Nytt recept

Nä, vad trött jag är. Det får bli sängen och söta drömmar om min tjur.
Imorgon är det körsång med Caroline igen. Bra. Då får man sig en dos energi, som förhoppningsvis räcker några dagar.
Egentligen borde man kunna få körsång med Caroline af Ugglas på recept!
"1 dos körsång, intages på kvällen, 1 gång/vecka, under minst ett halvt år. Får ej bytas ut."

Jag har en toyboy.....och han är en riktig tjur!

Nu har jag tagit mig en cykeltur igen! I mitt förra inlägg skrev jag om hur jag brukar cykla en speciell väg, bara för att få syn på min hemliga fling!

Jag såg honom idag också, på riktigt nära håll. Jag ville så gärna smeka hans hår, som krusar sig så gulligt i pannan. Känna lite på den muskulösa kroppen. Titta honom rakt in i de vackra ögonen. Pilla lite på ringen i näsan.

Men han är alltid omgiven av sina kompisar. Ofta kommer jag mitt i maten och då ser han mig inte ens.
Det känns som om det aldrig kommer att bli vi två. Utan jag får fortsätta att beundra honom på avstånd.

Mina cykelturer ger mig i alla fall motion. Alltid något att trösta sig med!

Musik som räddar liv

Vet ni att musik kan rädda liv? Nu menar jag inte Caroline af Ugglas "Kör för alla", som jag ska vara med i. För det är inte så att den har räddat livet på mig, även om den gjort livet betydligt roligare.
Nej, jag menar att den här ringsignalen kan rädda liv. Sen hur jag får den att funka på min telefon, det är en annan femma.
Tekniska söner borde inte få bo längre bort än en mil, från sin otekniske morsa. Tur att Facebook finns, så jag kan bombardera sonen med frågor. Och förhoppningsvis få skriftliga instruktioner.
Jag kan redan höra sonen sucka. Hopplösa morsan!

En cykeltur står annars på programmet idag. Jag har ledigt, efter en intensiv jobbhelg. Då ska jag cykla förbi ett ställe där föremålet för min hemliga beundran förhoppningsvis finns. Jag ska ta kameran med mig. Om jag lyckas ta en bra bild på honom och om han går med på att bli fotad, ska ni få se honom senare.
Då kommer ni att förstå varför jag cyklar den vägen flera gånger i veckan.
Hans bruna ögon kan få vilken kvinna som helst att smälta.
Jag skulle vilja ta på honom, på hans bruna hår och muskulösa kropp. Får se om jag vågar slänga ut en invit idag. Han har alltid ett gäng polare i närheten. Jag vet inte hur de uppfattar mig. Förmodligen som en efterhängsen typ, som de helst inte vill att han ska ha något att göra med.
Tänk om vi kunde komma på tu man hand någon gång!

Nej, nej

Nej, jag ska inte vara med i "Körslaget"! Det skulle se ut det, jag i TV-rutan! Då skulle det nog bli folkstorm.

Det jag ska vara med i är "En kör för alla", som leds av Caroline af Ugglas. Och det räcker bra för mig. Prova-på-kvällen var bland det roligaste jag gjort på länge.

Den här helgen jobbar jag. Har haft en riktigt slitig dag. Kört många mil, då sjuksköterskejouren jobbar över hela kommunen och det är ett stort geografiskt område. Hade en sjuksköterskestudent med mig och för henne var det nog en bra dag. Hon fick vara med om mycket och se hur det kan vara att jobba som kommunsköterska.
För egen del, hade jag gärna haft en lite lugnare dag.

Lååång morgon

Är ledig idag, har en jobbarhelg framför mig. Har lyckats med bedriften att sova länge, ända till 10.30! Det har inte hänt på år och dar.
Behövde det förmodligen väldigt väl.

Är fortfarande glad i kroppen och knoppen efter körsjungandet med Caroline af Ugglas igår kväll. Kan bara hoppas att lite av hennes positiva energi, förs över på mig. Det är övning en gång i veckan och jag ska verkligen försöka åka dit varje vecka, trots att det är i grannstaden, vilket innebär några mils bilkörning.

Så nu är inte bara shopping min nya hobby, utan även körsång kan räknas som en ny hobby!

Energikick

Ikväll har jag fått en riktig vitaminkick! Jag har nämligen sjungit tillsammans med en massa människor, under ledning av Caroline af Ugglas. Vilket sprudlande energiknippe hon är, den lilla människan. Man blir glad bara man ser henne. Och vilken röst hon har!
Och så mycket kunskap hon förmedlade. Inte bara om sång, utan om röst och användning av röst och kroppsspråk i största allmänhet.
Nu är mina torsdagskvällar räddade i fortsättningen. Det blir sång och skratt i Carolines kör.

Varför så upprörd över Facebook?

Terri Eriksson skriver att Facebook gör oss till treåringar på nytt, med anledning av debatten om socialt beroende av olika nätsajter.
Det kan väl så vara att många inlägg, både på bloggar och på Facebook, kan uppfattas som ytterst triviala. Men som läsare har man ett val. Man kan strunta i att läsa det som man uppfattar som strunt.
Varför ödsla tid och energi på att läsa strunt och sen gå omkring och vara upprörd över det man just läst?
Låt oss som skriver inlägg om vardagliga händelser göra det ifred. Ingen behöver läsa det jag skriver!

Veganmiddag

Gårdagen blev hur trevlig som helst. Först fotboll, som vanns med 11-0. Det var en B-lagsmatch, men eftersom A-laget inte hade match i helgen, fick de flesta spela med i denna match istället. Därav resultatet.
Sonen, som är tränare, hoppar ibland in och spelar i B-lagsmatcher. En skada satte stopp för hans spelande för några år sedan, men tränarjobb och ett inhopp då och då funkar.

Sen bar det av till yngste sonen i Stockholm. Vi firade hans 22-årsdag en dag i förväg.
Han är mycket händig i köket, och han och flickvännen bjöd på sushi och avocadotårta. Allt veganskt förstås. Jättegott!
Jag gillade till och med sushin, som annars inte tillhör mina favoriter.
Det blev en trevlig dag och afton ihop med pojkarna, som numer är stora vältränade män.

Mammas gosse

Vinst med 11-0 idag!

Mamma är bänkad!

Jag, en shopoholic!

Jag har blivit en shopoholic! Jag som tidigare inte funnit något nöje i shopping, har plötsligt börjat shoppa som aldrig förr.
Maken har sagt åt mig att jag ska skaffa en ny hobby, nu när jag inte får ha hund längre. Så det här måste vara min nya hobby! Shoppa kläder! Undrar hur länge det dröjer innan han tycker att min nya hobby är lite väl kostsam?

Idag var jag till en liten butik här i staden, som reade en hel del kläder. Det är en mycket duktig kvinna, som gör egna modeller i naturmaterial som ull och lin, som driver den butiken. Fantastiskt fina kläder. I stort sett outslitliga. Lite dyra förstås, men idag var det ju rea.
Jag köpte 2 västar, 1 kjol, 1 tunika och en mössa.
Jag gillar de här stora, vida kläderna. Köper gärna överdelar som är lite för stora. Avskyr när det sitter åt.

De här skorna, har några år på nacken, men jag tycker fortfarande att de är snygga.

Jag handlar gärna på second hand, vilket väl är tur, om nu denna hobby ska fortsätta utövas i samma utsträckning som under den senaste tiden.
Men jag har ju å andra sidan många års icke-shoppande att ta igen!

Ugglas kör

Det där med att sjunga med Caroline af Ugglas lät ju ganska märkvärdigt. Riktigt så märkvärdigt är det inte. Det är inte så att hon och jag ska stå på en scen och sjunga tillsammans. Tyvärr.

Nej, jag ska nämligen prova på hennes kör! Det är gratis prova-på-kväll på torsdag. Och det ska jag göra.
Det verkar så roligt att sjunga i kör och den här kören sägs vara särskilt rolig. Så det ska bli spännande.

Annars händer inte så värst mycket spännande saker för närvarande. Klaffsar fram i livet och undrar ibland vart jag är på väg. Och varför.

Imorgon åker vi till sonen i Stockholm. Han fyller 22 på måndag, men vi firar imorgon.
Lillgossen har blivit så stor.
Svårt att förstå att den där bredaxlade 5-kilosklumpen, som plockades ur min mage, har blivit en stilig vuxen man. En man som klättrar i berg och spenderar mycket av sin lediga tid på Vässarö, scouternas egen ö.
Han har blivit en mycket klok människa. Med stor integritet. Som inte är rädd för att göra sin åsikt hörd. Han har ett rättvisetänk. Låter sig inte köpas. Jag har alltid tyckt att han borde bli politiker. Men nu ska han bli lärare. Kan bli bra det med.

Nej, nu ska jag gå ut i solen. Gör det ni med.
Puss o kram!

Mina vänner

Fina, fina bloggvänner, att ni ens ids svara på denna vilsekomna virrpannas inlägg. Denna fjollmänniska, som är världsbäst på att råda andra och tala om hur de ska vara, men som inte ens kan ta hand om den egna kroppen. Som leder sig själv rakt in i fördärvet, utan att blinka.

Denna vecka är jag i alla fall fyra dagar på samma ställe! Visserligen är kontoret jag hamnat på en ergonomisk katastrof. Idag har jag med ytterst mycket våld, lyckats få ner dataskärmen i ögonhöjd, så jag slipper sitta med böjd nacke. Ett handledsstöd rotade jag också fram. Men stolen, bordet och musen är fortfarande katastrofala.
En vänlig människa försökte hjälpa mig och vi kröp in under bordet för att försöka sänka det, men det var som gjutet i betong. Inte heller stolen gick att rubba till ett annat läge.
Men jag får ju vara fyra dagar på samma ställe, så jag får vara nöjd ändå.

Nästa vecka, på torsdag, ska jag sjunga med Caroline af Ugglas. Ser fram emot att få ta del av hennes energi och tokstollighet. Behöver få distans till det tunggrodda.
Få omslutas av musik, kärlek och gemenskap. I riktiga livet. Inte bara på bloggen.

Den trötta

Tröttheten ligger som en våt filt över mig.
Tung, odräglig.

Har aldrig varit så trött förut, sa jag tidigare ikväll. Men det har jag. Ofta.
Kroppen känns urlakad. Förbrukad. Ond.

Är som fastnaglad i klaffsig lera. Lera som sprider sig, in i minsta por. Som förlamar och sveper in mig i ett hårt, tungt skal.

I ett slutet rum.

Måste ut.

Shoppa loss

Ni vet ju hur jag är, när det gäller shopping. Blodsockerfall och trängande toalettbehov, brukar det bli för min del. Ingen shopping.
Men så igår bestämde jag mig för att nu skulle det shoppas.
Jag laddade upp med en stor portion spaghetti och köttfärssås. Sen åkte jag till Stockholm outlet i Barkarby.

Det första jag gjorde, när jag kom fram, var att uppsöka toaletten. Sen gick jag i lugn och ro igenom varenda affär, i stort sett.
Tog en vilopaus och köpte kaffe och macka. Och tro det eller ej, jag gick därifrån med flera kassar!
Köpte ett par Eccoskor/kängor för 495 kr, 3 tunikor, 2 par byxor, 1 kjol och 1 sjal. Helt otroligt!
Jag kan shoppa!

Varningsklockor

Man må tycka att jag är en riktig gnällfia, men det är väl nåt som jag är av födsel och ohejdad vana. Men det är inte så att det är min livsluft att gnälla, det är det inte. Det är mera så att ibland rinner det bara över, det blir för mycket och då måste jag gnälla av mig lite.

Så nu ska jag gnälla om mitt jobb, vilket inte är så ovanligt.
Den fasta tjänsten som jag fick i somras, eftersom jag gjorde anspråk på företrädesrätt och som man inte kan säga nej till, för då är det ajöss och goodbye, är en pooltjänst. Vilket innebär att jag är på olika ställen och arbetar varje dag. Jag får ett sms, där det står var jag ska vara och så går jag dit.
I tjänsten ingår arbete var tredje helg på sköterskejouren, vilket också innebär arbete i hela kommunen.

Nu är jag less på det här kringflackandet! Det är väldigt höga krav på dokumentation för oss sjuksköterskor. Allt du gör eller säger åt en patient eller som vi måste säga, kund, ska dokumenteras. Allt man inte gör också, för den delen. Vilket innebär att jag sitter på olika kontor varje dag och skriver.
Alla kontor och all utrustning är olika. En del har, tack och lov, höj- och sänkbara skrivbord. En del har inte det. En del har skärmen placerad en halvmeter bort, med en massa bråte mellan skärm och tangentbord. En del har utslitna musar (möss?), som man får dra över hela skrivbordet. En del har illa placerade lampor. En del har stolar som inte går att höja.

Allt det här är jättejobbigt!
Jag måste sitta vid ett lågt bord, på en hög stol, med dataskärmen så nära som möjligt i god belysning.
Annars får jag ont i axlar, armar och handleder.
Och så har jag mina besvär med ögonen. Har kraftig glaskroppsavlossning, vilket innebär att suddmoln och prickar ständigt far omkring i mitt synfält.

Och nu börjar besvären göra sig gällande, med värk i axlarna och domningar i ena handen. Ont i huvudet, på grund av att jag får anstränga ögonen så mycket, när jag sitter för långt från skärmen och tittar genom mina suddmoln.

Arbetet på helgerna innebär ett farande med bil i hela kommunen, för att göra akuta insatser och bedömningar. Det går aldrig att veta om och när man får möjlighet att äta. Och det är svårt med min diabetes i såna lägen.

Nu har jag fått gnälla av mig lite och det känns bra. Tyvärr är jag sån som kanske har lite svårt att hejda ett sånt här förlopp. Jag fortsätter i stället att kämpa in i det sista, tills det brakar ihop.
Och lider i det tysta. Trots att jag vet att det är dumt. Urdumt.

Nästa år har jag jobbat som sjuksköterska i trettio år! Vad tiden går!
Att hoppa runt, som jag gör, tillhör på något sätt hundåren. Det gör man de första åren, för att få erfarenhet.
Och ibland förbannar jag mig själv, för att jag gick in i väggen på min förra arbetsplats, för några år sedan. Där jag hade ett fast arbetsställe, som jag egentligen trivdes på.
Men där arbetsbelastningen blev för stor och jag lyssnade inte på kroppens varningssignaler.

Nu hör jag varningsklockorna, som så smått har börjat klämta igen. Om jag kunde bli så klok, så att jag stannade upp och lyssnade!

Godnatt

Jobbarhelgen är avklarad. Den blev ungefär som jag tippade, i mitt förra inlägg. Frånsett att jag varken fått skäll eller beröm. Inte heller har jag kört vilse.
Och hem kom jag. Ungefär på utsatt tid. Sen däckade jag i soffan. Sov till klockan 20.00. Då masade jag mig upp och åt spaghetti och köttfärssås, som maken tillagat några timmar tidigare.

Tittade på "Mannen under trappan". Har läst boken, men kommer inte ihåg så mycket av handlingen. Jonas Karlsson var hursomhelst väldigt sevärd i huvudrollen.

Nu är det snart dags för sängen. Är ledig imorgon, men lyckas sällan sova särskilt länge.
Känner jag mig själv rätt, så sitter jag här igen om inte allt för många timmar.
Godnatt!

Min helg

I helgen ska jag jobba. Det innebär att jag kommer att:
*Svära över trilskande datorer och nyckelskåp
*Glömma bort koder
*Skratta
*Prata med läkare som inte kan svenska
*Köra vilse
*Skratta
*Gå i trappor
*Åka i långsamma hissar
*Ge någon en kram
*Köra vilse en gång till
*Få skäll
*Bli irriterad
*Få beröm
*Skratta
*Dokumentera
*Dokumentera
*Dokumentera
*Äntligen få gå hem

Ha en trevlig helg!

I termostatåldern

Jag tror att jag skulle kunna knäcka extra. Som värmekälla. Kan nog värma upp åtminstone halva stan.
Jag har ju skrivit om det här förut. Hur jag fryser ut mannen. Och det blir bara värre och värre. Ytterdörren står på vid gavel och bordsfläkten går natt som dag. Idag gick jag till och med och ställde mig vid kylskåpet och öppnade dörren. Måste få svalka!
Herregud, jag rinner bort! Min svett skulle kunna bevattna Råsunda.
Det som gör det hela ännu dråpligare, är att jag fryser om fötterna. Har sockor på mig dygnet runt.

Östrogen har jag ätit en period, men jag vill inte prova det igen, på grund av att jag har haft cystor i brösten ett par gånger.
Nu tar jag ett naturläkemedel, men känner ingen speciell effekt av det.
Motionerar gör jag, cyklar minst 45 minuter per dag och går på chiball 1 gång i veckan.

Nej, termostatåldern har jag inte mycket till övers för.
Och förresten kan ni vara glada över att jag inte sitter framför en webkamera just nu, för jag har inte mycket kläder på mig.
Det är tur att det inte är någon insyn, där jag sitter framför datorn.
För vad skulle grannarna tänka?
Jisses, hon sitter halvnaken framför datorn, vid midnatt, med vinddrag i håret av fläkten. Vad gör hon, gamla männskan?

Tänk på barnet

Läser i tidningen att Marcus Birro och hans sambo har problem. De är på väg ifrån varandra. Först blir jag fundersam över, varför Birro går ut med det offentligt såhär? Kan inte lite sparas till privatlivet?

Sen blir jag bedrövad över hur två människor som nyss, efter lång väntan fått barn och tidigare kämpat sig igenom förlusten av två andra barn, inte längre kan hålla ihop sin relation?
Pojken är 7 månader. Så liten!

Hela livet förändras, när man får barn. Ingenting är sig likt.
Men det kommer tillbaka, närheten mellan mannen och kvinnan. Om man ger sig till tåls.
Det lilla barnet har rätt att kräva mammans och pappans fulla hängivenhet och kärlek. Barnet kom inte till världen, för att nästan omgående kastas in i en separation.
Föräldrarna måste överge sina egon för en tid. De måste agera vuxet. Det har det lilla barnet rätt att begära!

Dogwalk

Jag brukar kika in på Hundstallets hemsida ibland. Idag hade jag bestämt mig för att anmäla mig som s.k. dogwalker. Senast jag tittade in på sidan, tog de inte emot fler dogwalkers och det var likadant nu. Så jag får fortsätta längta efter våta nosar och hundpromenader.
Det fanns flera godingar på sidan, som skulle kunna få ett jättebra hem, här i Imsehuset, om inte en viss herre var så motsträvig.

Nu ska jag åka till Jysk och köpa en skohylla. Hallen svämmar över av mina skor, vilket är ett fenomen som nyss nämnda herre inte heller kan förstå. Han har ett par skor, som han använder tills de är utslitna, då köper han ett nytt par.
Mina skor blir aldrig utslitna, använder skor som har många år på nacken, men jag varierar. Jag väljer skor efter väder och aktivitet.
Nu när barnen flyttat hemifrån, borde det ju blivit bättre plats i hallen. Men det är tvärtom!
Det är så praktiskt att ha skorna framme och slippa rota längst ner i garderoben!

Det hördes

Att ha chiballträning i "Ungdomens hus" var inte helt optimalt. För lokalen bredvid var nämligen en skatehall! Och ni kan ju tänka er ljudnivån därifrån!
Så den avslutande avslappningen blev inte riktigt som det var tänkt.
Nåja, det är ju en träningssak det också. Att koppla bort störande ljud.
En fördel är i alla fall att man inte somnar och börjar snarka på avslappningen!

Ungdomen hus

Nu är hösten här! För ikväll börjar Chiball-terminen.
Chiball är en helt underbar träningsform. Det är en kombination av yoga, qigong, thaichi, pilates och feldenkreis. Prova på, om ni har möjlighet!

Imorse var jag och tog nya diabetesprover. Tror inte att doktorn kommer att applådera åt mina värden. Sockret är envist och vill inte gå ner.
Däremot har vikten gått nedåt, ungefär 4 kg på lika många månader, så där förväntar jag mig en applåd av farbror doktorn.

Nu ska jag hoppa på min tvåhjulade springare, full fart mot träningen, som denna termin är förlagd till ett ställe som heter "Ungdomens hus"! Hahaha, väldigt passande!

Någonstans mellan Dover-Calais

Här kan man leka med bilder!

Nöff

Den här bilden på kocken Gordon Ramsay, från dagens DN, är väl helt underbar?
Kan talesättet "sådan herre, sådan hund", illustreras bättre?

Herren i mitt hus, lär ni aldrig få se på en sån bild, tyvärr. Men vi har ju haft två dvärgschnauzrar genom tiderna, och där fanns en tydlig likhet mellan husse och hund.

Nu är det ett annat djur som gäller för herrn, han nyser, hostar och snörvlar så det står härliga till. Baconfeber, säger jag.
Han bara grymtar!

The Dirt

Just nu läser jag "The Dirt", av Neil Strauss. Den handlar om gruppen "Mötley Crüe".
Milda makter, säger jag, hur har dessa män kunnat överleva så länge? För det sups, drogas och gökas, sida upp och sida ner.
Kvinnor används bara till en enda sak.

Men det är en spännande, humoristisk och väldigt avslöjande bok. Man vill liksom inte lägga den ifrån sig.

Och jag kan bara tacksamt konstatera att ingen jag känner, har hamnat i rockbranschen.
För särskilt hälsosamt, tror jag inte att det är.

Multi trötti

Yngste sonen ägnar sig åt det här idag.
Själv blir jag trött och svettig, bara av att läsa om det.

Peppa, peppa

Fashionhaggan skrev ett inlägg, om att man ska skriva peppningsbrev till sig själv.
Jag tycker att det är en jättebra idé, att peppa sig själv. För det är det ju ingen annan som gör, speciellt mycket. Utom ni här på bloggen, förstås. Som är världens bästa peppare!
Här är mitt peppningsbrev till mig själv:

Kära Imse!
Du kommer inom en snar framtid att få ett fast arbetsställe, då behöver du inte längre flänga runt på femtioelva olika ställen i veckan, som poolsjuksköterska. För det måste ju vara rätt olidligt för en redan vimsig hjärna, att vimsa runt på det där sättet.
Någon klarsynt person i chefsbefattning kommer att inse vilken tillgång du vore i ett hemtjänstdistrikt och ge dig ett fast arbete där.

Din hälsa kommer att stabilisera sig. Dina blodsockervärden kommer att ligga på en lagom bra nivå och dina leders benägenhet att värka kommer att minska eller åtminstone inte bli värre.
Ditt inre kommer att finna lugn och ro, du behöver inte längre vara så orolig för allt och alla.

Ditt bloggskrivande kommer att ta dig till oanade höjder. Du kommer att bli läst och uppskattad av allt fler, inte bara i bloggsammanhang.

Sist, men inte minst, så kommer din önskan om en ny liten hund att gå i uppfyllelse. För mannen i ditt liv kommer att inse, att om han väljer bort hund, så väljer han bort dig också. Och vem vill göra det? Ingen, naturligtvis.

Med vänliga hälsningar
Imse

Skitsnack

En toalett är inte vad den ser ut att vara. Den ser ut som ett ställe, där man kan slänga toalettpapper efter torkning.
Och torkar sig, gör man ju efter vissa aktiviteter på nämnda toalett.
Men, lilla toaletten tål inte så mycket papper, för den har nämligen en väldigt känslig krök.
Och, det här är viktigt, man får inte slänga för mycket papper däri, för då tar det stopp.

Men jag vill torka mig tills rumpan är ren och då får man lov att spola i omgångar. Man får resa sig till halvstående, för att inte bli blöt, sen får man spola och sen får man torka sig igen, vänta en stund innan man kan spola nästa gång osv.
Det här tycker jag är jobbigt.
Och visst är det ett I-landsproblem, men jag skulle vilja kunna torka mig och spola bara en gång och så vore det klart sen.

Skit i rören

Stopp i toa låter väl inte särskilt kul? Och inte är det nåt som mina ömsinta sjuksköterskehänder ska behöva befatta sig med. Eller hur?
Nej, sånt skitjobb lämnar jag till manfolket. Nån måtta får det vara på jämställdheten.
Jag kan gå med på att ni ammar, bara jag slipper rensa skitrören!

Ingen mugg

Idag var jag för trött, för att besöka Coop efter jobbet, så det blev inga Stig Lindberg-muggar idag heller. Vet ju inte ens om det fanns några.

Mina sockervärden är lite höga nu, så då kommer tröttheten och andra besvär som ett brev på posten.
Eller...ja, ett brev på posten, kanske inte är helt rätt, för det kan ju vara väldigt försenat.
För här är det snabba bud som gäller. Ilbud, närmare bestämt!