Barntillåtet

Eftersom mitt förra inlägg var av det barnförbjudna slaget, så blir det här inlägget en helt oskyldig betraktelse av en promenad bland höstlöven.

Dessa två förtjusande hundar var lekfulla och på bushumör.

I den här bostaden ingår det solskydd.

Här har frun själv slagit sig ner för att gosa med de busiga hundarna.

En fredagsfräckis

Så här dags på dygnet kan det väl passa att dra en fräckis. För det är väl inga barn som är uppe så här sent?

En läcker blondin vinkar till en man. Han vet inte om han känner henne, men han tycker att hon verkar bekant.
- Känner jag dig? frågar han.
- Om inte jag tar fel så är du far till ett av mina barn?
Han börjar fundera på den enda gången han varit otrogen och säger:
- Shit! Är du den där strippan som jag satte på, på biljardbordet på min svensexa, medan kompisarna såg på, och din väninna piskade mig med våt selleri och stoppade upp en gurka i röven på mig?
- Nej, jag är din sons klassföreståndare...

Ja, så kan det vara för oss ansiktsblinda!

Den blekfeta damen är glad

Märker ni att den här blekfeta damen är mycket gladare nu för tiden? Mindre gnäll, mer tjohejsan.
Delvis beror det på mitt nya jobbuppdrag. Jag får äntligen utlopp för min kreativitet och påhittighet. Jag får hitta på lösningar hela tiden. Då trivs jag.
Sen är det naturligtvis körsången med Caroline af Ugglas, som också gör att jag svävar på små moln.
Och sist men inte minst bloggen. Alla ni fantastiska människor, som uppmuntrar och pushar och som verkar uppskatta det jag skriver.
All kärlek till er!

Björnkoll

Foto hittat på Internet

Inte ens snoppblind

Jodå, jag vet att det är min man som jag delar bo med. Trots att jag är ansiktsblind. Jag känner igen honom på oviljan att skaffa hund!

Men det är så här, att som ansiktsblind, så är det enbart ansikten som man har svårt att känna igen. Man är inte hårblind, inte kroppsblind och inte ens snoppblind! Tvärtom skulle jag vilja säga, att man har väldigt god blick för detaljer.
Jag känner igen folk på deras skor, deras händer, deras ben etc. Sen känner jag naturligtvis igen vänner och släktingar. Men jag kan ibland ha svårt att känna igen mitt eget ansikte, i speglar i affärer.
Oftast undrar jag vad det är för ful skata.

Själv tycker jag inte att den här åkomman är speciellt jobbig, jag har vant mig. Jag hejar på alla som hejar på mig, i tron att det är någon jag känner.
Min man däremot, tycker nog att det är rätt pinsamt, att jag står som ett frågetecken, när vi möter folk på stan.
Och att vara tillsammans med en annan person, som är ansiktsblind är nog inte så lyckat. Det måste vara en i ett förhållande som känner igen folk.

Vi är nog ganska normala, vi som är ansiktsblinda, bara så där lite lagom störda. Och vi går att ha i möblerade rum.
Åtminstone kortare stunder.

Kyssa grannen

Idag hörde jag ett par intressanta saker på radion. Man har gjort en undersökning och kommit fram till att var fjärde svensk har kysst sin granne! Har du kysst din granne?

För mig som är ansiktsblind, är det där att gå runt och kyssas ingen bra idé. Det skulle förmodligen bara bli en massa komplikationer.
Grannarna känner jag bara igen om de har hunden med sig eller har den vanliga mössan på sig.

När vi var på krogen i lördags, så stannade maken och pratade med en man som jag naturligtvis inte kände igen.

Maken säger senare: Kände du inte igen honom?
Jag svarar: Neej, har aldrig sett honom förut.
Maken säger: Men det var ju grannen mitt emot!
Jag svarar: Honom känner jag bara igen på långt håll. Och om han har blåbyxor på sig och kör gräsklippare.

Det gjorde han inte på krogen.

En annan spännande sak, som jag hörde på radion, var att man hittat ett ben från en Minervauggla, vid bygget av en väg utanför Uppsala. Benet tros vara tvåtusen år gammalt. Det konstiga är att Minervaugglor aldrig någonsin har funnits här uppe. De hör hemma i Grekland.

När jag hör sånt skenar min fantasi iväg. Hur kom ugglan hit? Var det greker som reste ända hit och hade ugglan med sig? Eller var det någon äventyrslysten upplänning, som reste till sydliga nejder och tog med sig en uggla hem?

Jag har själv ett stort intresse för ugglor. Har samlat på mig en hel del genom åren. Har till och med en tatuerad uggla.
Jag har också ett mynt, med just en Minervauggla på, som är omgjort till hängsmycke.

Så nu funderar jag om det helt enkelt inte är så, att jag i ett tidigare liv, var just den där äventyrslystna upplänningen (redan då), som i ett av mina äventyr hamnade i Grekland.
Visserligen tror jag att jag har levt i Mongoliet i ett tidigare liv, men det hindrar ju inte att jag också varit en svensk på resande fot.

Och när jag tänker efter var det nog så att jag kysste för många grannar där nere i Grekland och fick hals över huvud fly tillbaka till hemlandet. Med tog jag min kära Minervauggla.

Ja, så måste det ha gått till!

Svinsnäll

Idag beslöt jag mig för att vara snäll mot mannen. Han är ju sjuk och jag tror faktiskt att det är svinis. Ja, ni vet ju hur sjuk en man kan bli av en enkel förkylning. Tänk er då hur synd det är om en man som har svinis.

Alltså begav jag mig till biblioteket för att låna en lämplig bok. Som han skulle kunna fördriva tiden med.
Gick till teknikhyllan och letade fram den största och tyngsta boken om bilar.
Släpade förväntansfullt hem eländet, varvid han direkt gick till bokhyllan och plockade fram exakt en sån bok. Läst från pärm till pärm.

Projekt "snäll" får härmed anses vara avslutat!

Straffet

Somliga straffar gudarna meddetsamma. På grund av mina ondskefulla tankar i mitt förra inlägg har jag nu fått huvudvärk.
Och gubben är hemma och bara nyser och snörvlar. Fattas bara att det är svinis, som gjort intrång i vårt liv. Det är ju en annan typ av fyrbening, som jag vill ha.

Fast jag får ju skaffa en hund igen om 30 år. Så varför klaga? Och 30 år går ju så fort. När man har roligt.

Om jag är bitter? Nädå, jag har bara ont i skallen. Och man kan ju inte ha ont i ett tomrum. Så någonting finns det förmodligen därinne. Som producerar elaka tankar ibland.

Och gubben har inte plötsligt slutat älska hundar efter 30 år, han har nämligen aldrig älskat dem. Större djurovän får man leta efter. Och just den personen gick jag och gifte mig med.
Det sa prästen verkligen ingenting om den där gången. Finns det ångervecka? Gäller den efter 30 år?
Eller ska jag annonsera på Blocket, under bytes? Utsliten man med svininfluensa bytes mot hundvalp.

Djävulen i mig

Ni vet ju att jag väldigt gärna vill ha en ny hund. Men mannen säger att nu ska vi vara hundfria i 30 år, eftersom vi har haft hund i 30 år.

Ni vet ju också att jag har ständig värk i lederna och har haft så i mer än 30 år. Nu ligger det till så, att under det senaste året har mannen drabbats av den ena krämpan efter den andra, efter att tidigare nästan aldrig varit sjuk.

Och då far djävulen i mig, för jag säger att nu är det din tur. Nu kommer du att vara krasslig i 30 år.

Livet tar och livet ger. Som man sår får man skörda.
Den man ligger med får bädda! Mooahahaa...

En ovinglig kväll

Gårdagskvällen tillbringades ute på lokal. Först i stadens eminenta lilla konsertlokal, som förr i tiden inhyste Frälsningsarmén faktiskt. Därav den fantastiska akustiken. Lokalen är gjord för sång och musik.

Först ut på scen var Josefin Wassler. Någon kanske minns henne från årets slutaudition i Idol. Hon är en grym sångerska. Sjunger skjortan av de flesta. Att hon inte gick vidare är en gåta.

Sen var det Lasse Lindbom och Husbands tur. Det blev naturligtvis en härlig nostalgitripp. Med främst musik från 60-talet. Alla skrålade och sjöng med. Stämningen är alltid på topp, på det här stället. Trots att publikens genomsnittsålder är mycket hög, då det inte är något ungdomsställe.

Efteråt gick vi och våra kompisar vidare till ett annat ställe. Det stället fungerar mest som ett raggningsställe för folk från 35 och uppåt.
Då jag var väldigt törstig och torr i halsen (efter allt sjungande), svepte jag omgående en gin och tonic. Blev inte ett dugg vinglig. Maken däremot, som smuttade lite fint på sin, blev väldigt vinglig. Förmodligen fick jag tonic och han gin.
Bartendern missförstod nog beställningen!

Stimmigt värre

Fick en trisslott från Vattenfall. Och vad händer? Jo, jag vinner 50 kr! Sa jag inte att jag är inne i ett stim nu?
Nu ska jag köpa två nya lotter. Jag som aldrig brukar köpa lotter. Men nu är det dumt att låta bli.

Sen vill jag bara påminna om att trädgårdsmöblerna ska flyttas tillbaka in i förråd och garage kl. 03.00 inatt. Missa inte det!

Pussokram!

Kär och glad

Känner mig kär just nu. Inte bara i familjen och i Caroline af Ugglas och Anders Jacobsson, utan i livet. Som gett mig så mycket. Fast att det inte ger mig en ny hund, kan jag inte riktigt förlika mig med.

Men jag har ett par nya glasögon, som alla tycker är snygga. Nyklippt hår i en tuff frisyr. Den blir väl mindre tuff när jag ska fixa till den själv förstås.
Mitt nya jobb känns bara så rätt. Jag har börjat så smått att vara scoutledare igen. Och så sjunger jag med världens bästa körledare.

Imorgon ska jag på konsert med Lasse Lindbom och Husbands. Det blir väl rena nostalgitrippen, kan jag tro. Och en hel del sjungande och skrålande. Tur att man har övat upp halsen och magstödet.

Vi har en liten enastående konsertlokal här i stan, där både kända och okända uppträder titt som tätt. Eldkvarn till exempel, är trogna gäster. Di Leva har varit här och Peps och en hel massa andra.
Det är litet och intimt och stämningen är alltid på topp.
Hörrni, det känns som om jag är inne i ett stim just nu!

Jag brinner

Jag jublar och hjular. Ja alltså, jag hjular mentalt, inte bokstavligen. Det klarar jag inte.
Det jag är så glad över, är det nya uppdrag som jag har fått av arbetsgivaren.
Jag brinner för god kvalité i det vi utför. Och nu får jag verkligen arbeta för att kvalitén ska öka. Jag är överlycklig över att arbetsgivaren har gjort den här satsningen.

I dessa bistra ekonomiska tider, är det lätt hänt att kvalitén får stå åt sidan, men här har man faktiskt tänkt ett steg längre och tagit till sig att kvalité lönar sig i längden.
Att det faktiskt kan generera goda inkomster i slutänden. Det som vi på golvet har predikat i åratal.
Jag är helt enkelt skitglad!

Och ikväll är det kören igen. Om jag bara slipper p-böter den här gången, så blir allt perfekt.

Så bra

"Säg Nej till det du inte vill ha! Säg JA till det du vill ha. Ge dig själv och andra det du vill ha varje dag. Börja med att göra det, fortsätt att göra det konsekvent och en dag kommer du ha en det liv du vill ha. Ett Liv fullt av glädje och kärlek ...sprunget ur ditt Sanna Jag. Våga tro på din egen betydelse för ditt Liv, våga agera för det och med stolthet visa Dig? Vad finns det att förlora?"

Det här läste jag på Facebook idag. Skrivet av Kjell Haglund. Så jäkla bra! Tror jag ska tatuera in det på insidan av ögonlocken.

Framtidens kvinnor

Forskare har kommit fram till att framtidens kvinnor, kommer att vara tyngre och kortare.
Då vill jag bara påpeka att i sånt fall är framtiden redan här.
För en dylik kvinna sitter nämligen här, i sitt eget zvammelurium.
Det är jag som leder evolutionen framåt!

Avslöjande sanningar

Ystrasystern har skickat mig denna och en uppgift. Nämligen att jag ska berätta 10 sanningar om mig själv.
Med risk för att framstå som ett riktigt spektakel, så kommer dom här, sanningarna om Imse:

1. Är extremt ointresserad av gardiner och pynt.

2. Hatar mitt fejs, men är för lat och snål för att göra något åt det.

3. Gillar retrostuket. Sånt som är slitet och raspigt.

4. Är hopplöst ansiktsblind.

5. När jag var i Mongoliet, kände jag mig hemma. Måste ha varit mongol i ett tidigare liv.

6. Intresserad av allt som är oförklarligt. Och tror på det. Allt från UFON till healing.

7. Älskar djur.

8. Vid första anblicken uppfattas jag förmodligen som väldigt tyst och försynt. Men jag är en TIGER, som inte är rädd för att säga min åsikt och göra min röst hörd i viktiga frågor.

9. Gillar att bli äldre, för att jag genom åren blivit prestigelös och på ett annat sätt börjat acceptera mig själv.

10. Avskyr att bli äldre, för att kroppens fysiska kondition blir allt sämre.


Den som känner sig manad att ta sig an denna utmaning, är välkommen att göra det.

Kvällsnöje

Ett bubbelbad och en skvätt Blossa, årgång 2009, känns helt rätt efter en arbetsdag. Förhoppningsvis sista jobbarhelgen på länge. I mina nya arbetsuppgifter ingår ingen helgtjänstgöring. Det är ju lite konstigt, efter mer än 30 års helgarbete, att plötsligt få jobba måndag-fredag. Som vanliga människor!
Att få vara ledig både jul och nyår. Allt som andra människor tar för självklart. Nu kommer det att gälla mig också.

Ikväll funderar jag på att slänga på lite brun-utan-sol i fejjan. Mina nya, mörka glasögonbågar gör att jag ser så blek ut. Mitt ansikte ser mest ut att bestå av en stor vit näsa. Kan skrämma slag på folk. Det är ju inte hallowen än.
Skulle nog behöva lite färg i håret också. Det råttgråa går inte riktigt ihop med mörkbruna bågar.
Det får bli måndagens projekt. När jag är ledig.

Snart är det Körslaget. Glöm inte att rösta på Caroline. Världens bästa Caroline.
I veckan fick vi ny körlokal. Nu håller vi till i den otroligt vackra universitetsaulan.
Men glädjen och entusiasmen är densamma!

Nu är jag kaxig

Jag tycker inte att det är kaxigt att ge ett pojknamn till en flicka, snarare är det dumt. Själv skulle jag känna mig jättefånig om jag hette Hasse eller Evert.
Visserligen kan mitt namn enkelt göras om till ett pojknamn, genom att avlägsna en bokstav, men där går också gränsen.
Däremot kan jag tycka att det är kaxigt med könsneutrala namn, som Kim eller Lo.
Nä, tant Gösta eller farbror Britta, det är inte vare sig kaxigt eller okey.

Könsbyte

Körsång igårkväll. Fylld av attityd och sprittande endorfiner, trippade jag efteråt ut till min bil, fortfarande nynnande på "Bakom mina solglasögon". Och vad händer då? Jo, tillbaks till verkligheten. Brutalt.

På rutan satt nämligen en lapp. Och det var inget kärleksbrev.
Men, men, det var min första P-bot, så man får slå ut summan på alla år jag kört bil och inte fått böter och då blir det ju faktiskt billigt. Jag kanske till och med ska betala dubbel avgift?

Nåväl, jag hamnade så småningom framför datorn här hemma. Och hittade den här sidan. Där blev jag kvar. Länge. Mycket roligheter där.
Så då blev jag glad igen.

På tal om ingenting, vet ni att räkorna föds som hanar, men att de vid 21 månaders ålder byter kön och blir honor?
Det är sånt där värdefullt vetande som jag belastar min hjärna med. Inte konstigt att man är som man är och inte som man borde.

När utseendet är viktigast

All heder åt Sarah Dawn Finer, som törs ta upp och diskutera ett så känsligt ämne som utseende, i TV-rutan.
Sarah, som har en gudabenådad röst, är vacker som en dag och har karisma som få, är precis som vi andra, rädd för att inte duga.

Vi lever i en tid med extrem utseendefixering. Främst bland de unga. Titta bara på alla framgångsrika bloggare i 17-årsåldern. De ser likadana ut. Och efterapas av mer eller mindre alla ungdomar.

Det kan inte vara lätt att vara ung idag. Man kan sannerligen vara glad över att man har den tiden bakom sig.

Tänk så här, man har en fantastisk röst så som Sarah har, men ändå känner man att det inte räcker till? Att man inte duger.
Hade hon varit en bättre artist om hon hade vägt 49 kg och haft vitblonderat hår? Nej, skulle inte tro det.

Det är ett allvarligt fel i ett samhälle som fostrar folk att tro att utseendet är det som betyder något.
När istället våra inre egenskaper borde vara den största framgångsfaktorn.

Skål på er!

Klackarna i taket! Öppna skumpan! Nu ska här firas!

Jag blev kallad till högsta chefen idag och fick ett erbjudande som jag inte kunde tacka nej till. Jag tror att mina drömmar håller på att slå in.

Jag blev erbjuden ett helt nytt arbete. Jag ska jobba på biståndssidan, med kvalitetssäkring av den medicinska biten runt biståndshanteringen. Jag kommer att samarbeta med biståndshandläggarna och "MASarna".
Det ska bli så himla roligt att starta upp något nytt, sen är jag förstås stolt över att jag har blivit handplockad till det här arbetet.

Ikväll fick jag också ett telefonsamtal från scoutkåren, med en förfrågan om jag inte ville komma tillbaka som ledare igen. Jag tröttnade för något år sedan och hoppade av scoutingen, men jag måste erkänna att jag har längtat tillbaka många många gånger. Jag lovade fundera på saken, men jag har nog redan bestämt mig för att gå tillbaka.

Scoutkåren har en tuff och tynande tillvaro, eftersom bristen på ledare är så stor. Det blir ett tungt lass att dra för de ledare som finns.
Men jag tycker att det är en sådan värdefull verksamhet, speciellt för barn med särskilda behov. De får eller klarar inte av att vara med i andra föreningar, men inom scoutingen har de en plats, där får alla vara med. Även om du har en bokstavskombination eller mycket spring i benen.

Nej, nu är det mycket som snurrar i mitt huvud. Hur ska jag kunna sova inatt?

Vid närmare eftertanke så

var det nog en ergonomisk mus, som jag trodde att jag hade beställt. I paketet som kom idag, fanns dock ingen mus, utan istället fanns där ett handledsstöd till tangentbordet.
Det var ju egentligen jättebra, eftersom jag har tänkt skaffa ett sådant, men inte kommit mig för än.

När jag tänker efter ännu mer, så ska det i detta hus någonstans finnas en trackballmus. När vi var fler som samsades om denna dator, tog nämligen de övriga i familjen beslutet att den musen skulle förpassas till de sälla jaktmarkerna = någon bortglömd låda.
Jag, som gillade musen, var dessvärre i underläge, 3 mot 1. Men nu är det bara jag som sitter här, så jag kan använda vilken mus jag vill.
Nu ska här letas i lådor och skåp!

Virrigt värre

Idag har jag hämtat ut ett paket från Dustinhome. I paketet låg inte alls det jag trodde att jag hade beställt.
Och det värsta är att jag inte kommer ihåg vad det var jag skulle beställa. Får väl skicka tillbaka och skylla på tillfällig sinnesförvirring.
Eller...tillfällig...den är nog mer konstant.

Nurse Imse

När vi tittade på "Nurse Jackie" igår, så undrade min man om det är så det går till på jobbet.
"Ja", svarade jag, utan att närmare gå in på några detaljer. Att jag inte hånglar med läkare i förrådet eller stoppar i mig droger, tog han nog för självklart.

Men däremot finns det någon slags bitter humor i mitt jobb. Vi skrattar mycket. Främst åt våra egna knasiga misstag. Till exempel att åka iväg till en patient utan att ta med sig nyckeln eller portkoden. Jag blir vansinnig på mig själv i såna lägen. Men då gäller det att kunna ta det med en klackspark och skratta åt sin egen klumpighet.

Eller som den gången då jag åkte vilse långt ut på landet. Jag hade fått en lapp och en vägbeskrivning. Skulle åka till en helt okänd patient och ge en spruta.
Tyvärr stämde inte vägbeskrivningen, det stod att jag i en liten by skulle följa grusvägen. Det fanns många vägar från byn, men inte en enda grusväg.

Jag ringde till patienten, men fick inget svar. I såna lägen, när en patient inte svarar, tror jag att vi alla som jobbar såhär, föreställer oss det värsta scenariot. Att patienten fallit ihop i en stroke eller ramlat och slagit huvudet i.
Väldigt sällan är det något sånt som har inträffat, oftast har de bara varit på toaletten. Men man är i alla fall förberedd på att möta en obehaglig syn.

Nåväl, jag fick ringa till min man, som fick gå in på internet och läsa upp en vägbeskrivning för mig. Då var det inga problem att hitta. Och patienten hade för övrigt varit ute i trädgården, när jag ringde.
Grusvägen var den lilla vägsnutt, som man skulle följa efter att ha svängt av en lite större väg.

När jag kom tillbaka till jobbet på sköterskejouren där jag jobbar mina helger, mailade jag till chefen och föreslog att bilarna borde utrustas med GPS. Fick sen svar att det inte var aktuellt i nuläget.
Då är det lätt att hålla sig för skratt. Jag påpekade både ekonomiska och miljömässiga skäl, samt tidsåtgången och att andra patienter får vänta i ett sånt här läge. Inget av mina argument köptes.
Jag har tagit upp frågan igen, men fortfarande mötts av samma svar.

Men jag kan i alla fall skratta åt mig själv, när jag tänker på hur jag snurrade omkring där ute på landsbygden. Fin natur och både kossor och hästar att titta på.

Attityd

Har hämtat mina nya glasögon idag. Känns ovant att gå omkring med de här bruna sakerna på den stora näsan, efter att ha använt diskreta metallbågar så länge.
Men nu ser jag bättre ut. Ja, alltså jag ser mycket bättre. Stor skillnad. Har verkligen trevat omkring i dimma.

Lite tuffare ser jag också ut. Kan vara bra, eftersom Caroline af Ugglas säger att man ska ha 50 % attityd och 50 % musikalitet i kören. Lätt för henne att säga, så übercool som hon är!
Musikaliteten klarar jag nog av. Värre med attityden. Fast hon lär oss att rulla med armen och vifta med två fingrar. Och stampa i golvet och vicka på rumpan.

Såg att hennes kör ska sjunga "800 grader" i Körslaget ikväll. Den brukar vi också sjunga i kören. Ska bli kul att se om hon lärt också denna kör, att köra den tuffa stilen.

Tillplattad

Sådär ja, nu är man färdigmanglad för den här gången. Tack och lov har jag begåvats med rätt stora hängsäckar, så det är inget större problem att få upp dom och stoppa in dom mellan valsarna. Även om det gör ont, när dom plattas till.
För dom som har modell körsbär, måste det vara fruktansvärt besvärligt.
Jag menar alltså mammografi, för dom eventuella män som tittar in här och inte är lika insatta i den här typen av undersökningar.

Efteråt gick jag en runda på stan. Lite nya inköp blev det, som till exempel ett par nya handledsvärmare. Det är något jag kan rekommendera till alla som, liksom jag, har besvärliga leder.


Nästa affär som besöktes var Clas Ohlson! Fattar inte varför jag gick in där. Men ut kom jag i alla fall med ett reflexdjur!


Söt va?

Nästa inköp blev ett surdegsbröd, från Landings konditori. Ja, jag vet, jag köper konstiga saker.

Sen bar det av hemåt igen. Jag stannade till på Systembolaget och hämtade mina beställda Blossaflaskor.


Undrar om man kan provsmaka redan i helgen?

Tuttinlägg

Nu är jag nysjungen och glad. Imorgonbitti ska jag manglas. I tuttmangeln. Roligare saker kunde man ha för sig en ledig fredag.
Typiskt nog är tuttmangeln i min lilla stad nedlagd. Den var väl inte lönsam nog. Så nu måste man bege sig till stora grannstaden, för att visa upp tuttarna. Jag kom ju nyss därifrån. Från kören.
Hade det inte varit så kallt, hade jag kunnat övernatta under någon bro.

Tack snälla ni för förslagen på aktiviteter, till mina semesterdagar i november. Ska ta mig en ordentlig funderare.

Nu ska dock jag och mina tuttar gå till sängs, så att vi är i bra form imorgon.

Tips, någon?

Vi har haft "lilla" sonen hemma på besök. Han stannade över natten, så jag fick terrorisera honom riktigt, med allehanda tekniska spörsmål.
Fadern i huset, är nämligen ruskigt oteknisk, jag vinner med hästlängder över honom, när det gäller det tekniska, men mot sonen står jag mig slätt.
Alltså samlar jag ihop diverse frågeställningar och passar på när han kommer hem.

Nu har jag till exempel fått kameran demonstrerad för mig, vet inte vilken gång i ordningen det var. Och förmodligen var det inte sista gången heller. Jag behöver få sånt där förklarat för mig flera gånger.
Mycket tålmodigt berättade han om bländare, slutare och ISOtal.
Själv hade han köpt sig en gammal analog kamera från 50-talet! Varför förstod jag aldrig. Tycker att hans moderna digitalkamera borde vara tillräckligt bra.

Annars verkar det ljusna lite för mig på jobbfronten. Kanske, kanske kommer jag att kunna få arbeta på ett ställe, i alla fall några dagar i veckan, istället för som nu ha poolturer och byta arbetsställe varje dag.
Jag har ju flaggat för att min kropp inte orkar med detta flaxande. Mina artrosleder värker förskräckligt just nu och även diabetesen påverkas av oregelbundenheten och stressen.
Vi får se vad som händer. Jag har sagt till mig själv att jag kan köra så här fram till årsskiftet. Sen måste det bli en förändring.

Nu ser jag mest fram emot mina torsdagskvällar med kören och att jag ska ha en veckas semester i november. Den veckan ska jag ägna mig åt mig själv. Tanka energi. Kanske åka iväg på någon rolig kurs.
Någon som har något tips om vad en dam i sina bästa år kan hitta på under några novemberdagar?

Intensivkurs

Yngste sonen är hemma på besök. Så här hålls intensivkurser i fotografering, hur Itunes och Mp3 fungerar, alla facebooks funktioner osv. osv. Inte vet jag om jag blir så mycket klokare.
Möjligen något mer förvirrad!

Fru sökes

Läser om Johan 31, som behöver få tag på någon att gifta sig med. Han har nämligen planerat bröllopet in i minsta detalj och till och med sytt 3 klänningar, till den blivande bruden. Så att hon kan välja.
Det som saknas, är som sagt bruden.

Till Johan 31 vill jag bara säga, väx upp! Kärleken kommer när den kommer, om den kommer. Sluta leta.
Och tror du verkligen att det finns någon kvinna som inte vill vara med och detaljplanera sitt eget bröllop?
Och hur vet du vilken storlek den blivande bruden har förresten?

Nej Johan, det här verkar inte riktigt friskt!

Mardrömmen

Den här kvinnan är många barns och föräldrars värsta mardröm. En dagisfröken som utsatt 40 barn på sin förskola för övergrepp. Så förbaskat vidrigt!

För några år sedan deltog jag i en pedofildebatt på AB-bloggen och bombarderades av kommentarer från pedofilförsvarare. Jag fick även ett inlägg borttaget, för att jag talade om min inställning till pedofiler.
Då insåg jag att pedofilförsvararna finns överallt. De skyr inga medel. De anser att de har rätt och att det är vi andra som är trångsynta och oförstående.

Jag hoppas att den här kvinnan och hennes kumpaner hamnar i sin värsta mardröm och att de kommer till ett väldigt varmt ställe, när de lämnar jordelivet.

Hemliga avslöjanden

Jag undrar vad som hänt med mitt känsloliv egentligen? Jag har ju nyligen berättat att jag är hemligt kär i en tjur och nu tror jag faktiskt att jag är lite kär i Caroline af Ugglas också. Och i Anders Jacobsson.
Vad ska jag bli kär i härnäst? En grävling?

Rena rånet

Det blev åter igen en mycket rolig körafton. Jag är full av beundran inför Caroline af Ugglas otroliga musikalitet och förmåga att få människor att prestera och ha roligt. Hon är ett fenomen!
Det ska också bli jättekul att se hennes kör i Körslaget.

Idag har jag provat ut nya glasögon. Bågarna fick jag åldersrabatt på, så de kostar mig bara en dryg femhundring. Men glasen....ojoj vad dyrt! Rena rånet!

Dessvärre har jag inget val. Jag har alla möjliga fel på ögonen och jag måste ju kunna se. Tack och lov förändras inte synen lika hastigt, som när jag var yngre. Då fick jag byta glasögon minst vartannat år. De nuvarande har jag faktiskt haft i tre och ett halvt år.
Men att det ska vara så ruggigt dyrt!

Så nu blir det inga nya shoppingrundor. Utan det får bli cykeln ner till tjurhagen istället.
I min iver att hitta nya hobbysar, när jag inte längre kan få ha hund, är tjurskådning och körsång definitivt något av det trevligaste man kan ägna sig åt.

Me and my cat

Try JibJab Sendables® eCards today!

Ni vet ju att jag älskar djur. Och musik. Därav denna film!