Ingen pardon

En 78-årig kvinna blir brutalt nedslagen av en ung man. Det brottet får mig att må illa. Kan man sjunka lägre? Ingenting, absolut ingenting kan ursäkta ett sådant beteende.
Den som utför något dylikt måste vara fullständigt empatilös och grovt hänsynslös.

Och varför går polisen ut med ett sådant mesigt och ofullständigt signalement?
Nej, i detta fallet är det ingen pardon. Sätt alla klutar till och försök få fast brottslingen, innan flera råkar illa ut.

Det sägs att man har det samhälle man förtjänar, men denna grova våldshandling, är det sannerligen ingen som förtjänar.

Vi får dagligen rapporter om våldtäkter, rån och misshandel. Mord och mordförsök.
Någonstans har det gått snett. Människosynen präglas av egoism och råhet.

Det verkar inte finnas någon vilja bland politikerna att ta tag i dessa frågor, så vad kan vi, vi "vanliga" medborgare göra?
Risken är stor att det bildas medborgargarden, med upptrappning av våldet som följd. Det måste vi undvika. Domar ska bara utfärdas i domstolar. Men vad gör vi, när brottslingarna inte ens kommer dit?

Helt lost

Ifrån min blogg har bakgrund och allt möjligt försvunnit. I alla fall som jag kan se.
Vad ser du?

Reslig

Denna vår har jag ingen resa inbokad. Vilket är ovanligt. Men av någon anledning har jag inte varit resesugen, vilket också är ovanligt. Det har väl aldrig hänt förr.

Maken, som inte alls delar mitt reseintresse, har säkert glatt sig åt att slippa höra tjat om eventuella resor och resmål.

Men så idag, helt nyss, så kände jag att en resa skulle sitta fint. Helst skulle jag ju då vilja störta iväg omgående. Åka imorgon.
Fast så blir det inte. Jag har inte planerat in något semesteruttag i vår och vet inte ens om maken kan ta ledigt.

Men kanske, ett par dagar, eller så. En storstadssemester. Paris till exempel, under några dagar. Paris om våren, vem kan motstå det? Min man möjligen. Eller Amsterdam.

Dags att börja operation övertalning.

Skära och rena

Nyfiken som jag är, så måste jag ta reda på vad ordet skära i skärtorsdag betyder. Jag anade på något sätt att det inte har att göra med att skära någonting, till exempel frukt. Inte heller skärbrädor, verkar ha något med skärtorsdagen att göra. Även om det kanske vore en god idé att skaffa sig en ny skärbräda, inför kommande säsongs frukt- och grönsaksskärning.

Nu har vi ju det förträffliga instrumentet internet. Och där hittade jag förstås svaret. Skära betyder egentligen rena. Och det var precis vad Jesus gjorde. Han tvättade lärjungarnas fötter, inför den sista måltiden.
Vem som tvättade Jesus fötter, framkom inte.

Inom asatron, syftar ordet skära på guden Tors bleka ansiktsfärg, efter den hårda vintern.

Så nu vet vi det. På torsdag tvättar vi våra fötter och går ut i solen och försöker få lite färg i ansiktet!

Näthatet

Jag har naturligtvis följt debatten om de hemskheter som utspelats i Bjästa och på internet, när det gäller denna fråga.
Det som slår mig mest, är bristen på vuxenansvar. Föräldrar, lärare och andra vuxna i samhället som väljer att blunda, som väljer att fegt följa strömmen, istället för att söka sig en egen uppfattning.

Barn och tonåringar lever en stor del av sitt liv idag på internet. Varje vuxen i barnens närhet har en förbaskad skyldighet att hålla sig uppdaterad och informerad om denna stora del av ett barns liv.

Nu verkar näthatet ha tagit en annan riktning. Nu är det brottslingen och hans familj, som utsätts för de grova kränkningar, som tidigare riktades mot brottsoffren.
Och jag undrar om folk inte är kloka? Vad kommer den där driften ifrån, att vi måste förmedla ord i skriven form, som vi aldrig skulle uttala muntligt?

Något som också slår mig, är att brottslingen i detta fallet och i de flesta liknande, för det mesta beskrivs som såå trevlig. Såå snygg. Såå duktig. Stämmer detta?
I sånt fall är det väl det som ska ge oss varningssignaler? Något som verkar vara för bra för att vara sant, är oftast inte sant.

Det som ändå ger hopp inför framtiden, är att den som visar mod och civilkurage är en ung människa. En ung flicka, Amanda, som gör det som egentligen borde varit en självklarhet för de vuxna i hela denna tragiska historia.

Ingen jungfrufödsel

Nu är det syjunta på gång. Eller sy och sy. Det kan jag säga var evigheter sen, någon sydde något på våra syjuntor.

Det brukar bli prat, fika, bio eller något annat skojhittepå. Ikväll är syjuntan hemma hos mig och jag har laddat upp med några filmer. Vi brukar inte ha något problem att enas, så någon av dem tittar vi säkert på.

Sen avhandlas det väl diverse ämnen. Till exempel vad barnen pysslar med. Barnen är ju utflugna och utspridda lite var stans nu för tiden.
Om någon tror att vi pratar om våra män, så tror ni alldeles fel. Det är nog vad vi pratar minst om!

Idag är det ju våffeldagen, men några våfflor tänker jag inte bjuda på. Det blir nyttig fruktsallad istället, med glass därtill.

Sen är det ju bebådelsedagen också. Men något bebådande har jag svårt att tänka mig att det blir. Någon jungfrufödsel kan det inte heller bli tal om, eftersom vi alla har två barn var.
Jag tror att alla dessa barn kom till på naturlig väg, ja utom mina då, som storken kom med. Fattas bara annat.
Fast jag kan ha lite svårt att förklara vad mina kejsarsnitteärr beror på!

Så gott folk, så värst mycket datorhäng blir det inte ikväll. Nu ska lite mat stoppas i magen, sen invaderas huset av damer. Maken förpassas till övervåningen. Han får vara glad att han får vara kvar hemma!

Husdjurssvammel

Oh no no, kattfilmen i förra inlägget är bara en skojfilm. Absolut inget djurplågeri, hoppas jag.
Jag som är en djurvän av guds nåde, vill verkligen inte skada någon liten katt. Ni som läst min blogg ett tag, vet ju att jag ibland nästan längtar ihjäl mig efter ett husdjur och att jag får hålla till godo med djur på film.

Tidigare i mitt liv har det funnits många olika djur. Ett stort antal hundar, ett antal katter, en dvärghamster, en råtta, ett antal undulater, en nymfparakit, akvariefiskar, en kanin och det konstigaste av alla husdjur, en mås. Måsen "Måses" har jag för mig att jag berättat om i ett tidigare inlägg.

Men nu är det som sagt tomt på husdjursfronten. Förutom en och annan skata och koltrast och diverse småfåglar, som behagar äta från fågelbordet.

Fortsatt tomt ska det vara, säger maken, som vägrar dela bostad med något djur. Ibland funderar jag på att byta ut honom mot en hund, men det är ju ändock vissa saker som en man är bra att ha till.
Tvätta bilen till exempel och gå små ärenden. För att inte tala om nattliga eskapader i sovrummet.
Möjligen kan man få en hund att gå små ärenden, men de övriga sakerna behöver man nog ha en tvåbening till.

Nej, det verkar som om jag får gulla med dammråttorna i fortsättningen. För såna finns det gott om och eftersom de förökar sig som kaniner lär man aldrig bli av med dem heller.

Kill cat

Stackars katt!

Behöver hjälp

Jag har ju börjat som scoutledare igen, efter att ha gjort ett uppehåll på något år. Det är alltid brist på ledare och eftersom jag tycker att scouting är en sån bra sysselsättning för barn och ungdomar, så sade jag ja, när jag fick frågan i höstas om att komma tillbaka.

Till sommaren är det dags för läger och det är då det blir problematiskt. För jag vill inte ligga i tält!
Jag har gjort det tillräckligt under mina scoutår. Det har sin tjusning, jag vet, men just den tjusningen har jag ingen längtan till numer.

När man är så här lite till åren kommen, är det jobbigt att vistas i markläge. Att krypa in och ut ur ett tält. Att sitta på marken.
Att vakna mitt i natten eller jättetidigt och vara sprängkissnödig och försöka kravla sig ut ur tältet och ta sig till lämplig kissplats.

Så jag har bestämt mig, ska jag med så ska jag bo inomhus. Lägret kommer att hållas i Tiveden, i närheten av Askersund. Är det någon av er bloggare, som känner till om det finns någon stugby eller dylikt i den trakten? Eller vandrarhem eller vad som helst, som inte är ett tält?
Jag tar tacksamt emot tips!

Nu har jag åsikter igen

Picassokören hade tydligen tänkt uppträda i utmanande kläder, men stoppades av TV4. Tack för det! Synd bara att Picasso själv, inte hörsammade det. Och de där fjädrarna runt ögonen, vad var de bra för?

Nu är väl inte jag rätt person att agera stilpolis precis, men ibland blir det bara så pinsamt. Så pinsamt att skämskudden plockades fram. Och fjärrkontrollen.

I media har det skrivits en del om att våra äldre inte får dricka alkohol på våra äldreboenden. Jag har reagerat starkt över detta, för det är nämligen helt felaktigt. De som bor så är myndiga hyresgäster och bestämmer naturligtvis själva om de vill dricka sprit eller inte.

Jag reagerar också över att det görs till en sådan stor fråga i media. Jag som har långlång erfarenhet av äldrevården, vet att just det inte är någon viktig fråga för de som bor där. För när man kommit till det stadiet i livet, att man får flytta in på ett äldreboende, har man helt andra värderingar än unga skribenter i kvällspressen.

För det första ska man vara så hjälpberoende, att kvarboende i det egna hemmet med maximal hemtjänst, inte längre fungerar. I det egna hemmet kan vi sätta in hemtjänsthjälp så ofta som 1 gång per timme, om det behövs.
Så tänk efter, är det verkligen drickandet eller icke drickandet av alkohol, som då är det största bekymret?

Men som sagt, vill man dricka alkohol, så går det alldeles utmärkt. Har man ingen anhörig som kan handla, kan personalen göra det.
Och vid större högtider gör man det lite festligt för de boende och det bjuds både på snaps och vin till maten, för de som önskar.

Så alkoholen är inget problem. Större problem är den låga bemanningen, som gör att de gamla till exempel inte får komma ut i friska luften varje dag. Även om man sommartid kan sitta ute på balkong eller i trädgård, så behöver man få komma ut resten av året också.

Men är man 2 personal på 10 boende, varav 8 sitter i rullstol, så förstår man att det inte kan bli särskilt långa promenader. Om det blir några alls. För när 1 personal tar med sig 1 boende i rullstol och 1 gående ut, blir det alltså 1 personal kvar på enheten, som ensam ska ta hand om de övriga, vid till exempel toalettbesök.

Jag önskar att skribenterna i tidningarna kunde belysa de här områdena, istället för att ensidigt rikta in sig på det som egentligen inte är något problem.

Ask gör magplask

Men herregud, är hon dum eller är hon dum? Ask vill skicka brev med färgade kuvert till misstänkta sexköpare.

Det ska alltså ut till allmän beskådan, att en person är misstänkt för denna typ av brottslighet. Speciellt bra, tycker hon att det är att personens barn, då kan få reda vad föräldern är misstänkt för.

Som politiker har man ett ansvar. Att tänka. Och att förvalta det förtroende man erhållit av sina väljare.
Ask gör tydligen ingetdera i den här frågan.

Hon eller han?

Är en dator en ”hon” eller en ”han”?

En språklärare försökte förklara det här med tinget ”kön” för sina elever.

T ex sa läraren, benämns båtar, flygplan och orkaner som ”hon”.

En av eleverna undrade vilket kön i så fall en dator skulle vara.

Läraren gjorde detta till en gruppuppgift och delade upp klassen i två grupper –

killar för sig och tjejer för sig.

Uppgiften var att ge datorn ett kön och motivera varför.

Tjejerna kom fram till att en dator definitivt är en ”han” eftersom:

1. Han kan en hel del, men vet sällan hur han ska använda sin talang utan att få instruktioner.

2. Det är meningen att han ska hjälpa till med att lösa dina problem, men hälften av tiden är han själv det största problemet.

3. För att få hans uppmärksamhet måste du först sätta på honom.

4. Så fort du skaffat dig en, vet du att om du bara hade väntat litet längre skulle du kunna hittat en bättre modell.

Killarna, å andra sidan, ansåg att en dator är en ”hon” eftersom:

1. Ingen, utom hennes skapare, kan förstå den inbyggda logiken.

2. Det språk en dator använder för att kommunicera med en annan dator är obegripligt för alla som inte är datorer.

3. Minsta lilla misstag lagras i ett långtidsminne och kommer att ställa till problem långt efteråt.

4. Så fort du har fastnat för en, kommer du tvingas att spendera halva lönen på mer eller mindre nödvändiga tillbehör.

Liv eller död

I media debatteras nu livligt rätten till sin egen död. Om man ska få hjälp att avsluta ett liv, som man själv bedömer som meningslöst.

Det här är en extremt svår fråga och jag förstår lagstiftarnas huvudbry. För hur ska man dra gränserna? Ska även en person som inte är totalförlamad, men likväl oförmögen att ta sitt liv, kunna få hjälp med det?

Och vem ska hjälpa dem? Vilken läkare vill ta på sig det ansvaret, efter händelserna med barnläkaren på Astrid Lindgrens sjukhus?

Det är lätt att tänka att en person själv måste få bestämma över sin död, att det bara är att ge en spruta så man somnar och sen dra ur kontakten. Och det vore också lätt att göra. Och i många fall ett helt riktigt handlande.

Men samtidigt, i mig väcker tanken tvivel och många frågor. Lite rädsla också. Om vi i förlängningen tar på oss rätten att avgöra vems liv som är värdigt. Vem som ska få leva eller inte.

Jag är glad att lagstiftarna inte så enkelt låter sig övertygas om vad som är rätt eller fel. En lag i den här frågan, måste vara supertydlig. Vilket lagar oftast inte är. Det får inte finnas minsta risk för misstolkning.

Är det torsdag?

Nu är det torsdag igen. Hur är det möjligt? Nog för att jag vet att man får en annan tidsuppfattning och upplever att tiden går mycket fortare när man blir äldre, men så jäkla gammal är jag väl inte? Eller det kanske jag är? Och som vanligt hinner jag ingenting.

Jag hinner inte blogga, inte träna, knappt så jag hinner sova. Tyvärr hinner jag äta, så mitt bantningsprojekt går nog åt skogen.
Vi är ett gäng på jobbet, som deltar i en viktminskningsgrupp. Vi peppar ju varandra naturligtvis, men jag vet inte om resultatet är så lysande, för någon av oss.

Ikväll är det kören igen. Min högtidsstund. Och imorgonkväll ska jag gå ut och roa mig med mina pensionärskompisar. Två damer som faktiskt fyller 70 år i år. Vilket man har svårt att tro. Den ena jobbar ganska mycket fortfarande som timanställd sjuksköterska. Det är helt okey tycker jag, så länge man har knoppen i behåll.
Vi ska gå på en föreställning där man framför musik och texter av Allan Edwall. Middag serveras före föreställningen.
Det blir nog en högtidsstund det med. Med kluriga och kloka texter. Sånt gillar jag.

Tack!

Tack o tusen tack till alla, både här och på facebook, som grattat mig till nya jobbet.

Firar idag

Idag har jag all anledning att fira. Vet ni varför? Jo, projektarbetet som jag jobbat på sen i oktober har permanentats och jag sökte och fick det. Så jag får alltså fortsätta att jobba som vårdplanerande sjuksköterska. Det känns helt underbart!

Jag har verkligen trivts jättebra med de här arbetsuppgifterna. Jag känner att jag gör en stor och viktig insats för våra kunder, så att de får det så bra som möjligt när de skrivs ut från sjukhusen.

De kunder vi har inom hemtjänst och hemsjukvård är ofta svårt sjuka. Jag planerar individuella insatser för var och en. Det helt kundens behov och vilja som styr.

Jag tycker att vi har en fantastisk hemvård här i landet. Du kan bo mitt i urskogen och ändå få hjälp en gång i timmen, om du behöver det.

Det klagas och gnälls mycket över äldrevården i media, ibland med rätta förstås, men lika ofta verkar det bara vara sensationsskriverier.
Men vi kan alltid bli bättre och det är en förmån att få vara med och se till att vi upprätthåller kvalitén.

Naiv Lisa Magnusson

Vilken idiotisk och naiv artikel av Lisa Magnusson på Aftonbladet.
För det första finns det inte några ålderdomshem längre. Har inte funnits på många, många år.

Det finns omvårdnadsboenden, där personer bor i egna lägenheter och själva bestämmer om de vill dricka alkohol eller dansa eller vad de nu vill göra.

Ska man skriva om dagens äldreomsorg, måste man ge sig ut och prata med personer som är insatta och vet hur det fungerar.

Inte komma med en massa naiva påståenden. Det ger ingen som helst trovärdighet.

Pilutta er

Pilutta er, som trodde att jag köpte färdiglagat igår. Icke då! Allt var hemlagat.

Förrätten, som blev väldigt uppskattad, bestod av baconlindade rosmarinspett med mozarella, oliver, tomater och spanska korvar. Med lite toscansk örtdressing till.
Spetten, som jag verkligen rekommenderar, är jättelätta att göra.

Ta en kvist färsk rosmarin per person, linda en skiva bacon runt. I änden sätts ett katrinplommon och en äppelskiva. Lägg spetten på en plåt. Lägg också tomathalvor eller körsbärstomater runt om på plåten. Ha på lite olivolja. In i ugnen, 200 grader, i 10-12 minuter.
Lägg upp med valfritt tillbehör.
Jag serverade också hembakat bröd till.

Till varmrätt blev det helstekt entrecote, som legat några timmar i rödvinsmarinad, med ugnstekta potatishalvor.
På potatisen strödde jag flingsalt och sesamfrön. Pressade några vitlöksklyftor och hällde på olivolja. Sen in i ugnen tills potatisen blev mjuk.

Kvällen blev mycket trevlig, trots att den började dramatiskt. En granne i huslängan råkade ut för en skorsstensbrand, så vår lilla gata invaderades av brandbilar. Allt slutade tack och lov lyckligt.

Hela kvällen blev lyckad och de flesta av oss gladdes med Anna i melodifestivalen.

Jag har en plan

Ikväll är det partajdags. Det vanliga gänget kommer hit och tittar på melodifestivalen. Det har vi gjort sen urminnes tider.
Och så satsar vi pengar. På vem som ska vinna. Vinnaren av pengarna brukar sen skänka vinsten till något välgörande. För det mesta har det blivit till Läkare utan gränser.

Eftersom jag är en urusel städerska, har jag lovat fixa maten. Mot att mannen städar. Så det gjorde han igår. Och jag sitter fortfarande här framför datorn iförd morgonrock.
Men jag har en plan, säger jag. Och det har jag. Ska snart sätta fart. Lovar. Hihihi!

Den tuffa sjukdomen

Igår var jag på en föreläsning om demens. Det var två anhöriga kvinnor, som delade med sig av sina erfarenheter av att leva med en demenssjuk person. Och gissa vad jag kände igen mig i mycket av deras berättelser.

Den första kvinnan berättade om sin make, som fick sin sjukdom i 50-årsåldern.
Den andra kvinnan var bara 23 år. Hennes mamma fick sin demens för 10 år sedan, bara drygt 40 år gammal. Den då tonåriga flickan fick under flera år ensam ta hand om sin sjuka mamma.
Det var en berättelse som fullständigt tog andan ur en. En tonåring ska inte behöva ta det ansvaret.

Båda dessa personer hade drabbats av frontallobsdemens, vilket jag också misstänker att min mamma har. Och naturligtvis tog det i båda fallen flera år, innan rätt diagnos blev satt.

Den här typen av demens är rätt diffus i början. Symtomen som finns kan också finnas vid neuropsykiatriska och psykiatriska störningar.
Det är inte minnesfunktionen som är störd, utan det är personlighetsförändringar och bristande omdöme, som är de största symtomen.

I slutfasen av sjukdomen, liknar symtomen de man får vid andra demenssjukdomar. De kroppsliga och mentala funktionerna avtar mer och mer. Det är också en 100%ig dödlighet i demenssjukdomar.

Någon behandling finns inte. Vid Alzheimerdemens kan man ev. bromsa förloppet något med bromsmediciner. Men vid frontallobsdemens finns ingen behandling.

Att vara anhörig till en demenssjuk är tufft. Inte minst för att det här är en långdragen sjukdom. När man sitter med facit i hand, så inser man att symtomen egentligen funnits i många år, innan man förstod att något var fel.
Att man kanske genomgått många konflikter med sin anhörig, som egentligen hade sin grund i att den anhörige faktiskt var på väg att insjukna.

Många gånger de senaste åren har jag faktiskt önskat att min mamma ska dö. Att hon ska få cancer, med ett snabbt dödligt förlopp.
Hon är ju inte min mamma längre, det har hon inte varit på många år. Nu är hon bara en fruktansvärt jobbig människa, som jag inte kommer undan.

En gemensam sak för de båda personerna, som det berättades om igår, och min mamma är bristen på ekonomiskt sinne. Jag förmodar att det är ett vanligt symtom, som det kanske inte pratas så mycket om. För att leva med en person som inte kan hantera pengar, är nästan något skämmigt.

Nu har jag tack och lov fått fullmakt, så jag kan styra pengaflödet lite grann. Jag har öppnat ett nytt konto, som min mamma inte vet om, där jag sätter in en del av hennes pension, så att det ska finnas pengar till räkningar.
När jag fick insyn i hennes ekonomi i december förra året, hittade jag räkningar som hon stoppat undan och flera hade gått till inkasso. Hon hade en uppsjö med prenumerationer, som jag naturligtvis sa upp, men nu har det dykt upp nya prenumerationer igen, eftersom försäljarna ringer till henne och hon tackar ja.

Ibland ska ni veta, har jag bara lust att fly. Bosätta mig utomlands och komma så långt bort från henne som möjligt.
Men jag är enda barnet, hon har ingen annan. Så självklart stannar jag. Åtminstone ett tag till.

Svisch

Nu ska jag strax svischa iväg på en föreläsning om demens. Ur anhörigperspektiv. Det ska bli intressant och extra aktuellt för mig förstås, med tanke på min moder.

Ikväll blir det sen körsång i Uppsala. Det är en guldstund för mig. Älskar att sjunga och älskar körledaren Caroline.

Och imorgon är jag ledig. Så jag får försöka göra en riktig bloggvandring då. Känner att jag inte har hängt med i alla svängar, under den senaste tiden. Måste ju ha kontroll på er, kompisar.

Tjingeling!

Svikt

Svikt är ett ord som ofta används inom vården. Det kan vara hjärtsvikt till exempel. Eller minnessvikt. Eller omdömessvikt.

Själv har jag nog drabbats av bloggsvikt. Tycker att jag varken hinner blogga eller kommentera så mycket som jag vill. Vart tar tiden vägen?

Jag har ju min scouting förstås och kören och chiball. Men annars sitter jag bara hemma och ugglar på fritiden. Tittar sällan på TV. Läser lite i någon bok då och då. Och tiden, den bara försvinner.

Förut trodde jag att tid skulle finnas i överflöd, när barnen flyttat hemifrån. Men icke då. Tiden liksom krymper ihop. Jag hinner knappt kliva upp på morgonen, förrän det är dags för sängen igen.

Så tidsbrist är vad jag drabbats av. Vilket leder till bloggsvikt. Bara så ni vet, om ni tycker att jag kommenterar för sällan.
Men ni ska också veta att svikt kan stabilisera sig. Och läget kan återgå till det normala.
Det är vad jag hoppas på.

I alla fall

Idag har jag varit med min mamma till Minnesmottagningen. Ni som läst min blogg ett tag, kommer kanske ihåg hur kämpigt det har varit med henne.
Att bli mamma till sin mamma är på alla sätt jobbigare, än vad jag någonsin kunnat föreställa mig.
Nu behöver jag styrka och kraft för att komma upp till ytan igen. Och för att acceptera mitt eget förhållningssätt till hela situationen.

Det här är en dikt av Moder Theresa. Den innehåller en hel del goda råd på vägen:

Människor är ofta oförnuftiga,
ologiska och självcentrerande;
Förlåt dem i alla fall.

Om du är vänlig,
kan människor anklaga dig för att ha dolda, själviska motiv;
Var vänlig i alla fall.

Om du är framgångsrik,
kommer du att vinna några falska vänner och sanna fiender;
Var framgångsrik i alla fall.

Det du ägnar år åt att bygga upp,
kan någon förstöra över en natt;
Bygg upp i alla fall.

Om du finner ro och lycka
kan de bli avundsjuka;
Var lycklig i alla fall.

Det goda du gör idag,
kommer människor ofta
att glömma i morgon;

Gör gott i alla fall.Ge värden det bästa du har
och det kommer aldrig att vara nog;

Ge världen det bästa du har i alla fall.

För du förstår: till syvende och sist
är det mellan dig och Gud;

Det var aldrig mellan dig och dem i alla fall.

Ska det vara en banan?

I så fall kan man gå till Bananbyrån och inhandla sig en sådan. Och tydligen drömmer vi om att äta bananer, på en parkbänk tillsammans med Kronprinsessan! Inte min dröm precis, men bananer är helt okey som mellanmål.
En annan byrå som snart öppnas är Kanelbullebyrån. Låter smaskens det med.

Jag vet inte om det kommer att öppnas någon Bananbyrå i min lilla stad, men däremot vet jag att vi snart blir ett stadshotell fattigare.
Det hotellet såldes för ett antal år sedan till ett byggföretag. Vi naiva invånare trodde i vår enfald att byggföretaget skulle rusta upp det anrika hotellet. Men så har icke skett.
Nu har ärendet stötts och blötts i flera år och beslut om rivning togs förra året.

Så vårt tjusiga, gamla stadshotell, beläget vid torget, kommer att gå till hotellhimlen. Rivningen inleds imorgon. En epok går verkligen i graven.

På tomten ska det sen uppföras butiker och bostäder, vad jag kan förstå. Men inte blir det samma sak som det fina hotellet.
Alla vi som är något till åren, har många minnen förknippade med hotellet. Själv sprang jag på disko, på hotellets bakficka i min ungdom.

Men nu är det nya tider. Gallerior växer upp som svampar ur jorden. Det spelar ingen roll vilken stad man kommer till, galleriorna är identiska. Och urtråkiga och opersonliga.
Men som sagt, det är gilla läget som gäller.

Under isen

Idag hoppas jag att denna dam inte hamnar under isen. Ska nämligen ut på nämnda is, med ett gäng små scoutbarn. Och jag vore ju ingen bra förebild för dem, om jag hamnade under isen.
Tvärtom ska jag försöka lära dem hyfs och vett. Hur nu det ska gå till? Bättre lärare när det gäller just det, kunde de ju önska sig.

Men jag har i alla fall packat isdubbar och livlina, så vi kan ha lite praktiska övningar. Inte för realistiska då, utan vi kan gott hålla oss på ovansidan av isen.

Tyvärr lyser solen med sin frånvaro, igår var det ju en underbar dag. Men den kanske vågar sig fram så småningom.

Så har vi tur, så skrivs vi snart igen. Ja, om det är tur för er, vet jag inte precis. Men jag har i alla fall tur om jag får återvända hit till bloggen.

Ande och själ

Ska det vara en ande? På flaska. Allt kan man tydligen sälja. Till och med buteljerade andar.

Jag tror dock att jag avstår, även om jag är intresserad av allt som är övernaturligt och konstigt. För jag är inte riktigt säker på att de där flaskorna verkligen innehåller andar.
Tror liksom inte att man kan stänga in andar sådär. De vill nog vara fria och om de mot förmodan blir instängda i flaskor, så kan de säkert ta sig ut när som helst.

Och det skulle ju kännas väldigt fånigt att betala flera tusen kronor för flaskor med vatten. Andefattigt på nåt sätt!

Hörni gott folk, tror ni att våren är på väg nu? På riktigt?
Jag tyckte att det kändes lite så i luften idag. Och Uppsalavägen var alldeles ren och fin. En ren fröjd att åka på.
Jag hade inte ens mössa på mig idag. Varken min tjocka, vildvuxna kalufs eller min torra hårbotten mår bra av mössa.
Men vi ska inte hoppa över bäcken än. Termometern visar just nu på minus 15 grader. Så några mössdagar till, lär det nog bli.

Idag trotsade jag för övrigt både vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag åt nämligen en semla. Trots att jag är diabetiker och mjölkallergisk. Och deltager i ett viktminskningsprojekt på jobbet.

För det är så här, att i min lilla byhåla, finns det ett litet bageri, som drivs av en ung man. Han är mycket framgångsrik och prisbelönt.
I det lilla bageriet bakas det massor med surdegsbröd. Underbart gott.
Och annat smaskigt bröd, som till exempel semlor.

Och när jag gick förbi där, på hemväg efter jobbet, kunde jag helt enkelt inte motstå frestelsen. Så det blev semla till kvällsmat. Vilket är ytterst ovanligt, för här lagas det för det mesta nyttig och redig mat.
Men semlor kan också vara nyttiga, åtminstone för själen!

Snodd enkät

Jag har snott en enkät. On the internet. Sno den ni också.

Besvara frågorna genom att använda titlar från böckerna i din bokhylla.

Är du man eller kvinna?
-Flickan från himlen

Beskriv dig själv

-En levande själ

Hur mår du?

-Ingenting att skratta åt

Beskriv stället du bor på
-En enda röra

Vart skulle du vilja resa?

-Följ med till Irland

Beskriv din bästa vän

-Den oskyldige mannen

Vilken är din favoritfärg?

-Grönt & gott

Hurdant väder är det just nu?
-En torr vit årstid

Vilken är din favoritårstid?

-Innan frosten

Om ditt liv vore ett tv-program, vad skulle det heta?
-Om ingen nyper mig i rumpan snart så går jag hem

Vad betyder livet för dig?

-Kärleksbarn

Hurdant är ditt parförhållande?

-Den allvarsamma leken

Vad är du rädd för?

-Stor vit galning

Dagens aforism

-En hund begraven

Vilket råd skulle du vilja ge?

-Den som inte tar bort luddet ska dö

Hur skulle du vilja dö?

-När mörkret faller

Ditt motto

-Se mig i mitt friska öga

Starka kvinnor och män

Bild: Martin Kellerman

Tyckte bara att det var en rolig bild.

Verkstad för en fru

Vad är det som händer, egentligen? I klimatet, i vädret? Nu snöstormar det för fullt.
Är man utomhus, får man passa sig för snöskred och is från taken. Är man inomhus får man passa sig för tak från taken.

Jag tror jag gör som makens bil. Den bara stannade på motorvägen förra veckan, la sig ner och dog helt enkelt. Inte en meter till jag åker, sa den.
Så nu är den på verkstan, där den blir ompysslad och omhuldad av diverse män.
Finns det ingen verkstad för vinterledsna fruar?

Ikväll är det chiball, men jag tvivlar på att jag kan ta mig dit. Det är inget väder för en promenad och maken har lagt beslag på min lilla minibil. Och jag är inte så säker på att han tar sig hem från Stockholm i tid, i det här vädret.

Är det nån som ska åka söder över, till värmen snart? Har ni då en stor resväska, ja jag menar en riktigt stor, för jag skulle nämligen kunna tänka mig att krypa ner där och leka fripassagerare.
För nu är inte det här roligt längre!