Varningsklockor

Man må tycka att jag är en riktig gnällfia, men det är väl nåt som jag är av födsel och ohejdad vana. Men det är inte så att det är min livsluft att gnälla, det är det inte. Det är mera så att ibland rinner det bara över, det blir för mycket och då måste jag gnälla av mig lite.

Så nu ska jag gnälla om mitt jobb, vilket inte är så ovanligt.
Den fasta tjänsten som jag fick i somras, eftersom jag gjorde anspråk på företrädesrätt och som man inte kan säga nej till, för då är det ajöss och goodbye, är en pooltjänst. Vilket innebär att jag är på olika ställen och arbetar varje dag. Jag får ett sms, där det står var jag ska vara och så går jag dit.
I tjänsten ingår arbete var tredje helg på sköterskejouren, vilket också innebär arbete i hela kommunen.

Nu är jag less på det här kringflackandet! Det är väldigt höga krav på dokumentation för oss sjuksköterskor. Allt du gör eller säger åt en patient eller som vi måste säga, kund, ska dokumenteras. Allt man inte gör också, för den delen. Vilket innebär att jag sitter på olika kontor varje dag och skriver.
Alla kontor och all utrustning är olika. En del har, tack och lov, höj- och sänkbara skrivbord. En del har inte det. En del har skärmen placerad en halvmeter bort, med en massa bråte mellan skärm och tangentbord. En del har utslitna musar (möss?), som man får dra över hela skrivbordet. En del har illa placerade lampor. En del har stolar som inte går att höja.

Allt det här är jättejobbigt!
Jag måste sitta vid ett lågt bord, på en hög stol, med dataskärmen så nära som möjligt i god belysning.
Annars får jag ont i axlar, armar och handleder.
Och så har jag mina besvär med ögonen. Har kraftig glaskroppsavlossning, vilket innebär att suddmoln och prickar ständigt far omkring i mitt synfält.

Och nu börjar besvären göra sig gällande, med värk i axlarna och domningar i ena handen. Ont i huvudet, på grund av att jag får anstränga ögonen så mycket, när jag sitter för långt från skärmen och tittar genom mina suddmoln.

Arbetet på helgerna innebär ett farande med bil i hela kommunen, för att göra akuta insatser och bedömningar. Det går aldrig att veta om och när man får möjlighet att äta. Och det är svårt med min diabetes i såna lägen.

Nu har jag fått gnälla av mig lite och det känns bra. Tyvärr är jag sån som kanske har lite svårt att hejda ett sånt här förlopp. Jag fortsätter i stället att kämpa in i det sista, tills det brakar ihop.
Och lider i det tysta. Trots att jag vet att det är dumt. Urdumt.

Nästa år har jag jobbat som sjuksköterska i trettio år! Vad tiden går!
Att hoppa runt, som jag gör, tillhör på något sätt hundåren. Det gör man de första åren, för att få erfarenhet.
Och ibland förbannar jag mig själv, för att jag gick in i väggen på min förra arbetsplats, för några år sedan. Där jag hade ett fast arbetsställe, som jag egentligen trivdes på.
Men där arbetsbelastningen blev för stor och jag lyssnade inte på kroppens varningssignaler.

Nu hör jag varningsklockorna, som så smått har börjat klämta igen. Om jag kunde bli så klok, så att jag stannade upp och lyssnade!