Ilska

Nej nu måste jag rycka upp mig igen. Gårdagen var förmodligen min tråkigaste dag på evigheter. Min dominerande känsla då var ilska och åter ilska. Inte för att det var något speciellt som jag var arg på, förutom min onda fot, utan det var bara en allmän känsla jag hade.
Och jag gillar inte att vara arg. Jag vill vara go, glad och mysig!

Förhoppningsvis kommer lite mysighetskänsla infinna sig, när yngste sonen med flickvän dyker upp här under eftermiddagen. Mot kvällningen ska vi tillsammans besöka äldste sonen, för födelsedagsfirande.

Den onda foten gör sig fortfarande gällande. Jag har ju alltid mer eller mindre ont i någon led, men det här känns mer som överansträngning. Jag har gått många och långa promenader den senaste tiden. Och att jag nu kanske får dra ned på det känns inte kul.

Så gott folk, nu måste jag leta i mitt innersta och försöka återfinna den glada och positiva kvinnan, som jag vet finns därinne.

Nu är jag inne

Denna helg får nog gå i lugnets tecken. Jag har oförklarligt ont i en fot och det känns som om foten vädjar om stilla inneaktiviteter just nu. Även om det ser vackert ut, på andra sidan rutorna, så är det 14 grader kallt och förmodligen inte särskilt skönt. Så jag ger nog efter för fotens önskan.
Måste dock ta mig ner på stan, för ett presentköp, men det får bli det enda.

Framför mig på bordet ligger tre otittade videofilmer, "Livet är underbart", "Venus", och "Illusionisten", så dessa borde kunna ge mig sysselsättning.

Har även en nylånad boktrave. Jag är ju deckarälskare, men den här gången slank bara en deckare med i traven. Resten blev böcker, som mer representerar mitt andra intresseområde, idéhistoria.
Det har alltid fascinerat mig mycket, att tänka på varför det blev som det blev. Varför länders och samhällens utveckling blev som det blev. Vad hände? Hur tänkte man? Varför gick utvecklingen åt just detta håll?

En av böckerna i traven är, "Vad är detta vad", av Dave Eggers. Efter ett tips från min yngste son, som delar många av mina intressen. Den handlar om en pojkes upplevelse av inbördeskriget i Sudan. Jag har kommit en bit in i den och kan bara hålla med sonen om att det är fantastisk bok.

Så som sagt var, helgens projekt får bli böcker, filmer och inte minst datahäng.
Ha en fin helg, alla underbara nätvänner!

Nu tar vi en fräckis

Kanske dags för en liten fredagsfräckis? Fick en i mailen, från en väninna häromdagen. Förstår inte att alla skickar fräckisar till mig?
Som om jag....

"En dag kom en gammal dam på ålderdomshemmet körande fram och tillbaka i korridoren i sin rullstol.
Hon gjorde hela tiden motorljud så att det skulle låta som hon körde bil.

Precis som hon körde där fram och tillbaka i korridoren hoppade en gammal man ut ur ett rum och sa myndigt:

-Ursäkta damen, men ni körde alldeles för fort. Kan jag få se på körkortet?

Hon rotar runt i handväskan och får fram ett gammalt tuggummipapper, som hon räcker honom.
Han tittar noga på det, säger att den här gången får ni bara en
varning och skickar iväg henne.

Hon fortsätter sitt ändlösa körande fram och tillbaka.

Plötsligt hoppar farbrorn fram igen och säger allvarligt:

-Ursäkta damen, men jag såg att ni körde över mittlinjen där borta.
Kan jag få se registreringsbeviset!

Ett lätt grävande i handväskan gör att hon får tag i ett gammalt
kvitto, som han ser noga på och säger att den här gången blir det bara en andra varning.

Tanten sticker ivrigt iväg i en rasande fart, fortfarande låtande som en bil.
Plötsligt hoppar den gamle mannen ut ur ett rum, han är spritt
språngande naken och har ett präktigt stånd.

Tanten i rullstolen får något förskräckt i blicken, gapar och utbrister
olyckligt:

-Näää inte alkoholmätaren IGEN!!!"

Herrelös fru

Kära Bloggisar, flåt att jag varit så dålig på att läsa och kommentera denna vecka. Det ska tas igen, jag lovar.
Haft mycket för mig och ingen riktig ork. Varit på kurs i Stockholm hela dagen och ligger nu utfläkt i soffan och skriver.
Men har en skön tredagarsledighet framför mig.

Några undrade vad konsekvenserna skulle bli, om jag skaffade ett husdjur. Jo, då blir jag herrelös. Och en dam i sina bästa år som är herrelös. Hur ska det gå? Tål att tänka på.

Nu ska jag äta lite middag, sen kryper jag upp i soffhörnet igen och gör en liten rundvandring hos er.

Kraschlandning

Igårkväll kraschlandade jag i soffan, när jag kom hem efter jobbet. Reste mig upp, bara för att transportera mig till sängen.
Jag var så trött. Och min uttorkade, eksemhärjade hud på armar och ben skrek efter lindring. De få gånger som jag har drabbats av den här åkomman, har jag satt det i samband med stress. Nu känner jag mig inte särskilt stressad, så jag har skyllt på vinterkyla och torr luft.
Fast jag vet också att stress kan lagras inom en och visa fysiska krämpor som första tecken.

Mitt nya jobb, som jag stormtrivs med, avslutas sista mars. Nu är det beslutat att den tjänsten ska permanentas. Och sånt måste ju gå till väga på ett sätt som är rätt och riktigt.
Min chef kom in med annonsunderlaget till tjänsten och visade mig. Där hade hon rabblat upp mina positiva egenskaper, sa hon.
Sen kom det! "Jag vill ju ha någon som är bitchig, som du", sa hon. Hahaha! Det var roligt. Jag tog det som beröm.
Men visst oroar jag mig för att det inte ska bli jag som får tjänsten, fast jag vet att alla tycker att jag är rätt kvinna på rätt plats.

Rent privat funderar jag mycket på det här med husdjur. Jag vill ju hemskt gärna ha ett djur igen. Men det är icke genomförbart såsom det är nu. Att leva resten av livet utan husdjur, känns tråkigt, det är som nåt fattas mig.
Men skulle jag besluta mig för att skaffa ett djur, så får det stora konsekvenser. Ibland kan jag tycka att konsekvenserna känns lockande, ibland vet jag ingen råd alls.

Så visst kan det vara alla grubblerier som sätter myror i skinnet.
Tack och lov hade jag en burk med cortison hemma, utskriven just för sådana här reaktioner. Startade upp en behandlingskur igårkväll och är redan nu mycket bättre.
Liten ljusglimt, alltså.

Rasbiologins historia

Under ett samtal med yngste sonen, framkommer det att vi båda, helt ovetande om varandra, intresserat oss för Rasbiologiska institutets historia, uppgång och fall. Ibland faller äpplet inte långt från päronträdet.

Institutet startade 1922 i Uppsala och bedrev sin verksamhet fram till 1959. Alla politiska partier stödde institutets tillkomst. Det var världens första statliga institution för rashygieniska frågor.
Dess verksamhetsidé känns som en mycket obehaglig del av Sveriges historia.

Forskningen utgick från att den vita rasen, var överlägsen andra raser. Man förespråkade eutanasi, avlivning, av vissa grupper, samt sterilisering av till exempel utvecklingsstörda.
Under den här perioden var Sverige ett mycket Tysklandsvänligt land och det är ingen överraskning att institutets idéer anammades av nazisterna i Tyskland.

Denna vecka, den 27:e hyllas offren för förintelsen. Tänk då på vilken del vårt land hade i det som skedde under krigsperioden. Och låt oss se till att inte ge dagens följare av dessa ideal, plats i vårt framtida Sverige.

Vem är det?

Info om ansiktsblindhet finns här. Boken som omnämns är också mycket informativ.

Hudkrasch

Nu har vintern kommit till det stadiet att den har börjat irritera min hud. Krackelering och eksem på armar, ben och i hårbotten. Jag skulle kunna dränka mig i ett oljebad och det skulle bara säga slurp! Den torra huden skulle slicka i sig oljan i ett nafs.

Igår fick jag väldiga komplimanger av en väninna, för att mitt ansikte är relativt slätt och knappast består av några rynkor. Jag är dock ingen som stör mig på rynkor, tvärtom kan jag tycka att det är mycket vackert, så skulle jag få en och annan rynka i ansiktet, skulle det inte göra mig något.
Och den torra huden på armar och ben, skulle jag gladeligen byta ut mot ett skrynkligt ansikte.
Men man får ju inte välja.

Väninnan själv bekymrade sig för hängande hud på halsen. Jag kunde dock svårligen se någon hängande hud på hennes hals, men alla har vi ju nåt som vi störs av.

Själv störs jag av en fet mage och en stor näsa, men eftersom jag är ansiktsblind, så hinner jag glömma hur jag ser ut mellan gångerna jag ser mig i spegeln. Vilket innebär att jag inte heller går och funderar särskilt mycket på mitt utseende.

Jag får lägga krut på att odla min insida istället. Och på insidan är jag en snäll, elak, humoristisk, ironisk, lugn, passionerad, oanständig, pryd, normal och onormal typ. Typ.

Det extrema

Något av det mest skrämmande som finns, åtminstone enligt min åsikt, är extremism. I alla dess former. Religiös, politisk, våldsam, rasistisk osv, spelar ingen roll. Bara detta att man tror på något så till den milda grad, att även andra människor och till och med samhällen, ska pådyvlas ens värderingar är för mig hotfullt och skrämmande.

Ens tro och och ens gudar finns inom en. Och ska så förbli. Ingen ska tvingas att tro på mina gudar eller ideal. Vare sig det är Gud, Buddha, Pippi Långstrump eller Mumintrollen, som jag tror på.

En trosgren som skrämmer mig, en bland många vill jag påpeka, är islamismen. Inte islam och muslimer i allmänhet, utan den extrema sidan. Den sidan som vill omforma länder och samhällen, till platser där den extrema läran måste följas av alla dess innevånare.

Jag är övertygad om att de flesta muslimer som lever i Sverige är vanliga hyggliga människor, som vem som helst av oss. Det är inte dessa människor jag vill åt. Inte på något sätt. Det vill jag med bestämdhet poängtera.

Jag tror också att det finns starka krafter som vill få oss att tro att alla människor med muslimsk bakgrund är en säkerhetsrisk. Dessa krafter banar väg för till exempel invandrarfientliga partier. Vilket naturligtvis är ytterst skrämmande.

Länder och samhällen ska vara sekulärt styrda. Det är min fasta övertygelse. Religion ska tillhöra den privata sfären och ge människor styrka och hopp. Inte lidande, förnedring och död.

Stygg är jag

Bilden ovan är en illustration till en utmaning, som jag har fått av Maggan.

Reglerna för utmaningen är enkla. Du ska komma på ett ordspråk eller ett citat och illustrera det med ett foto. Stafettpinnen lämnas därefter vidare till två bloggvänner. Sedan ska du länka tillbaka till Petunia, som startade stafetten. Hon gör en sammanställning av alla bidrag.

Mitt citat eller ordspråk, lyder som följer:
Bakom varje framgångsrik man, står en förvånad kvinna!


Jag lämnar stafettpinnen vidare till den som känner för det.

Slår mig för bröstet

Idag måste jag nästan skryta lite och självgott slå mig på bröstet. I lokaltidningen finns nämligen en artikel, som har en avvikelserapport skriven av mig som upphov.

Jag är ju kommunanställd och till exempel avvikelserapporter diarieförs och allt sånt gås tydligen igenom av pressen. För att de ska hitta uppslag till artiklar.
Det är inte alltid så roliga artiklar, eftersom massmedia gärna slår upp sånt som är negativt för vården. Jag antar att dagens artikel, inte uppfattas som särskilt positiv av en del. På landstinget.

I mitt nya jobb, som jag för övrigt stortrivs med, jobbar jag enbart med vårdplaneringar. Jag är på sjukhusen och planerar eller i kundernas egna hem. De som kommunen ger vård och omsorg, kallas i vår kommun för kunder.

När vi planerar på sjukhusen, är det en klar fördel och faktiskt rättighet enligt mig, att vi får sitta ostört. Kunden och i de flesta fall dess anhöriga, ska då prata om sin fysiska och psykiska hälsa, för att vi på bästa sätt ska kunna ge vård och hjälp i hemmet.

Att då bli hänvisad att ha dessa möten i dagrum eller matsal är inte acceptabelt. Med andra patienter, anhöriga och personal som springer runt omkring en.

Hur roligt är det att i en sån miljö berätta att jag på grund av prostataproblem kissar på mig och behöver hjälp att byta blöja eller att jag på grund av tarmcancer får diarré och inte alltid hinner till toaletten i tid.
Det är kränkande och förnedrande att behöva dra sånt inför öppen ridå. Det är också dålig respekt mot oss som kommer från kommunen, att inte låta oss genomföra planeringen ostört.

Så sånt skriver jag avvikelserapporter om. Och nu har det alltså kommit in i tidningen. Bra, tycker jag. Jag är ytterst mån om mina kunder och kan det här leda till förbättringar, så är det helt okey att tidningen skriver om det.

Historien om måsen Måses

Jag tror inte att jag har berättat historien om måsen Måses för er.
Ni vet ju att jag är en sann djurvän, inte minst när det gäller djur i nöd, då blöder mitt hjärta.
Jag går ofta ner till hamnen. Inte för att spana på sjömän, utan för att det där finns mängder med fåglar.

En gång fanns där den lilla måsen Måses. Han var så ynkligt liten och hade förmodligen fallit ut från ett bo på taket. Jag väntade både länge och väl på ett undanskymt ställe, på att mamma och pappa mås skulle komma och hjälpa den lille kraken, men ingen mås visade något intresse för den.

Så vad gör då denna sanna djurvän? Naturligtvis tog jag med mig måsungen hem.
Vi bodde på landet då, och hade en hundgård, som befolkades av två hundar och en kanin. Dessa tre levde i harmoni och hade mycket hyss för sig.
Måses flyttade också in i hundgården och de andra tre mottog den nya flockmedlemmen utan några problem.

Hur man utfodrar en måsunge, hade jag ingen aning om, men antog att fisk kunde vara en lämplig föda. Alltså inhandlades strömming i parti och minut. För nåt glupskare än den lilla måsen, hade jag aldrig sett.
När man kom hem möttes man inte bara av viftande hundsvansar, utan även en skrikande mås, sällade sig till välkomstkommittén.

Så småningom försökte jag lära Måses att flyga. Det var inte lätt. Länge var han nog övertygad om att han var en hund. Eller en kanin.
Men en dag ramlade till slut poletten ner och Måses tog sina första staplande vingslag.
En dag förstod jag att Måses till slut fattat vad det innebar att vara fågel, för han var plötsligt försvunnen.

Många gånger stod jag och spanade mot skyn, i förhoppning om att den förlorade sonen, åtminstone skulle komma och hälsa på sin bonusmamma, men jag såg aldrig röken av honom mer.
Och det var väl som det skulle, förhoppningsvis hittade han till sjön, som inte var så långt borta och skaffade sig en ny familj där.

Numer är hemmet en husdjursfri zon. Det har femtio procent av hushållet bestämt. Själv tycker jag att det är mycket sorgligt att inte få ha djur omkring mig. Men det är som det är och valet är egentligen mitt, man eller djur? Det är inget lätt val och helst vill jag ju ha båda.
Men jag kanske får nöja mig med änderna i hamnen!

Min nya kärlek

Nu är den här. Min nya dator. Söt och behändig. Ska bara få hjälp av sonen att sparka igång den.
Undrar om man kan bli mer datanörd, än vad jag redan är?

Lam anka

Det lilla byhålelasarettet hade till nyligen, en mycket omtyckt och populär sjukhuschef.
Vad gör man med såna personer? Jo, man ger dem sparken. Bara så där. Rätt av. Från den ena dagen till den andra.

Och biträdande chefen för det stora storebrorssjukhuset, skickar runt ett mail, bland annat till den berörde numer f.d. chefen. I det mailet står det bland annat att den populäre personen är en "lam anka" och att han kan ägna sig åt att "mata duvor".

Jag och många med mig är övertygade om att vårt lilla lasarett står inför en nedläggning. Första spiken i kistan är stängningen av akuten på nattetid från den 1:a februari.
Sen stänger man köket. Maten ska istället transporteras på vägen, från en annan grannstad.
Miljötänk eller?

Det är inte lätt att vara liten lillebror i det stora tunga landstinget.

Bara början

Den här dagen har jag retat upp mig igen. På min moder. Som inte har någon som helst insikt. Som fullständigt tömmer mig på energi. Den proffsiga sjuksköterskan finns det inte tillstymmelse av i vår relation.
I den relationen är jag bara en oförstående anhörig, som har blivit mamma till sin mamma.
Det här är bland det tuffaste som jag har varit med om.
Jag är glad över att jag har mobiliserat kraft, energi och positiva tankar, den senaste tiden. För sånt lär behövas, i mängd, under den närmaste tiden.
Men jag ska inte låta mig knäckas, baske mig inte.
För min bästa tid har precis börjat.

Träning, träning

I ett anfall av sinnesförvirring, dessa anfall är mer och mer frekvent förekommande, anmälde jag mig igår till E18-loppet.
Milda makter, denna stelbenta dam ska alltså ta sig runt, en mil på staplande ben. Nåja, det finns väl sjukvårdare utefter banan. Så på nåt sätt ska jag ta mig runt. Sen om det blir på bår eller på egna ben, återstår att se.

Klart är i alla fall att jag borde sätta igång och träna nu. Meddetsamma. Dock har jag en förmåga att skjuta upp allt tråkigt till, inte imorgon, utan till ingen gång alls.
Så därför måste nu träning bli en del av mitt nya positiva liv.
Och i mitt nya positiva liv har jag roligt, nästan jämt. Om inte Cristina Husmark Pehrson eller vinterkylan tillfälligt förmörkar tillvaron förstås.
Men man kanske behöver dessa två irritationsmoment, för att inse hur bra resten är.

Och jag vill buga mig i tacksamhet över att jag bor i ett land med fast mark under rötterna.

Svara mig CHP

Bild Jan Stenmark

Mitt tidigare så glada lynne har fått sig ett störningsmoment. I form av en kvinna, vid namn Cristina Husmark Pehrsson. Ni som läste mitt tidigare inlägg i debatten, vet hur rasande arg denna dam och hennes gelikar gjort mig.
Min ilska har inte lagt sig, tvärtom. Den bara ökar i intensitet.

Jag är otroligt nyfiken på vilka arbetsgivare, som kommer att anställa den här gruppen människor, som går från sjukskrivning till heltidsarbete? Kan CHP vara snäll och berätta det för mig?
Kan CHP också informera mig om vilken medicinsk utbildning handläggarna på Försäkringskassan har, eftersom deras ord väger tyngre än läkarnas?

Det här är frågor som har etsat sig fast i min skruvade hjärna. Jag väntar med otålighet på ett svar.

Om ni undrar vad bilden har med ämnet att göra, så är svaret: Ingenting.

Först ståre sen gåre

Har ju fått en del frågor om min utsökta dialekt, efter mitt inlägg häromsistens. Det är bara att lyssna på Totte, så får ni höra hur det låter!

Jag är så jävla upprörd

Ursäkta mitt språkbruk, men igår såg jag en skräckfilm, som fick mig att bli kräkfärdigt arg. Filmen handlade om kvinnan som tog sitt liv, sug på de orden, tog sitt liv, efter att ha kränkts å det grövsta av Försäkringskassan.

Hur i helvete kan någon inkompetent handläggare sitta och underkänna ett läkarintyg, skrivet av kvinnans läkare, där han påtalar att det är hennes psykiska sjukdom, som utgör hindret för arbete?
Hennes psykiatriska diagnos var depression och ångest. Vad kan svårt deprimerade personer göra? Jo, just det, det föreligger alltid en självmordsrisk vid svår depression. Vid insatt behandling ökar till och med den risken påtagligt under en period.

Ska inte en handläggare på Försäkringskassan känna till det här? Ska inte chefer och ansvariga på Försäkringskassan säkerställa att personalen har de mest elementära kunskaperna i psykisk och fysisk hälsa?

Svårt sjuka människor är samhällets bottenskrap. Är du till råga på allt psykiskt sjuk, är du inte värd mer än en hundskit på gångbanan.

Arbetsförmedlingen ska nu överta ansvaret för denna människospillra. Hur, hur, hur i hela friden ska dessa personer kunna få jobb?
När det dräller av arbetslösa ungdomar. När företag läggs ner och kompetent folk i massor står utan arbete.

Jag fullständigt hatar när flata politiker och menlösa tjänstemän hävdar att de bara följer lagen.
Det gör vi alla andra också. Varenda människa i Sverige måste följa lagen.
Men vi har ingen lag som säger att vi ska ta död på svaga och sjuka.

Experter har länge varnat för att den här reformen kommer att öka antalet självmord. Detta är ingenting oväntat.

Jag som själv har varit utbränd, vet hur oerhört utsatt man är, när man krälar på botten. Lyckliga omständigheter gjorde att jag kunde ta mig upp till ytan igen och reparera mig till en styrka jag aldrig haft tidigare.
Men många, många har inte de omständigheterna och förutsättningarna omkring sig.
Ett sådant här agerande från en myndighets sida, kan då bli det som får bägaren att rinna över.

Vad vinner alliansen på detta? Ja, sänkt förtroende förstås och möjlighet att sänka skatterna.
Vad vinner vi, vad vinner de svaga och sjuka? Svara på det, den som kan.

Nu måste jag fråga en sak

Jag är inte bara galen och paranoid, tänk på att även en paranoid människa kan vara förföljd, nu har jag börjat längta bort också.

Funderar skarpt på hur jag ska kunna ta mig till varmare breddgrader. När nu teleportering inte fungerar, eftersom man då riskerar att hamna i Hudiksvall, måste jag hitta en annan lösning.

Tänkte ett tag göra som barnet, som satte sig på bagagebandet, men kom på att det kanske finns en flygplats i Hudiksvall, så den risken vågar jag inte ta.

En enkelbiljett till Australien känns som ett alternativ. Har man inte i alla tider fört galna personer till det landet?
En bekant som kommer därifrån, rapporterade att det var 41 grader i Australien över jul. Varmt.
Skulle sitta finfint just nu.

De två barnen och mannen har vuxit upp och blivit stora och alla tre klarar att stå på egna ben, så det är kanske dags för mamman att prova sina vingar.
Det största bekymret är den åldrade modern. Som i sina mest galna stunder, till och med slår sin dotter i galenskap. Tvivlar på att ens Australien tar emot denna kvinna.
Det kanske får bli bagagebandet för hennes del?

På dal om dialekter, ja det är väl nån som pratar om dialekter, hade jag en diskussion med några personer igår, angående uttalet av ordet "intersport".
Här i Byhålan lägger vi betoningen på "inter", sport hörs nästan inte. I övriga världen gör man tydligen precis tvärtom. Man i det närmaste spottar ut ordet "sport".

Byhåledialekten är mig väl bekant, då jag träffar många äldre personer genom jobbet, som talar denna ädla dialekt.
Min morfar var också en extrem utövare av detta tungomål.

Så min fråga till er, kära vänner, är hur ni uttalar "intersport"?

Den tokiga frun

Av min man fick jag en tjusig grå kofta i julklapp. Igår hade jag den på mig på jobbet, för första gången. Då jag går i korridoren upptäcker jag plötsligt att koftan är grön!
Jag rusar in på toaletten och tittar i spegeln, jo då koftan är grön. Väldigt grön.
Jag tänkte att det kanske är belysningen, som gör att den ser grön ut. Eller kylan. Vi har ca 14 grader på jobbet.

Väl hemma på kvällen, dryftade jag saken med mannen.
-Den grå koftan jag fick av dig, säger jag, har blivit grön.

Varpå mannen tittade på mig med den allt vanligare blicken. Blicken som säger ungefär att "nu är hon tokig på riktigt".

-Den koftan har varit grön hela tiden, säger han.

Då far fan i mig.
-Aha, säger jag. Du har förstås bytt koftan och nu håller du på att försöka få mig att framstå som galen.
Jag tänker på nån gammal film, som jag sett, där mannen gjorde en massa tok mot sin fru, för att kunna spärra in henne på mentalsjukhus.

Varvid mannen faller ihop i skrattkramper.
-Hahaha, menar du att jag försöker få dig att framstå som tokig? Det behöver inte jag göra, för det är du så bra på själv!

Ridå!

Mig veterligt har jag aldrig haft något problem med färgseendet.
Så nåt skumt är det! Hmm...

Vädersnurr

Det är visst helt i sin ordning att vädret blir kallare, trots att klimatet blir varmare. Snurrigt kan det tyckas, men väder och klimat är tydligen två skilda saker.

För egen del kan jag tycka att det vore bättre om vädret också blev lite varmare.
Längst bort i östraste Ryssland har man ovanligt varmt. Men emigrering dit känns inte aktuell.
Inte heller till mitt favoritland Mongoliet, som har -33 grader.

Häromdagen försökte jag teleportera mig till Söderhavet, men något gick tydligen snett. Jag kom i alla fall inte dit.

Idag tog jag mig på egna ben till jobbet, bara för att upptäcka att det i mitt kontor var ca 14 grader. Satt faktiskt och längtade efter lite vallningar och svettningar.
Att skriva datajournaler iförd tumvantar, kan jag rapportera, är inte det lättaste. Synnerligen ovanliga åkommor är säkert bokförda i mina vårdtagares journaler idag.

Men nu ska vi vara glada och positiva. Är det inte det jag har predikat senaste tiden?
Man får vara glad över att man har en bostad och att man har ett jobb. Och mycket annat som livar upp.
Trevliga bloggisar och facebookisar, till exempel.

Glada miner

Energitappet håller i sig, när det gäller den fysiska biten. Jag är jätteförkyld och huvudet känns som en seg kola.
Psykiskt sett är det däremot på topp. Den delen av huvudet känns mer som fluffigt sockervadd.

Tyvärr är det svårt för de två delarna av hjärnan att förenas en dag som denna. Kolahjärnan vill helst krypa ner under en filt eller i ett skumbad, medan sockervaddshjärnan vill upptäcka världen.

Så på dagens program står inte särskilt mycket. En promenad kanske. Jag har börjat gå ner till hamnen varje dag och mata fåglarna. De skriker av förtjusning på långt håll, när de får syn på mig.
Inte precis överallt man får ett sånt glatt mottagande.

För ett antal år sedan arbetade jag på ett ställe där det fanns en nymfparakit, som glatt busvisslade, när någon passerade buren. Det var inte utan att man gick förbi där, någon extra gång då och då. Jag menar, hur många busvisslingar får man efter sig nu för tiden?

På eftermiddagen är det "matlag". Det är det gamla vanliga gänget som träffas. Den här aktiviteten har vi hållit på med i över 30 år. Under värsta småbarnsåren hade vi fikalag, istället för matlag, men nu äter vi middag tillsammans en gång i månaden.

Det här är ett väldigt bra sätt att hålla kontakten och skapa en social plattform, både för vuxna och barn. Barnen är förstås inte med nu för tiden, men de vet och känner att det finns ett antal vuxna i föräldrarnas närhet, som bryr sig och finns till hands om behov uppstår.

Men till kvällen är det med all säkerhet kolahjärnan som tar över och förpassar mig till soffläge.

Värmande galning

Det tar på krafterna att vara positivist. Såpass att luften precis gick ur mig.
Fick lov att titta på lite filmer med galningen Remi Gaillard på Youtube, för att muntra upp mig.
Nåja, ett litet energitapp måste man ju få ha. Får skylla på att jag är förkyld. Och att utetemperaturen ligger på -19 grader.
Jag blir hänförd av snön, ljuset och allt det vita. Men kylan, den är alldeles för kall.

Heja oss!

Kan läsa i bladet att det är inne att vara 40+.
Då skulle de bara veta hur det känns att vara 50+...

När jag fyllde 50 fick jag en fruktansvärd åldersångest. Tyckte att precis allt var förlorat. Barnen flyttade hemifrån, det blev ensamt och tyst i huset. Kroppens förfall ska vi bara inte tala om.

Den tråkiga perioden är nu passerad, tack och lov. Jag uppskattar min långa erfarenhet och den klokhet jag samlat på mig genom åren. Jag tycker äntligen att jag är värd någonting igen.

Visserligen värker lederna fortfarande, men jag har på något sett lärt mig att se förbi det. Jag äter inte ens värktabletter längre, för i ärlighetens namn hjälpte de inte särskilt mycket. Det var mer som ett inövat beteende. Ont i leder, ta en tablett.

Jag läste också häromdagen att skådespelerskan Helen Mirren, förra året blev utsedd till världens sexigaste kvinna. Vid 63 års ålder. Och det undrar jag inte på.

Nej, vi 50plusare är som ett gammalt fint årgångsvin. Vi mognar och blir bara bättre ju äldre vi blir.

Drömtydning

Jag har fått hjälp av Pia att tyda min ufo-dröm. Se den engelska texten nedan.

Det är mycket energier i omlopp runt mig nu. Snabba energier.
Och jag försöker ta tillvara det positiva i allt. Ingen stagnation i sådant som bryter ner.
"Du får vad du ger", är mina ledord sedan länge. Nu är de aktuellare än någonsin.

"This is probably a meeting with your wholeness. As this awareness of infinity is an enormous experience, and unusual, our image forming dream self tends to express it as alien contact, or a UFO, or other round light. This also suggests a new area of experience, or new way of experiencing yourself, is emerging. So the UFO experience often comes before life changes. So consider what changes are occurring in the way you relate to people and events."

Tack Pia!

Nu behövs inte mycket för att få mig att skratta

Bild Jan Stenmark

För att fortsätta på den positiva tankegången, som jag skrev om igår, så gjorde jag ett besök på biblioteket. Där lånade jag ett par böcker av ovan nämnde Stenmark. Visserligen har jag redan skrattat åt de flesta av hans bilder ett antal gånger. Men jag kan liksom inte få nog av hans kluriga humor.

Lånade också ett par andra böcker. Bland annat en bok av Salman Rushdie, "Marken under hennes fötter". Måste erkänna att jag aldrig har läst någonting av denne författare förut. Men det kommer det att bli ändring på. Jag lovar. Det här är en kärlekshistoria, rapp och kvick, helt i min smak. Fantastiskt att upptäcka en ny författare. Där finns en hel radda böcker att läsa och förhoppningsvis glädja sig åt.

Idag behövs positivismen synnerligen väl. Ingen sol på himlen, fötterna är iskalla och jag har ont i halsen. Jag vägrar blankt att bli sjuk. Försök inte med mig, virusar.

Igår kväll fortsatte ett antal kvinnor att skriva märkliga statusuppdateringar på Facebook, då en ny uppmaning skickades ut. Måste bekänna att jag nästan låg dubbelvikt av skratt ett tag.
Men så är jag ju väldigt lättroad just nu!

Nej nu måste jag förklara

Fick plötsligt en insikt om att nån kanske tror att den här smått galna kvinnan drabbats av nån slags mani eller hysteri?
Nä, så är inte riktigt fallet.

När jag för några år sedan gick in i väggen, helade jag mig till stor del genom mindfulness. Övningar och åter övningar varenda dag, under säkert ett halvår.
Så jag vet att hjärnan kan programmeras om och rikta in sig på speciella saker.

År 2009 var inget riktigt bra år för mig. Det var mycket sjukdomar, både hos mig och anhöriga, mycket ledvärk, saknad och längtan efter ny hund.
Jag ville inte fortsätta så. Därför bestämde jag i slutet av förra året, att nästa år skulle bli annorlunda.

Metoden den här gången skulle vara positivt tänkande. Brutalt positivt tänkande.
Så det är det jag håller på med. Om nån undrar.

Jag vill åter nämna att jag är så glad över mina vänner. Både i verkliga livet och mina bloggisar och facebookisar. Ni är mitt allt.

Ibland dyker det också ned glada mejl i någon av inkorgarna. Det är lika uppskattat. De kan till och med vara av det mer ekivoka slaget. Både från män och kvinnor. I text och i bild.

Tänker till exempel på bilderna jag fick från Livsglimtar. You made my day, voman!
Då min humor är rå, brutal, störd och sjuk, så uppskattar jag det mesta.

Jag ville bara förklara mig lite. Hoppas att ni inte kräks på min positivism.

I sitt grepp

Igår fick kylan mig i sitt grepp. Trots stigande temperatur, klev mina fötter ner i ishinkarna igen. Jag har klarat mig länge och verkligen älskat denna vinter, mycket tack vare mina "uggs", som jag ständigt går omkring i. Men igår upphörde deras magiska effekt.
Jag vet att det förmodligen är min diabetes, som är upphovet till allting.

Jag är så glad att jag går omkring i ett moln av positiv energi just nu. För sånt här kan annars få mig att dala ner i svackor. Men jag svävar ju just nu. Känner på mig att 2010 kommer att bli året! Året då svängar tas ut och drömmar uppfylls.

Inatt drömde jag om ett ufo. Ett gigantiskt, runt, lysande runt föremål som visade sig på himlen. Jag har sökt på drömtydarsidor, men inte funnit vad det kan betyda.
Men jag hoppas att det betyder någonting bra.
Nåt med värme kanske. I alla fall för kylslagna fötter.

Vilken film!

Tjejkvällen igår var alldeles förträffligt trevlig. Dock måste jag erkänna att vi snuddade vid några av de förbjudna ämnena, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Med det blev inget ältande. Inget bittertjattrande.
Nä, dessa pumatanter tänker inte låta sig slås ner av dysterhet och gnäll.

Vi åt räkor och bakpotatis med skagenröra. Vitt vin förstås. Kaffe och chokladbit och pepparkakor för att bli snälla.

Vi såg filmen "Frida", om den mexikanska konstnären Frida Kahlo. En sanslöst bra film. Innerlig, sensuell, sinnlig. Med undersköna Salma Hayek i huvudrollen. Wow, liksom!

Idag väcktes jag av en telefonsignal. Min tossiga mamma som ringer och pratar tok igen. Märkligt nog pratar hon om bio och film! Hon tror att det är kväll och hon orkar minsann inte gå med mig på bion som vi bestämt.

Alltså, det var inte igår som hon och jag var på bio. Inte i förrgår heller. Att baxa in henne på en bio och få henne att sitta där i 2 timmar känns inte helt realistiskt.
Det var bara att upplysa henne om att det var morgon och 24 grader kallt och bäst för alla om vi höll oss inomhus ett tag till.

Jag ringde henne för ett tag sen och hon lovade att inte gå ut. Nu vet jag att det löftet förmodligen inte är särskilt hållbart. Så det blir både fler telefonsamtal och besök på programmet idag.

Men jag håller mig sysselsatt och igång. Inget slappande och degande. Sen lägger jag förstås in pauser vid datorn. Så inte 17 ska jag klaga.

Livets goda

Ikväll blir det tjejfest! Eller damfest, kanske låter bättre. Herrar är portförbjudna och utlokaliserade på annat håll.
Mina tjejpolare, sen mer än 30 år kommer hit. Nu är det lite tätt på given, eftersom vi som vanligt firade nyår ihop också.

Och vi ska ha roligt ikväll med. Vi ska inte prata om våra krämpor eller sjuka föräldrar eller träliga karlar eller lata ungar. Eller om ouppnåelig hundlängtan.

Nej, vi ska prata om hur enastående bra vi är. Att vi håller ihop efter så många år. I vått och torrt och i nöd som lust. Att vi är friska och välmående och har bra jobb.

Vi ska äta och dricka lite gott och titta på någon av de tre filmer, som jag har hyrt.

Det ska bli en energipåfyllande kväll. Nu har jag i och för sig ovanligt gott om energi för tillfället. Positiv energi. Men det kan aldrig bli för mycket av det goda.

Positiva personligheter

Vad bra att så många tycker om mitt nyårslöfte. Det här att jag ska ha ett roligt år i år. Det gör mig bara mer och mer övertygad om, att det här är ett löfte som jag kommer att hålla.

Något som är roligt, är ju att sitta vid datorn. Vilket jag gör nu och då. Mest nu. Nästan för jämnan. Det leder till att jag sällan tittar på TV. Ett bra musikprogram eller en engelsk deckare, är väl det som främst kan locka mig till TV-apparaten.

Nu har jag dock sett två andra program och där funnit två personligheter, som jag totalt ändrat uppfattning om.
Den första är naturligtvis Ranelid. Säg den svensk som inte har en åsikt om den mannen.

Jag tycker lite synd om honom. Det är som om han har fastnat i sitt ältande. Han var 27 år när han opererade sin läpp sista gången. Förstår inte att han kan lägga så mycket energi på att gå omkring och fundera på sin läpp, så här många år efteråt.
Sen kan jag inte förstå varför han lägger så stor vikt vid Skugges åsikt om hans bok. Han har ju vunnit fina priser och är en respekterad författare. Varför är det då så viktigt vad Skugge en gång skrev om honom och hans bok?
Han verkar jättetrevlig, intelligent och artig. Ser mycket bra ut. Varför då gå omkring och vara bitter?

Den andra stora personligheten, som jag tänker på, är drottning Farah från Iran. En fantastisk dokumentär om henne visades igår. Hon är, inte bara en otroligt vacker kvinna, utan har också en inre skönhet och ödmjukhet, som förvånade mig mycket.
Vilken stor sorg det måste vara att inte kunna återvända till sitt land och till sina rötter. Att se hur illa landet har utvecklats, vad gäller till exempel synen på kvinnor.
Jag blev så berörd av henne, i det känslomässiga ögonblick när hon vidrörde den iranska blomjorden.

Det här är också roligt. Att kunna ändra sin syn på människor, till något positivt.
För här är det positivitetsinsamling som gäller!

Knäpphet och fräckhet

Bild Jan Stenmark

Eftersom jag lovat att ha roligt detta år, så fortsätter vi på det temat, med ytterligare en kul och lite fräck bild av Jan Stenmark.
Bilden är en väldigt bra illustration till hur detta år ska bli. Det ska nämligen bli fullt av knäppa infall. Som man kan skratta åt. Kanske lite fräcka också.

Vi femtioplusare är ju rätt fräcka. Och rätt roliga. Vi har liksom tappat prestigen och vågar äntligen vara som vi är. Och vi inser att livet är kort och tiden går fort. Så det gäller att ha roligt, så ofta som det går.

Och inte bryr man sig så mycket om sitt utseende längre. Jag skulle vara varje plastikkirurgs dröm, men inte tänker jag försörja någon doktor med tveksam kompetens, med mina surt förvärvade slantar.

Nej, då är det bättre att undvika speglarna.
För jag är fullt övertygad om att skönhet och personlighet kommer inifrån. Ibland behöver man förstås skrapa lite på ytan och locka fram det. Och gör man det kan man bli som bedövad av den mest bländande skönhet, man någonsin upplevt.

Sen är det ju så, att när det är dags att lämna jordelivet, då är det inte kroppen eller skalet, vi tar med oss.
Om vi tar något med oss, så måste det vara det som finns på insidan.

Fördomar (gästblogg)

Nu kära vänner är det åter dags för en gästbloggare. Så jag säger varsågod Margareta:

Kan vi leka med fördomar …

eller måste vi alltid vara så där seriösa som vi svenskar anses vara? Är det kanske en fördom att vi är allvarsamma och inte ser det ironiska eller humoristiska i texter. Vi lägger gärna till den där smilegumman när vi ska vara lite mindre allvarliga i vår text, både när vi kommenterar eller skriver egna inlägg.

Personligen är jag lite rädd att mina texter ska misstolkas, att någon tror att jag är allvarlig och ännu mer obildad, dum och enkelspårig än vad jag själv tror att jag är, men spelar det någon roll? Jag gillar egentligen inte de där smilegummorna samtidigt som det kan vara svårt att skriva med glimten i ögat och få andra att förstå det.

Under en period försökte jag att helt utelämna den leende gumman, i alla fall nästan helt, och märkte direkt att kommentarerna blev en aning annorlunda om jag överhuvudtaget fick några. Jag tillhör ju inte de här personerna som har mest läsare och betydligt färre kommentarer men de här gångerna minskade de också drastiskt, om jag nu kan använda det ordet med tanke på mängden av kommentarer vanligtvis.

Jag bestämde mig för att ge upp den ambitionen när jag inte med egen hjälp och egen text kunde få andra att förstå, att jag skrivit med viljan att få dig som läsare att le eller kanske bara fundera lite. Däremot bestämde jag mig för att jag inte vill ha de där gula smilegummorna på min blogg, men gärna leendet så jag tog bort den där lilla bocken i mina inställningar där =) förvandlas till en gul rund boll med ett leende ansikte. En parentes i den här texten, det var även så att det störde mig, en gul ful plopp där mitt i texten som irriterade mig estetiskt.

”Hemma” hos andra och i mina kommentarer tycker jag det är kul med de där gummorna, det ger mig själv ett litet leende och jag förstår, att läsaren förstått. Visst är det svårt att skriva humoristiskt, i princip omöjligt, och vara säker på att andra förstår. Samtidigt är det enklare, för ingen förväntar sig att det ska vara roligt det är en bonus egentligen om någon skrattar. Det svåraste som finns måste ju vara att skriva humoristiska böcker, att vara ståuppare eller att ha en blogg som marknadsför sig som humoristisk osv. Där förväntar jag mig att skratta, att det ska vara roligt och är det inte min humor blir jag besviken.

Det finns människor som kan skriva med sådan inlevelse och ett sådant sätt att vi ler och ibland gapskrattar av det vi läser, utan de gula gummorna. En av dem frågade om jag ville vara gästbloggare hos henne. Det lät kul, men vad tusan skulle jag skriva om? Inte något deprimerande eller politiskt, var nu skillnaden finns. Jag har haft lite dåligt med tid, för både min egen blogg och alla andras under en tid, men så idag när jag besökte Imse och läste hennes inlägg om det ryska nyårstemat så kunde jag inte annat än le och skriva min kommentar, full med fördomar men med glimten i ögat. Gumman fanns med för något annat tordes jag inte.

När jag skickat iväg den, började jag läsa de övriga kommentarerna och såg att en del var snarlika min, medan några hade lite andra små fördomar men alla med leendet. Så upplevde i alla fall jag det. I allt det där fanns några anonyma som var riktigt arga på de tidigare kommentarerna. Då kände jag att det kanske inte är så, att vi är så tråkiga, allvarliga och helt utan humor. Det kanske är likadant över hela världen? Vi kan skämta om allt bara det inte berör andra för då är vi primitiva, efterblivna, rasistiska, främlingsfientliga mm.

Därför är det kanske lugnast om vi fortsätter använda de gula gummorna eftersom vanlig text inte alltid tolkas på rätt sätt och ha, ha, ha inte verkar hjälpa heller. Men varför måste de alltid vara gula?

Det blev en lång text och inte helt genomtänkt eller med den röda tråden rakt igenom, men sådan är jag och det förvarnade jag redan om när jag presenterade mig själv vid min egen presentation för drygt två år sedan och bättre har det inte blivit. Till och med att det blivit ännu värre, för ju längre jag bloggat ju mer tänjer jag på gränserna och mina egna skämt har även handlat en del om mig själv och den landsända jag kommer från. Jag skyller på åldern och minnet som sviker, vet inte riktigt var och när skiljelinjen är.

Till Imse skriver jag, - fortsätt med det du gör. Skriva om allt du känner för, både det jag skrattar åt och det jag känner.

Tillägg av Imse: Det var två bilder med, som illustrerade det här inlägget. De syntes från början, men nu verkar de ha försvunnit?? Äh, gå in på Margaretas fina blogg och titta på vackra bilder istället.

Fräck bild och mitt nyårslöfte

Bild Jan Stenmark

Vilken fräck bild va? Jag nästan rodnar.
Jag älskar Jan Stenmarks underfundiga bilder. Något bisarra kanske, men de leder i alla fall mig till ett gott skratt.

För skratt ska det bli mycket av detta år. Det är nämligen mitt enda nyårslöfte. Jag ska ha roligt! Roligt hemma, på jobbet, på fritiden och naturligtvis på bloggen. Kul ska det vara!

För några löften om att gå ned i vikt, tänker jag inte ge. Inte heller tänker jag lova att jag ska träna mer.
Nej, är det så att vikten går ner och konditionen går upp, så tar jag det som en bonus. En rolig bonus.
Men mest är det mina skrattmuskler som ska jobba detta år.

Babuschka

En babuschka. Ordentligt påpälsad med termobrallor och allt.

På pickalurven

Nyårsaftonens fest blev en riktig rysk afton. Jag såg ut som en babuschkadocka, i min röda klänning och med stor rysk sjal.

Maten var förstås rysk och hela hemmet var pyntat med ryska saker. Mannen i det huset har varit i Ryssland åtskilliga gånger och köpt hem fina saker.

På en rysk fest är dock inte maten huvudsaken, utan det är drycken, som spelar huvudrollen. Gärna rysk vodka. Måste erkänna att det kanske blev en slurk vodka för mycket. För samtliga deltagare. Inklusive mig själv.

Något som också hör till en rysk fest, är att samtliga ska hålla tal. Var tredje persons tal ska vara en hyllning till mannen eller kvinnan. Övriga får hålla tal om vad som helst.
Jag är dock ingen talare, så när det blev min tur drog jag en fräckis istället. Det gick bra det med.

Sammanfattningsvis kan sägas att festen var mycket trevlig och att inga missöden inträffade. Alla var glada och lite på pickalurven!