uppgift istället. Orkar inte rafsa runt i källaren, för att hitta någon stake nu.
Utan ikväll är det sångövningar som står på programmet. Dels mina egna, dels idoldeltagarnas betydligt vackrare stämmor.
Hur är det, har ni fått upp staken?
torsdag, november 26, 2009
Lyckorus
Ikväll har jag varit och sjungit med kören igen. Nästan aldrig känner jag mig så glad och upprymd, som efter körkvällarna. Körsången sätter fart på endorfiner och oxytociner, efteråt älskar jag hela världen, körledaren Caroline och till och med mig själv.
Caroline är en underbar människa, som bjuder på sig själv och sprider glädje och energi.
Skulle jag någon gång få för mig att skaffa en fru, skulle det vara en sån som hon. Nu är ju inte det något som är direkt aktuellt, eftersom jag redan har en man, men man vet ju aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Ooops!
Ibland undrar jag om det inte skulle vara lättare att leva med en kvinna. En kvinna som också har vallningar och svettningar, så man kan få ha dörrar och fönster öppna precis som man vill. Och bordsfläkten igång.
De flesta kvinnor verkar också vara djurvänner, så en hund kunde kanske ingå i konceptet?
Nåväl, nu har jag fått min lyckodos för den här veckan. Tack och lov får jag fylla på den på söndag, då vi sjunger utanför Uppsala slott klockan 16.
Kom förbi, vetja!
Caroline är en underbar människa, som bjuder på sig själv och sprider glädje och energi.
Skulle jag någon gång få för mig att skaffa en fru, skulle det vara en sån som hon. Nu är ju inte det något som är direkt aktuellt, eftersom jag redan har en man, men man vet ju aldrig vad framtiden har i sitt sköte. Ooops!
Ibland undrar jag om det inte skulle vara lättare att leva med en kvinna. En kvinna som också har vallningar och svettningar, så man kan få ha dörrar och fönster öppna precis som man vill. Och bordsfläkten igång.
De flesta kvinnor verkar också vara djurvänner, så en hund kunde kanske ingå i konceptet?
Nåväl, nu har jag fått min lyckodos för den här veckan. Tack och lov får jag fylla på den på söndag, då vi sjunger utanför Uppsala slott klockan 16.
Kom förbi, vetja!
onsdag, november 25, 2009
Sub luna amo...
"Sub luna amo...bibo...canto ...vivo...morior"
"Under månen älskar... dricker... sjunger...lever...dör jag"
Är vackra ord och rader som klistrat sig fast i hjärnan på mig.
Som satt hjärnan i ett skruvstäd och liksom tvingat den till att påbörja en fundering, om vem jag egentligen är och vad jag gör med mig själv.
Och kanske framför allt vad jag inte gör.
Varför är det så svårt att tycka om sig? Varför är det alltid felen som dominerar i tankevärlden?
Fel egenskaper, fel utseende. Fel själ. Fel liv, helt enkelt.
Varför kan man inte nöja sig med att älska, dricka och sjunga? Varför måste man leva också?
Varför är man ensam, fast man nästan aldrig någonsin är det? Varför är just den ensamheten så tung att bära?
Hur kan jag, som nästan aldrig har gjort någon något illa, ändå tycka att jag är en dålig människa?
Vad är dysterheten sprunget ur? Varför tar den över och omformar tillvaron till oigenkännlighet?
För jag har ju så mycket att vara glad åt. Att vara tacksam över. Att leva för.
Men ändå, jag lever inte.
Och inte vet jag om jag ska skicka iväg det här inlägget. Det känns så privat, så utlämnande.
Som om jag hoppar i galen tunna.
Men jag hoppar. Som jag hoppar.
"Under månen älskar... dricker... sjunger...lever...dör jag"
Är vackra ord och rader som klistrat sig fast i hjärnan på mig.
Som satt hjärnan i ett skruvstäd och liksom tvingat den till att påbörja en fundering, om vem jag egentligen är och vad jag gör med mig själv.
Och kanske framför allt vad jag inte gör.
Varför är det så svårt att tycka om sig? Varför är det alltid felen som dominerar i tankevärlden?
Fel egenskaper, fel utseende. Fel själ. Fel liv, helt enkelt.
Varför kan man inte nöja sig med att älska, dricka och sjunga? Varför måste man leva också?
Varför är man ensam, fast man nästan aldrig någonsin är det? Varför är just den ensamheten så tung att bära?
Hur kan jag, som nästan aldrig har gjort någon något illa, ändå tycka att jag är en dålig människa?
Vad är dysterheten sprunget ur? Varför tar den över och omformar tillvaron till oigenkännlighet?
För jag har ju så mycket att vara glad åt. Att vara tacksam över. Att leva för.
Men ändå, jag lever inte.
Och inte vet jag om jag ska skicka iväg det här inlägget. Det känns så privat, så utlämnande.
Som om jag hoppar i galen tunna.
Men jag hoppar. Som jag hoppar.
tisdag, november 24, 2009
Bloggiskärlek
Vad skulle man göra om man inte hade så goa bloggisar? Ja, man skulle i alla fall inte kunna bjuda på så goda tårtor och duka så fint med Stig Lindbergsmönstrad handduk, som duk.Duktipset kommer från Helenas blogg. Som har massor med häftiga retrotips.
Mandelmassetårtan skrev jag om igår. Och äppelkakereceptet har jag hittat hos Livsglimtar.
Ni alla bloggvänner har kommit att betyda oerhört mycket, inte bara när det gäller praktiska tips, utan ni känns som vänner som finns där i vått som torrt.
Ni är värdefulla och unika, tänk på det.
måndag, november 23, 2009
Barregrens tårta
Nu är jag hemma på lunch och vräker i mig de sista resterna av Barregrens mandelmassetårta.
Jag kan försäkra er att lördagens tungsinne effektivt har behandlats med intag av denna läckerhet. Tårtan är syndigt god och med största sannolikhet fruktansvärt onyttig, men vad gör väl det?
Vad vi vet, så lever vi en gång och att då bota höstdeppighet med en eller nja flera då, utsökta tårtbitar, kan väl ändå inte anses som ett allt för stort brott mot vett och etikett?
Jag kan försäkra er att lördagens tungsinne effektivt har behandlats med intag av denna läckerhet. Tårtan är syndigt god och med största sannolikhet fruktansvärt onyttig, men vad gör väl det?
Vad vi vet, så lever vi en gång och att då bota höstdeppighet med en eller nja flera då, utsökta tårtbitar, kan väl ändå inte anses som ett allt för stort brott mot vett och etikett?
lördag, november 21, 2009
Den tunna isen
Idag lyssnar jag på sorgsen och känslig musik. Just nu spelar Antony & The Johnsons på Spotify.
Min åsikt om livet har mer och mer tenderat att gå åt det hållet, att man alltid har ett val. Man kan alltid välja.
Men det är inte lätt. Vad ska man välja? Vilka konsekvenser är man beredd att ta? För gör man ett val, måste man också ta det som följer därav.
Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv.
Att fortsätta gå på tunn is, ökar risken för att hamna i det kalla.
Man kan inte alltid förvänta sig flytväst och livlina. Och fast mark under fötterna.
Ibland svajar det och man sjunker lite. Ibland finns det en sten att kliva upp på. Ibland når man den trygga stranden.
Att följa sitt hjärta är inte alltid den enklaste vägen.
Allt för ofta är det istället den svåraste vägen. Med hinder som ter sig oöverstigliga.
Stundtals med känslan av att den tunna isen inte alls höll, att vägen man följde inte var den man var ämnad för.
En påtaglig känsla av vilsenhet. Av längtan.
Till något som måste fullbordas.
Att följa sin längtan, är minst sagt lika svårt som att följa sitt hjärta.
Till slut kommer det en punkt, där man måste välja, isen eller stranden.
Min åsikt om livet har mer och mer tenderat att gå åt det hållet, att man alltid har ett val. Man kan alltid välja.
Men det är inte lätt. Vad ska man välja? Vilka konsekvenser är man beredd att ta? För gör man ett val, måste man också ta det som följer därav.
Det är bara man själv som har ansvar för sitt eget liv.
Att fortsätta gå på tunn is, ökar risken för att hamna i det kalla.
Man kan inte alltid förvänta sig flytväst och livlina. Och fast mark under fötterna.
Ibland svajar det och man sjunker lite. Ibland finns det en sten att kliva upp på. Ibland når man den trygga stranden.
Att följa sitt hjärta är inte alltid den enklaste vägen.
Allt för ofta är det istället den svåraste vägen. Med hinder som ter sig oöverstigliga.
Stundtals med känslan av att den tunna isen inte alls höll, att vägen man följde inte var den man var ämnad för.
En påtaglig känsla av vilsenhet. Av längtan.
Till något som måste fullbordas.
Att följa sin längtan, är minst sagt lika svårt som att följa sitt hjärta.
Till slut kommer det en punkt, där man måste välja, isen eller stranden.
Under stjärnor
Åter igen en oerhört vacker sång med Frida Öhrn, den här gången tillsammans med Bo Sundström.
Pär Lagerqvists tonsatta dikt "Jag har gått inunder stjärnor".
fredag, november 20, 2009
Release me
Jag fortsätter mitt drömska tema. Visst är det här en underbar låt och en fantastisk röst, som man kan drömma sig bort till.
Och det bästa av allt, kören ska sjunga den tillsammans med Frida en kväll i december!
I mina drömmar
Idag hade jag tänkt mig att det skulle bli den stora städdagen. Har jag börjat städa? Ja, det har jag faktiskt. Jag har till exempel städat min inkorg, som var belamrad med allehanda mail, som jag inte ens hade kommit mig för att öppna.
Sen har jag städat köksbordet. Som var precis överfyllt av tidningar och annat krafs.
Att det sen är ett helt hus, som borde dammas, dammsugas och skuras är en helt annan sak.
För jag har nämligen börjat drömma mig bort igen. Känner reslusten pocka på. Gick in och tittade på mina foton från Mongoliet och känner att jag vill tillbaka dit.
Mongoliet är landet med det stolta folket och den oförstörda naturen. Med miljontals vilda hästar. Där pojkarna sätts upp på hästryggen i treårsåldern och i princip aldrig går ner därifrån. Att se en man rida i vild galopp över den mongoliska stäppen är en syn man aldrig glömmer.
Mongoliet var ett enormt rike, världshistoriens största, under Djingis Khans ledning på 1200-talet.
Efter det har landet stått under både kinesiskt och sovjetiskt styre. Demokrati infördes 1992.
Det sägs att det är Mongoliets spännande historia, som har format folket där, till den stolta och unika folkgrupp det är idag.
Den religiösa tillhörigheten är blandad. Det utövas bland annat schamansim, buddhism och islamsk tro. Under kommunisttiden 1921-1990 var förstås all religiositet förbjuden. Tusentals munkar dödades och fördrevs från sina kloster.
Idag visar mongolerna stolt upp sina kloster igen och både schamanska och buddhistiska riter får man som turist ta del av.
Naturen är något oerhört speciellt. I norr är det stäpplandskap och höga bergskedjor. Inga riktiga vägar. Vi färdades med en skranglig buss, rakt ut i landskapet. Den växtlighet som man möttes av var helt fantastisk. Enorma mängder vilda blommor. Och så förstås alla dessa vilda hästar. Robusta, ganska små hästar. De påminner mycket om hästarna som finns på Island.
De går tätt ihop i stora flockar. Även när man rider på dem, vill de gå tätt ihop.
I söder är det öken, Gobiöknen. Där finns det förstås mer kameler än hästar.
Idag bor de flesta i städer eller i byar, men en stor del är fortfarande nomadfolk. Som flyttar efter tillgången på betesmark.
De bor i sina vackert inredda jurtor, som de enkelt och lätt monterar och tar med sig till nästa ställe.
Jag känner som sagt att jag någon gång vill åka tillbaka dit. Om det blir nu eller senare i livet vet jag inte, men jag är övertygad om att det kommer att bli av.
Sen har jag städat köksbordet. Som var precis överfyllt av tidningar och annat krafs.
Att det sen är ett helt hus, som borde dammas, dammsugas och skuras är en helt annan sak.
För jag har nämligen börjat drömma mig bort igen. Känner reslusten pocka på. Gick in och tittade på mina foton från Mongoliet och känner att jag vill tillbaka dit.
Mongoliet är landet med det stolta folket och den oförstörda naturen. Med miljontals vilda hästar. Där pojkarna sätts upp på hästryggen i treårsåldern och i princip aldrig går ner därifrån. Att se en man rida i vild galopp över den mongoliska stäppen är en syn man aldrig glömmer.
Mongoliet var ett enormt rike, världshistoriens största, under Djingis Khans ledning på 1200-talet.
Efter det har landet stått under både kinesiskt och sovjetiskt styre. Demokrati infördes 1992.
Det sägs att det är Mongoliets spännande historia, som har format folket där, till den stolta och unika folkgrupp det är idag.
Den religiösa tillhörigheten är blandad. Det utövas bland annat schamansim, buddhism och islamsk tro. Under kommunisttiden 1921-1990 var förstås all religiositet förbjuden. Tusentals munkar dödades och fördrevs från sina kloster.
Idag visar mongolerna stolt upp sina kloster igen och både schamanska och buddhistiska riter får man som turist ta del av.
Naturen är något oerhört speciellt. I norr är det stäpplandskap och höga bergskedjor. Inga riktiga vägar. Vi färdades med en skranglig buss, rakt ut i landskapet. Den växtlighet som man möttes av var helt fantastisk. Enorma mängder vilda blommor. Och så förstås alla dessa vilda hästar. Robusta, ganska små hästar. De påminner mycket om hästarna som finns på Island.
De går tätt ihop i stora flockar. Även när man rider på dem, vill de gå tätt ihop.
I söder är det öken, Gobiöknen. Där finns det förstås mer kameler än hästar.
Idag bor de flesta i städer eller i byar, men en stor del är fortfarande nomadfolk. Som flyttar efter tillgången på betesmark.
De bor i sina vackert inredda jurtor, som de enkelt och lätt monterar och tar med sig till nästa ställe.
Jag känner som sagt att jag någon gång vill åka tillbaka dit. Om det blir nu eller senare i livet vet jag inte, men jag är övertygad om att det kommer att bli av.
torsdag, november 19, 2009
Negerbollsgenerationen
Nu ska här slås klackar i taket! Jag är nämligen gräsänka och ska ut på lokal ikväll. Jag är ledig imorgon, så klockan behöver jag inte tänka på.
Så när katten är borta.....eller inte...
Mitt restaurangsällskap är mina två pensionerade f.d. kollegor. Vi träffas ungefär varannan månad och äter en god middag och delar på en flaska vin. Skvallrar lite. Hör oss för vad som har hänt sen sist.
Och jag har aldrig kommit hem senare än kl. 21, efter en sådan kväll.
Jag läste en intressant artikel idag, om en bok skriven av Elaine Bergqvist. Den heter "Du är din generation" och beskriver vad som är gemensamt för olika generationer.
Om min generation, "åsiktsgenerationen", skriver hon bland annat "50-talisterna kan inte låta bli att säga vad de tycker. Det är den sista generationen som säger negerboll. Man hävdar sin politiska åsikt och den behöver inte vara politiskt korrekt. Dominerar i riksdag, regering och i debattartiklar. Har en förkärlek för superlativ som har med rymden att göra, som spejsat. Säger också höjdare och redigt."
Det verkar som en mycket bra bok, faktiskt en riktig höjdare!
Så när katten är borta.....eller inte...
Mitt restaurangsällskap är mina två pensionerade f.d. kollegor. Vi träffas ungefär varannan månad och äter en god middag och delar på en flaska vin. Skvallrar lite. Hör oss för vad som har hänt sen sist.
Och jag har aldrig kommit hem senare än kl. 21, efter en sådan kväll.
Jag läste en intressant artikel idag, om en bok skriven av Elaine Bergqvist. Den heter "Du är din generation" och beskriver vad som är gemensamt för olika generationer.
Om min generation, "åsiktsgenerationen", skriver hon bland annat "50-talisterna kan inte låta bli att säga vad de tycker. Det är den sista generationen som säger negerboll. Man hävdar sin politiska åsikt och den behöver inte vara politiskt korrekt. Dominerar i riksdag, regering och i debattartiklar. Har en förkärlek för superlativ som har med rymden att göra, som spejsat. Säger också höjdare och redigt."
Det verkar som en mycket bra bok, faktiskt en riktig höjdare!
onsdag, november 18, 2009
Strippdans eller...
Jag fick en söt historia och nedanstående bild på mailen häromdagen.
Barnen i en lågstadieklass fick i uppgift att rita en teckning av någon av sina föräldrar på dennes jobb.
En flicka bidrog med följande alster:
Efter att den lilla flickan tagit med och visat teckningen hemma, återvände hon till skolan nästa dag med en lapp till klassläraren från mamman som löd:
”Jag vill gärna klargöra ett par saker angående min dotters konstverk. Detta är INTE en teckning av mig när jag utför någon slags stångdans på en strippklubb. Jag arbetar i en järnaffär och jag hade berättat för min dotter om hur mycket pengar vi hade tjänat efter det senaste snöovädret. Bilden föreställer mig när jag säljer en snöskyffel!”.
tisdag, november 17, 2009
Jag och mina muskler
Om man sjunger så att man får ont i magen, så måste det ju innebära att man har magmuskler!
Jag har magmuskler! Nånstans där innanför alla valkarna finns det faktiskt muskler.
Och har ni vägarna förbi Uppsala slott på första advent, kan ni få titta på, inte mina muskler, men väl kören. Och lyssna förstås.
Puss på Caroline som är en sån duktig körledare och glädjespridare!
Jag har magmuskler! Nånstans där innanför alla valkarna finns det faktiskt muskler.
Och har ni vägarna förbi Uppsala slott på första advent, kan ni få titta på, inte mina muskler, men väl kören. Och lyssna förstås.
Puss på Caroline som är en sån duktig körledare och glädjespridare!
måndag, november 16, 2009
En stilla undran
Är det inte väldigt trist och tråkigt just nu? Det blir ju inte ens ljust på dagarna. Kan man få gå i ide? Och komma fram just när snödropparna tittar upp lite försynt i rabatten.
I ett anfall av sinnesförvirring, anmälde jag mig till en vikt- och friskvårdsgrupp på jobbet. Min förhoppning var, att den skulle starta upp efter nyår, så att man skulle hinna hitta på ett svepskäl för att inte vara med. Men den ska börja NU, på stört! Kanske redan nästa vecka.
Och jag som avskyr att banta. Över jul dessutom. Det är ju värsta straffet.
Nu känns det ännu mer angeläget att gå i ide!
I ett anfall av sinnesförvirring, anmälde jag mig till en vikt- och friskvårdsgrupp på jobbet. Min förhoppning var, att den skulle starta upp efter nyår, så att man skulle hinna hitta på ett svepskäl för att inte vara med. Men den ska börja NU, på stört! Kanske redan nästa vecka.
Och jag som avskyr att banta. Över jul dessutom. Det är ju värsta straffet.
Nu känns det ännu mer angeläget att gå i ide!
söndag, november 15, 2009
Cool dam i skogen
Idag har jag gjort en insats för det uppväxande släktet. Jag har nämligen stått vid en kontroll i skogen. Och låtit scouter leta efter föremål, som inte borde finnas i naturen.
En helt okey sysselsättning en sån här gråtråkig dag. Inte var det speciellt kallt heller. Hade mina grova jaktkängor på mig, så jag frös inte ens om fötterna.
Så den här helgen får helt klart godkänt.
Igår var jag till Kista galleria, där de ugly bootsen, som jag visade i förra inlägget inhandlades. Sen åt jag god libanesisk mat i gallerian.
Av alla utländska matkulturer är det just det libanesiska köket som jag föredrar. Goda kryddor, men inte för starkt och mycket grönsaker. Och inte särskilt mycket ris. För ris är inte min favoritmat.
Nu ska jag plugga låttexter och coola handviftningar, inför körövningen på tisdag.
För här har ni damen med attityd!
En helt okey sysselsättning en sån här gråtråkig dag. Inte var det speciellt kallt heller. Hade mina grova jaktkängor på mig, så jag frös inte ens om fötterna.
Så den här helgen får helt klart godkänt.
Igår var jag till Kista galleria, där de ugly bootsen, som jag visade i förra inlägget inhandlades. Sen åt jag god libanesisk mat i gallerian.
Av alla utländska matkulturer är det just det libanesiska köket som jag föredrar. Goda kryddor, men inte för starkt och mycket grönsaker. Och inte särskilt mycket ris. För ris är inte min favoritmat.
Nu ska jag plugga låttexter och coola handviftningar, inför körövningen på tisdag.
För här har ni damen med attityd!
lördag, november 14, 2009
Ugg, ugg
Idag har jag köpt mig ett par ugly boots. Så nu kommer mina ishinksfossingar att bli varma och goa av det mjuka fårskinnet.Ull är verkligen mitt favoritmaterial. I sängen har jag ullsängkläder. Min bästa investering någonsin. Sen har jag allt från underställ till tröjor och mössor, som är gjorda av ull.
Ull är bäst helt enkelt.
Solglasögon
Hur ska jag kunna lära mig den här låttexten, samt kunna sjunga den med plutande mun och framför allt visa attityd? Och veva med armarna och spreta med fingrarna.
Och se übercool ut.
Men med lite övning ska det väl gå. Så om ni ser en tuff brud på stan, med en blick som kan stoppa ett flytande isberg och som med vilda gester kan dirigera ett springande lejon, så är det med all sannolikhet inte Imse.
Bara så ni vet.
Och se übercool ut.
Men med lite övning ska det väl gå. Så om ni ser en tuff brud på stan, med en blick som kan stoppa ett flytande isberg och som med vilda gester kan dirigera ett springande lejon, så är det med all sannolikhet inte Imse.
Bara så ni vet.
fredag, november 13, 2009
Bacilluskfritt
Gårdagskvällens körsång var en blandad upplevelse. Stundtals lät det riktigt bra, men däremellan lät det nog inget vidare.
Jag vet inte om det var fler än jag som kände sig lite krassliga eller om det var nervositeten inför adventskonserten, som gav sig till känna.
Söta, lilla Caroline försökte i alla fall hålla ångan uppe. Så fantastisk hon är, den ljuvliga människan.
Låter det illa på konserten, så är det i alla fall inte Carolines fel.
Idag hade jag tid hos doktorn, för mina förmodade urinvägsbesvär. Prov togs och granskades i mikroskop. Snyggare urinprov har världen inte skådat! Inte en bacillusk så långt ögat nådde.
Så jag fick gå hem utan antibiotika.
Jag känner mig dock lite piggare idag, så det som felats mig är nog på väg att rätta till sig.
Det var väl nåt virus som tillfälligt slagit läger, men som nu bestämt sig för att överge värddjuret.
Jag vet inte om det var fler än jag som kände sig lite krassliga eller om det var nervositeten inför adventskonserten, som gav sig till känna.
Söta, lilla Caroline försökte i alla fall hålla ångan uppe. Så fantastisk hon är, den ljuvliga människan.
Låter det illa på konserten, så är det i alla fall inte Carolines fel.
Idag hade jag tid hos doktorn, för mina förmodade urinvägsbesvär. Prov togs och granskades i mikroskop. Snyggare urinprov har världen inte skådat! Inte en bacillusk så långt ögat nådde.
Så jag fick gå hem utan antibiotika.
Jag känner mig dock lite piggare idag, så det som felats mig är nog på väg att rätta till sig.
Det var väl nåt virus som tillfälligt slagit läger, men som nu bestämt sig för att överge värddjuret.
torsdag, november 12, 2009
Under mitt paraply
Nej, några färgglada hattar, har vi ännu inte sett till i vår kommun.
Förmodligen är det så, att vår kommunala arbetsgivare redan tycker att vi är så kreativa och duktiga på att tänka, att vi inte behöver ha de där hattarna.
Däremot har vi idag begåvats med svarta paraplyer. Jag vet inte riktigt vad avsikten är, förutom reklamvärdet och att vi inte ska bli blöta. Men man kanske tänker bra under ett paraply också.
Annars känns det lite kasst just idag. Har nämligen haft symtom på en urinvägsinfektion under några dagar. Jag har försökt kurera den själv, med dryck och C-vitamin, men känner nu att slaget är förlorat.
Vi sjuksköterskor drar ju oss i det längsta för att gå till doktorn, men nu får jag nog lov att ringa husläkeriet efter lunchen. Jag vill påbörja en antibiotikabehandling så fort som möjligt.
Jag hoppas klara av körsångandet ikväll, utan att jag låter allt för lidande och till helgen har jag en utflykt med scouterna på programmet.
Jag har ju så smått börjat som scoutledare igen, efter 1,5 års uppehåll.
Så att hamna i sjukbädden, har jag varken tid eller lust med.
Förmodligen är det så, att vår kommunala arbetsgivare redan tycker att vi är så kreativa och duktiga på att tänka, att vi inte behöver ha de där hattarna.
Däremot har vi idag begåvats med svarta paraplyer. Jag vet inte riktigt vad avsikten är, förutom reklamvärdet och att vi inte ska bli blöta. Men man kanske tänker bra under ett paraply också.
Annars känns det lite kasst just idag. Har nämligen haft symtom på en urinvägsinfektion under några dagar. Jag har försökt kurera den själv, med dryck och C-vitamin, men känner nu att slaget är förlorat.
Vi sjuksköterskor drar ju oss i det längsta för att gå till doktorn, men nu får jag nog lov att ringa husläkeriet efter lunchen. Jag vill påbörja en antibiotikabehandling så fort som möjligt.
Jag hoppas klara av körsångandet ikväll, utan att jag låter allt för lidande och till helgen har jag en utflykt med scouterna på programmet.
Jag har ju så smått börjat som scoutledare igen, efter 1,5 års uppehåll.
Så att hamna i sjukbädden, har jag varken tid eller lust med.
tisdag, november 10, 2009
Glad i hatten
I Laholms kommun har man äntligen hittat lösningen! Lösningen på hur man dels kan spara in på utgifterna, dels på hur de anställda ska kunna tänka bättre och bli mer kreativa.
Man köper helt enkelt in färgglada hattar!
Är det inte fantastiskt, så säg?
Nu vill jag genast se att regeringen också får tillgång till de fantastiska hattarna. Eller varför inte hela svenska folket. Inklusive fotbollslandslaget.
Givetvis måste Zlatan ta sitt förnuft till fånga och fortsätta att spela i landslaget. Tror inte att han kan motstå tanken på att spela iförd en färgglad hatt. Vilka mål han kan göra, när han har tänkarhatten på.
Kungen måste också omgående förses med en tänkarhatt. Med tanke på att det är mycket att tänka på, i samband med döttrarnas bröllop.
Det känns som om vi går en helt ny era till mötes. Längre fram kommer vi att tänka på tiden som "före hattarna" och "efter hattarna".
Jag kan knappast bärga mig, förrän jag fått en egen hatt!
Man köper helt enkelt in färgglada hattar!
Är det inte fantastiskt, så säg?
Nu vill jag genast se att regeringen också får tillgång till de fantastiska hattarna. Eller varför inte hela svenska folket. Inklusive fotbollslandslaget.
Givetvis måste Zlatan ta sitt förnuft till fånga och fortsätta att spela i landslaget. Tror inte att han kan motstå tanken på att spela iförd en färgglad hatt. Vilka mål han kan göra, när han har tänkarhatten på.
Kungen måste också omgående förses med en tänkarhatt. Med tanke på att det är mycket att tänka på, i samband med döttrarnas bröllop.
Det känns som om vi går en helt ny era till mötes. Längre fram kommer vi att tänka på tiden som "före hattarna" och "efter hattarna".
Jag kan knappast bärga mig, förrän jag fått en egen hatt!
måndag, november 09, 2009
Istiden
Nu har ishinkstiden börjat! Under ett halvår framåt kommer nämligen mina fötter att vandra omkring i ishinkar. Ja, inte bokstavligen då, utan känslan. Känslan av att jag alltid har ishinkar på mig.
Det spelar ingen roll hur många ullsockor jag sätter på mig. Fötterna fryser så att det gör ont.
Naturligtvis förstår jag att det är diabetesen som orsakar detta fenomen, men det är inte mindre jobbigt för det.
Åh, vad jag skulle vilja borra ner fötterna i varm, mjuk sand!
Det spelar ingen roll hur många ullsockor jag sätter på mig. Fötterna fryser så att det gör ont.
Naturligtvis förstår jag att det är diabetesen som orsakar detta fenomen, men det är inte mindre jobbigt för det.
Åh, vad jag skulle vilja borra ner fötterna i varm, mjuk sand!
söndag, november 08, 2009
Grubbel
Idag har jag stått som fastlimmad vid spisen. Båda sönerna skulle komma hem och eftersom en är vegan och den andra köttoman, blev det en hel del mat som skulle fixas.
Det blev anka och kikärtsbiffar, med ugnsrostade rotsaker. Gott och smarrigt.
Annars har det mest varit en dag när jag grubblat på en massa saker. Livets mening och sånt där. Det kommer lätt såna tankar, när sömnen blivit störd och kroppen hamnat ur balans, som efter sockerdippen igår.
Hade ett så gott som färdigt blogginlägg i skallen, mycket djupt och filosofiskt, men har inte haft tid att sätta mig ner och skriva. Det handlade om livet och döden och om att se till att man lever fram tills man dör. Och om de val man har i livet. Att man alltid kan välja.
Det finns inget som säger att det är lätt att välja. Det enklaste är oftast att välja att inte välja.
Frågan är då vad resultatet blir?
Det blev anka och kikärtsbiffar, med ugnsrostade rotsaker. Gott och smarrigt.
Annars har det mest varit en dag när jag grubblat på en massa saker. Livets mening och sånt där. Det kommer lätt såna tankar, när sömnen blivit störd och kroppen hamnat ur balans, som efter sockerdippen igår.
Hade ett så gott som färdigt blogginlägg i skallen, mycket djupt och filosofiskt, men har inte haft tid att sätta mig ner och skriva. Det handlade om livet och döden och om att se till att man lever fram tills man dör. Och om de val man har i livet. Att man alltid kan välja.
Det finns inget som säger att det är lätt att välja. Det enklaste är oftast att välja att inte välja.
Frågan är då vad resultatet blir?
Först går det ner, sen går det upp
Jag måste ha slarvat med maten igår. Fick en rejäl sockerdipp under Körslaget. Fick tvinga i mig en massa sött.
Somnade sen som en vissnande ros i soffan. Vaknade nyss.
Funderar på om jag orkar ta mig upp för trappan till sovrummet eller om det blir soffan igen.
Det får bli trappan.
Det må bära eller brista.
Somnade sen som en vissnande ros i soffan. Vaknade nyss.
Funderar på om jag orkar ta mig upp för trappan till sovrummet eller om det blir soffan igen.
Det får bli trappan.
Det må bära eller brista.
lördag, november 07, 2009
War is over
Jag sitter med ett textpapper och övar på den här låten just nu.
Varje gång jag sjunger den, så blir jag så glad. Snacka om ståpälslåt!
fredag, november 06, 2009
Superhjältar
Jag träffade en man idag, som hade så många svåra diagnoser, att vem som helst i hans ställe, skulle lagt sig ner för att dö. Men istället var han ett under av positivitet.
Han hade slutat tänka på döden, sa han. "För man lever tills man dör".
Jag kände en stor vördnad och respekt för den gamle mannen. Tänkte på hur lätt vi har för att gnälla och beklaga oss. Hur minsta lilla motgång får oss att måla hela tillvaron i svart. Och så sitter han här, med ett flertal sjukdomar, som vi inte ens skulle önska att vår värsta fiende hade.
Och yttrar de kloka orden, "man lever tills man dör".
Jag träffar på såna fantastiska människor lite då och då i mitt jobb. Det de alla har gemensamt är, att det de går igenom är sånt som skulle knäcka de flesta.
Men de tar sig igenom och över alla hinder. De kommer ner på andra sidan, lite tilltuffsade förstås, men med ett aldrig sviktande positivt sinnelag.
Jag känner att jag har mycket att lära av dessa människor.
De sanna superhjältarna!
Han hade slutat tänka på döden, sa han. "För man lever tills man dör".
Jag kände en stor vördnad och respekt för den gamle mannen. Tänkte på hur lätt vi har för att gnälla och beklaga oss. Hur minsta lilla motgång får oss att måla hela tillvaron i svart. Och så sitter han här, med ett flertal sjukdomar, som vi inte ens skulle önska att vår värsta fiende hade.
Och yttrar de kloka orden, "man lever tills man dör".
Jag träffar på såna fantastiska människor lite då och då i mitt jobb. Det de alla har gemensamt är, att det de går igenom är sånt som skulle knäcka de flesta.
Men de tar sig igenom och över alla hinder. De kommer ner på andra sidan, lite tilltuffsade förstås, men med ett aldrig sviktande positivt sinnelag.
Jag känner att jag har mycket att lära av dessa människor.
De sanna superhjältarna!
torsdag, november 05, 2009
Vem kan man tro på?
Skulle det visa sig att kärleksprofeten är en simpel kvinnomisshandlare, så kan man fråga sig vem man ska tro på i fortsättningen.
Jag var på en magisk konsert med denne man, i Stjärnsund, i somras. Naturligtvis dominerades konserten av hans budskap om kärlek och fred.
Är jag nu fullständigt grundlurad? Är han en person som säger ett, men gör något annat?
Kan det vara så svårt att leva som man lär?
Jag var på en magisk konsert med denne man, i Stjärnsund, i somras. Naturligtvis dominerades konserten av hans budskap om kärlek och fred.
Är jag nu fullständigt grundlurad? Är han en person som säger ett, men gör något annat?
Kan det vara så svårt att leva som man lär?
onsdag, november 04, 2009
De utlovade snopparna
Jag har ju utlovat en bild på snoppsamlingen. Här är den!Vet ni förresten att det i Reykjavik lär finnas ett snoppmuseum? Med alldeles riktiga snoppar.
Dock kunde jag inte hitta det, när jag var där. Och att fråga någon kändes lite för pinsamt.
Det är ju för de varma källorna och hästarna man åker till Island.
Inte för att titta på snoppar.
tisdag, november 03, 2009
Gamla minnen
Den här tjejen, med det långa ljusa håret, är faktiskt jag. För 30 år och många kilo sen. Håret är lika tjockt fortfarande, men har antagit en annan nyans nu för tiden.De stora glasögonen är snart på modet igen. Dessvärre har jag inte sparat mina gamla glasögon, utan dessa lämnades in till någon biståndsorganisation för länge sedan.
Hunden är min första egna hund. En labradorkille som levde i 180 knyck. Make till energiknippe har jag aldrig träffat. Han ställde till med otaliga busstreck, under de 7 åren som han levde.
Tyvärr fick han cancer och fick sluta sina dagar innan sjukdomen tagit allt för stort grepp om honom.
Vänner och bekanta pratar faktiskt fortfarande om honom. Han var en hund som lämnade stora avtryck hos människor. Ingen var oberörd av hans charm, energi och goda hjärta.
Soffan på bilden lever i alla fall kvar, tillsammans med 2 fåtöljer, om än i ett mycket slitet skick. Men jag har inte hjärta att byta ut dem.
I de möblerna ryms många minnen. Glada, tokiga, ledsna och alldeles vanliga, vardagliga minnen från en barnfamilj.
Den där soffgruppen kommer säkert att följa mig när det blir dags att flytta in på "hemmet".
Man lär ju inte få ta någon soffgrupp med sig till himlen, så när det blir så dags, får ungarna äntligen göra sig av med åbäket.
Det här blev en liten nostalgitripp. Nästan så jag klämmer fram en liten tår.
måndag, november 02, 2009
Grekiska ugglor som kissar i Prag. Eller nåt...
Ugglor är grejen! Det kunde jag läsa i det nya numret av Elle interiör. Så denna bohemiska slarvmaja är för första gången trendsättare. För här hemma finns massor av ugglor. Till och med en uppstoppad Kattuggla, sitter det på väggen.
Här hemma finns också en samling med grekiska gubbar med extremt stora snoppar. Den samlingen ska jag fotografera en annan dag och visa er.På tal om snoppar, så fick jag ett par frågor om konstverket från mitt förra inlägg, där två män står och kissar.
Vilka är de? Och varför gör de som de gör?
Ja, det kan man fråga sig. Jag har ingen aning om vilka de är eller vem som är konstnären.
Fotot har jag i alla fall tagit i Prag, i närheten av Kafkamuseét.
Det kanske finns någon annan på bloggen som kan svara på frågorna?
söndag, november 01, 2009
Ska det vara så svårt?
Efter fredagens trevande försök att leverera en fräckis, fortsätter jag nu min barntillåtna höstpromenad.På bilden syns några frusna stackare, som väntar på att folk ska börja mata dem med bröd.
Genom den här finfina parken cyklar jag varje dag, till och från jobbet. I den här stan satsas det nämligen friskt på parker. Otroligt fina cykel- och gångvägar finns det, genom en hel radda vackra parker.
Det gröna som skymtade bakom bänken, i mitt förra inlägg, är verkligen inga sopcontainers. Nej, det är planket till stadens stolta idrottsarena.
Stadens mindre stolta fotbollsklubb brukar spela där. Nu är de dessvärre förpassade en divison ner, men har faktiskt spelat ett år i allsvenskan, för några år sedan. Så vi har haft en del fina besökare på denna gräsplan.
Ikväll har äldste sonen varit här på middag. Något barnbarn finns mig veterligt inte i sikte. Det kanske inte var att vänta heller, eftersom det för närvarande inte ens finns någon flickvän.
Jag förstår inte att sönerna inte inser att deras viktigaste uppgift är att förse modern med ett barnbarn.
Ska det vara så svårt att få till?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)